Jag har läst Piketty – några reflexioner

”Lagen om profitkvotens fallande tendens är det viktiga”. Kanske det, men att göra tillförlitliga beräkningar är komplicerat och kan leda till felbedömningar och underskattning av kapitalismens anpassningsförmåga. Teoretiker teoretiserar, praktiker praktiserar. De sistnämnda ägnar inte en tanke åt vilka konsekvenser deras agerande får för helheten. Man kan finna många viktiga slutsatser i Marx analys, den jag skulle framhäva är att ingen i detta system påtar sig ett helhetsansvar. Aktörernas agerande i deras egenintresse leder med jämna mellanrum till kriser för helheten. I bästa fall tar den kapitalistiska staten ett ansvar för att de egna kapitalisterna kan sko sig på omvärldens bekostnad.

Ekonomi är ”learning by doing”. Det gäller att kunna balansera verksamheten på företagsnivå och reglera denna på ett sätt som gagnar helheten. En oerhört komplicerad uppgift, där den strikt reglerade sovjetiska modellen misslyckades för att man inte ville ta ibruk marknader och fri prisbildning. Den kinesiska hybriden har hittills varit mycket framgångsrik medan den nyliberala västliga modellen gått bakåt. Varför det ? Det verkar som att de styrinstrument som den kinesiska staten förfogar över är betydligt starkare och brukas utifrån andra politiska överväganden. I Väst har finansindustrin blivit den dominerande aktören, vilken kräver att statsmakterna underordnar sig dess övergripande intressen. Ekonomin har fått karaktären av ett gigantiskt casino där fokus inte ligger på medborgarnas välfärd utan finansindustrins välfärd som är en helt annan sak. De fetaste vinsterna kan skapas genom finansspel och spekulation hellre än produktion. Och skall man producera kan de bästa vinsterna skapas i verksamheter som finansieras ur statskassan, såsom rustningsindustrin, vilken ur välfärdssynpunkt är ren kapitalförstöring.

Den grekiske ekonomen Yanis Varoufakis påpekade nyligen hur torftig den makroekononomiska lära är som lärs ut på universiteten. Denna lära kan inte heller beskriva varför den kinesiska modellen fungerar som den gör. Förutom att statsmakten har bättre styrinstrument kan även företagen verka sinsemellan på ett sätt som är obekant i väst. Förhållandet mellan samverkan och konkurrens utformas på ett annorlunda sätt. Västmakterna vill gärna hävda att Kina ”fuskar” och att de måste upphöra därmed. Men det är ju ur kinesisk synvinkel hela poängen: De har utvecklat en ny modell som fungerar och ser ingen anledning till att avstå från denna. Därmed ingalunda sagt att komplikationer inte kan tillstöta och att inte där heller sociala klyftor kan tillåtas att växa och bli permanenta.

Krisen i Väst har lett till en vanföreställning som inte är ny: Att vi har att göra med naturlagar. Så är det givetvis inte, det förstod inte bara Marx utan även Keynes. Mänsklighetens produktionsförmåga växer ständigt och det finns inga tekniska hinder till att den fortsätter att göra det. Problemen är skapade av de samhällsramar som hindrar att utvecklingen gagnar alla och att ofantliga resurser slösas på rent destruktiva verksamheter. Erfarenheten visar tyvärr att genomgripande reformer inte kommer till utan att djupa kriser tvingar till omställning.

Varför ”den nyliberala västliga modellen gått bakåt” vill bland annat marxistiska ekonomer som Michael Roberts direkt hänföra till vad Marx själv påpekar i samband med den fallande profitkvoten – nämligen att det är mervärdet som är målet för produktionen. Vinsten alltså. Förväntar man sig lägre vinster av produktiva investeringar än av spekulationer med ”fiktivt kapital” (också ett begrepp hos Marx) så ökar naturligtvis företagens investeringar i spekulationskapital. Detta bör leda till långsammare tillväxt i den produktiva ekonomin, och att hela ekonomin blir kriskänsligare. I värsta fall (för kapitalismen) kan det utlösa den sista förgörande krisen.

