Gula Febern – Varför vi för tillfället bör lämna personerna som sitter i mörkret ifred

Denna artikel har skrivits av vår yngste skribent Andi Olluri. Han har tidigare berikatbloggen med 3 artiklar. Se under ”Relaterat”. Mellanrubrikerna är mina.

Andi Olluri

Gula Febern – Varför vi för tillfället bör lämna personerna som sitter i mörkret ifred

Vid varje tillfälle då intelligentian – en klass av våra lärda, de som skall “leda oss” – kritiserar dem som man skulle kunna kalla “det andra laget”(1), måste man tänka efter.

Borde inte principen “vi är ansvariga för våra och våra närmaste näras handlingar” gälla även stater emellan? Det är trots allt på detta sätt man kan påverka mest. I alla fall erkänns den nästan universellt bland folk, men praktiseras sällan.

Det verkar för mig som att denna klass har drabbats allra värst av den sjuka som Jesus Kristus kallade HYCKLERI. Såklart gäller detta även de som försvarar “demokratin” och står för “progressivism”. Det blir särskilt konstigt när dessa hänger ihop som ler och långhalm med vad de kallar för “konservativa” som ju skall föreställa vara deras främsta fiender. Nå, vad är då dessa för något?

Frågan om Kina.

De allra mest respekterade analytikerna har tydligt varnat för vår kommande domedag. Före-detta topp hos USA:s försvarsdepartement, John Rood, påpekade att

Kina vill inte endast bli världens största och mest inflytelserika ekonomi, men även världens största och mest inflytelserika nation i alla delar av livet.

Dessvärre försäkrar oss en enorm rapport från medlemmar av USA:s representanthus att “Kina är på väg att uppnå den drömmen”.(2) Alltså har pressen i Väst – ibland med officiell sanktionering av staten(3) – påpekat den grundliga skillnaden “mellan den fria världens [och dess] mäktigaste nation och kommunistdiktaturen [Kina] med globala maktambitioner.”(4)

Eftersom denna skillnad mellan de två blocken* är så uppenbar och hotande och har man försökt konstruera en “ny” utrikespolitik för “den fria världen”. Såklart, denna är inte ny och är praktiskt taget en återskapelse av Paul Nitzes NSC-68.(5)

I förstone måste man i Väst erkänna Kinas hot. Som tur är har den amerikanska staten varit mycket bra på detta. Men det finns ett problem. Krigsivrandet “är meningsfullt endast om det åtföljs med ett ordentligt tillbakavisande av Kina”, men “såvida inte ord åtföljs med pålitlig inblandning i regionen” är vi illa ute. Tidigare statsmän som har format amerikansk utrikespolitik publicerade nyligen en viktig matris för Den Nya Utrikespolitiken.

”Given USA:s än oumbärliga roll i att försvara global frihet, kan endast den nationen” grunda ett nytt sällskap vari “demokratiska, laglydande nationer” samarbetar geopolitiskt och ekonomiskt. Denna skall skydda “den fria världen” mot kinesisk “aggression” och dess “merkantilistiska politik”.(6)

Dan Coats, som har arbetat hos USA:s underrättelseorgan, inser vikten av att väcka Väst ur sin livsfarliga slummer. “Kinas strategi” går ut på att “omringa väst”. Inför Beijings överhängande hot måste “resten av världen, förhoppningsvis ännu en gång ledd av USA” visa vilka vi är och segra “den avgörande striden av denna del av historien”.

Förhoppningsvis kommer omvärlden att därmed bli “allt mer mottaglig för upplyst ledarskap från de Förenta Staterna”.(7) Och det spelar ingen roll om detta hot förekommer i Ladakh eller Virginia – USA “måste vara beredd på att konfrontera Kina med ‘obeveklig motkraft vid varje tillfälle då de visar tecken på att inskränka på intressen av en fridfull och stabil värld.’”(8)

När man läser dessa utdrag får man en ganska korrekt inblick i avantgardens tankegångar. Uppfattningen att USA och övriga Väst står i realpolitisk kontrast till Kina är ett nästan allmänt credo. Och det är helt självklart att den kinesiska intelligentian upprepar exakt samma fraser, fast omvända – det verkar ju vara denna klassens uppgift.

