I serien ”Aktuella artiklar för ett-två år sedan och idag” återpubliceras denna artikel. Ja, frågan är högst aktuell! Vi gillar saklighet och vetenskaplig evidens här.
Programmet ”Ekdal & Ekdal” hade igår program om ”Alkohol”. Där framträdde kunniga och bra personer som docent Anders Hammarberg, doktor My Skarsgård och Systembolagets direktör Malin Sandqvist – men också ekonomen David Sundén och Folkhälsomyndighetens chef Johan Carlsson.
Denna la förra året fram en rapport som sågades med fotknölarna som den mycket kunnige alkoholforskaren och behandlare professor Sven Andréasson. Nu fick Sundén framföra sina osakliga påståenden som går emot belägg från omfattande forskning utan att någon av de många kunniga i frågan i landet var med i panelen. En seriös forskare lär av fakta och argument. David Sundén förefaller ej tillhöra den kategorin, därför använder jag den nedsättande termen ”charlatan”.
För det andra får Folkhälsomyndighetens chef Johan Carlsson oemotsagd säga att man inte ska använda de med omfattande vetenskapligt stöd sedan minst 20 år framtagna gränserna för hög alkoholkonsumtion. Gränserna är individuella menar han. Ja, det är lika vettigt som att hävda att man inte ska ha generella gränser för övervikt och högt blodtryck.
Även om det finns individuell variation, då man kan finna mycket överviktiga personer och de som röker mycket bland äldre – fast i betydligt reducerat antal – måste man ur folkhälsosynpunkt kunna använda vetenskapligt baserad kunskap och inte löst eller helt osakligt ryckande.
Programmet bör anmälas. Jag återger nedan utdrag ur en artikeln som sågar Sundéns påståenden som passar Alkoholkapitalet, samt riktlinjerna för hög alkoholkonsumtion.
David Sundén har fel i såväl stort som smått.
En debatt hade blossat upp på DN Debatt förra våren och genom en artikel av ledarskribenten Mattias Svensson. Den har i mitt tycken avslutats genom en utmärkt, sakkunnig replik på DN Debatt 29/3 2019, av Sven Andréasson, professor i socialmedicin vid Karolinska Institutet och ordförande i ”Alkoholpolitiskt Forum”. Vi har omkring 10 gemensamma artiklar publicerade i internationella vetenskapliga tidskrifter, några med hög impactfaktor, samt några ansökningar och debattartiklar. Jag är professor emeritus vid samma institution som Sven Andréasson.
Debatten inleddes med en artikel på DN Debatt 25/3 av ekonomen David Sunden, vars bedömning framgår av titeln. DN Debatt. ”Monopolet bidrar inte till minskad alkoholkonsumtion.
Titeln på Sven Andréassons artikel Sunden har fel i såväl stort som smått. återger förstås också sammanfattande bedömning. Skillnaden med Sundens rapport är att Sven Andreassons bedömning är baserad på korrekt bedömning av ett stort vetenskapligt underlag, som Sven själv bidragit till.
Jag har själv varit inne på området och skrev bland annat detta i ett mail till DN:s ledarskribent Mattias Svensson:
””Forskningen visar entydigt att alkoholmonopol håller tillbaka konsumtionen och är bra för folkhälsan. Vid en genomgång av 17 vetenskapliga studier av USA:s ansedda Center for Disease Control fann man att privatisering av alkoholmonopol ökade konsumtionen med 44 % som medianvärde. När man i Sverige tillät försäljning av mellanöl i livsmedelskonsumtionen ökade alkoholkonsumtionen med 11 % och mer hos unga. När mellanölet flyttades in på Systembolaget 1977 minskade antalet unga i behov av alkoholrelaterad sjukhusvård kraftigt, liksom trafikolyckor där unga var inblandade.
(Skrev om detta i min avhandling 1987 ”Epidemiological studies on the relationship between a decline in alcohol consumption, social factors and alcohol related disabilities in Stockholm county and in the whole of Sweden”. Karolinska Institutet, med bl.a. detta delarbete Romelsjö A. The decline in alcohol related problems in Sweden was greatest among young people. Br J Addict 1987;82:1114-24.)”
