Avgjorde slaget om Moskva Andra Världskriget? Var Stalin en klok general?

Svar på fråga ett i rubriken: ja, med rätt hög sannolikhet.
Svar på fråga två i rubriken: ja. Det hade han redan visat i gränskriget mot Japan 1939 (slaget vid Kachin Gol) där han avslog förslag att förfölja japanerna in i Manchuriet. Följden av det beslutet innebar att Sovjet slapp ett tvåfrontskrig och kunde skicka de sibiriska trupperna västerut 1941.

Han var en mycket dålig general när han först avlivade eller fängslade större delen av Röda armens officerskår och sedan nästan direkt anföll Finland 1939. Röda armen blev som alla vet fullständigt förödmjukad av Finnarna. Hitler tittade på och drog sin berömda slutsats om Sovjetunionen, ”det bara är att sparka in dörren så kommer hela den ruttna strukturen falla ihop”.
Kanske var det då Hitler verkligen bestämde sig för att anfalla Sovjetunionen och kanske var det också då som Stalin bestämde sig för att lyssna mer på sina generaler i framtiden. När Stalin lät generalerna få som dom ville så blev han, om inte en bättre general, så en bättre ledare för sitt land.

Jag är själv väldigt intresserad av denna tids-era och kan inte hitta något att klaga på i artikeln. Stalin var definitivt en mycket duglig ledare och general, men samtidigt måste vi komma ihåg att Stalin var ett barn av sin egen tid då värderingar var mycket annorlunda än idag. Mänskliga rättigheter var knappast påtänkta. Enskilda människoliv värderades inte högt. Vad som dessutom är intressant att notera är att den 15 år yngre Mao Zedong var en livlig beundrare av Stalin som han såg som en förebild och en stark ledare. Stalins efterträdare, Nikita Khrushchev, föraktades av Mao.

Den seriösa forskningen och den pågående historierevisionismen som drabbat EU är två skilda världar och den sistnämnda är inte värd en fnysning ens. Men mitt intryck av historikernas bedömningar är att allt fler sluter upp bakom åsikten att det framgångsrika försvaret av Moskva var en första och kanske avgörande milstolpe som indikerade hur fortsättningen skulle utveckla sig. Man gör dock klokt i att undvika en antingen eller -ståndpunkt i en så komplex process som det var fråga om. En lång rad faktorer spelade roll och Sovjetunionen bör ju även ha haft en plan B om Moskva hade intagits. För de mer insiktsfulla tyska generalerna var det dock ett olycksbådande tecken. Liksom även för den mest insiktsfulle finske polikern J.K. Paasikivi, president 1946-56, som redan i oktober 1941 noterade att han nog skulle ha kunnat tala om för både tyskar och finnar att Ryssland har ett starkt försvar, han som varit ambassadör i Moskva före kriget och kunde ryska sedan studietiden.

Eftersom Anders Åberg nämner att finnarna förödmjukade den Röda armén går jag litet mer in på detta sidospår för att påminna om att den Röda armén faktiskt besegrade den finska även om till ett pris av stora förluster.
Den finske statsfilosofen J.V. Snellman påpekade år 1861 (just det, 1861) att ifall Finland beviljas självständighet (vilket V.I. Lenin beviljade 1917) kan statsgränsen inte gå genom St Petersburgs förorter vilket Storfurstendömet Finlands gräns gjorde. Denna olägenhet ville Stalin korrigera genom förhandlingar som inleddes 1938 efter Tjeckoslovakiens ockupation. Därtill ville Stalin ha ett kustartillerifäste mittemot det som låg i Estland för att hindra fientlig flotta från intrång i Finska viken som skett många gånger tidigare i rysk historia.
Det var ju inte så att Stalin bubblande av erövringslusta kastade sig över Finland. In i det sista trodde han att Finland skulle acceptera det ryska förslaget och detta är även den troligaste förklaringen till att kriget gick trögt. Man var illa förberedd och terrängen på det smala Karelska näset var en helt annan än den där de stora slagen med stridsvagnar utkämpades mot Hitlers arméer.

Jag har hört Björn Nilsson i något annat sammanhang påstå att Stalin skulle medvetet avstått att förfölja japanerna efter segern vid Chalchin-Gol. Jag tror inte på den uppgiften, såvida inte Björn kan presentera en referens.
Chalchin-Gol var en logistisk mardröm. Dåliga vägar, besvärlig terräng och närmaste järnvägsstation 65 mil bort. Röda armén vann en lysande seger, inte minst tack vare Zjukov, som därmed också fick sin första stjärna (på bilden i gästbloggen ser man stjärnan – Sovjetunionens hjälte). Zjukov blev kvar i Ulan Bator i Mongoliet till juni 1940, då först var förhandlingarna med japanerna klara. Zjukov kom därför aldrig att belastas för Röda arméns svaga insatser under vinterkriget.

Om man ska peka på ett stort misstag av Stalin efter segern vid Moskva, så är det den helt misslyckade offensiven i maj 1942 mot Charkov, Ukrainas näst största stad. Offensiven blev ett totalt misslyckande och kostade Röda armén stora förluster. Misslyckandet gjorde också, trots att totalt fyra slag utkämpades om Charkov, att staden aldrig fick äran att utses till Hjältestad.

Av Röda arméns offensiver under 1944 var det väl egentligen bara den mot Finland som inte blev lyckad. Finnarnas avvärjningsseger vid slaget vid Tali-Ihantala fick Stalin att flytta trupper från Karelska näset för andra uppgifter som gavs högre prioritet. Stalin gick med på separatfred med Finland i september 1944.

Det här med Govorov är med all säkerhet en skröna. Han hade träffat Stalin och Antonov i Moskva två dagar tidigare. Högst sannolikt att fortsättningen bestämdes då. Man måste ha klart för sig vad de sovjetiska krigsmålen var och då inser man att det här var en avbruten offensiv och inte någon ”avvärjningsseger”.

Det sovjetiska målet hade bestämts redan den 17 juni. Efter Viborgs fall skulle man rycka fram till en linje Elisenvaara-Imatra-Virojoki. Därefter skulle man övergå till försvar och koncentrera Leningradfrontens uppmärksamhet mot Estland.

