I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad. För ett par dagar senare rapporterades att man kommit överens om ”världens största frihandelsområde”, RCEP Världens största frihandelsområde bildat. Stor framgång för Kina.
Sveriges Radio rapporterar måndagen 4 november ”Under helgens toppmöte med ledare för de sydasiatiska länderna inom ASEAN, stod det klart att tio ASEAN-länder och sex andra handelspartners som Indien och Kina kommer att gå vidare med planerna om ett regionalt handelsblock.
Gruppen av länder kalla sig RCEP, Regional Comprehensive Economic Partnership. När länderna kommer överens om ett samarbetsavtal så blir det världens största frihandelsavtal. RCEP är ett frihandelsavtal mellan de tio medlemsländerna i ASEAN och sex andra länder, Kina, Japan, Sydkorea, Indien, Australien och Nya Zeeland.
När avtalet nås kommer RCEP att täcka nästan hälften av den globala ekonomin.
Förhoppningen var att man under det pågående ASEAN-mötet i Bangkok skulle kunna skriva under avtalet. Men det kommer inte att ske. Anledningen är att Indien inte är nöjda med vissa detaljer i avtalet. Man oroar sig för sin tillverkningsindustris konkurrenskraft, och man är rädd för att det kommer att bli ett stort inflöde av billiga varor från Kina, säger en anonym källa till Bangkok Post.
Nu hoppas alla parter att frihandelsavtalet ska kunna skrivas under Vietnam i februari. När det sker kommer det att innebära att avtalet inkluderar nästan två tredjedelar av världens befolkning och nästan hälften av världens ekonomi.
Avtalet har förhandlats sedan 2012 och den senaste tiden har det blivit mer aktuellt med anledning av handelskonflikten mellan USA och Kina.”
Sveriges Radio
Detta kommenteras av de kände geopolitiske analytikern Pepe Escobar. Asian Times: A blue dot barely visible from New Silk Roads.
En blå prick som knappt syns från Nya Sidenvägen
Alternativet från USA-Australien-Japan till Belt and Road hjälper till att förklara varför USA bara skickade en juniordelegation till Thailand och varför Indien valde bort RCEP.
Kinas president Xi Jinping lanserade för sex år sedan New Silk Roads, nu mer känt som Belt and Road Initiative.
BRI är det största och mest ambitiösa euroasiatiska infrastrukturprojektet under 2000-talet.
Under Trump-administrationen har BRI fullständigt demoniserats hela tiden: en giftig cocktail av rädsla och tvivel, där Peking anklagas för allt möjligt – från att kasta fattiga nationer i en ”skuldfälla” till ondskefulla planer på världsherravälde.
Nu kommer äntligen vad som kan beskrivas som det institutionella USAs svar på BRI: Blue Dot Network.
Blue Dot beskrivs officiellt som något som ska främja en global ”hållbar infrastrukturutveckling i området kring Indiska oceanen/Stilla havet och runt om i världen” med flera parter.
Det är ett gemensamt projekt av USAs Overseas Private Investment Corporation (OPIC), Australiens utrikes- och handelsdepartement och den japanska banken för internationellt samarbete, JBIC.
Jämför nu detta med vad som just hände denna vecka, vid invigningen av China International Import Expo i Shanghai.
Xi JInping betonade där: ”Hittills har Kina undertecknat 197 dokument om BRI-samarbete med 137 länder och 30 internationella organisationer”.
Detta är vad Blue Dot har att tampas med – speciellt i det globala Syd. Nåja, inte riktigt. Informellt kontaktade diplomater i det globala Syd är inte precis imponerade. De kanske ser Blue Dot som en blivande konkurrent till BRI, men en som drivs av privatkapital – teoretiskt sett mestadels amerikanskt.
De fnyser åt tanken att Blue Dot skulle innehålla någon slags klassificeringsmekanism för att granska och nedgradera BRI-projekt.
Washington kommer att presentera det som en ”certifierings”-process som sätter ”internationella standarder” – vilket antyder att BRI klassas som undermåligt.
Om länder i det globala Syd kommer att bry sig om dessa nya klassificeringar är en öppen fråga.
Det japanska exemplet
Blue Dot bör också ses i direkt jämförelse med vad som just hände vid toppmötet i Thailand som mest handlade mötena i Ostasien, ASEAN och RCEP (Regional Comprehensive Economic Partnership).
