Får Putin sitta hur länge som helst?

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som verkar vara aktuell i högsta grad…

Vid sin långvariga frågesession nyligen sa Putin att han inte visste vem hans efterträdare skulle bli, men att han visste vilka råd han skulle ge. Putins presskonferens med folket – bra idé för Väst att ta efter?

”Medierna kritiserar unisont och skarpt beslutat av Rysslands parlament att godta förslaget till ny konstitution och irriteras av resultatet av folkomröstningen.

Rent principiellt har väl ett demokratiskt valt parlament rätt att besluta om ny konstitution, och om ändring av den tid som en person får vara statsöverhuvud.

Vår statsöverhuvud Kung Karl XVI Gustaf har varit statsöverhuvud i snart 47 år, och drottning Elisabeth II i omkring 68 år. Det är här relevant att påpeka att de inte ens är valda, men också att de saknar egentlig makt.

När Putins presidentperiod går ut 2024 har han varit president i 20 år. För närvarande har han varit president i totalt 16 år, medan Angela Merkel varit förbundskansler i Tyskland i 15 år.

Konstitutionsändringen har bl.a. tolkats som en åtgärd av Putin för att cementera sin makt. Sannolikt riktigt, men den innehåller mycket mer. Men om nu detta godkänns av folkvalt parlament, och dessutom i en folkomröstning – varför inte acceptera saken? Har kritiken samband med den mångåriga russofobin och demoniseringen av Putin och Ryssland?

Jag återger nedan en artikel som översatts av Tore Gannholm och publicerats på Svenskt världspolitiskt forum.

Artikeln har ursprungligen publicerats på RT, Russia Today, och har skrivits av Ernest A Reid, en ung geopolitisk analytiker. Den ger en intressant bakgrund, som naturligtvis kan diskuteras ochn ifrågasätta.

Ryssland har kommit långt sedan 1993; Putins konstitutionella förändringar återspeglar behoven i en återupplivad stat

Rysslands ”superpresidentiella” konstitution från 1993 smiddes i blod efter en våldsam omvälvning, i en tid då landet var på knäna. Det är logiskt att det skulle ses över av det moderna Ryssland.

Vad är så problematiskt med den nuvarande konstitutionen från 1993, och vad är orsakerna till de föreslagna ändringarna? Svaren finns under omständigheterna under vilka president Boris Jeltsins dokument trädde i kraft och i den stora omvandlingen som Ryssland har genomgått sedan dess.

Först och främst är det nödvändigt att betona att Ryssland 1993 och Ryssland 2020 väsentligen är två olika länder. 1993 var Ryssland en dyster skugga av Sovjetunionen, med en dyster nuvarande och osäker framtid. Jeltsin, tillsammans med utrikesminister Andrey Kozyrev och andra liberalt sinnade medlemmar i hans team, pressade medvetet sitt land in i den amerikanska inflytandesfären.

Därför kommer det inte som någon överraskning att Jeltsins konstitution – antagen bara två månader efter hans odemokratiska maktövergripande (genom att beskjuta och storma parlamentet under oktober kuppen) – inte var lämplig för dess syfte som den högsta lagen i en stor makt.

Istället legitimerade det servicen att tjäna västliga eliter och särskilt Washington.De allmänt kända konsekvenserna av en sådan politik har varit tragiska för Ryssland, eftersom landet sjönk till ett decennium av laglöshet, fattigdom och krig.

År 2020 är situationen helt annorlunda. President Vladimir Putins politik har i stort sett varit ”Ryssland först”, i jämförelse med Jeltsins politik, och har haft ett brett stöd bland  eliterna och allmänheten.

Ny verklighet
Dessutom är dagens Ryssland en stark regional makt och en viktig aktör i global politik, vilket inget land i världen, inklusive USA, kan ignorera.
Det är också relativt stabilt och mer oberoende; därför är den föreslagna ”nya” konstitutionen, till skillnad från den från 1993 en inhemsk insats, snarare än en extern ”inspirerad” formation.

Därför kommer det inte som någon överraskning att vissa västerländska medier – och vissa västerländska medier i Ryssland – har startat en så hård kampanj som syftar till att diskreditera omröstningen och de föreslagna ändringarna.