En annan myt är att man från sovjetisk sida skulle ha krävt villkorslös kapitulation. Det har mycket lite med verkligheten att göra. Det krav man ställde var att man skulle få från finsk sida en skrivelse där man uttryckte beredvillighet att kapitulera. I så fall var en finsk delegation välkommen till Moskva för att diskutera villkoren. I en villkorslös kapitulation diskuterar man knappast villkor. För övrigt dementerades i en artikel i Pravda den 2 juli 1944 att Sovjet skulle ha krävt villkorslös kapitulation. Där påstods att ryktet om det spridits ut av tyskarna i syfte att få finnarna att fortsätta kriget.

Finlands öde som självständig nation hade avgjorts redan på Tehran-konferensen i december 1943. De fredsvillkor som Stalin där la fram skilde ytterst lite med de som sedan fastställdes i september 1944.

Detta [Teheran etc.] finns beskrivet i Henrik Meinanders bok ”Finlands historia”, sid. 184-185. Om nu ”avvärjningsseger” (en term som f ö även Wikipedia använder) inte är korrekt, utan den korrekta termen, enligt SEH, är ”avbruten offensiv” förefaller mig vara av underordnad betydelse. Det finska försvaret, trots 10:e divisionens sammanbrott, höll och Stalin flyttade trupper till andra krigsskådeplatser som gavs högre prioritet. Vad som hänt om det finska försvaret fullständigt brutit samman får vi aldrig veta.

Poängen är att man från sovjetisk sida aldrig hade några planer att rycka längre än till den linje jag angav i förra inlägget. Man hade uppnått sitt mål att säkra Leningrad och framryckningen till linjen Elisenvaara-Imatra-Virojoki var för att få en buffert. Därefter var Finland ointressant. Tali intogs för övrigt av sovjettrupperna. Om man haft andra planer så hade man dessutom varit tvungen att ta itu med en 220 000 man stark utvilad tysk truppstyrka.

Problemet är att man från finsk sida på ett märkligt sätt överskattat sin egen betydelse för Sovjetunionen. Säkerheten för Leningrad och Murmansk var det enda som var av vikt för Moskva. Därutöver var Finland ointressant.

Avslutningsvis lite kort om vinterkriget. En utvärderingskonferens om kriget ägde rum i Moskva i mitten av april 1940 under ledning av försvarskommissarie Vorosjilov. I det avslutande talet sista konferensdagen framgick att Stalin var rätt nöjd med Röda arméns insats i kriget.

Ett annat viktigt daturm är den 9 oktober 1941 då Hitlers presschef Otto Dietrich inför världen (och i synnerhet den tyska befolkningen) kunde kungöra att kriget i praktiken var slut. Röda Armén var besegrad och det återstod bara en del upprensningsaktioner. Propagandaministern Joseph Goebbles var rasande; han visste att nu skulle genomsnittstysken ta fram champagneflaskan som stått och väntat på segerdagen. Men sedan skulle besvikelsen bli desto större. Det var också vad som skedde. Redan två veckor senare, dvs innan ens november hade infunnit sig, hade den tyska segerpropagandan tystnat och ersatts av de vanliga krigsbulletinerna. Fördelaktiga för Der Wehmacht givetvis, men avspeglade inte att ”bara” en del upprensningsaktioner exekverades. Kanske var det nu som den tyska hemmafronten fick en knäck de aldrig hämtade sig ifrån.

Det hade varit intressant att ur Paasikivis dagböcker 1941-44 (utgivna på svenska 1992) se hur Juhani Paasikivi reagerade på denna nyhet. Men i den utgivna skriften saknas anteckningar från perioden 8-22 oktober, dvs under den tid som illusionen om seger ännu levde. Om de också saknas i originalen vet jag inte . .

Senare forskning säger sig ha hittat bevis för att Stalin två dagar före Dietrichs framträdande på omvägar kontaktat tyskarna och sonderat fredsmöjligheterna. Hitler lär ha avslagit inviten nem övermodigt tolkat den som att Sovjetunionen erkänt sig besegrad.

”Senare forskning säger sig ha hittat bevis för att Stalin två dagar före Dietrichs framträdande på omvägar kontaktat tyskarna och sonderat fredsmöjligheterna. Hitler lär ha avslagit inviten nem övermodigt tolkat den som att Sovjetunionen erkänt sig besegrad.”

Källa?

Jag lärde mig under militärtjänsten att en angripare behöver c:a 3 gånger försvararens styrka för att lyckas. Enligt den teorin skulle Tyskland ha behövt c:a 9 miljoner soldater för sitt angrepp men man klarade sig med 2,5 miljon. Ändå lyckades Tyskland med att erövra nästan hela det europeiska Sovjetunionen. Ett fullständigt förstört Sovjet med 27 miljoner döda gör att man kan fråga sig vilken seger vi pratar om. Vann Stalin kriget eller var det den ryska vintern och Hitlers idiotiska drag att skicka trupper utan vinterutrustning och splittra sig på två fronter som vann kriget?
Tysklands angreppsstyrkor:
2,5 miljoner soldater
3 600 stridsvagnar,
1916 flygplan
Soviets försvarsstyrka:
3,2 miljoner till en början (senare 5 miljoner mer)
12 000-15 000 stridsvagnar,
35 000-40 000 flygplan (11 357 stridsklara den 22 juni 1941)
Man kan ställa sig samma fråga om ekonomin. Det är inget tvivel om att man lyckades bygga upp landet om och om igen i rekordfart. Men till vilken kostnad i människoliv? Hur många dog t.ex av svält pga kollektiviseringen av jordbruket? När det diskuteras olika siffror på hur många Stalin avrättade så är det bara direkta nackskott vi pratar om. Jag tror dock att huvuddelen fick sätta livet till pga en ryckig ekonomisk politik som genomdrevs med tvång och med hjälp av lokala makthavare som skulle uppfylla sin kvot för 5-årsplanen på alla plan, alltifrån beslagtagen säd till arresteringar och avrättningar. Vi ser hur mycket den typen av kvoter kan ställa till med idag tex i Sverige. Myndigheter som försäkringskassan och ambulans har sina kvoter med förödande resultat för de drabbade. I Colombia där jag bor hade militären nyligen kvoter för hur många gerillasoldater man dödade. Resultatet blev att man klädde ut arbetslösa ungdomar till gerillasoldater och sköt dem. Ungefär 4000 unga pojkar. Och för varje avrättad utdelades en bonus. Och kvoten uppfylldes och bonus delades ut. Incitament och kvoter fungerar utan tvivel men till vilket pris och vem betalar priset? Vilken åsikt har ni om bildandet av en karelsk-finsk sovjetrepublik 1940. Var syftet att lägga under sig Finland?
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Karelsk-finska_SSR

Det här med sovjetiska försök till separatfred i oktober 1941 misstänker jag härrör sig från boken ”KGB inifrån” av Andrew/Gordievski. Det är dock bevisligen ett falsarium.

