Asien stärker sin roll som världsledare

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett-två år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som verkar vara aktuell i högsta grad… En del har hänt sedan den publicerades i november förra året. Nyligen tillkännagavs att ledande ekonomier i Asien ingått ett avtal och bildat RCEP Världens största frihandelsområde bildat. Stor framgång för Kina. Länderna i Asien har generellt klarat coronopandemin bättre än västländerna. Artikeln belyser andra viktiga förhållanden än som behandlades i artikeln om RCEP.

Denna artikel av den geopolitiske australiensiske analytikern James O’Neill har publicerats i New Eastern Outlook. NEO Den har vänligen översatts av Christine, som i morse tog tåget till närbelägna Ånge.

Asien stärker sin roll som världsledare

Även om den vanliga läsaren knappast skulle vara medveten om det, så pågår i resten av världen grundläggande förändringar i de ekonomiska och politiska relationerna. Ingenstans är detta tydligare än i den eurasiatiska regionen. Detta landområde omfattar fyra av världens officiellt erkända åtta kärnvapenmakter, varav den åttonde, Israel, visserligen geografiskt tillhör regionen men pga attityder, politik och beteende verkligen agerar utanför dessa förändringar. Även om det inte är en del av dessa, gör landet aktivt sitt bästa, som gentemot Syrien och Iran, för att sabotera och undergräva de viktiga politiska förändringar som sker.

De geopolitiska förändringarna i världen har aldrig varit mer uppenbara än i den snabba utvecklingen av civila politiska och ekonomiska grupperingar som dykt upp under de senaste femton åren. Kunskapen om denna utveckling är till stor del okänd för invånarna i de flesta västerländska länder. Om man i västmedia över huvud taget nämner dess existens, eller åtminstone två av de viktigaste i dessa nya grupperingars verksamhet, nämligen Ryssland och Kina, så är det mestadels i nedlåtande, felaktiga och fientliga termer.

En snabb undersökning av dessa grupperingar visar den geografiska bredden och deras växande politiska och ekonomiska inflytande. Även om den inte är geografiskt begränsad till den större asiatiska regionen, är denna geopolitiska enhet ekonomiskt, och alltmer politiskt, sett den centrala kraften för geopolitisk förändring i världen.

Den första av de stora grupperingarna var Association of Southeast Asian Nations (ASEAN), som grundades 1967 av länder som då var att anse som ekonomiska dvärgar. De /nu/ 10 medlemsländerna har en befolkning på cirka 650 miljoner, men när Indien och Kina, plus Australia och New Zealand blev associerade länder, representerar gruppen nu cirka 40 procent av världens befolkning. Ett av dess ovanliga kännetecken är inlemmandet av två nationer, Australien och Nya Zeeland, som politiskt brukar räknas till USA/Europa-blocket även om det senare landet har visat större känslighet och medvetenhet om sin geografiska och geopolitiska verklighet än Australien.

Den andra stora grupperingen värd att nämna är Shanghai Cooperation Organization (SCO) som grundades 2001 med fem ursprungliga medlemmar, inklusive Ryssland och Kina, och tre
tidigare medlemsstater i Sovjetunionen.

Den är nu utan tvekan den viktigaste regionala organisationen i världen utifrån befolkning (då den innefattar såväl Indien som Kina), militär makt (fyra av världens åtta kända kärnvapenmakter) och en agenda som omfattar ekonomiskt, socialt, tekniskt, kulturellt och säkerhetssamarbete.

Västmedia, som gillar att framhäva rivalitet mellan några av dess medlemmar, särskilt Indien och Pakistan, som ändå båda gick med i SCO samtidigt, underskattar betydligt den roll som denna organisation i allt högre grad spelar, inte bara regionalt utan även globalt.

Något som illustrerar detta är att länder som Kina, Ryssland och Indien är villiga att ignorera USAs ekonomiska och politiska fientlighet gentemot Iran. Kinas president Xi har offentligen uttalat att han inte tänker bry sig om USAs och dess allierades olagliga sanktioner och därmed hörande fientlighet mot Iran.

Som jag förstår det stoppades USAs vapenskrammel och planerade militära vedergällning mot Iran, efter att Iran sköt ner ett obemannat amerikanskt spionplan, följt av snabba
varningar från de båda presidenterna Putin och Xi.

Iran är också en viktig deltagare i den indisk-baserade Nord-Syd ekonomiska rutten, som ursprungligen tillhandahöll ekonomiska länkar från Indien till Europa via Iran och Ryssland, men nu utökas till att införliva andra viktiga länder i regionen, inklusive Afghanistan. Det sistnämnda landet har utstått 18 år av USA-ledd invasion och ockupation men är, tack vare betydande ekonomiska insatser från Kina nyligen, på väg att äntligen undkomma USAs och dess allierades oönskade uppmärksamhet och ockupation.

