Denna artikel American Isolation has its Roots in the European Position. är skriven av Salman Rafi Sheikh, forskningsanalytiker för internationella relationer i Pakiestan. Den har publicerats i läsvärda ”New Eastern Outlook”, liksom flera av Sheiks artikel. Den har nått mig översatt av läsaren ”Ivan”. Något förkortat av mig.
Överdriver författaren motsättningarna?
Hur ska Europa ställa sig till USA:s isolationistiska politik?
Framtiden för en USA-dominerad värld är redan slut. Detta blir allt tydligare av hur världen, särskilt de tidigare amerikanska allierade i Europa och Asien, lutar sig alltmer mot Kina och lämnar USA ensam i sin ”kalla krig”. Av detta skäl är det osannolikt att USA:s ”handelskrig” med Kina verkligen blir ett ”kallt krig” av de slag som världen såg mellan USA och Sovjetunionen.
Det finns ett allmänt motstånd bland ett antal nyckelstater mot USA:s försök att dela upp världen i block eller tvinga dem till att följa den i sina fotspår gentemot viktiga frågor, till exempel den iranska kärnkraften programmet och affären, som påverkar global politik visar att förändringar av riktigt hög storlek sker som USA till stor del har misslyckats.
UNSC:s (Säkerhetsrådets) senaste senaste session om Iran-embargo illustrerade USA:s mycket sjunkande inflytande när det gäller dess förmåga att införa ensidiga beslut. För Trump-administrationen innebär denna nedgång också ett starkt misslyckande av sin ”maximalt tryck” -politik mot Iran.
Denna politik fick ett kallt svar från USA:s traditionella fiender – Ryssland och Kina – och nya fiender – både Tyskland och Frankrike. Debatten som ägde rum under denna session gjorde att Tyskland särskilt inte bara beskyllde Washington för ett brott mot internationell lagstiftning genom att dra sig ur kärnkraftspakten, utan också anpassar sig allt mer till Kinas påstående att USA inte har någon rätt att återinföra FN:s sanktioner mot Iran. Rysslands FN-ambassadör, Vassily Nebenzia, skämdes inte när han jämförde USA:s sanktioner mot Iran med dödandet av George Floyd och sa att de liknade ”att sätta ett knä i nacken”.
Medan USA:s förbindelser med Ryssland och Kina förblir dåliga av uppenbara skäl, är det USA:s allierade i Europa som inte bara har börjat känna det avgörande behovet av att hävda en oberoende politik, men också har insett att kejsaren ”inte har några kläder.”
Deras ökande kritik av USA och en politik för att frigöra sig från USA är djupt förankrad i deras bedömning av hur världen förändras. Från en bipolär värld under Kalla Krigets dagar då Europa var svagt och var tvunget att förlita sig mycket på USA har världen i hög grad flyttat från det ensidiga systemet efter det kalla kriget till en multipolär värld. Där Europa inte bara inte längre är svagt och inte helt beroende av USA, men råkar också vara en av de stora ’polerna’ i denna multipolära värld där den beslutar i frågor enligt sina egna intressen.
Detta framgår av det sätt som Europa har utformat sin politik gentemot Ryssland och Kina. Där Europa väsentligt öppnat för Kina fortsätter europeiska stater att motsätta Rysslands återkomst till G-7. Samtidigt ser Tyskland, till skillnad från USA, inga problem med att slutföra Nord Stream-2-projektet med Ryssland.
I motsats till USA: s ”handelskrig” med Kina ser EU fram emot en långsiktig investeringsverksamhet i Kina. När Tyskland tar över EU-ordförandeskapet nästa månad kommer Merkel, som i allt högre grad ses som en ”multilateralist” i hjärtat, att ägna särskild uppmärksamhet åt toppmötet mellan EU och Kina i Leipzig under hösten.
Med andra ord, då USA och EU i allt högre grad definierar världen på olika sätt, att ett lågprofilerat ”kallt krig” inom den transatlantiska alliansen så småningom skulle dyka upp är inte längre otänkbart.
Medan man kan tro att skillnader i synsätt mellan USA och EU skulle ta slut vid ett nederlag för Trump i valet 2020 och att en Biden-seger skulle återföra saker till Obama-era dagar, har europeiska tjänstemän, citerade av de västerländska medierna, i allt högre grad varnat för ett sådant okomplicerat tänkande och hävdar att det inte finns någon garanti för att Biden inte skulle ersättas av någon ännu ”mer radikal än Trump” efter fyra år. För Europa är därför en pivot/sväng till Kina inte bara en effekt av Trump-ordförandeskapet; det är mer ett resultat av vägen – och vart – den vill positionera sig i dagens multipolära värld.
Om Donald Trump skulle vinna val 2020, kommer detta lågprofilerade kalla krig att intensifieras. Han har redan riktat in USA mot Europa som sitt nästa ”handelskrigsmål”. Faktum är att det också är så som Trump planerar att ”straffa” Europa för dess ökande assertiva diplomatiska läge gentemot Iran, Kina och till och med Ryssland och G-7.