Alkoholpolitiskt Forum har gett ut den utmärkta kunskapssammanställningen ”Minska skadorna. Nio inlägg om svensk alkoholpolitik”. Läs även ””Systemets monopol viktigt instrument för alkoholpolitiken”” Systemets monopol viktigt för alkoholpolitiken.
”Sundén har fel i såväl stort som smått”.
David Sundén intar en extremposition i förhållande till experterna på området.
På alkoholfronten intet nytt. Motståndarna till en ansvarsfull alkoholpolitik, återkommer med förnyade försök att undergräva såväl alkoholmonopolet som andra alkoholpolitiska åtgärder. Det senaste inslaget är David Sundéns artikel på DN Debatt som bygger på hans färska ESO-rapport och hävdar att alkoholpolitikens viktigaste verktyg, alkoholskatten och alkoholmonopolet, är uttömda eller verkningslösa. Dessa borde därför ersättas med konkurrens från privata alkoholbutiker och informationsinsatser. Inget nytt här, inga nya fakta, bara vantolkningar av forskningen. Sundén har fel i såväl stort som smått.
Först, vad gäller alkoholens samhällsekonomiska kostnader. Sundén företräder uppfattningen att människor som dör i förtid pga sitt alkoholbruk är att se som en samhällsekonomisk vinst eftersom kostnaderna för vård och pension minskar. Om än cyniskt är detta korrekt – men då borde också förlusten i liv och livskvalitet beräknas, vilket inte görs i rapporten.
I en studie från SoRAD på Stockholms universitet beräknades att alkoholbruket orsakade en förlust av 120.000 QALY:s (livskvalitetsjusterade levnadsår). Det är naturligtvis svårt att sätta ett värde på liv eller levnadsår. Men det finns sådana beräkningar från bland annat trafikforskningen och från hälsoekonomin.
Ett försiktigt antagande om 500.000 kronor per QALY ger en samhällskostnad på 60 miljarder. Hälften av denna kostnad bärs av andra än de som dricker, det vill säga barn och familj, trafikskadade, med flera. Det är framför allt denna kostnad som motiverar de alkoholpolitiska åtgärderna.
Vad gäller de alkoholpolitiska åtgärderna avvisar Sundén de åtgärder som en samlad internationell expertis anger som de mest effektiva, och förordar i stället orealistiska åtgärder som en minimiskatt på alkohol inom EU eller insatser med låg effektivitet som information. Till stöd för sina slutsatser väljer Sundén mycket selektivt ut vissa forskarrapporter. Han underlåter dock att nämna att dessa kritiserats kraftigt av flertalet forskare inom detta område, exempelvis kritiken av Gmels artikel om effekten av antal försäljningsställen från en grupp ledande alkoholforskare. här
Särskilt osakligt är resonemangen om Systembolaget. De konsumtionsdämpande inslagen: antal butiker, öppethållande, ålderskontroll, pris – Sundén menar att alla dessa inslag kan hanteras lika bra av privata aktörer. Detta stämmer helt enkelt inte: forskningen på området visar att när vinstintresset släpps in i alkoholhanteringen leder den kommersiella logiken till ökad tillgänglighet, aggressiv marknadsföring och mer lockpriser.
Den privata handeln har visat sig särskilt dålig på att sköta ålderskontrollen – vilket många menar är Systembolagets viktigaste funktion. I Sverige har vi erfarenheter från ett försök då vanliga livsmedelsbutiker tilläts att sälja starköl. Redan tidigt under försöket inkom rapporter om en tydlig ökning av fylleri i försökslänen, särskilt bland ungdomar. Som följd av detta avbröts försöket i förtid.
Sundén intar en extremposition i förhållande till experterna på området – WHO, OECD, Världsbanken, liksom en lång rad internationella forskningsinstitut. Lärdomen från alla dessa är den rakt motsatta till Sundéns ESO-rapport: att släppa loss alkoholförsäljningen till 1000-tals livsmedelsbutiker som arbetar under konkurrens medför självfallet ökad alkoholförsäljning, ökad konsumtion och ökade skador.” (Slut på Sven Andréassons artikel)
Gränser för hög alkoholkonsumtion.
