Consortiumnews: The West Displays Its Insecurity Complex. Denna artikel har översatts av Björn Nilsson som driver den intressanta bloggen Björnbrum.
”Väst vinner!” utropade USA-ledare vid den årliga säkerhetskonferensen på hög nivå som hölls i München förra veckoslutet.
Alla var inte så säkra på det
Det var mycket osäkerhet som framkom på en konferens presenterad som ”Västs familjemöte” – utvidgad till 70 deltagande länder, inklusive USA-betecknade ”förlorare”.
Trumps råe utrikesministern Mike Pompeo fick ingen att känna sig särskilt säker då han behandlade världen som ett enormt videospel ”som vi vinner”. Tack vare våra ”värderingar”, förklarade han, vinner Väst mot de andra spelarna som Washington har tvingat in i sitt nollsumme-spel: Ryssland och Kina, vars påstådda önskningar om ”imperier” förhindras.
Münchens säkerhetskonferens (MSC) är en privat sammankomst som grundades 1963 av Ewald-Heinrich von Kleist-Schmenzin, en medlem av den aristokratiska Wehrmacht-officerklassen som konspirerade för att bli av med Hitler när deras gods i östra Tyskland redan förlorats till Röda armén (för att bli en del av Polen). Konferensen var uppenbarligen tänkt som ett sätt att göra det möjligt för tyskarna att få ett ord med i strategiska diskussioner, från vilka de hade uteslutits genom nederlag i andra världskriget.
Konferensen i München hade sitt största ögonblick i februari 2007, då den ryska presidenten Vladimir Putin chockerade samlingen genom att förklara sin opposition mot en ”unipolär värld”, som ”inte bara oacceptabel utan också omöjlig i dagens värld..” Putin förklarade att NATO:s expansion fram till ryska gränsen inte hade något att göra med att säkerställa säkerheten i Europa.
Ryssland, sade han då, ”skulle vilja samverka med ansvarsfulla och oberoende partners som vi kunde arbeta tillsammans för att skapa en rättvis och demokratisk världsordning som skulle säkerställa säkerhet och välstånd inte bara för ett utvalt fåtal, utan för alla.”
Detta tal togs som en stor utmaning och omdefinierade det kapitalistiska Ryssland som Västs nya fiende och dess ”värderingar”.
Vad är ”Väst?”
Uttrycket ”Väst” kan betyda ett antal saker. Arrangörerna för konferensen definierar det med ”värderingar” som antas vara väsentligen västerländska: demokrati, mänskliga rättigheter, en marknadsbaserad ekonomi och ”internationellt samarbete i internationella institutioner”. I själva verket är det som menas en uttalad tolkning av alla dessa ”värden”, en tolkning baserad på angloamerikansk historia.
Och i historiska termer är just denna ”Väst” i grund och botten arvtagare och fortsättning av det brittiska imperiet, centrerat i Washington efter att London tvingades abdikera efter andra världskriget samtidigt som man behöll sin roll som imperialistisk handledare och närmaste partner.
Det innebär den globala hegemonin för det engelska språket och de engelska idéerna om ”liberalism”, och är ”multikulturell” som imperier alltid är. Medan Förenta staterna är maktcentret är många av de mest glödande undersåtarna i detta imperium inte amerikanska utan europeiska, med början med den norske generalsekreteraren för NATO. Dess imperialistiska makt uttrycks med militära baser runt om i världen som erbjuder ”skydd” för sina undersåtar.
När det gäller skydd transporterar Förenta staterna för närvarande 20 000 militärer ”en slags invasionsstyrka till skydd för Tyskland på väg till omfattande militära manövrer nästa månad i tio länder fram till Rysslands gränser. Cirka 40 000 soldater kommer att delta i denna övning, med den helt imaginära ursäkten om ett ”ryskt hot” att invadera grannländer.
Detta glädjer Washingtons entusiastiska vasaller i Polen och de baltiska staterna, men gör många människor nervösa i Tyskland själv och andra centrala EU-länder som undrar vart denna provokation mot Ryssland kan leda. Men de vågar knappast säga det i strid med ”västlig solidaritet”. Det enda tillåtna klagomålet är att USA kanske inte försvarar oss tillräckligt, när den större faran kommer från att bli försvarad för mycket.
Vid öppnandet av årets konferens uttryckte presidenten för den Tyska Förbundsrepubliken Frank-Walter Steinmeier, Tysklands strategiska frustration mer öppet än vanligt. Steinmeier anklagade Washington, Peking och Moskva för ”stormaktskonkurrens” vilket ledde till mer misstro, mer rustningar, mer osäkerhet, vilket leder ”hela vägen till en ny kärnvapenkapplöpning.” Han angav inte vem som började allt det.