Tar man en titt på kontemporär forskning kring dessa frågor så ser man precis samma mönster som man gjorde under det kalla kriget mellan Väst och Sovjet-ledda Öst. Det är nämligen så att det finns ett samspel mellan de stridande sidorna i sådana här konflikter. Det är mycket riktigt att den röda “Draken”(9) på olika vis brutalt utövar sin makt i sitt kringliggande område.

Men samtidigt finns det mycket större områden där Väst har gjort, och fortsätter att göra detsamma.

Vad angår Kinas terror så finns det inte särskilt mycket att säga. Den existerar och är förhållandevis mycket marginell. Jag skall inte gå igenom Hongkong-krisen. Faktan – och oftast väldigt selektiv sådan – är väld känd.(10) De finns två dimensioner som är intressanta och de vanligaste objekten för kritik: 1) Kina förbehåller sig rätten att fingra på ett annat territoriums politiska system 2) Kina förbehåller sig rätten att kväsa en befolkning som protesterar mot statlig makt.

Återigen, allt detta stämmer och det kommer pressen att upprepa för dig. Däremot saknas en viktig detalj: vi gör likadant.

Saudiarabien är ett exempel

– som råkar vara flerfaldigt värre än Hongkong-situationen. Västerlandet – inklusive Sverige och vasallstater i Mellanöstern – har kontinuerligt hållit den mordiska, saudiledda koalitionen i sin terrorisering av det jemenitiska folket under armarna med diplomatiskt och krigsmateriellt stöd. Effekterna av att Västalliansen skall få ha sin marionett i jemenitiskt styre, för att “avvärja” ett påhittat “iranskt hot”, har känts rejält av folket på plats.(11)

Men “avvänjningen” är även ett måste på hemmaplan. “Praktiskt taget varje saudiarabisk människorättsaktivist” håller på att försvinna från landets gator eftersom de “var anhållna utan anklagelse, eller var åtalade eller avtjänade fängelsetid”. Men någonstans måste dessa ta vägen när fängelseplatserna fylls. Det är därför de har “en av de högsta avrättningsfrekvenserna i världen”. Det händer att flera fångar avrättas om dagen, och dessa är inte få: en dag i april förr året avrättades 37. Självklart betyder detta egentligen väldigt lite eftersom landet är vår militära Gunstling.**

Faktum är att denna typ av internationell terrorism och inblandning beskrivs av den liberala pressen, allra värst, som ett utmärkt tillfälle till att “dra nytta av framgångsrika svenska företag som Saab”(12) och oftast, som allra bäst, som en ”osäkerhet” kring vad man vill exportera och inte.(13)

Vad hände i Honduras?

Ett annat fall där vi har lyckats dela med oss med våra fantastiska ideal är Honduras. 2009 genomfördes en illegal coup d’état i Honduras, “beordrad av [Barack] Obama” och Hillary Clinton som då var utrikesminister. Kuppen fördömdes av internationella observatörer och “FN, EU och OAS krävde att Zelaya [Manuel Zelaya, dåvarande president och erkänd i genomgående som sådan och mycket populär för bland sin befolkning för sina reformer] skulle återinsättas omedelbart”. Clinton kunde berätta att hon med demokratisk försyn skapade [..] en plan för att återstifta och garantera att fria och rättvisa val kunde hållas snabbt och rättmätigt, vilket skulle göra frågan om Zelaya diskutabel