Jag har studerat frågan om “Lagen om profitkvotens fallande tendens ” i över 20 år. Mina studier var vindlade och det var inte förrän våren 2015 som jag kom fram till att Karl Marx hade rätt.
Jag hade i många år nämligen gått ut ifrån en felaktig uppfattning om vilken som var Marx utgångspunkt.

Min uppfattning var att Marx utgångspunkt för profitkvoten var:
p’ = m /(c + v) bara visar mervärdets (m) storlek i relation till det i varan förbrukade kapitalet (c + v), där v är kostnaden för den i den specifika produktionen förbrukade arbetskraften och c är det i tidigare produktion skapade värdet som tillförs varan. Då blir profitkvoten, p’, är sortlös.
I så fall blir frågan om profitkvotens fallande tendens i stort sett meningslös.
Men jag hade fel. Ty efter en e-postväxling med den amerikanske marxisten och professorn i nationalekonomi vid Pace University i New York, Andrew Kliman, läste jag om igen vad Marx verkligen har skrivit i frågan om profitkvoten.

Marx skriver på sidan 182 i Kapitalet (Jag använder Bo Cavefors utgåva) första boken på sidan 182 första raden ”det satsade kapitalet – här kallat C”. I raden nedanför skriver Marx:
”Kapitalet C består av två delar: en penningsumma c, som utbetalas för produktionsmedel, och en annan penningsumma v, som utbetalas för arbetskraft; c betecknar den värdedel, som förvandlats till konstant kapital, v den till variabelt kapital förvandlade delen. Ursprungligen är alltså C = c + v.”
I Kapitalets tredje bok på sidan 25 sista stycket står det:
”Värdet av varje kapitalistiskt producerad vara W uttrycks i formeln
W = c + v + m.”
Detta röriga notifikation inbjuder till missförstånd.
På sidan 31 i I Kapitalets tredje bok förklarar Marx att Kapitalinvesteringen, C = det fasta kapital + det cirkulerande kapitalet.
Där det fasta kapitalet = maskiner, byggnader mm och det cirkulerande kapitalet = förbrukade arbetskraften och det i tidigare produktion skapade värdet som tillförs varan = c + v.
Marx bestämning av det han kallar ”årsprofitkvoten” är det som den enskilde kapitalisten åstundar. På sidan 67 i samma bok förklarar han vad han menar med årsprofitkvoten:
”För att formeln för årsprofitkvoten ska bli exakt måste vi i stället för den enkla mervärdekvoten sätta in mervärdets årskvot, alltså i stället för m’ sätta M’ eller m’n. Vi måste med andra ord multiplicera m’, mervärdekvoten – eller vilket är samma sak den i C inneslutna kapitaldelen v – med n, antalet omslag per år för detta variabla kapital, och vi får: p’ = m’n(v/C) , vilket är formeln för beräkning av
jag är inte ensam om att sammanblanda det i varan förbrukade kapitalet med kapitalinvesteringen. Det gjorde även KFML:s studiecirkel liksom Peter Dencik, Lars Herlitz och Bengt-Åke Lundvalls i deras bok ”Marxismens politiska ekonomi – en introduktion”. (Ursprunget till boken var en kurs i marxistisk ekonomi för på Göteborgs universitet som hölls våren 1969). Samma misstag gjorde Anders Nilsson och Bengt Isaksson i artikeln ”Sven Grassmans förvillelser” i Forum nr 2 1990. Men det finns mer berömda marxister än KFML:s broschyrförfattare, Anders Nilsson och Bengt Isaksson eller Dencik, Herlitz och Lundvall som gjort samma misstag.
I standardverket ”Teorin om den kapitalistiska utvecklingen” gör den ansedde marxisten Paul M Sweezy samma misstag.
Men mitt misstag är mitt. Man måste vara noggrann, gå till källorna och akta sig för att bli programmerad av andra uttolkare hur berömda de än är.