Undersökningen ger ryska medborgare möjlighet att utöva sin demokratiska rätt att uttrycka sitt godkännande eller vägran av det föreslagna paketet som omfattar ett brett spektrum av ämnen, såsom förstärkning av suveränitet och oberoende, sociala garantier, civilisationsvision, styrningsmodell, nya prioriteringar , statens roll i medborgarnas liv och Rysslands plats i den växande multipolära världen. Som ändringsförslaget till artikel 79 lyder:

”Ryssland vidtar åtgärder för att stödja och stärka internationell fred och säkerhet, för att säkerställa fredlig samexistens mellan nationer och stater, för att förhindra inblandning i statens inre angelägenheter.”

En av ändringarna bekräftar dagens Ryssland som Sovjetunionens efterträdare, i synnerhet i förhållande till ”Sovjetunionens tillgångar utanför Rysslands territorium.”
Denna förändring, som av uppenbara skäl inte kunde ha inkluderats av författarna till Jeltsins konstitution, tycks indikera avsikten att återfå vissa sovjetiska tillgångar som för närvarande innehas av vissa statsmän i den post-sovjetiska ”rymden”, med tanke på att Ryssland har betalat av alla sovjetrepublikernas skuld, inklusive Ukraina.

Det finns också en klausul som beskriver den övergripande makten i den ryska federationens konstitution i händelse av att den motsägs av vissa ”beslut från mellanstatliga organ, fattade på grundval av deras tolkning av bestämmelserna i Rysslands internationella fördrag.”

Sådana stora maktantaganden var praktiskt taget omöjliga 1993. De motsvarar emellertid dagens Ryssland, som kan anses vara ett maktcentrum år 2020, tillsammans med stater som USA, som länge har satt sitt nationella intresse över alla internationella fördrag.

Dessutom förbjuder andra förändringar de som innehar utländskt medborgarskap och uppehållstillstånd utomlands att inneha ett antal höga offentliga tjänster och därmed förhindra att ”politiska legionärer”, inte ovanligt i vissa grannstater med låga suveränitetsnivåer, dyker upp i Ryssland.

Denna föreslagna förändring avser alla de högsta tjänstemännen i de ryska federationens konstituerande enheter, chefer för federala statliga organ, senatorer, suppleanter för statsdumaen, kommissionären för mänskliga rättigheter, domare och åklagare.

Det finns fler begränsningar när det gäller presidentkandidater, som inte är behöriga att ställa upp om de tidigare har haft utländskt medborgarskap och har bott i Ryssland i mindre än 25 år (med undantag för invånare på Krim). Dessa ändringar stärker säkerligen Rysslands suveränitet och oberoende på högsta lagstiftningsnivå.

Det finns också ett antal ganska intressanta förändringar, till exempel den som ger möjlighet att bilda federala territorier inom Ryssland. Att döma av senare kommentarer från senator Andrey Klishas skulle dessa vara regioner med en speciell status, som troligen tjänar antingen ett militärt eller ett ekologiskt syfte och kontrolleras direkt av Moskva snarare än regionala myndigheters tjänstemän.

Något liknande finns redan i ett antal länder, inklusive USA. Det måste noteras att detta är en av många föreslagna ändringsförslag som ger ytterligare centralisering av befogenheter och stramare kontroll på alla nivåer – från den verkställande grenen av federationen till lokala regeringar.

Bland dem finns flera ändringsförslag till konstitutionens fjärde kapitel, som i huvudsak förvandlar superpresidentregimen till hyperpresidentregimen.

Detta ger presidenten ännu större befogenheter på bekostnad av andra myndigheter.

Till exempel, om ändringarna antas, kommer presidenten att kunna avskeda premiärministern, utse och avföra åklagarmyndigheten, stoppa lagstiftningsprocessen för att kontrollera de föreslagna lagförslagen för deras konstitutionella och mycket mer.

Vi måste emellertid också påpeka ett antal föreslagna begränsningar, till exempel ändringen av artikel 81, som föreskriver en tidsgräns på två perioder för framtida presidenter i Ryssland.