Under de senaste månaderna har Trump upprepade gånger talat om ökade tullar med 25 procent på bilar som tillverkas i Europa. Om detta sker finns ökad sannolikhet att den politiska kalkylen i Europa radikalt skulle förändras, och kunna medföra ett utökat ”handelskrig”.
Detta kommer säkert att få konsekvenser också för Nato; för det kommer i stor utsträckning att institutionalisera den bi-laterala rörelsen. I stor utsträckning är det redan institutionaliserat i Europa, och en förändring av presidentskapet i USA kommer att ha liten inverkan på vägen – och vart – Europa positionerar sig i den multipolära världen. Med andra ord, även om Biden lyckas bli president, skulle hans seger nästan inte ha någon inverkan på världens fortsatta marsch mot multipolär ordning eller på hur Europa svarar på det.
https://consortiumnews.com/2020/07/19/scott-ritter-powell-iraq-regime-change-not-disarmament-the-fundamental-lie/
Som komplement rekommenderas denna artikel av Scott Ritter, tidigare chef för FN:s vapeninspektörer i Irak. Ritter ger här bakgrunden till hur USA på nittiotalet slog in på den linje som lett till att landet hamnat där det befinner sig. Demokrater och republikaner hade samma grundsyn på politiken och beträffande Irak gällde det att störta regeringen och överta kontrollen.
Ritter fokuserar speciellt på Colin Powell som efteråt försökt behålla sin hjältegloria efter att den berövats flera av hans medaktörer. Ritter förklarar att det på 90-talet aldrig handlade om avrustning av Irak som påstods i FN-mandatet utan om att störta regeringen om det så måste ske genom sanktioner och krig. När Powell och många andra låtsades att de vilseleddes visar Ritter att Powell hela tiden visste att Irak hade gjort sig av med hela sitt begränsade förråd av massföstörelsevapen. Det var inte Powell som blev vilseledd utan han var en ledande vilseledare själv.
Denna allenagångens och diktatens politik blev USA:s linje efter att man inte längre behövde bry sig om Sovjetunionens reaktioner. Nu börjar denna linje närma sig vägs ände även om desperata försök görs för att fortsätta. Höstens valkamp kommer att handla om vem som är tuffast mot omvärlden, speciellt Kina och Ryssland.
Trump har undvikit att dra in USA i ännu ett krig, och belönas av väljarna med att ligga under i mätningarna. Hillary fick heta Killary, Obama krigade mer, inte mindre. Den som vinner har Turkiet, Kina, Iran och Ryssland att tampas med, utan boots on the ground.
Tror inte det är därför han sackar i opinionsmätningarna. Var ju exakt likadant 2016. Sanningen är den att utrikespolitiken för gemene man är rätt ointressant. Det enda som intresserar dem är vad som direkt berör dem själva. Ett egoistsamhälle av rang!
”Det enda som intresserar dem är vad som direkt berör dem själva.”
Som jag uppfattat är det just de sociala stödåtgärderna som håller vänsterpolitiken kvar vid makten och inte utrikespolitiken.
Den ”humanitära stormakten” har snarare borgerligt ursprung.
Jag tycker mig känna ett överklassförakt från dem som betraktar den arbetande och strävande folkmassan som ett ”egoistsamhälle”.
Jo, de flesta någorlunda belästa i USA är nog medvetna om att utrikespolitiken är till för att petrodollarn fortsatt ska användas vid oljeaffärer och diverse andra finansiella transaktioner. Det är nödvändigt för att USA ska kunna importera billigt med sin övervärderade valuta! Nackdelen är att det är väldigt svårt för USA att exportera sina varor och att arbetslösheten är närmast utom kontroll.
Jag tror inte presidenten i USA är helt nöjd med billigimporten från ex. vis Kina.
Som jag förstått vill D Trump öka det nationella oberoendet med produktion inom landet som bekämpar arbetslösheten.
Det är just den faktorn som gett Trump stödet från USA:s arbetarklass som han verkligen har.
Att Donald Trump skulle vara uträknad som återvald president som vår Public Service media gärna vill låta påskina tror jag inte riktigt på utan snarare ett resultat av journalisternas egna önsketänkande som är synonymt med den rödgröna vänsterregeringen som tillsammans blir den verkliga maktfaktorn i vårt land Sverige som knappast längre förtjänar den traditionella benämningen Nation.
Jag kan till exempel inte se att ett enat folk längre finns i det här landet.
Inte i övriga västerlandet heller. Om det är något som kännetecknar vår tid nu så borde det vara splittring.
Men det verkar vara så överheten ville ha det.
Västerlandets gamla nationer slagna i spillror för att bereda plats åt en ny världsordning (NWO)
Nej, men för o-amerikaner kan en seger för Trump innebära färre krig framöver. Just den aspekten är märkligt underrepresenterad i svenska mediakommentarer. Tänk om den seger för demokraterna medför en mer interventionistisk amerikansk utrikespolitik?
Så länge som (S) med flera tycker att det är moraliskt acceptabelt att exempelvis utsätta Syrien för blockad och att stödja kuppmakaren Guaïdo finns inget Europa, bara sketna ryggradslösa knähundar.