Jag menar att det är den ovan nämnda formel för årsprofitkvoten man måste utgå ifrån när man undersöker ”profitkvotens fallande tendens ”.
Dessutom menar jag att Lagen om profitkvotens fallande tendens är en konsekvens av kvoten mellan nettoförädlingsvärdet (m +v ) och och det totala investerade kapitalet har en fallande tendens.
Om vi tänker oss en en sluten ekonomi och det totalt investerade kapitalet = Kinvst är det totala bundna kapitalet i en tänkt sluten ekonomi. Det totala bundna kapitalet består av fasta kapitalstocken, (byggnader + maskiner + inventarier) en kassa som är nödvändig, lager av insatsvaror, varor i arbete och färdigvarulager. Nettonationalprodukten, NNP ( NNP = Ʃ (m + v)) är de samlade nettoförädlingsvärdena det vill säga alla mervärden plus de totala utgifterna för arbetskraften.

NNP’ = NNP/ Kinvst

Värdet i nettonationalprodukten är den totala arbetstiden (T) som har lagts ner i den slutna ekonomins produktion under ett år (sorten tim/år) gånger den genomsnittliga värdekoefficienten kv (kr/tim)

NNP’ = T kv/ Kinvst (sorten är enheter per tidsenhet, kan tex uttryckas i procent/år)
Om vi delar Kinvst med kv får vi värdet av bundna kapitalet uttryckt i värdeskapade arbetstimmar Tk
NNP’ = T/ Tk

Om man nu tänker sig att i den kapitalistiska slutna ekonomin de enskilda företagen av den kapitalistiska konkurrensen tvingas rationalisera produktionen (Ceteris paribus = allt annat lika) det vill säga få ner antalet arbetade timmar per producerad enhet så investeras delar av mervärdet (profiten) i Kinvst så ökar Tk samtidigt som antalet arbetade timmar i ekonomin är minskar relativt i förhållande till Tk så minskar nettovärdeavkastningen, NNP’ = NNP/ Kinvst . Det är denna minskade nettovärdeavkastning som är upphovet till profitkvotens tendens att falla.

Dave Zachariah har gjort en mycket bra statistisk analys (Determinants of the average profit rate and the trajectory of capitalist economies, 17maj 2009, som tyder på detta. Trots att Zachariah bara tagit med kapitalstocken (det fasta kapitalet och inte det rörliga kapitalet) i förhållande till nettovinster i sin analys, visar han med stor sannolikhet att att lönsamheten har en fallande tendens.

Den som vill läsa mer om detta kan läsa bloggartiklarna: Vilse i den marxistiska ekonomin (https://clarte.se/bloggen/9018-vilse-i-den-marxistiska-ekonomin#comment-419) och Profitkvot kontra lönsamhet (https://clarte.se/images/pdf/kenneth_lundgren-profitkvot_kontra_lonsamhet.pdf)

Kommentar från Ronny i Ronneby via mail:

” Jag noterade särskilt Brumbjörns mening:
”Lenin använde senare Hobsons utredning men insåg att den mordiska imperialismen inte gick att skatta bort.”.

Jag kommenterar med A och B som berör såväl varandra som artikelns tema.
A Kan vi rädda Europa – av Thomas Piketty

[sid 145-146]
”Varför tror de allra flesta nationalekonomer på frihandel? Jo,
för att de har fått lära sig på universitetet att det i begynnelsen
var bättre för länderna att satsa på att producera så mycket rike-
domar som möjligt på en fri och konkurrensutsatt marknad och
dra största möjliga nytta av varandras komparativa fördelar. Detta
förutsatt att utbytets vinster i ett andra skede fördelas jämlikt via
skatter och tydliga transfereringar inom respektive land. Vad eko-
nomihögskolorna lär ut är i korthet följande: effektiv fördelnings-
politik sker via skatterna; marknaden och prismekanismen måste
lämnas i fred och störas så lite som möjligt (”fri konkurrens”); i
nästa steg fördelas det skapade välståndet.