Överväldigande avsmak i etablissemanget för Trump har gett en ny möjlighet för ledare i amerikanskockuperade länder att kritisera Washington, eller åtminstone Vita huset. Steinmeier vågade säga att ”vår närmaste allierade, Amerikas förenta stater, avvisar under den nuvarande administrationen, idén om ett internationellt samfund.” Men han kompenserade detta genom att anklaga Ryssland för att ”göra militärt våld och den våldsamma förändringen av gränserna på den europeiska kontinenten till ett politiskt verktyg igen” genom att annektera Krim – och glömmer NATO:s våldsamma frigöring av Kosovo från Serbien och ignorerade folkomröstningen där en överväldigande majoritet av krimborna röstade för att återvända till Ryssland, utan att ett skott avfyrades.
Frankrikes president Emmanuel Macron uttryckte också besvikelse över Europas beroende av Washington. Han vill att EU ska utveckla sin egen militära försvars- och säkerhetspolitik. ”Vi kan inte vara USA: s juniorpartner,” sade han, även om det verkligen är vad Europa är. Medan han upprepade den vanliga NATO-linjen om det ryska hotet, konstaterade han att politiken med hot och sanktioner mot Ryssland inte hade uppnått något, och krävde en ”närmare dialog” för att lösa problem. I detta återgav han säkert den franska elitens konsensus, som absolut inte ser något franskt intresse för den pågående amerikanskinspirerade fejden med Moskva.
Macron strävar öppet efter att bygga ett mer självständigt EU-militärt försvar. Det första hindret ligger i EU-fördrag som knyter unionen till NATO. Med Storbritannien ute ur EU är Frankrike dess starkaste militära makt och dess enda innehavare av kärnvapen. Det finns tecken på att vissa tyska ledare kanske ville absorbera Frankrikes kärnvapenarsenal till en gemensam europeisk styrka – vilket säkert skulle väcka ett ”nationalistiskt” larm i Frankrike.
Att spela spelet
Förutom att ge skydd, uppmanar imperiet alla att spela spelet internationell handel – så länge de samtycker till att förlora.
På lördagen i München angrep både Nancy Pelosi och försvarsministern Mark Esper Kina för att våga uppstå som handelsgigant och teknologisk centrum. ”Kina försöker exportera sin digitala autokrati genom sin telekommunikationsgigant Huawei,” varnade Pelosi.
Huawei har ersatt rysk naturgas som den export som Washington fördömer starkast som ondskefull inblandning i importörernas inre angelägenheter.
Esper höll ett långt tal som fördömde Pekings ”dåliga beteende”, ”skadliga aktivitet”, autoritärism och naturligtvis Huawei. Pentagon-chefen avslutade sin diatrib mot Amerikas största ekonomiska rival med en moraliserande predikan om ”våra värderingar, känsla av rättvisa och möjlighetskultur”, som ”släpper loss det allra bästa av mänskligt intellekt, ande och innovation.”
”Kanske, bara kanske, kan vi få dem på rätt väg,” föreslog Esper välvilligt. ”Återigen, gör inga misstag, vi söker inte konflikt med Kina.”
Vi ber helt enkelt Peking vad vi ber varje nation: att spela efter reglerna, följa internationella normer och respektera andras rättigheter och suveränitet.”
• (Han kunde säga vad vi ber av varje nation utom vår egen.)
Försvarsministeriet, sade han, gör sin del: ”fokuserar på att avskräcka dåligt beteende, lugnar våra vänner och allierade och försvarar de globala allmänningarna.” Vi vill att Kina ska ”bete sig som ett normalt land” men, säger Esper, om det ”inte kommer att ändra sitt sätt”, måste vi göra ”större investeringar i vårt gemensamma försvar; genom att göra de hårda ekonomiska och kommersiella val som behövs för att prioritera vår gemensamma säkerhet … beredda att avskräcka varje hot, försvara alla allierade och besegra alla fiender. ”
Kort sagt, Kinas ekonomiska framsteg ger ytterligare en ursäkt för att öka Pentagon-budgeten och pressa europeiska allierade till mer militära utgifter. Detta kunde bara glädja sådana stora sponsorer för denna konferens som Raytheon och Lockheed Martin (och förargade förmodligen inte Goldman Sachs och alla andra stora västerländska industrier som stödjer detta möte).
Den kinesiska utrikesministern Wang Yi svarade på Esper’s harang med några egna lektioner för Väst, rörande ”multilateralism”.
”Det är inte multilateralism om bara de västliga länderna blomstrar medan de icke-västliga länderna för alltid släpar efter. Det skulle inte uppnå mänsklighetens gemensamma framsteg, sade Wang. ” Kinas modernisering är en historisk nödvändighet.” Kinas historia och kultur innebär att man inte kan kopiera det västerländska mönstret och inte heller söka hegemoni som stormakter i det förflutna.