Kunskapen baseras på massor av vetenskapliga studier där man över tiden följt personer med olika nivåer av alkoholkonsumtion och noterat risk för död och olika sjukdomar.
”Ligger du på den här nivån på konsumtionen (enligt nedan) är riskerna små.
I coronatider bör du tänka dig för mer än vanligt hur mycket du dricker.”
✓ Drick max tio standardglas i veckan, och inte mer än fyra standardglas vid samma tillfälle.
✓ Ett standardglas motsvarar 12 cl vin (11 – 13 procent) eller 33 cl starköl.
✓ En vinflaska har omkring 6-7 standardglas.
Med ett glas menas:
► 50 cl folköl
► 33 cl starköl
► 33 cl starkcider
► 12 – 15 cl rött eller vitt vin
► 8 cl starkvin
► 4 cl sprit
Relaterat
Alkohol, sjukdom och politik.
Alkoholpolitiskt Forum: Ingrip mot den aggressiva privata alkoholförsäljningen!
Extra: Alkohol i coronatider.
Professor Sven Andréasson säger:
* ”Allt fler sitter ensamma och isolerade vilket ökar risken för alkoholproblem.
I coronatider bör du tänka dig för mer än vanligt hur mycket du dricker”.
* ”Det är väldigt lätt att man kommer in i ett mer kraftigt drickande på grund av ren tristess och brist på sysselsättning.”
* ”Alkohol i sig är inte nyttigt, det försämrar immunförsvaret. Du blir mer sårbar för infektioner och det är en nackdel i coronatider. Du riskerar att bli mer allvarligt sjuk om du har ett sämre immunförsvar.”
1985 sa en hemspråkselevs far till mig (kontentan översatt från minnet):
”Jag är alkoholist. För mig är Sverige paradiset. Tack vare Sveriges alkoholpolitik har jag kunnat grunda en familj och leva ett värdigt liv. Hade jag bott kvar i Frankrike skulle jag ha dött för länge sen.”
Sundén har uppenbarligen aldrig umgåtts med verkligheten, exempelvis som anställd inom hemtjänsten en måndagsmorgon, när spyor skall torkas av underklassen.
Vad du beskriver är något av ambulansen vid botten av stupet. Den verklige utmaningen är att inte låta det gå till ”det svenska tillståndet” med alkoholister och spyor. Jag har varit mycket involverad i försäljning genom livet, och det absolut bästa sättet att driva upp försäljning är att göra varan svårtillgänglig. Det är precis vad Sverige gör med alkoholen. Den verkliga utmaningen är alltså, hur backar man ur ”det svenska tillståndet” till ett ansvarsfullt samhälle där inte staten behöver övervaka och kontrollera och styra befolknings vanor. Ett annat problem Sverige har är att staten tjänar så mycket pengar på just detta ”svenska tillstånd” att det ger en stark ekonomisk motivation att hålla försäljning så hög som möjligt.
Under min tid som lärare tog jag med barnen ofta upp tillgängligheten som en viktig faktor för handlingen. Det gäller inte bara alkohol. När min far, född 1900, var i sin yrkesverksamma ålder, hade han på jobbet alltid väst. I ena västfickan var hans ”rova”, och i den andra en liten pennkniv. Nu anser vi i Sverige att även så lättillgängliga fickknivar är riskabelt. Därav knivförbud. I ”frihetens land” i väster, USA, har vapenlobbyn stenhårt hamrat in att det ”inte är vapen som mördar utan människor.” Hur bisarrt vore det inte med samma argument för lättillgänglig alkohol?
Pojken P misskötte sitt skolarbete. Hans frånskilda mor ville ha ett samtal med mig om det tillsammans med sonen. Det var i april under P:s sista år i grundskolan. Modern sade att även sonens fader, som nyss kommit ut från torken för andra gången, skulle närvara. Samtalet kändes bisarrt. Fadern predikade högtidligt hur viktigt det var för sonen att sköta sitt skolarbete. Sonen lyste av beundran för sin far. Modern utstrålade en enorm oro för denna beundran. Jag, magistern, visste knappt hur jag skulle bete mig. I början på maj fick jag på en restaurang i Hökarängen syn på fadern i sällskap med en för mig okänd kvinna. Då bägge hade två tömda snapsglas framför sig och pratade högljutt gav jag mig inte till känna. Veckan före skolslut meddelade mig en fritidsledare, Teo kallad, att han plus en polis och en annan fritidsledare hade fått röja upp på en fyllefest med ett stort antal ungdomar. Pojken P hade varit med på festen. När jag samtalade med honom om det inträffade sade han ett antal gånger ”Du skall veta va skön jag kände mig, Skalman”. Ett par år senare fick jag av Teo veta att P blivit en i ett supargäng.