April 2016 byggde hon vidare på denna försäkran. Hela processen tog man försiktigt och “sakta” så att man inte kunde kalla det för “en kupp”. Dessvärre verkade Clintons “lag-lydande” ingenjörskap inte ha lyckats särskilt bra. USA:s ambassadör i Honduras, Hugo Llorens, skrev i en officiell utvärdering av den illegala kuppen, att det finns inte några tvivel om att militären, högsta domstolen och nationella kongressen konspirerade den 28 juni i vad som utgjorde en illegal och icke-konstitutionell kupp.(14)

Efter att ha fått röra vid “den fria världens” hand hände någonting mycket märkligt i Honduras. Stats- och gängvåld sköt upp i höjden, liksom fattigdom och korruption. Honduras “har blivit en av […] om inte det fattigaste” landet i hela Latinamerika med 50% arbetslöshet. Utöver detta lever 42% i “extrem fattigdom”. En rapport från UNICEF beskriver ärligt hur raglande 77 per cent av Hondurases barn lever i fattiga hushåll; en av fem barn lider av kronisk undernäring; och endast 58 per cent går i skolan

Utöver detta har de två efterträdande presidenterna finansierat sina kampanjer med narkotikainkomster – och har anklagats av amerikanska domstolar för detta. Både Porfirio Lobo Sosa (2010-2014) och Juan Orlando Hernández (2014-, det bör tilläggas att Hernández har brutit mot konstitutionen genom att överskrida sin ämbetsperiod) “anklagas av den Amerikanska staten” för detta.(15)

Efter kuppen blev landet en hjärtpunkt för “utrikesföretag” som ägnade sig åt “utbrytningsprojekt” – någonting som “30% av all mark” i landet användes till. “Utbrytandet” av bland annat “metaller, mineraler” och “dammbygge” har hotat “lokala samhällen med tvångsförflyttning”.

Exempelvis mördades åtminstone 6 stycken av ursprungsbefolkningen när de “fredligt försvarade sin mark” 2015. Under valet 2017 utfördes flera mordförsök och hot mot presidentkandidater ur Koalitionen Mot Diktatur. Valet var en bluff och fördömdes av blanda andra EU. Men USA var mycket snabb med att ignorera detta och att “gratulera Hernández” för sin vinst. Protesterna som följde möttes av dödligt, polisiärt våld med stridsmateriel “tillverkad[e] i Pennsylvania”.(16)

2012 hade landet “världens högsta mordfrekvens”. Efter kuppen tilltog “mordfrekvensen med nästan 50%” enligt FN. “Dödsskvadroner” började söka ut och avrätta aktivister som stod upp mot vad som pågick. En av dessa var Berta Cáceres – bland vår tids viktigaste miljöaktivister som sköts ihjäl i sitt eget hem av statligt anställda gangsters – och hon påpekade att Armén har en lönnmordslista på [långt över] 18 [stycken] efterlysta människorättsaktivister med mitt namn högst upp.

Men Hillary Clinton har annat att säga. Kuppen och det totala fördärvet av landet lyckades “utan blodsutgjutelse”.(17) Vi har alltså två beskrivningar av händelserna. Och endast en av dessa hade kunnat uttryckas av en sovjetiskliknande partiklättrare som pratar om nödvändigheten av att “befria Afghanistan” eller “Tjeckoslovakien”.

Mer om Kina och om Sydkinesiska sjön.

Andra fall där Västs interventioner är lika – och ibland än mer – tydliga skall inte utforskas av praktiska skäl. Dessa inkluderar Syrien, Iran, Palestina, Honduras, Ryssland och Kina.
Den näst vanligaste anklagelsepunkten är Kinas aktivitet i Sydkinesiska havet och trakassering av Taiwan. Liksom en hel del av den övriga kritiken, är denna mer eller mindre korrekt.(18) Hursomhelst så är tendenserna från “vår” sida möjligen förintelsekåta.