Bakom det första och andar världskriget ligger just detta

http://www.1948.org.uk/preparing-the-ground/

För att få Stalin att framstå som en klok ledare krävs att man bortser från besvärande fakta eller beskriver katastrofala nederlag som segrar.

Det var ingen naturnödvändighet att miljontals sovjetiska soldater dödades och tillfångatogs under inledningen av operationen Barbarossa. Till bilden hör även att tusentals sovjetiska stridsflygplan förstördes på marken av tyskt flyg redan under de första dagarna av kriget. Anledningen till Sovjetunionen katastrofala förluster berodde på dålig strategisk och taktisk planering och avsaknad av kompetenta officerare. I slutet på 1930-talet hade merparten av den sovjetiska officerskåren fallit offer i de stora utrensningarna. Den sovjetiska statsledningen hade inte heller förstått Tysklands nya sätt att föra krig. Blixtkrig, som innebar snabba pansarframstötar understödda av flyg och marktrupper för att inringa fienden. Detta koncept hade använts mot Polen i september 1939 och mot Frankrike och BeNeLux-länderna maj – juni i 1940. Oförmågan att ta till sig dessa erfarenheter medförde onödigt stora förluster för Sovjetunionen vid inledningen av Barbarossa. En viktig del i det tyska konceptet att föra krig var att inringa de sovjetiska trupperna och därefter nedkämpa dem. För att undvika inringning var det nödvändigt att ge order om reträtt på ett tillräckligt tidigt stadium så att reträtten var möjligt att genomföra. Stalin vägrade att godkänna dylika förslag.
Till yttermera visso vägrade Stalin att tro på de rapporter som inkom från Sorge i Tokyo och Röda Kapellet i Tyskland om tidpunkten för det tyska anfallet var. Detta medförde att beredskapen vid gränsen var låg vilket medförde att de sovjetiska förlusterna förvärrades.
Stalin var aldrig general. Han utövade sitt avgörande inflytande och sin makt genom att vara generalsekreterare i kommunistpartiet. Trots alla Stins misstag och felaktiga politik lyckades folken i Sovjetunionen besegra Nazi-Tyskland.

En av de mer kuriösa händelserna under finska vinterkriget 1939 – 40 var att Sovjetunionen den 1 december 1939 upprättade en marionettregering i Terijoki under ledning av den finske kommunisten Otto Wille Kuusinen, som därmed blev landsförrädare. Regeringens officiella namn var Finska Demokratiska Republiken. Vi kommer aldrig att få reda på vad som var syftet med detta. En inte allt för avlägsen tanke är att detta var embryot till den regering som skulle regera i Finland efter att Sovjetunionen krossat den finska stridskrafterna och gjort Finland till en sovjetrepublik.

Avseende finska vinterkriget 1939 – 40 bör följande lyftas fram:
1. Sovjetunionens begäran om gränsjusteringar mm med Finland baserades på förutsättningen att Finland skulle antingen utgöra uppmarschområde eller ingå i ett direkt samarbete med Tyskland vid ett anfall mot Sovjetunionen. Det är omöjligt att avgöra hur mycket relevans det finns i den bedömningen.
2. Sovjetunionen var naturligtvis i sin fulla rätt att begära förhandlingar med Finland avseende gränsjusteringar mm. Samtidigt hade Finland rätt att avböja dessa förslag.
3. En del hävdar att Finland 1939 borde ha gått med på de sovjetiska förslagen. Mot detta kan hävdas att detta skulle har varit första steget på vägen mot att Finland skulle ha upphört att existera som självständig stat. De baltiska staterna hade under hot ingått liknade avtal med Sovjetunionen under hösten 1939. Med utgångspunkt från dessa avtal anfölls, ockuperades och införlivades de tre baltiska staterna av Sovjetunionen 1940.
4. Sovjetunionen bröt mot internationell rätt då man anföll Finland 1939.
5. Förutom stora förluster i manskap och material medförde Sovjetunionens krig mot Finland att Sovjetunionen och kommunistpartierna runt om i världen tappade mycket i anseende.
6. Sovjetunionens angrepp på Finland 1939 och den efterföljande freden var ett tungt argument för den finska statsledningen för att 1941 dra med Finland i Tysklands angrepp på Sovjetunionen 1941.
7. Det grundläggande fel som den sovjetiska ledningen gjorde var att man såg geografiskt och inte politiskt på förhållandet till Finland.
8. Sammanfattningsvis kan man säga att Sovjetunionens angrepp på Finland 1939 var skadligt både för Finland och Sovjetunionen. För Finlands del handlar det om att landet hamnade på samma sida som Tyskland 1941 då operation Barbarossa inleddes mot Sovjetunionen. För Sovjetunionens del lyckades man knuffa över Finland på Tysklands sida.

Hotel Bristol har lyst med sin närvaro i denna tråd. En kort sammanfattning. I den första Moskvarättegången i 1936 vittnade E. S. Holtzmans den 21 augusti om att han träffat Leo Trotskijs son, Leon Sedov, på Hotel Britstol i Köpenhamn i slutet av 1932. Därefter begav sig Sedov och Holtzman iväg för att träffa Trotskij, som under drygt en vecka befann sig i Köpenhamn. Efter att Holtzman hade avrättats direkt efter rättegången visades det sig att detta hotell inte existerade 1932. Detta skapade givetvis problem för Moskva. För att förklara den fadäsen försökte man få allmänheten att tro att Konditori Bristol som låg bredvid Grand Hotel av misstag hade blandats samman av till Hotel Bristol då Holtzman avgav sitt vittnesmål. Detta är ett stickspår. Det finns över huvud taget inga bevis för att var sig Holtzman eller Sedov var i Köpenhamn vid den aktuella tidpunkten. Dessutom motsäger en annan anklagad, Olberg, den 20 augusti att Sedov skulle ha rest till Köpenhamn.