Allt är ingalunda fel i den här rosenskimrande berättelsen,
men den är behäftad med en allvarlig brist. Under de senaste tret-
tio åren har den internationella handeln med varor och tjänster
avreglerats kraftigt under inflytande av denna trossats. Problemet
är att det andra steget aldrig har tagits. Tvärtom har skattekonkur-
ensen jämnat ut de progressiva skatter som omsorgsfullt införts
under de föregående årtiondena. De allra rikaste har haft förde-
len av betydande skattesänkningar, trots att de redan tjänat mest
av alla på handelsutbytenas liberalisering och globalisering. De
med lägst inkomster har drabbats av höjda arbetsgivaravgifter och
konsumtionsskatter, samtidigt som lönerna och sysselsättningen
har stagnerat. Omfördelningen via skatter har inte alls bidragit till
att vinsterna av avregleringen har fördelats mer jämlikt, utan har
tvärtom medverkat till att förstärka de ojämlika effekterna.

—————————————————————————————
B Den svenska Novemberrevolutionen 1985
Då fattades beslut som innebar att bankerna fick låna ut obegränsat med pengar utan att Sveriges riksbank lade hinder i vägen. De svenska hushållens överskuldsättning till följd av reformen beräknas kosta över 200 miljarder kronor varje år i samhällskostnader, enligt docent Richard Ahlström vid Malmö högskola.
http://josefsson.net/dokumentaerer/78-novemberrevolutionen-2004.html

Det är möjigt att det är riktigt att profitkvoten tenderar att falla och att det leder till komplikationer. Och vad händer se’n ? Det är en hypotes att hålla i minnet men verkligheten är så föränderlig och komplicerad att det blir svårt att formulera någon politik på denna bas. Dels sker det en herrans massa innovationer hela tiden och på den vägen nås de bästa profiterna, inte genom att man effektiverar en känd process. Jag menar givetvis de bästa profiterna näst efter att plundra statskassan vill säga.

Ett pragmatiskt angreppssätt är av nöden. Dagens teknologiska nivå ger möjligheter att producera allt mer och allt resurssnålare och till lägre kostnader, underbart eller hur ? Men det är nog riktigt att organiseringen av denna produktion via dagens börser, finansindustri och nyliberal politik inte längre fungerar och kräver stora reformer. Men mänsklighets förmåga att producera växer, det är ett faktum att hålla i minnet.

Jan Nybondas skriver ”Dels sker det en herrans massa innovationer hela tiden och på den vägen nås de bästa profiterna, inte genom att man effektiverar en känd process. Jag menar givetvis de bästa profiterna näst efter att plundra statskassan vill säga.”
Visst är det så att en del kapitalister till och med hela skikt av dessa kan göra profiter ”herrans massa innovationer” och till och med ”plundra dagskassan”. Men de kan inte göra det utan att det skapas nettoförädlingdvärden i den reala ekonomin. Det handlar i sådana fall om en omfördelning av de producerade värdena. Ty alla kapitalister kan inte lyfta sig i håret – och allra minst kan de göra det kollektivt – och undgå arbetsvärdelagen. Att den finansaristokratin realiserar – med statligt tillåtna förbrytelser – allt större delar av de mervärden som skapas i den reala ekonomen motsäger inte detta. Men detta förhållanden – med bland annat rån av skattemedel – säger mycket om statskapitalismens förruttnelse. När de kapitalistiska profit faller är tid för förstörelse av kapital bland annat genom storkrig.
Så en annan sak hur förhåller sig de kapitalistiska överproduktionskriserna till kriser som orsakas av profitkvotens fall. Jag tror det var den marxistiske ekonomen Michael Roberts som menade att kapitalismens långa vågor är förknippade med profitkvotens fall och konjunkturvågorna med överproduktionen.
Det intressanta är att Paul M Sweezy i sin bok ”Teorin för den kapitalistiska utvecklingen” är på vaga grunder kritiskt till “lagen om profitkvotens fallande tendens ”. Men på på sidorna 185 till 188 i AA presenterat ett teoretiskt bevis för överproduktionskriserna. Där visar han att det är just tillväxten av det i produktionen bundna kapitalet som är orsaken till överproduktionskriserna. Alltså har både överproduktionskriser och lönsamhetskriser samma orsak, att satsade kapitalet ökar i förhållande till arbetande timmar.
I min förra kommentar nämnde jag Dave Zachariah statistisk analys av profitkvotens fallande tendens den kan läsas på länken nedan.
https://thenextrecession.files.wordpress.com/2014/04/zacha10.pdf