Det är inte nog med att flera skepp skickas till, och ständigt patrullerar runt Kinas kuster. Dessutom skall dessa utföra “några av de största militärövningarna i området sedan många år”.(19) Hur många kinesiska skepp flyter utanför Miami? Dessutom har man stött på amerikanska underrättelseplan 76 kilometer utanför Shanghai – för den 12:e gången på 12 dagar.(20) Utöver detta rapporterar taiwanesiska säkerhetskällor att amerikanska spaningsplan är på 6-dagars spaningar efter kinesiska ubåtar och att Amerikanska stridsplan har utfört massiv rekognosering mellan Bashikanalen och Sydkinesiska havet, vilket indikerar att det amerikanska flygvapnet torde ha underrättelser om den kinesiska flottans ubåtsfärdled i området.(21)

Detta är ingenting nytt. Det anmärkningsvärda är hur pass ofta och nära flygplanen flyger numera. För nuvarande skickar USA “tre till fem underrättelseplan om dagen till det Sydkinesiska havet” vilka sker “under närmare avstånd [till Kina] och med mer varierade uppdrag ” vilket markerar “en ny fas”. Under de tre första veckorna i juli förekom “50 inbrott” i det Sydkinesiska havet av amerikanska stridsplan. Militärspecialister från Hongkong, som till exempel Song Zhongping, har varnat för risken av en direkt konfrontation mellan amerikanska och kinesiska plan

Den kinesiska försvarsmakten har utvecklat ett standardprotokoll gentemot dessa amerikanska plan som närmar sig kinesiskt luftrum. Med fler amerikanska provokationer, kommer den kinesiska försvarsstyrkan hejda fler av deras flygplan.(22)

Vem som helst inser den otroliga faran i detta. Den republikanske representanten Ted Yoho, ledare i en utrikeskommitte i USA:s representanthus, förutspådde att “det kommer att ske drabbningar [i Sydkinesiska havet] inom tre till sex månader”.(23) Förmodligen har han fel. Med tanke på den exponentiella ökningen av amerikansk aggression kan det mycket väl handla om dagar eller veckor.

Men som tur är försöker vissa lugna ned situationen. En av dessa är Kinas utrikesminister, Wang Yi – olikt ett visst annat lands. Han bönar och ber Pompeo och hans gäng av experimenterande stuntmän att sluta upp med sin del av aggression. Annars hamnar vi “på randen till ett Kallt krig”. “Kina har inga avsikter att ändra på, för att inte tala om att ersätta, USA.”(24)

Jag skrev att Kinas aggression “mer eller mindre” beskrevs i rätta ordalag. Men med ett förbehåll. Kinas expansion med öar runt om i det Sydkinesiska havet är inte någonting nytt eller endast hennes fel. Före detta diplomaten från Singapore och Kinaexperten Kishor Mahbubani skrev i Financial Times, 2016, att Kinas öprojekt startade mycket senare än dess grannländers

Andra länder startade det; […] Vietnam började bygga en landningsbana på Spartlyön 1975; och Malaysia började bygga en landningsbana och ett tillhåll på Swallow Reef 1983

Mahbubani tillstår – liksom näst intill alla andra – att Kina är väldigt anspråksfull till havs. Men “inte krigisk”, vilket är den vanliga beskrivningen. Faktum är att Filippinerna har velat normalisera sina förhållanden med Kina fram till förra månaden, då USA valde att öka konflikten dramatiskt. Det är möjligt att så är fallet med de övriga länderna i området. Dave DeCamp, framstående fredsjournalist, skriver att

Om USA lämnar [området] imorgon så kommer Filippinerna, Brunei, Malaysia, Indonesien och Vietnam kunna reda ut sina bekymmer och slå sig samman och förhandla med Beijing. (25)

Om det värsta skulle inträffa så finns det inga tvivel om att – ledd av några ytterst få som har fullständigt korrumperats av privata och statliga intressen omkring sig och en passiv befolkning – risken för nukleär förintelse kan bli verklighet. Ett vettigt förslag finns och kan utvecklas vidare under de kommande kärnvapenförhandlingarna inom de kommande månaderna. Men Kina ser ut att inte delta.