En slutkommentar till Ulf Nilsson:

Min frus farbror deltog som 18-åring i Moskva-slaget. När min frus kusin besöker oss
kommer vi ofta in på striderna på östfronten, där min även min frus far deltog i Röda armén.
Sammantaget deltog bröderna i den mest avgörande slagen under det stora fosterländska kriget
Av årskullen 1923, min frus farbrors årskull, stupade 97%

Vinterkriget är något som skulle behöva mer forskning – i både finska och ryska arkiv. Det gäller inte minst det här med Kuusinen. Att sovjetregeringen använde honom som ett skrämskott mot finnarna stöds av Stalins tal vid den här utvärderingskonferensen i april 1940.

Att Sovjet med sitt anfall skulle ha tvingat in Finland på den tyska sidan tror jag inte ett dyft på. Jag vill påstå att Finland hade lika liten chans att stå utanför det kommande tysk-sovjetiska kriget som t.ex. Rumänien på grund av sitt geografiska läge. Man hade från sovjetisk sida all anledning att misstro den påstådda finska neutraliteten. Att Finland skulle på tyskarnas sida i ett kommande krig var en utbredd uppfattning bland flera västerländska militärer och det INNAN vinterkriget bröt ut.

Det Finns ju två böcker av Georgij Zjukov som heter ”Marskalk av Sovjetunionen Georgij Zjukov
Minnen och reflexioner” som är på svenska där han ger sin syn på kriget.
Sedan finns det en bok som heter ”Vilhelm Assarson I skuggan av Stalin” där det framkommer att amerikanerna hade hjälpt Finland att få fred med Sovjet med förmånliga villkor under 1941 men de finska makthavarna tackade nej för de trodde i sitt stora oförstånd att det skulle gå att besegra Sovjet när också Tyskland var med i kriget.
Detta misstag fick Finlands unga män betala för med sitt blod.
Också JK Paasikivi har skrivit om förhandlingarna i Kreml för han var där, men på grund av hög ålder och dåligt minne minns jag inte vad den heter kanske Finlands väg 1939 – 1940 eller något liknande.

En parentes, av en nyfiken okunnig

När man läser olika inlägg känns det som om det utgås från traditionell ”borgerlig” uppfattning om Stalin, som härskare i stället för ledare, och framför allt från myten om en ärlig allians mellan Sovjetunionen och västmakterna mot Nazityskland och fascismen.
Dock väntade britterna inte ens på segerdagen för att förberedda nästa (engelsk trupp hade ju stridit mot revolutionärerna) krig mot Sovjetunionen.
Framfört allt var det just den anglosaxiska finansen som hade skapat fascismen. Statsledningen runt Stalin måste ha varit medveten om det och ha tagit hänsyn till det i allt vad den beslutade.
”Stalin” förde ett krig med en dold bajonett – sina ”allierades” – i ryggen, så att säga. Det gjorde däremot inte tyskarna, som behöll kapitalets stöd kriget igenom, därför Hitler förde krig till förmån för the City of London och Wall street.

Utvärderingen av Stalin som ”general” bör göras utifrån just dessa premisser. Det framstår inte som solklart i den här tråden, i alla fall för mig som sömnig lekman.

PCR kallade i en recension kriget för ”Churchills krig”.

Det som jag har misstänkt under senaste åren, alltså att Hitler var den anglosaxiska finansens nyttig idiot klargörs tydligare än någonting annat som jag har läst i denna artikel:
https://thesaker.is/hyperinflation-fascism-and-war-how-the-new-world-order-may-be-defeated-once-more
Hyperinflation, Fascism and War: How the New World Order May Be Defeated Once More
By Matthew Ehret for the Saker Blog September 19, 2020

Att Moskva-slaget ska ha avgjort andra världskriget bygger rimligen på tesen att kampen på östfronten hade avgjorts i tysk favör om Moskva fallit vilket är högst osannolikt.

Hitler själv lär ha insett att slaget vid Moskva avgjorde läste jag någonstans men minns ej var.
Var medvetna om att Hitler var romantiker och hade ägnat mycket energi åt Wagners operor där det i flera fall slutar med att hjälten förlorar.
Nederlagets sötma.
Vad beträffar Stalins utrensningar hävdar ju Grover Furr (i New Evidence of Trotsky’s conspiracy 2019) med stöd av endast förstahandskällor (som han understryker är det som proffsen rekommenderar) att skådeprocesserna som väst kallar dom i själva verket i flera fall inte handlade om framtvingade bekännelser utan om den faktiska komplott som Trotsky’s medarbetare tvingade fram. Trotsky hade för avsikt att gynna brittisk export till Sovjet och att samarbeta med nazityskland och Japan. Allt för att ta makten i Sovjet och på sikt världsrevolution.
Eftersom alla de mest kända kommunistrevolutionärerna hade stark anknytning till London och stöd därifrån och eftersom britterna även i högsta grad bidrog till uppbyggandet av fascismen så är det inget långsökt i de uppgifter som Furr citerar ang Trotsky’s planer
Och det är heller inte sensationellt att britterna hade ett finger med i den sortens världsrevolution som dom förväntade sig genom Trotsky.
Beträffande framtvingade bekännelser har jag en bok som heter ’Why Men Confess’ från 1959 av Oetje John Rogge. Författaren har exempel som nog är falska bekännelser men han tar även med de amerikanska krigsfångarna från Korea som bekände att Usa använt biostridsmedel.
Och i det fallet har ju tom FN avslöjat att det var sant.
Usa använde påståenden om Nordkoreansk hjärntvätt som förevändning för sitt MKULTRA program.
Så att Stalins sk skådeprocesser inte bara handlade om bluff tror jag på efter att ha tagit del av Furr’s uppgifter. Att han har kommunistsympatier utesluter inte att han i sin forskning är objektiv.