Wang sade att Väst borde göra sig av med sin undermedvetna mentalitet av civilisationsöverlägsenhet, ge upp sina fördomar och oro över Kina och acceptera och välkomna utvecklingen och återupplivandet av ett land från öst med ett annat system än Väst.
Väst i München verkade inte särskilt redo att följa detta råd. Inte heller det från den ryska utrikesministern Sergei Lavrov som också fick några få minuter att tala för döva öron.
Lavrov beklagade att ”strukturen för det kalla krigets rivalitet återskapas” när NATO fortsätter att avancera österut, genomföra militära övningar av enastående omfattning nära de ryska gränserna och blåsa upp rustningsbudgetarna. Lavrov uppmanade Västern att sluta marknadsföra det ryska spöket eller något annat ”hot” och komma ihåg ”vad som förenar oss alla” innan det är för sent.
Men de självutnämnda företrädarna för ”Väst” hade inte kommit för att höra det. De var mycket mer redo att lyssna respektfullt till företrädare för sådana vänliga vapenköpare som Qatar och Saudiarabien vars acceptans av ”västvärlden” inte ifrågasattes.
’Västlöshet’
Det hade tydligen beslutats vem som tillhör ”Väst” och vem hotar det: Kina och Ryssland. ”Kinas snabba uppgång har väckt mycket debatt om Förenta staternas och Västs företräde under 2000-talet,” påpekade Esper. Faktum är att ”Münchens säkerhetsrapport” som publicerades för konferensen ägnades åt det udda temat ”Västlöshet” [’Westlessness’, nyskapat ord] och beklagade en ny ”Västnedgång” (som eko av Oswald Spenglers berömda Der Untergang des Abendlandes [’Aftonlandets undergång’, på svenska utgiven som Västerlandets undergång] för ett sekel sedan). Världen blev mindre västlig – och ännu värre, så också Väst själv.
Detta klagomål hade två sidor, materiell och ideologisk. I materiella termer känner sig Väst utmanat av utländsk ekonomisk och teknisk utveckling, särskilt i Kina. Det är anmärkningsvärt att även om västerländska makter kraftfullt främjade internationella handelsbaserade ekonomier verkar de inte kunna reagera på resultaten på annat sätt än i termer av maktrivalitet och ideologisk konflikt.
Så länge som västlig dominans säkerställdes firades internationell handel som den nödvändiga grunden för en fredlig värld.
Men i det ögonblick som en icke-västlig handlare klarar sig alltför bra, fördöms dess export olycksbådande som medel för att utöva skadligt inflytande över dess kunder. Det främsta exemplet var rysk naturgas. Kinesisk teknologi är nästa. Båda fördöms, särskilt av amerikanska talesmän, som förrädiska medel för att göra andra länder ”beroende”.
Naturligtvis innebär handel ett ömsesidigt beroende, och med det en viss grad av politiskt inflytande. Visst har den överväldigande amerikanska dominansen av underhållningsindustrin (filmer, TV-serier, populärmusik) ett enormt ideologiskt inflytande på stora delar av världen. USA:s inflytande via Internet är också betydande.
Men att undvika ett sådant besvärligt utländskt inflytande kräver just en ”inåtblickande” nationalism som MSC fördömde som förstörande av våra västliga värderingar.
De västliga strategerna ser sig hotade av för mycket globalisering utomlands, i termer av att Kina reser sig, och inte tillräckligt med entusiasm för globalisering hemma. Entusiasmen avtar för att utländska militära expeditioner ska påtvinga ”värden” – en väsentlig aspekt av västerländsk identitet.
Rapporten beklagar ökningen av ”inåtblickande” nationalism i Europa, vilket kan kallas patriotism, eftersom den inte har någon av de aggressiva tendenser som är förknippade med nationalism. Faktum är att några av dessa europeiska ”nationalister” faktiskt föredrar mindre ingripande i Mellanöstern och vill främja fredliga förbindelser med Ryssland.
När det påstådda hotet mot väst var ”gudlös kommunism”, var västliga värden relativt konservativa. I dag hotas det liberala väst av konservatism, av människor som mer eller mindre vill bevara sin traditionella livsstil.
Slutligen erkände MSC att ”försvararna av ett öppet, liberalt Väst, … hittills inte tycks kunna hitta ett adekvat svar på den illiberalt-nationalistiska utmaningen …”. En del av orsaken ”kan hittas i den långa nästan orubbliga övertygelsen att alla hinder för liberalisering endast var mindre bakslag, eftersom liberalismens eventuella triumf sågs som oundviklig.” Politiker har presenterat sin politik som utan alternativ. Som ett resultat växer det ”motstånd mot ett system som påstås drivas av liberala experter och internationella institutioner, vilket i somligas ögon utgör en ’ny auktoritarism’ …”
Är inte ”liberal auktoritarism” en oxymoron? [Sammanställning av motstridiga ord.]