James Anderson, företrädare som undersekreterare av Defense for Policy, varnar oss för att “Kinas nukleära expansion hotar att grusa” en nuvarande “nukleär balans”. Lyckligtvis “ersätter” USA “ sina åldrande kärnvapen” som redan var sofistikerade mot vilken tänkbar fiende som helst. Men “i och med att kinesisk nukleär makt ökar i storlek och komplexitet, har USA inget annat val än att utvärdera och justera sina egna kärnvapenbehov.”

Men han råkade missa några detaljer som inte är helt oviktiga. Inte nog med att Kina – som har ungefär lika många kärnvapen som Frankrike, ett land som inte skall delta i samtalen – inte behöver delta i förhandlingarna, så har landet erbjudit sig att delta. Landet bekräftade […] att de gladeligen hade gått med i en trilateral överenskommelse om kärnvapensbegränsning med USA och Ryssland, men endast om USA påtagligt reducerar sin nukleära arsenal

Detta är av de allra mest modesta kraven man kan ha. I och med att dessa förhandlingar skall vara ömsesidiga så är det helt naturligt. Man bör ha i minnet att Kina har endast 320 kärnvapen. USA å andra sidan har strax under 6000 stycken – över 18 gånger fler.(26) Men det spelar ingen roll eftersom USA:s valda förhandlare, Marshall Billingslea, drog ned kineserna till marken genom att påminna dem om att ”Vi vet hur man vinner dessa kapprustningar och vi vet hur man överspenderar fienden till intet”.(27)

Inför förintelsens överhängande hot hade man, i alla fall inom den friaste och högst utbildade delen av världen, hoppats på annat än självmordiskt eggande. Istället berättar The Washington Post för oss att upprepad amerikansk aggression utanför Kinas kust “är förnuftigt”. Trots allt,”om vi är seriösa om att konfrontera Kina, så måste vi återförsäkra amerikansk global ledarskap” eftersom “Kina är den främsta som står till skuld för konfrontationen”.(28)

Imperialismens inkonsekvenser.

Listan av exempel på denna inkonsekvens fortsätter i varje fråga som berör kinesisk imperialism. Men jag tror att jag har gett en schematisk bild som är tydlig nog. Vad kan då göras? De två lösningar som står oss närmast till hands och får störst effekt är i följande ordning:

1. Göra det som krävs för att få ens regering och dess bundsförvanter att sluta upp med – i alla fall i etisk betydelse – terrorism;
2. Ta fram bibelkommissionens Bibel från december 2000, slå upp sida 1120 och leta upp någonting långt nere på sidan som erkänns nästan universellt bland folk, men praktiseras sällan.

*
Väst och “Östblocket”, om man så vill. Öst innefattar nationerna som nämns i not 1. En snabb titt visar att många länder tvingas till det sinoryska blocket av Västerländsk politik. Särskilt USA:s. Exempelvis rapporterar The New Arab att “Teheran har erfarit en försämrad ekonomi sedan USA införde sanktioner på Irans oljeexporter, vilket tvingar landet att söka efter stöd från andra länder”. Detta innefattar ett ännu schematiskt och oklart infrastrukturprogram med Kina vars värde belöper sig till 400 miljarder dollar, samt militärövningar med Ryssland och Kina (den 28 juli, 2020). Europeiska utrikesrådets (ECFR) analys nådde samma slutsats

Iran har frågat Kina och Ryssland om skydd mot USA:s tryck i Förenta Nationerna […] [Hassan] Rouhani har [..] efter misslyckade försök att öppna Irans ekonomi till Väst efter den nukleära överenskommelsen, [börjat] försöka cementera en liknande överenskommelse med den enda stormakten vars ekonomiska vikt kan liknas vid USA eller Europa.