Det är nu konstaterat att invasionen av Afghanistan beslutades i juni 2001 och hade en direkt koppling till Afghanistans beslut att gynna Bridas Corporation för bygget av en oljeledning från Kaukasusregionen, och återupptagandet av heroinproduktionen, som praktiskt taget avskaffades av talibanerna, snarare än den påstådda ursäkten om händelserna den 11 september 2001. Att ockupationsmakterna, inklusive USA och Australien, fortfarande är kvar mer än 18 år senare, säger allt om den verkliga anledningen.

Den kanske mest omfattande och geopolitiskt betydande utvecklingen under senare år har varit Kinas nya sidenväg (Belt and Road Initiative, BRI), som först beskrevs av president Xi 2014 men som nu är ett program som omfattar 150 länder och organisationer i Asien, Afrika, Europa och Sydamerika. Den enorma volymen, omfattningen och geografiska spridningen av denna frivilliga sammanslutning av så många nationer har aldrig tidigare skådats, för att inte tala om den snabbhet med vilken förbindelserna skapades.
Nya Zeeland var det första icke-asiatiska landet att underteckna ett samförståndsavtal med Kina, ytterligare en signal som skiljer det från dess granne Australien, vars inställning till BRI varierar från likgiltighet till fientlighet. Det är värt att notera att den australiensiska staten Victoria och den australiensiska huvudstadsregionen båda har undertecknat samförståndsavtal med Kina, trots den federala regeringens fientliga inställning.

Den federala regeringens ambivalens visar på en bredare sociopolitisk inställning som kännetecknar Australiens förhållande till Kina, trots den senares roll som Australiens absolut största handelspartner.

Australiens handel med Kina är nästan tre gånger så stor som den med den näst största handelspartnern, Japan. Australiens handel med Kina är värd ca tio gånger mer än den med USA.
Från Kina kommer också de flesta av Australiens utländska studenter och turister, och det är den tredje största källan till utländska investeringar. Det skulle vara svårt att utse en mer potentiellt självförstörande politik än Australiens sätt att riskera sitt Kina-förhållande till förmån för de tvivelaktiga åtagandena från USA att agera som säkerhetsgarant. Fråga bara kurderna hur tillförlitliga USAs åtaganden är!

Ironiskt nog samarbetar Australien med Kina i ASEAN och det regionala övergripade ekonomiska partnerskapet (RCEP) men upprätthåller samtidigt en viss fientlighet och misstänksamhet mot BRI, vilket helt enkelt inte överensstämmer med den geopolitiska verkligheten. Den fientlighet och misstänksamhet som framförs från officiellt håll har utan tvekan sitt ursprung i den pågående anslutningen till USAs världsbild, vilket grafiskt illustrerades de senaste veckorna med den australiensiska premiärministern Morrisons pinsamma beteende under sitt besök i USA.

Mig veterligen har det i australiska media aldrig framförts något rationellt argument om varför 150 länder och internationella organisationer borde välkomna och ivrigt omfamna
BRI och de möjligheter den representerar, utan att någon av dem delar med sig av den australiska paranoian om påstådda kinesiska intriger för att dominera världen, där BRI skulle vara dess utvalda redskap.

Faktum är att Kina inte dominerar, mobbar eller på annat sätt utnyttjar sitt förhållande till sina BRI-partners. Detta framgår tydligast i landets förhållande till Ryssland, vars utveckling är ett av de enastående geopolitiska särdragen under senare år.

Tanken att ha en ömsesidigt gynnsam relation med andra länder och som inte bygger på exploatering och/eller mobbning är helt klart ett begrepp som är främmande för mången västerländsk mentalitet. Som väl dokumenterats har Västs förhållande till utvecklingsländerna under de senaste 300 åren handlat om utsugning och det håller nu snabbt på att ta slut, inte minst genom den roll som ovannämnda internationella organisationer spelar. Ett av de svåraste begreppen för västerländska politiska ledare att förstå är att deras härskar-era snabbt går mot sitt slut. Den iver med vilken bokstavligen massor av nationer har tagit till sig de alternativa modellerna representerade av de multilaterala organisationer som nämns här ovan (och det är en långt ifrån uttömmande lista) är övertygande bevis på att dessa nationer är trötta på utsugningen av sina resurser och uppenbarligen söker bättre alternativ.

Övergången kommer inte att bli lätt, eftersom det vore naivt att tro att de stora västmakterna villigt kommer att avstå den dominans de haft under de senaste århundradena. Däri ligger en enorm potentiell fara.

Den kinesiska ”win-win”-modellen har visat att det finns genomförbara alternativ till de exploaterande och destruktiva västerländska versionerna. Fakta, som till stor del ignoreras av Västs bolagsmedia, visar tydligt att den asienfokuserade modellen är ett genomförbart alternativ. Det är en modell som har förändrat och förvandlar livet för bokstavligen miljarder människor.

Det är sedan länge dags för Västländerna att erkänna denna verklighet och anpassa sitt beteende därefter.