Att Finland had it coming, blev ju klart redan 1920, då general Wallenius, erövrade Petsamo/ Petchenga, som finnarna påstod att tsaren lovat dem redan på 1870talet ca, mycket av kaoset
1917/18 kom av att tsarens befästningsarbeten lades ner, med ca 40.000 arbetslösa, det var
väl Inofästningarna, som hade direkt uppsikt över dåv. Leningrad, 1939. När sedan Kerenskij upplöste finska lantdagen, blev det ju kris och inbördeskrig.

De röda finska socialdemokraterna nedgjordes, och egentligen uppstod de första massoper-ationerna här, med screeningläger,avrättningar, svält, och flykt bl.a. till USA. 1919, organiserade Storbritannien kapten Agar, torpedbåts- och flygraider mot Kronstadt, och sänkte flera tunga örlogsfartyg, man utgick från finska Björkö/Koivisto, och detta glömdes väl ej, och engelsmännen blockerade även Petrograd med omfattande svält,som vanligt. Det fanns stora mängder av brittiska fartyg i Finska viken, 50-60, fartyg, och ubåtar. 1918-1921 förde finska regeringen erövringskrig mot ryska Karelen, med halvprivata förband, även en sväng till Estland, men då hotade Ryssland Finland med krigsförklaring och dessa expeditioner upphörde.

Men den stora grejen är att hela ryska tsarflottan låg i vinterkvarter i Helsinki, 1918, omkr. 300 fartyg. De kunde inför den tyska von der Goltzs Östersjödivisionens intåg mot staden från Hangö,
lätt kunnat pulvrisera hela Helsinki, men de avseglade utan ett skott i april, till Kronstadt, så Lenin
blandade inte sig i inbördeskriget, = inget Frihetskrig, detta i Brest-Litovskfreden, med tyskarna
och bolsjevikerna, och tyskarna fick närmast skydda Ryssland mot finska angrepp över gränserna,
även Norge var orolig för ” finskefara” efter 1918, och byggde därför inga landsvägar i norr, och
1941 ville finnarna ha en hamnzon i Norge från Treriksröset ut mot Atlanten, och begärde detta
av tyska ockupanterna, Terboven, men storkriget kom emellan. Därför sände inte kung Haakon en krans till Mannerheims jordfästning 1951.

En som var med 1918/19 i Karelen var senare generalen Paavo Talvela, som sen blev Manner-heims främste sambandsofficer i Hitlerhögkvarteret, hela kriget. Men nu visade det sig att han varit i Sverige 1944, och gjort Pia Boethiüs finska mor gravid i september, utan att hon avslöjade detta, så det blev en dotter till i det äktenskapet, e.u DN.

Men att kalla de finska röda, för landsförrädare är mest typisk vinterkrigspropaganda, de var en besegrad part av Finlands torpar- och arbetarklass, (mycket välorganiserad med många Folkets hus, som Paasikivi sen förstörde 1918 och gav till Skyddskåren), man har reserverat detta för Kuusinen, men de verkliga landsförrädarna i Norden , var den norska officerskåren, som gick över till Quisling 1940, i massor, (som Pinochet), men att strida mot tyskarna i Norge, var inte svenska överklassen intresserade av, ingen anmälde sig, som i Frivilligkåren, så ”modiga” fega var svenskarna, att skylla detta på Ny Dag, är lika orättvist, men tankeprocessen formas och går bara ett håll. Det fanns inga vapen kvar i Sverige ,finnkrigarna blev spaka, vapnen hade gått till Finland, och svenska armén stod i Norrbotten,ÖN, när tyska anfallet kom söderifrån, mot Danmark/Norge. Ridå !

De verkliga landsförrädarna var vitfinnarna, Mannerheim, särskilt Svinhufvud, som förde in den tyska Östersjödivisionen, 1918,
ca 10.000 man, till Hangö april, för att slå
de röda i Helsingfors, där greve Gilbert Hamilton, deltog, och glöm inte Svenska Blodiga Brigaden, som avrättade 1.000tals,
röda, 1918 men varför har inte dessa inter-ventioner, bedömts som landsförrädiska?
Eller den finska jägarbrigaden i Tyskland?
Finland hade sen en WaffenSS-bataljon i Sovjet, 1941-1943.

Dessa vitfinnar förde in Finland under tysk hegemoni 1916-1918, men varför så usel
som vanligt svensk historieskrivning, helt oanvändbar, idag gör Sverige en ”Finland”
och går in under USA-fascistisk hegemoni,
och nu blir det möjligt att hemligstämpla
information om exvis svensk trupp i Mali, all lagstiftning anpassas efter Nato, m.m.
har dess styrkor i Sverige, immunitet?

Det är inte bara i Ungern och Polen, som
är på sluttande fascistplan, Sverige platsar med systemhotande kriminalitet ,och kaos,
och blir en del av USA-hegemonen.

————————————————————————————
På www finsk_tur. Mauno Koivisto intervjus av Staffan Bruun. 23/11-2003
Detta är en intressant intervju med förre presidenten Koivisto, som går att lägga ut eller avstå från.
———————————————————————————-
Vid samtal med Mauno Koivisto inser man hur många gånger Finlands öde hängt på en väldigt skör tråd. Hade historiens hjul vid något tillfälle snurrat lite annorlunda skulle Finland knappast ha överlevt.

Vad hade hänt om Finland hade förblivit en del av Sverige år 1809?
– Finland skulle ha försvenskats allt mer. På 1600-talet var Sverige som ett litet imperium. Inom rikets gränser talades fyra språk, förutom svenska och finska också tyska och latin. När stormaktstiden definitivt var över framträdde det egentliga svenska Sverige allt mer.

– Sverige fick Norge som kompensation 1809. Det hade knappast hänt ifall Sverige hade behållit Finland.

Skulle Finland senare ändå ha fallit i Rysslands händer eller kunde vi ha förblivit en del av Sverige?
– Det fanns goda förutsättningar för det. Finland var som ett storfurstendöme redan under Sverige. Men det betydde inte mycket. Att vara ett storfurstendöme inom det ryska imperiet var en helt annan sak.

I Ryssland var vi den mest utvecklade delen av riket, i Sverige hade vi väl förblivit den fattiga rikshalvan, som Norrland?
– Sannolikt skulle den ekonomiska utvecklingen ha varit långsammare. Men närheten till storstaden St:Petersburg skulle i vilket fall som helst ha stimulerat näringslivet. Finland var den mest gynnade nationen i Ryssland. Finländare hade nästan alla rättigheter i Ryssland, medan ryssar inte hade några rättigheter i Finland.