David Sundén kanske är ekonom, men när han sade att Monopolet bara gjorde att ”folk” flyttade hem lagret, ja då förstod jag att han definitivt inte visste mycket om ”folks” beteende. Ynkligt att han inte fick påpekandet att ”folk” som har alkoholproblem inte har några lager. Guys berättelse är ytterst beskrivande för situationen i Sverige. Jag gick på flera av Nils Bejerots föreläsningar om narkotika. Hans slutsatser rörande tillgängligheten var desamma. ”Tillfället gör tjuven”
Min egen erfarenhet, och jag har upplevt och sett många olika länder, ju mer individen lär sig att ta ansvar, ju bättre fungerar det. Det gäller inte bara alkohol, utan även hälsa, pension, utbildning, och utveckling. I Sverige är det alltid staten som skall övervaka, styra och kontrollera allt, ingen skall behöva ta personligt ansvar, och hur går det.
För mig framstår det mest att ”forskning” har blivit ett sätt att framföra och etablera ”åsikter” som vetenskapliga fakta. Man helt enkelt deklarerar åsikter som vetenskapliga, förstås inlindade i komplicerade ord-viga system av argumentation. Ett gammalt knep. Gör det så komplicerat att ingen ids eller vågar försöka reda ut det. Etablera en skam-kultur mot alla som försöker. Ett par citat fån Einstein kommer till minnes.
”För att förstå måste allt göra så enkelt som möjligt, men inte enklare”
”Vilken idiot som helst kan veta, men det är att förstå som räknas.”
”Forskarna” börjar alltså tankeprocesserna med den åsikt dom vill uppnå, och sedan bygger ett komplicerat system som bekräftar det som dom började med.
”ansvarsfull alkoholpolitik” kan nog bäst översättas till totalitär statlig kontroll och övervakning. Staten är beroende av de höga inkomsterna man skapar.
”alkoholpolitikens viktigaste verktyg, alkoholskatten och alkoholmonopolet, är uttömda eller verkningslösa.” Totalitär makt med intensiv övervakning är aldrig verkningslösa, utan tvärt om, vilket kallas diktatur, men vilket samhälle vill folk leva i. Det får dom inte ens vara med om att bestämma. Besserwissers, makthavare, kunskaps eliten med bestämda förutbestämda åsikter bestämmer. Det är statens vinstintresset som dikterar alkoholhanteringen.
”Forskningen visar entydigt att alkoholmonopol håller tillbaka konsumtionen och är bra för folkhälsan.” Alltså diktatoriska autokratiska påtvingade regler från makteliten. Resultat är väl tydligt i Sverige.
Hur kommer det sig då att verkligheten är det motsatta. Av de många länder jag har levt i, inklusive idag, har inget haft något alkoholmonopol utan alkohol är billigt tillgängligt i närmaste kvartersbutik. Man får 5 liter 50% alkohol för 35 kronor och det går bra att skicka ner sin tioåriga son att köpa. Barn dricker inte för det smakar apa och man blir sjuk, och det är mycket sällsynt att kvinnor dricker alls.
Alkohol bör vara tillgängligt, men inte lätttillgängligt. På 70 talet när mellanölen blev lätttillgänglig för dåvarande 15 åringar i Finland, ramlade många av dom in i alkoholmissbruk.
Orsaken var att dom privata ölbarerna sålde skruplöst till 15 åringarna, ölen var lättillgänglig.