Kanske författarna till dessa ändringsförslag har studerat den kinesiska erfarenheten från åren med snabb ekonomisk tillväxt under Hu Jintao (och Jiang Zemin) när det gäller att kombinera ett mycket centraliserat system för styrning och kontroll med regelbunden rotation i toppen.

Att styra för all framtid?
Naturligtvis kan vi inte ignorera den förändring som skulle göra det möjligt för Putin att delta i presidentvalet igen 2024.
Men med hänsyn till den ryska presidentens pragmatism kan man anta att detta möjligen är en distraktionsmanöver och ett instrument för politisk försäkring. Det finns ett begrepp i internationell politik som kallas ”lame duck”, som används för att indikera sårbarheten för en avgående politisk ledare.
Oftast än inte tas de på allvar på grund av deras avtagande inflytande, både inom landet och på den globala arenan, vilket är ganska farligt i dagens turbulenta värld.

Putin planerar förmodligen inte att ställa upp år 2024 (såvida inte som en sista utväg) utan istället gå vidare för att spela en samordnande roll i bakgrunden, vilket kan dras från ändringsförslag som beviljar den avgående presidentens immunitet (som också kan återkallas), som liksom en möjlighet att bli en livslång medlem av Federationsrådet (det ryska parlamentets övre hus).

Det måste tilläggas att immunitet för en avgående president knappast är en nyhet i det moderna Rysslands korta historia, eftersom 20 år sedan beviljades Jeltsin (och hans familjemedlemmar) genom Putins eget dekret.

Vi bör också notera att bortsett från den tidigare presidenten (och regionala representanter) kan federationsrådet också innehålla upp till 30 utsedda senatorer, varav sju kan vara livslånga medlemmar i rådet.

Det kan antas att dessa ändringar har föreslagits i syfte att smidigt överföra makten och bevara den totala stabiliteten, med beaktande av erfarenheter från Storbritannien (House of Lords) och USA (Senaten).

Avslutningen av artikeln är på engelska av akuta tidsskäl. Hoppas det går bra

In addition to all of the above, we must also underline a number of civilizational amendments, which define culture, historical truth, and the interests of compatriots abroad as objects that must be protected from potential threats, and ‘bring God’ into the Constitution, which is a rather standard practice among many developed states (e.g. Australia, Canada, Germany, etc.)

This fits Putin’s conservative and traditionalist policies of the last eight years and signals the return of ideology in the Constitution for the first time since the USSR days – i.e. Russia once again gains its own civilizational development program, which can be put forward and presented to the rest of the world. This means that, if the proposed amendments are accepted, Russia shall purport to play the role of one of the main poles of influence in the emerging multipolar system.

Finally, among the proposed amendments there are also quite a few society- and people-oriented elements that may be found in constitutions of social democratic and even socialist states. For instance, the state guarantees a minimum wage no less than the subsistence level, ‘regular indexation of pensions and benefits’ and ‘targeted social support’, which is bound to be received well by the elderly who have traditionally backed Putin – many of whom have been upset by the 2018 pension age reform.

There are also a number of other Soviet-esque changes, such as the one guaranteeing ‘protection of dignity’ and ‘respect for the person of labor’ that are meant to resonate well with those longing for the Soviet times – which, interestingly enough, include some of those born after the Soviet collapse. Also, there is a suggestion of more intense participation of the state in the lives of its citizens, in their upbringing, moral education, and even health, which seems to bring a certain degree of biopolitics into the equation.

This once again suggests that Russia may indeed follow the ‘Chinese path’, not only uniting the economic features of the socialist and capitalist systems, but also increasing the role of the state, which may go against the liberal ideals of individualism and may discourage the more liberal-minded minority from supporting the amendments.

On the other hand, children and the disabled have been defined as the key priorities of Russia’s state policy. The amendments also provide state support to scientific-technological progress and environmentalism, which adds ecopolitics, humanitarianism, and progressivism to the equation and gives a postmodern edge to the new version of the Constitution.

Overall, the proposed amendments present a rather diverse and eclectic aggregate of ideas and a democratic vote is certainly a better validation mechanism than a violent coup. Russia has come a long way since 1993.