Stig Ramel säger att Finland skulle ha blivit självständigt från Sverige i vilket fall som helst, men först efter en blodig befrielsekamp?
– Det tror jag inte. Man ska minnas att de ryska myndigheterna understödde finska språket i Finland. De ryska härskarna mål var att Finland skulle växa ifrån Sverige.

Om vi antar att Finland förblivit den östra rikshalvan i Sverige, hur hade då första och andra världskriget blivit för det rikets del?
– Det finns vissa begränsningar för den här typen av spekulation. Omedelbara följder kan man något så när skissera upp. Men när man går längre framåt multipliceras möjligheterna.

– Bakgrunden år 1809 var den, att Ryssland hade ockuperat Finland redan tre gånger. Sveriges intressen var riktade söderut, inte österut. Sverige kunde helt enkelt inte försvara oss. En annan fråga är, hur gränsen hade dragits 1809; då hörde hela Karelen till Ryssland, inte till Sverige. Hade den gränsen blivit betående skulle senare problem att försvara S:t Petersburg inte ha uppstått. Många ansåg att förenandet av ”Gamla Finland” med det ”Nya Finland” 1809 utgjorde ett hinder för Finlands eventuella självständighet.

Något har vi ändå kvar från den svenska tiden, om inte annat så kungafamiljens stora populariet
– Jo, från den svenska tiden har vi hållit kvar ett system som har monarkistiska drag och aldrig gått in för ren parlamentarism.

Vad hade hänt Finland om den ryska revolutionen kommit av sig och Kerenskij behållit makten 1917?
– Jag anser att det står helt klart att endast bolsjevikerna var beredda att ge Finland självständighet. Redan sommaren 1917 deklarerade lantdagen som hade socialdemokratisk majoritet att den betraktade sig själv som arvtagare till den högsta makten i Finland efter tsarens fall. Det accepterade inte Kerenskij som betraktade den provisoriska regeringen i S:t Petersburg som högsta maktutövere också i Finland. Hans svar var att upplösa lantdagen och besluta om nyval som borgarna vann.

Det var första steget mot inbördeskriget, eller hur?
-Jo, men socialdemokraternas agerande var inte konsekvent. De deltog i valet, men bojkottade sedan den nya lantdagen.

Hade Finland fått behålla någon autonomi under Kerenskij?
– Kerenskij drev en lika imperialistisk politik som tsaren. Hans regering hade som mål att erövra Konstantinopel. Bolsjevikerna ville ha fred medan Kerenskij ville effektivera kriget. Att den regeringen skulle ha accepterat Finlands självständighet är uteslutet.

Förryskningen hade fortsatt?
– Utan tvekan. Man kan inte nog understryka att Finland ursprungligen genom en personalunion blev en del av det ryska imperiet, inte en del av det ryska riket. När kejsaren föll, föll också det ryska imperiet med påföljd att Finlands ställning förändrades. Den nya regeringen var inte ens beredd att godkänna Finlands dåvarande ställning. I Duman kritiserade man Finlands status och sade ”finis Finlandae”.

Vad hade hänt om röda sidan vunnit inbördeskriget 1918?
– Förr eller senare hade Finland blivit en del av Sovjetunionen. Efter inbördeskriget skulle relationerna mellan befolkningsgrupperna ha varit mycket inflammerade. Röda sidan skulle ha segrat endast med hjälp från Sovjet, och en röd regering hade inte klarat sig utan stöd från öst. Då skulle Sovjet ha dikterat villkoren.

Hade västmakterna låtit detta ske?
– Nu blir det väldigt komplicerat igen. I Ryssland bröt inbördeskrig ut med fronter i olika delar av landet. De vita var splittrade. En del ville ha kejsaren tillbaka, andra var republikaner. England och Japan skickade trupper. Läget var mycket kaotiskt. Men det officiella Finland slöt fred med Sovjet, den dåförtiden hårt kritiserade ”skamfreden” i Dorpat. Sovjets regering förstod inte varför en fred behövdes, ”vi har ju redan erkänt er självständighet”, sade man. Men avtalet behövdes för att slå fast var gränsen skulle gå och för att reglera den ryska egendomen i Finland.

Vad hade hänt om Finland accepterat Stalins krav 1939?
– Det handlade om två saker; för det första gränsjusteringar på Näset. Det kravet kunde man ha gått med på även om den föreslagna gränslinjen vid Björkö delvis gick ”på fel sida” om Mannerheimlinjen. Det kunde man ha löst med tiden. Svårare var kravet på en bas i Hangö eller på någon ö i Finska viken, Jussarö nämndes.

Var målet att Finland ändå skulle gå samma väg som de baltiska länderna gick senare, eller kunde Stalin ha nöjt sig med det han krävde 1939?
– Det vet man inte. Jag har inte sett dokument som skulle bekräfta den ena eller andra teorin. Ser man på Baltikum så högaktade Sovjet ländernas formella självständighet i nästan ett helt år.

Jag har sett kartor från den tiden som visar Finland som en del av Sovjet. De anses bekräfta att Stalins mål var att erövra Finland?
– Ingen vet vad Stalin hade för mål hösten 1939. Frågan är varför Sovjet skulle ha behandlat Finland annorlunda än övriga baltiska länder? Vad Finland mer eller mindre farligt för Leningrads säkerhet?
– Jag tror inte Finland skulle ha bevarat sin självständighet utan vinterkriget. Att försvara landet hade senare varit svårare om vi gett efter för Stalins krav och gett Sovjet en bas i Hangötrakten.

Ändrdes Sovjets planer efter vinterkriget?
– Vinterkriget skapade ett helt nytt läge. När fred slöts var det viktigt för Sovjet att få slut på kriget. England och Frankrike hade lovat Finland hjälp och skulle skicka trupper genom Norge och Sverige. Idén var att därmed erövra de svenska järngruvorna. Sovjet var då bundsförvant med Tyskland, som i sin tur var i krig med västmakterna. Hade vinterkriget fortsatt fanns alltså en uppenbar risk att Sovjet skulle hamna i krig med västmakterna. Och då skulle det världspolitiska läget ha sett helt annorlunda ut.

