Chile 1 maj – vad händer?

Detta uttalande inför 1 maj kommer från Chile Despertó – Kommission för Mänskliga Rättigheter- Bojkott, – Estocolmo – Gotemburgo – Norrköping. Email:

I år firar vi 1:a Maj mitt i en kris som kan bli avgörande för framtiden, beroende på hur den hanteras globalt. Vi hemsöks av en pandemi som har krävt många människoliv samtidigt som den synliggjort ekonomiska klyftor samt även de svåra levnadsvillkoren för arbetarna, som drabbas hårt av Coronavirusets framfart.

Det stod klart redan 2019 att det nyliberala kapitalistiska systemet gått in i en kris, vilken förvärrats och antagit katastrofala dimensioner tack vare Covid-19-pandemin.

Den chilenska regeringens hantering av situationen pekar på något som vi kände till sedan tidigare: det totala misslyckandet av det politiskekonomiska systemet som infördes av Pinochet-diktaturen 1973 utifrån tesen att den reglerande marknaden skulle vara motorn för att tillgodose allas behov… ett system som förvaltats och vidareutvecklats av alla efterföljande regeringar i Chile fram tills nu.

Sedan 1973 har den chilenska arbetarklassen lidit till följd av en politik som gynnat ett fåtal välbeställda, samtidigt som den reducerat statens roll till förmån för marknaden som fått styra tillgång och efterfrågan, till och med när livet stått på spel. I oktober 2019 konfronterades Sebastián Piñeras regering med ett socialt uppror som spred sig över hela landet och som inte kunde stoppas av försvarsstyrkornas brutala övervåld trots alla som dödats, sårats, lemlästats eller fängslats.

Men när Covid-19 kom till Chile fick kraven på rättvisa och demokrati backa tillfälligt – idag gäller det att värna om människoliv, skydda de som är mest utsatta för Covid-19-smittan och vars liv därför är i fara. Den chilenska regeringen förfogar inte över medel för att möta upp krisen som orsakats av Covid-19.

De har misslyckats med att skydda det chilenska folket i och med att de valt att hellre värna om de  privilegierades privata intressen. Regeringen har vidtagit åtgärder som ibland varit motsägelsefulla och som saknar vetenskapligt stöd. Det finns ingen transparens avseende all information och statistik som
kommer från regeringshåll.

Alla chilenares tillgång till likvärdig sjukvård var en av de frågor som lyftes fram av det sociala upproret, liksom den offentliga sjukvårdens avsaknad av resurser. I och med Covid-19 pandemin drabbas sjukvårdspersonalen hårt av den sanitära krisen.

De står inför allvarliga faror till följd av bristen på resurser (infrastruktur, utrustning, läkemedel, skyddsutrustning, mm), en situation som står i kontrast mot att regeringens istället satsat på försvarsmateriel, med dyra inköp av utrustning för att fortsätta förtrycka folket. När sjukvårdspersonalen försöker påtala bristerna blir de nedtystade och censurerade av myndigheterna.

På arbetsmarknaden blir skillnaderna i arbetsförhållanden allt tydligare. Vissa kan arbeta hemifrån men detta är inte en valmöjlighet för de allra flesta arbetare som måste trängas i den dyra kollektivtrafiken med alla hälsorisker som detta medför. Vi får inte heller glömma bort att en stor del av befolkningen ingår i den informella sektorn och tvingas varje dag ut i arbete för att få en inkomst.

Företagen förser inte arbetarna med rätt utrustning för att kunna utför sina uppgifter inom ramen för hygienföreskrifterna – utan arbetarna tvingas själva köpa handskar, desinfektionsmedel och mun-/andningsskydd till ockerpriser på svarta marknaden. Regeringen har inte klarat av att skapa förutsättningar för vare sig prisreglering eller kontroll av distributionen av basala artiklar, vilket gör det möjligt för företagare att tjäna pengar på bekostnad av arbetare, anställda och pensionärer.

Det chilenska folket har lyckats överleva tack vare stödgrupper och solidaritetsinitiativ som uppkommit för att förse de mest behövande med mat och skyddsutrustning. Arbetslagstiftningen i Chile tar inte hänsyn till Covid-19-pandemin som force majeure.

Dessutom har man nyligen godkänt lagar och förordningar som syftar till att inskränka ännu mer på arbetarnas knappa rättigheter. Det är därför som företag har kunnat avskeda folk utan avgångsvederlag, och arbetarna har själva fått bekosta den arbetslöshetsförsäkring som saknas. Skolor har bedrivit distansutbildning utan att ta hänsyn till de befintliga ekonomiska ojämlikheterna.

I hushåll med låga inkomster finns det knappt pengar för mat, och inte heller för att betala el-, vatteneller gasräkningar – hur ska då barnen ha förutsättningar för att delta i distansutbildning?
Arbetarklassen tvingas till karantän trots trångboddhet. Den extrema fattigdomen hemsöks av smitta och svält.

I dag är det mer än någonsin nödvändigt att avskaffa de djupa klyftorna, för att i stället göra social trygghet, sjukvård och utbildning tillgänglig för hela befolkningen. Det sociala upprorets krav har inte förlorat sin giltighet.

Arbetarklassens rättigheter är mänskliga rättighetersom förvärvats med kamp och blodspillan från alla visionärer genom tiderna. I dag kan arbetarklassen inte förvänta sig något från dem som förvaltar det nyliberala systemet. Lösningen på de problem som drabbar arbetarklassen kan endast uppnås med folkets enhet, kamp och solidaritet.

Länge leve 1:a Maj!

Länge leve arbetarna!