Detta har stöd i forskningen
Jag skulle hellre vilja kalla det statistik än ”forskning”. Ingen tycks ha undersökt varför ungdomarna inte tog ansvar för sitt leverne. Inte heller varför inget gjordes för att utveckla och bygga någon ansvarskänsla hos ungdomarna. Hela det svenska kulturen idag bygger på förbud och tvång, att makteliten skall sätta förbuden och gränserna, och andra skall böja sig utan att ifrågasätta. Ansvar för sig själv, familj och andra har ersatts med maktelitens regel- och förbudskatalog, en slags ”lagbok” i en diktatur som ackompanjeras av allt intensivare massövervakning för att förtrycka, bestraffa och styra. Det har alltid varit lätt att få tag i alkohol eller tobak. Bara att be någon äldre att köpa ut. När jag själv växte upp på 40- och 50-talet var det inte ett problem. Undantagsvis rökte någon tonåring, ingen drack och inga droger. Ingen vill sjunka till nivån av fyllona ”under slussen”, vilket då var tillhållet för ”Kolingarna”. Nu tycks alla stopp ha dragits ut, att skärpa förbudsdiktaturen har varit svaret, men det fungerar inte.
Forskningen från flera länder visar tydligt sedan länge att en restriktiv alkoholpolitik medför färre alkoholrelaterade skador.
Jag kan tänka mig att det stämmer i västvärlden, för en restriktiv form av hård diktatur ger alltid klara resultat, vad diktatorn bestämmer. Vad jag efterlyser är att skapa en utveckling mot en kultur som bygger på ansvar, som klart visar att alkoholskador i stort upphör. Problemet är inte alkoholskador utan en kultur som driver dom som i tur drivs av restriktioner och begränsningar, vilket driver alkoholkonsumtionen. Folk söker att glömma förtrycket av restriktionerna. Därför dricker man, för att döva. En restriktiv alkoholpolitik är alltså en form av förtryck som samtidigt begränsar, men inte löser det verkliga problemet.
Det finns en annan vinkling på detta. När jag studera juridik på 70-talet gav föreläsaren oss uppgiften att diskutera, leder mer och stängare regler kopplat med mer övervakning och hårdare straff till ett bättre samhälle. De flesta tyckte det lät rätt. Föreläsaren gav ett fiktivt exempel. En stad har stora problem med felparkerare. Man anställer många parkeringsvakter, och ger som rätt att avrätta felparkera på platsen. Skulle felparkering minska då. Absolut, men är det ett sådan samhälle vi vill leva i. Det är ett sådan samhälle Sverige är på väg att utveckla.
Svenskar har, trots alkoholmonopolet, en ”supar-kultur”. I mina ungdomsår, och jag ska erkänna, långt in i mitt vuxna liv, drack jag med syftet att bli så full jag kunde utan att må illa. Att drycken endast kan köpas på Systembolag försvårar säkert det spontana drickandet, men för en motiverad student eller ung man innebar det aldrig några större svårigheter. Jag har känslan av att det är kulturen som är det stora problemet, det är det som gör att ”svensson” dricker i sådana mängder vi gör. Vi har ”byggt in” alkoholen i det mesta vi gör, Midsommar, Jul, Fotbollsmatcher, bröllop, studenten, jobb-träffar osv. När man slutar dricka blir detta väldigt tydligt, då många människor helt plötsligt frågar ”Hur är det med dig? Varför dricker du inte?” med uppriktig sympati i blicken. Det känns som att man måste försvara sitt beslut inför sina vänner och bekanta och som att man gör dem besvikna genom att inte riktigt delta i kulturen. Det känns för mig som att detta är den stora boven i dramat men jag är verkligen inte någon expert.
Håller med. Man behöver inte vara expert för att förstå att om man slår sig på tummen med hammaren, då gör det ont.
Helt klart finns det alldeles för många lagar/regler.
Men man kan inte be att 15 åringar och ännu yngre ska ta fullt ansvar för sitt drickande, där är åldersgränsen/tillgängligheten helt rätt. Det finns dom som dricker ändå, men många avstyrs i o m ådergräns och svårare tillgänglighet.
Eller ska vi låta 15 åringar och ännu yngre ta fullt ansvar för vilka sprutor dom vill ta, eller att dom vill köra bil som 15 åringar.
Ska det finnas regler i skolan eller ska ungdomar göra vad dom vill där.