Då spelar det ingen som helst roll vem som vinner presidentvalet den 4 november; kryperiet inför den anglosaxiska finanskapitalet kommer att fortsätta och folk runtom i världen kommer att fortsätta att dö under vidriga förhållanden.
Stake har däremot Iran, som vågade riskera örlogsskepp för att skydda hjälpsändningar till Venezuela. Hatten av!
Vilka som blir valda till kongressens båda kamrar och till ett otal olika ämbeten har däremot viss betydelse, ty Förenta Staternas president har bra mycket mindre verklig makt än många tycks tro. (Begrunda vad som hände general Michael Flynn, som president Trump inte ens kunde skydda från kriminella element inom FBI. ”The Donald” fick svårt att tillsätta nyckelposter, som blev vakanta länge, och sedan tillföll idel motståndare till hans linje.)
Båda styrande partier består av osannolika koalitioner av motstridiga ståndpunkter och det därför är mer relevant att kolla vad varje kandidat står för… om de alls står för någonting annat än den egna karriärens framgång.
Håller med om att Europas ledare är en samling knähundar vars främsta kännetecken är kryperi åt USA.
Dock spelar det i slutändan ingen roll vilka som blir valda till kongressens båda kamrar – vi vet att sionisterna har USAs politiker i sina fickor. Även tillsättningen av ämbeten följer samma mönster – ämbetsmännen ska mer eller mindre svära ed till israel. För att förstå USAs politik ska man ställa sig frågan ”vad vill sionisterna?”. Då faller pjäsen på plats från Russia gate till mordet på General Soleimani, den inkompetenta hanteringen av Covid-19, 4 miljarder dollar årligen i ”stöd” till apartheid israel emedan USAs medborgare har det allt kärvare, och många andra konstigheter i USAs politik.
Mäktigast är Storkapitalisterna i USA. Israel är beroende av deras stöd.
Japp, men vilka är storkapitalisterna som styr USA bakom kulisserna?
De tre rikaste av dessa är Jeff Bezos, Bill Gates och Warren Buffet som inte är judar.
Mig veterligen agerar västvärldens miljardärer på ungefär samma sätt oberoende av nationalitet.
Kanske, men är dessa med och styr USA i kulisserna för Israels räkning? Alla rika är inte intresserade av att gynna Israel..Det finns så många andra rika och mäktiga i USA med annat ursprung! Som sagt ingen hemlighet!
Varför driver oligarkerna då en Palestina fientlig politik oavsett härkomst?
Livet är tydligen ingen dans på rosor för den judiska världsbefolkningen, som uppgår till 14 410 700.
En ny rapport från ministeriet för diasporafrågor publicerades nylige att cirka 80 procent av judarna utanför Israel känner sig inte kopplade till deras judiska identitet.
Israel har det största judiska samfundet med 6 740 000, judar och följs av Nordamerika med 6.088.000.
Europa följer med 1 722 400 judar, Sydamerika har 324 000, Asien har 300 000, Australien och Nya Zeeland har 120 000 och Afrika har 74 000, berättade minister för diasporafrågor Omer Yankelevitch till Knesset Absorption, Immigration and Diaspora Affairs Committee i sin ministerråds årliga rapport till utskottet.
Dvir Kahana, generaldirektör för diasporafrågor, sa till utskottet att cirka 80 procent av judarna i diasporan inte känner sig kopplade till deras judiska. De flesta diaspora judar lever bekvämt”. Utskottets ordförande David Bitan (Likud) uttryckte sin oro för att små judiska samhällen inte skulle kunna upprätthålla sig ekonomiskt.
Finansminister Israel Katz har åtagit sig att avsätta 20 miljoner NIS (5,8 $) i den årliga statsbudgeten för sådana samhällen. ”Om vi inte stärker samhällen i diasporan kommer det inte att finnas potentiella invandrare att ta med. I dag, mer än någonsin, måste Israel uttrycka sin skyldighet gentemot judar i Israel och diasporan och att fungera som det judiska folket”.
MK Tehila Friedman, en tidigare anställd vid ministeriet för diasporafrågor, beklagade de höga kostnaderna för judisk utbildning i USA.
”I USA måste du sälja en njure för att skicka dina barn till judiska skolor,” sa hon. ”Om Israel kommer att investera i detta kan det hjälpa till att få ned assimilering.”
https://www.breitbart.com/middle-east/2020/07/21/world-jewish-population-nearly-14-5-million-but-80-unconnected/
hela sydamerikas befolkning har 25% judiska arvsanlag.
Vad är ”judiska arvsanlag”. Raser finns ej enligt forskarna.
Om du skickar efter dna-test kommer det tillbaka ett svar med var dina förfäder stammar ifrån. Kostar ett par hundra. Testa.
Undrar om inte ditt svar är symptomatiskt. Ingen har nämnt ras. Skälet till judiska arvsanlag i sydamerika är lättfattligt. Många judar konverterade till kristendom i Spanien och Portugal vid tiden för Columbus.