Tillkomsten av Blue Dot förklarar varför USA bara skickade en juniordelegation till Thailand, och även till stor del varför Indien missade RCEP-tåget när det lämnade den pan-asiatiska stationen.
Indiens premiärminister Narendra Modi måste fortfarande välja mellan pest (Washingtons strategi för Indiska oceanen/Stilla havet – Indo-Pacific) och kolera (Euroasiatisk integration). De är ömsesidigt inkompatibla.
Blue Dot är de facto en affärsförlängning av Indo-Pacific, som samlar USA, Japan, Australien – och Indien: de s.k. Quad-medlemmarna. Det är en spegelbild av Obama-
administrationens begravda Trans-Pacific Partnership i förhållande till den också begravda ostasienpolitiken.
Det är oklart om New Delhi kommer att gå med i Blue Dot. Man har avvisat BRI, men inte slutgiltigt och oåterkalleligen RCEP.
ASEAN har försökt hålla god min och menar att skillnaderna kommer att jämnas ut och alla 16 medlemmar i RCEP kommer att underteckna ett avtal i Vietnam 2020.
Ändå är kärnpunkten fortfarande att Washington kommer att fortsätta manipulera Indien med alla medel som bedöms nödvändiga för att – åtminstone i Sydasien – torpedera BRIs potential såväl som en utökad euroasiatisk integration.
Och ändå, efter alla dessa år av oavbruten demonisering, var Washingtons bästa påhitt att stjäla BRI-idén och klä den i privat bankfinansiering.
Jämför nu det med till exempel det som görs av Economic Research Institute for ASEAN och East Asia.
De föredrar ASEAN Outlook on Indo-Pacific, en ursprungligen indonesisk idé, framför USAs version. Institutionens ordförande, Hidetoshi Nishimura, beskriver den som ”en riktlinje för dialogpartners” och betonar att ”Japans egen vision om Indiska Oceanen/Stillahavsområdet passar mycket bra ihop med ASEANs”.
Lika mycket som Nishimura noterar att ”det är välkänt att Japan har varit den viktigaste givaren och en verklig partner i den ekonomiska utvecklingen i Sydostasien under de senaste fem decennierna”, berömmer han också RCEP som ”symbolen för frihandel”. Både Kina och Japan stöttar bestämt RCEP. Och Peking betonar också den direkta förbindelsen mellan RCEP och BRI-projekt.
I slutänden blir nätverket Blue Dot kanske inte mer än en PR-övning – för lite, för sent. Det kommer inte att stoppa BRI-expansionen. Det förhindrar inte kinesisk-japansk investeringssamverkan. Det kommer inte att stoppa medvetenheten i hela Syd om militariseringen av USA-dollarn för geopolitiska ändamål.
Och det kommer inte att råda bot på den skepsis som råder om en hypermakts förmåga att utveckla projekt i syfte att stjäla andra nationers oljereserver som en del av en olaglig ockupation av Syrien.
Relaterat
Frihandelsområdet är väl snarast ett partihandelsområde.
Nej inte bara det.
Pepe E. skriver sammanfattande ”I slutänden blir nätverket Blue Dot kanske inte mer än en PR-övning – för lite, för sent. Det kommer inte att stoppa BRI-expansionen. Det förhindrar inte kinesisk-japansk investeringssamverkan. Det kommer inte att stoppa medvetenheten i hela Syd om militariseringen av USA-dollarn för geopolitiska ändamål.” Medvetenheten i Syd ja, den är nog väldigt stor. Men hur står det till i Väst? Hur många känner ens till BRI eller vet något alls om BRICS och dess möte i Brasilia nyligen? Detta möte handlade bland annat om hur medlemsstaterna skall undvika dollarn. Det varnas, även i USA, för dollarimplosion. När den sker kommer förvåningen bland medborgarna i vast bli stor.
Den dagen Indien bestämmer sig för att vara med i RCP är det definitivt spiken i kistan för USA. Frågan är om Modis Hindunationalistiska regering kommer att växa ur sitt Kina komplex. Det RCEP visat är dock att skynda på USAs bäst-före-datum.
https://www.nyhetsbanken.se/2020/11/varldens-storsta-frihandelsavtal-tecknat.html#more
Det är mer en bara världen största frihandel område. T ex påskyndar den de-dollarization processen. Den punkterar USAs Akilles häll. Och världen sjunger tra la lalla, Tra la lalla, Tra la lalla
http://thesaker.is/the-china-moment/