Ifall Finland i mars 1940 hade accepterat fransk eller brittisk hjälp skulle med andra ord andra världskriget ha fått ett helt annat förlopp då?
– När tyskarna några veckor senare invaderade Danmark och Norge stötte de på engelska fartyg som minerade vattnen utanför Norges kust. England var alltså i full gång med att förbereda en invasion av i första hand Norge, kanske senare Sverige. Det var snarare en fråga om timmar än om dagar vem som skulle hinna först. Tyskland vann.

– Den intressanta frågan om vad som skulle ha hänt om England hunnit först. Hade Norge då effektivt försökt försvara sig?

Hade den franska och engelska hjälpen någonsin kommit till Finland eller hade trupperna stannat i Sverige för att garantera tillgången på svenskt järn?
– Det verkar klart att Frankrike och England hade stoppats redan i Norge. Då uppstår två följdfrågor; Hur skulle Sovjet ha reagerat om Finland accepterat hjälpen? Hur skulle man snabbt ha slutit fred på mildare villkor för att undvika att hamna i krig med Frankrike och England? Och vad skulle Tyskland ha gjort när England och Frankrike marscherade in i Skandinavien? Skulle inte Sverige då ha blivit krigsskådeplats?

– Om Finland hade sagt ja till hjälpen skulle Norge och Sverige ha haft mycket svårt att undvika krig. Men hur Sovjet hade reagerat i det fallet vet vi inte. Det finns inget skrivet om vilka planer man hade för eventualiteter att västmakterna skulle ingripa i vinterkriget.

– En väsentlig sak i sammanhanget framgår ur regeringens protokoll från vinterkriget. De har nyligen publicerats i bokform, Murhenäytelmän vuorosanat, redigerade av Ohto Manninen och Kauko Rumpunen. Protokollen visar hur splittrad och många gånger uppgiven regeringen var. Man hade att välja mellan en tung fred och ett osäkert löfte om hjälp i Sverige och i andra västländer, men fick bara vaga löften till svar och ett klart nej av Sverige. Av regeringens interna samtal framgår klart att ingen kände till Tysklands planer att angripa Skandinavien.

-I en annan färsk bok som handlar om invasionen av Norge år 1940 framgår det, att inte ens hela den tyska ledningen kände till planerna på invasionen av Danmark och Norge. Åtminstone Göring var helt ovetande, vilket klart framgår av boken ”Den nionde april”. Flygangrepp planerades utan att Göring som var kommendör för flygvapnet informerades. Han blev mycket förgrymmad över det.

– Görings första hustru var svenska och han hade under en period bott i Sverige. Ifall Göring därför upplevdes som en säkerhetsrisk och inte var informerad eller om Hitler faktiskt behöll sina planer inom en ytterst snäv krets vet vi inte. Men det är fullständigt klart att om inte Göring kände till Hitlers krigsplaner, hur skulle då någon i Finlands regering ha känt till dem?

Ansågs inte ett krig mellan Tyskland och Sovjet som oundvikligt?
– jo, förr eller senare. Hitler hade redan på tjugotalet talat om att förstora Tyskland österut. Men ingen visste när kriget skulle komma. En väsentlig fråga är vad Stalin trodde om läget 1941, hur överraskad blev han av Hitlers angrepp den 23 juni.

– I Ryssland debatteras frågan livligt. I en poulär bok skrivet av Vladimir Suvorov, att ifall Hitler inte hade angripit Sovjet i juni, så skulle Sovjet ha slagit till i juli. Men jag tror inte på det. Sovjet var inte förberett för ett angrepp, men planerade nog för ett anfallskrig. Därför hade man trupper, vapen, bränsle och andra förnödenheter nära gränsen. Det är också orsaken till, att Tyskland fick ett så jättelikt krigsbyte i början av kriget.

– Sovjetiska generalstaben försökte länge höja beredskapen, men Stalin gav tillstånd till det först den sista natten. Därför tog det flera timmar innan man fick ut budet att tyskarna gått till angrepp.

– Ifall Stalin inte insåg hur stor faran för krig var, hur tolkade han då världsläget? Varför koncentrerades i så fall trupperna till västgränsen? Allt detta är oklart.

Vad hade hänt om Finland inte anslutit sig tillkriget 1941 utan försökt hålla sig utanför?
– Kriget mellan Sovjet och Tyskland hade brutit ut i alla fall. För mig är det smärtsamt att inse att Finland aktivt deltog i krigsförberedelserna redan på våren 1941. Våra ubåtar lade bland annat ut minor. Man väntade bara på en provokation som skulle inleda kriget. När den kom, när Kronstadt bombades, så landade det tyska flygplanet efter fullgjort uppdrag i Uttis.

– Om Sovjet efter vinterkriget haft en annan politik mot Finland, kunde fortsättningskriget möjligen ha undvikits. Men det hade förutsatt helt andra fredsvillkor 1940, inte att man pressade Finland in i det sista. Finlands regering hade all orsak att misstänka de sovjetiska avsikterna.

Varför smärtsamt?
– Jag var naiv, men inte så naiv som de som inte insåg att Sovjet hade aggressiva planer mot Finland. I likhet med de flesta ville jag tro att det var Sovjet som började fortsättningskriget.

Hur sannolikt är det att Tyskland hade angripit Sovjet också via Finland?
– Tyskarna fanns redan i Nordkap. Efter vinterkriget handlade det bara om hur och när kriget bryter ut, inte om. Finland hade ingen möjlighet att hålla sig utanför. Det enda man kan diskutera är om man borde ha stannat vid den gamla gränsen. Att så inte skedde berodde inte på drömmar om Storfinland utan på att Finland var en del av den tyska krigsoffensiven.