Men vad kallar man det när Macrons polis åtnjuter straffrihet när de skjuter ut ögonen på medborgare i Gula västarna som fredligt protesterar mot en massivt impopulär socialpolitik, när Storbritannien håller Julian Assange i fängelse trots att hans grymma behandling fördömts av FN: s särskilda rapportör om tortyr? När USA har ett rekordstort antal personer i fängelse, inklusive Chelsea Manning, helt enkelt för att tvinga henne att vittna mot sin vilja och utan något slut i sikte?
Dagen kan komma när det accepteras att jorden är rund, och att ”Väst” är bara en relativ geografisk term, beroende på var du är.
more stories like this one.
https://www.theamericanconservative.com/articles/how-john-bolton-and-a-phony-script-brought-us-to-brink-of-war-with-iran/
Diana Johnstone kunnig och alltid läsvärd. Hon har precis kommit ut med sina memoarer: ”Circle in the Darkness”. Får man rentav hoppas på översättning till svenska ?
Hennes artikel är så bred att den kunde inbjuda till ett oändligt antal infallsvinklar. Därför får det bli bara en detalj: President Macron har nu sett till att 35 landsmän fått ena ögat bortskjutet av polisen. Fullständig tystnad i medierna.
Länken ovan går till Scott Ritter som kunnat avslöja att USA systematiskt tillskrivit Irans allierade alla angrepp i Irak som riktats mot amerikansk trupp eller deras legosoldater, fastän de utförts av IS. Så även den attack som användes som svepskäl för mordet på Soleimani. Det var IS som angrep den bas i den kurdiska regionen av Irak där ett antal personer dödades. USA med John Bolton som bakgrundsfigur förfalskade rapporterna och påstod att Hizbollah eller motsvarande Iranallierade stod bakom. I själva verket hade Irak upprepade gånger varnat USA för hotet mot basen från IS, men USA struntade i varningarna. Och förklaringen är enkel: de tog tacksamt emot varje IS-angrepp och utnyttjade dessa till att skylla på Iran.
Några meningar som fångade mitt intresse.
– Kina försöker exportera sin digitala autokrati genom sin telekommunikationsgigant Huawei,
Lögn. För varenda Huawei apparat som säljs missar USA en insamlingspunkt för sin massövervakning och sitt spioneri. Huawei accepterar inte att deras utrustning används för massövervakning, och ingen massövervakning som den svenska finns i Kina.
–Vi ber helt enkelt Peking vad vi ber varje nation: att spela efter reglerna, följa internationella normer och respektera andras rättigheter och suveränitet.” och – Vi vill att Kina ska “bete sig som ett normalt land”
USAs exklusiva regler avses förstås. Endast USAs regler skall sätta hela världens agenda. Knappast
Vad USA försöker göra är just att : –påtvinga ”värden” – en väsentlig aspekt av västerländsk identitet.
– Kinesisk teknologi är nästa. Vad folk alltid glömmer är att det är inte bara teknologin, utan hur den lever i och med samhället. När skolan började i Kina ville man inte skicka eleverna till klassrummen för risken att sprida viruset. Man satte upp fjärrundervisning via WeChat. Alla var redan vana vid att umgås på detta sätt, så det behövdes bara minuter att sätta upp systemet och börja. Eleverna gjorde det själva. Tänk Sverige, debatt, åsikter, utredning, beslut, utveckling, och experiment. Det skulle aldrig fungera. Efterblivet är bara förnamnet. Teknologiskt U-land.
En tjuv som ropar haffa tjuven är det knepet som väst har blivit mästare på. Det är inte Kina utan tvärtom Väst, anfört av israel måste dock tilläggas, som bedriver industriell spionage på global nivå utan motstycke. När väst ertappas med fingrarna i syltburken så sätts igång vartenda imperietes skitstövel på rabiat turné med mediehusen som megafoner frö att begrava denna sanning.
”According to Robert Gates, a former CIA Director, there are about 20 countries that engage in state-sponsored economic espionage in the US. The worst offender is Israel, followed by France, Russia and Britain. China is not high on this list. One of the more famous cases involving France was the discovery that France’s spy agency, the DGSE, had placed bugs in all the first-class cabins of Air France aircraft, for the purpose of recording conversations between travelling businessmen (9). Just so it doesn’t go unsaid, that 20-country list was prepared by the Americans, so it’s not a surprise they don’t appear at the top.”
https://www.globalresearch.ca/state-sponsored-commercial-espionage-the-global-theft-of-ideas/5698092