Vad betyder Putins reformer?

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel. Vad jag vet är Putins reformer lika aktuella idag.

Vad betyder Putins reformer?

Vad betyder Putins reformer? Ja, det kan man undra. En som är mycket lämplig att bedöma detta är Björn Nistad, doktor i rysk historia. Jag har möjlighet att här återpublicerar en aktuell artikel av honom, dessutom översatt till svenska!

Den 15 januari höll Vladimir Putin sitt årliga tal till nationen. Presidenten talade inte bara om vilka utmaningar Ryssland står inför och hur dessa utmaningar ska hanteras, utan han tillkännagav också politiska reformer som ska stärka Dumans makt.

Vad betyder då dessa? Hur ska vi förhålla oss till Putins annonserade reformer?

Majoriteten av Putins tal handlade om demografi och sociala frågor. Han pekade på att Ryssland står inför en allvarlig demografisk utmaning, som delvis beror på de små barnkullarna på 1990-talet. För att underlätta situationen för barnfamiljer och öka antalet födda meddelade han flera åtgärder, inklusive en utvidgning av det så kallade moderskapsprogrammet. Han talade också varmt om respekten för traditionella familjevärderingar.

Andra frågor som Putin tog upp var behovet av att förbättra hälsovården, behovet av att stärka det civila samhället och vikten av att säkerställa att alla får tillgång till internet. Han sade också att principen om en minimilön som folk ska kunna leva på borde vara grundlagsfäst.
Samtidigt talade presidenten om behovet av att upprätthålla budgetdisciplin och att hålla inflationen nere. Han betonade vikten av investeringar och lovade stabilitet i näringslivet, befrielse från onödiga kontroller och bättre tillgång till kredit.

Mot slutet av sitt tal tillkännagav Putin en serie politiska reformer, bland annat att ge Duman ett större ansvar vid utnämningen av premiärministern och andra regeringsmedlemmar och en ökning av guvenörernas makt.

Se och hör Putins tal till nationen här

Efter talet avgick premiärminister Dmitrij Medvedev och resten av regeringen från sina poster och Mikhail Misjustin, chef för skatteförvaltningen under 2010–20, som Putin har utsett till ny premiärminister, håller på att bilda en ny regering.

Att säga vad detta betyder är för tidigt. Det är uppenbart att Putin och den ryska eliten inser att det behövs sociala reformer. Behovet av sociala åtgärder är obestridligt, inte minst för att öka födelsetalet.

13 procent av den ryska befolkningen – 20 miljoner människor – lever idag under den officiella fattigdomsgränsen.

Lösningen på dessa problem för Putin och de ryska myndigheterna är bättre och mer riktade sociala åtgärder. Ingen ytterligare beskattning av företag och en social omfördelningspolitik. Stabilitet, budgetdisciplin, överskott i handelsbalansen, låg inflation, låga skatter, investeringar och ekonomisk tillväxt är inriktningen. Tankegången är uppenbar ”när det regnar på prästen (affärer) kommer det också att droppa på klockaren (befolkningen)”. Det finns inget som tyder på att detta sätt att tänka kommer att ges upp.

Putin kommer fortfarande att vara den som bestämmer den ryska utrikes- och inrikespolitiken, det finns ingen anledning att förvänta sig några dramatiska förändringar.

Vem Misjustin är och vilken roll han kommer att spela är för tidigt att säga. Det enda vi vet om mannen idag är att alla verkar vara överens om att han varit en bra chef för skattestaten, som bland annat har låtit digitalisera staten. Kanske kommer han med sin egen och andras hjälp att kunna bli en handlingskraftig politiker som kan efterträda Putin som president. Kanske är han bara en övergångsfigur, som de antal ministrar som Boris Jeltsin höll sig med under sina sista dagar vid makten. Putin betraktades för övrigt också själv som en sådan övergångsfigur när Jeltsin gjorde honom till premiärminister hösten 1999.

Naturligtvis är det största intresset kopplat till Putins aviserade konstitutionella reformer. Tankegången bakom reformerna är förnuftig. Kaoset och konflikterna efter Sovjetunionens kollaps gjorde det nödvändigt att frambringa en stark president. Idag återuppbyggs Ryssland och det finns inte längre samma behov av en stark president. Tvärtom, det kan vara vettigt att stärka parlamentet och partierna genom att ge de folkvalda större befogenheter, till exempel att utse regeringen. Resultatet kan bli mer ansvarsfulla partier och politiker och en förnyelse av det politiska livet.

Samtidigt finns det anledning att fråga sig om ett så stort land, med en så sammansatt befolkning som Ryssland, kan styras på annat sätt än med hjälp av en stark statsmakt koncentrerad i en stark ledare.

Det är också svårt att föreställa sig hur de säkerhetspolitiska utmaningar som Ryssland kommer att möta kan lösas på ett annat sätt än av en person som Putin, som åtminstone är en framstående medlem av den styrande eliten. Ett Ryssland utan en duktig och handlingskraftig ledare som Putin är svårt att föreställa sig.

Skulle ett Ryssland utan Putin ha hanterat kriget mot Georgien efter det georgiska attacken mot Sydossetien 2008 på ett adekvat sätt? Skulle ett Ryssland utan Putin ha visat den nödvändiga handlingskraften efter statskuppen 2014 i Ukraina och sörjt för att Krim återförenades med Ryssland? Skulle ett Ryssland utan Putin fått omvärlden att förstå att krisen i Ukraina bara kan lösas med ryskt deltagande? Skulle Ryssland utan Putin blivit den ledande aktören i Mellanöstern?

Det finns anledning att fråga vad som kan vara Putins plan för reformerna som tillkännagivits. Är Putins plan, som många kommentatorer hävdar, att själv bli premiärminister när hans andra presidentperiod löper ut 2024 och att regera på grundval av Duman som har fått ökad makt? Eller planerar Putin, som blir 72 år 2024, att dra sig ur rysk politik? I så fall kommer han att behöva stärka någon som kan bli hans efterträdare som president – eller åtminstone en framstående medlem av den regerande eliten – som inte bara har gott omdöme när det gäller internationella angelägenheter, men som också säkerhetstjänsten och militären har förtroende för, och som har de personliga egenskaper som behövs för att hantera krissituationer.

Att Putin hittills tydligen inte har gjort något för att hitta en sådan möjlig ersättare är en allvarlig invändning man kan göra mot hans ledning.