Hur viktigt var det för Finland att kriget bröt ut redan 1941?
Hur mycket skada hade Sovjet kunnat åsamka oss om krigsutbrottet hade uppskjutits med ett eller flera år?
– Hitlers dilemma var, att England inte slöt fred efter att Frankrike hade fallit. Om Hitler hade uppskjutit attacken, vad hade Stalin då gjort? Jag är övertygad om att Sovjet förr eller senare hade blandat sig i kriget.
———————————————————————

Jadå, han var mycket klok man (men..Holodomor,
som det dock var andra som exekverade) men mannen tajmade ibland det mkt mkt mkt illa. Som sk ledare ju ’då o då’ gör.. Men, han var grym på en sak (vilket blev hans arsenikförgiftning..,), han förflyttade sig in i de Sundas zon (dock det som kallas för killzone..) och bonaparterade, ca fr 1948 el kanske senare. Men det var för att rädda ryska folket och aalla övr ingående i sk sovjetunionen. Allt Stalin gjort innan får han ta med en Högre makt (men vad han gjorde var stort o guess who who have dipt thaat info), meen vad han gjorde med bonapartismen, är det bara 5-10 som försökt. I princip ingen har, haft sitt liv väldigt länge i behåll

Vad som är ”frapperande” är strykjärnshuset..Samma hus finns i Ny, och betalades av..Jupp wallstreet. Vet dock inte ’vem’ som pröjsade för huset på fotot..

Slaget om Moskva avgjorde inte kriget. Kom ihåg att Moskva föll i Napoleons händer, men han förlorade ändå i det långa loppet. Däremot var det en vändpunkt i så måtto att det var det första riktigt stora bakslaget för tyskarna i markkriget (om man nu inte räknar med Narvik 1940). Det var inte den avgörande vändpunkten, den kom vid Stalingrad ett år senare.

https://www.globalresearch.ca/had-the-nazis-defeated-the-ussr-germany-would-have-become-a-superpower-equal-to-the-uk-and-us-combined/5861194

Historikern Jacques R. Pauwels har några intressanta synpunkter på vad som följde efter slaget om Moskva. Just då i december 1941 anföll Japan Pearl Harbor. Och den 11 december förklarade Hitler krig mot USA. En jätteblunder kunde man tycka. Och förvisso var det så, men vilken var anledningen ? Den var slaget om Moskva. Hitler hade sin allians med Japan men denna förutsatte endast gemensam aktion om Japan attackerades, inte om Japan attackerade. Krigsförklaringen mot USA skedde för att få Japan att öppna front mot Sovjetunionen. Efter motgången vid Moskvas portar förstod både Hitler och hans generaler att deras situation hade försvårats avsevärt och japansk hjälp hade varit mer än välkommen – men den uteblev. Förmodligen för att Japan hade bränt fingrarna vid ett tidigare försök att tampas med Sovjet och de bestämde sig för att gå söderut i Asien.

Pauwels har även en annan intressant kommentar i sammanhanget. Fråga: nämn fyra länder mot vilka USA:s stabsgeneraler hade en krigsplan i skrivbordslådan. Ett är självskrivet: Japan. De tre övriga skulle få gissa på: Mexiko, Kanada och Storbritannien. Dessa planer skall inte ses som att de direkt skulle sättas i verket men de fanns för alla eventualiteter. Den plan som saknades var ett krig mot Tyskland. Efter Tysklands krigsförklaring var man tvungen att börja knåpa på denna. Samtidigt gick det krig som länge legat i fokus för USA som ett välkommet krig, kriget mot Japan, betydligt trögare än vad generalerna hade räknat med.

Det dummaste Stalin någonsin gjorde, var att slå sina ’bopålar’ ihop med the stockechangebolsjeviks (som han lärde sig att de kallades (med dagens vokabulär; sionistglobalister), och sedan efter n n,te kongressen sa; Vårt land, vårt folk håller på att skinnflås på tillgångar och jag tänker nu sätta stopp för det. Det var ca 1947, och sedan blev han globalistkräkens fiende no1, ie sk kalla kriget kom igång…globalistparasiternas projekt för att (försöka) ta över Ryssland. Så är det med det, och det är den äkta bakgrunden till kräkens ’kalla kriget’. Men naturligtvis inget som går att läsa sig till i ’deras’ kidnappade ’utbildningssystem’..’haha’

Intressant att fauci har abyss som släktnamn. För en avgrundsgestalt är han/de ju (fauci..han med sandflugorna som släpptes på de levande beaglevalparnas huvuden, som där inte blev något kvar av). Men jag hittade inget på de tre länkarna, gällande rotschilds/rockefeller. O säg nu för allt i världen inte, peter, att det beror på att de inte har någon betydelsefull roll att spela i globalist’kollektivet’..dessa de två familj/maffiaklaner som stulit mest av jordens tillgångar

Corbett report, docs; del1,2 How and Why big oil conquerd the world

Frågorna var alltså: Avgjorde slaget om Moskva Andra Världskriget? Var Stalin en klok general?
Förslag till svar: 1. Delvis, men underskatta inte att Sovjet skrämde bort japanerna i augusti 1938 (slaget vid Kalkhin Gol i Mongoliet) så till den grad att japanerna inte ville gå in i krig mot Sovjet. Sovjet slapp alltså ett tvåfrontskrig, utan kunde inrikta sig på sin gräns i väster och se till att Leningrad och Moskva inte kunde erövras av fienden. Och i förlängningen av det kom Stalingrad, Kursk, operation Bagration (Vitryssland) … och Berlin. ”Avgörandet” bör nog ses som en process över tiden, inte som en enskild händelse.
2. Enligt vad Myrdal uppgav så avslog Stalin sina generalers önskan att fortsätta in på fiendeterritorium efter segern i Mongoliet 1938. Det var klokt, bl.a. för att logistiken att försörja sovjetiska trupper var hopplöst dålig i området, och japanerna var ändå tillräckligt skrämda för att vända sig åt annat håll. Klokt beslut alltså, man slapp en japansk invasion i Sovjets fjärran östern. Att sovjetledningen stannade i Moskva 1941 var också ett bra beslut för landets stridsmoral.
(Vad Rockefeller eller Rotschildt har med det här att göra övergår min förståelse.)

Se även Larry Romanoffs m fl,s artiklar om r/r på Unz rewiev, och på James Perloff.com

Vi alla vet, att allt som skrivs i Väst om Putin är rena lögner, det är inte ens halvsanningar. Vilken garanti har vi, att det som står i historieböcker (utgivna i Väst) om Stalin är sant? Väst gillar endast de ryssar, som i Ryssland anses vara landsförrädare. Som till ex. Gorbatjov, Jeltsin, Navalnyj, alla ”oppositionella” (tidigare stämplade som ryska maffian) som har flytt från Ryssland med sina milliarder Dollars…