(European Council On Foreign Relations, A pragmatic partnership: Why China and Iran try to collaborate, den 17 juli, 2020) Se även Prensa Latina, Venezuela receives humanitarian aid from China and Russia, den 30 juni, 2020.

**
(Eftersom fotnoterna krånglade just vid detta segment använder jag två asterixer för att återge källorna mellan fotnot 11 och 12)
Amnesty International, Why it’s time for Saudi Arabia to Abolish the death penalty, den 29 april, 2020 och Amnesty International, Saudi Arabia 2019, datum okänt. Förmodligen tidigt under detta år

(1)
Viz.: Ryssland, Kuba, Kina, Venezuela, Bolivia (pre-Jeanine Áñez Chávez) med flera.
(2)
The RSC National Security Strategy, Strengthening America & Countering Global Threats, sid. 7
(3) The Grayzone, US elites use Russiagate playbook to blame China and promote hostility, den 25 april, 2020.

Exempelvis får man veta att den massiva och extremt hycklande kritiken mot Kina inte är endast en tillfällighet; det verkar vara en koordinerad kampanj av den Amerikanska staten understödd av en väldigt foglig massmedia. Vi vet detta genom en rapport av The Daily Beast från den 21 mars, i vilket man erhöll statliga meddelanden som beskriver Vita Husets strategi att sätta i gång en PR-kampanj samtidigt som USA framstod som coronavirusets värst drabbade land, för att förskjuta skuld från den amerikanska staten till Kina, specifikt i avsikt att anklaga den kinesiska staten för att ha orkestrera en överkylning och skapat den globala pandemin. Sedan dess, har vi sett en påfallande eskalering av den amerikanska staten och median, vilka redan var hostila i retorik och anklagelser mot Kina.

(4)
Dagens Nyheter, Sverige måste rusta sig för informationskriget, den 29 juli, 2020
(5)
NSC-68 var ett, under en tidsperiod, hemligt dokument skrivet av den liberale Paul Nitze – en utrikespolitisk strategist som formade stora delar av USA:s utrikespolitik under det kalla kriget. Exempelvis varnar han för Kremls “grundläggande plan” som bestod i “det totala störtandet eller våldsamma krossandet av statsapparaten och samhällsstrukturen” i världen. Denna kräver “absolut makt över resten av världen”. Vårt och “Förenta staternas grundläggande syfte är grundat på individernas ädelhet och värde” och att vara dess bastion över hela världen. Vår “världsintällning” erbjuder “tolerans […] och konstruktiva instinkter och frånvaro av girighet i våra internationella relationer”. Att inte stoppa Öst hade varit “ödesdiger[t]” och skulle innebära “krossandet av inte bara denna republik [USA], utan även av civilisationen”.

Denna tirad fortsätter i många sidor. Citizen Source, NSC 68: United States Objectives and Programs for National Security. Se även Chomsky, Noam, Man Kan Inte Mörda Historien, sida 20-22. Än mer liknande detta dokument är exempelvis de officiella talen från Mike Pompeo eller Robert. C. O’Briens The Chinese Communist Party’s Ideology and Global Ambitions som anfördes den 26 juni i år i Phoenix, Arizona.

Han försäkrar oss om att vi äntligen “har blivit medvetna om om hotet som CCP handlingar utgör mot vårt självaste sätt att leva”. CCP “söker få total kontroll över människors liv”. “Amerikaner bör vara oroade” eftersom “Xi Jinpings ambitioner till ideologisk kontroll inte är begränsade till hans eget folk.” Allra viktigast är att “vi skall förhålla oss till våra principer – isynnerhet yttrandefrihet – vilka står i diametral motsats till den Marxist-Leninistiska ideologin anammad av CCP.”

Detta liknar även Dean Achesons – utformare av Trumandoktrinen som gav understöd till de monarkistiska fascisterna i Greklands inbördeskrig under 1940-talet eftersom den självständiga “infektionen” i Grekland kunde spridas vidare “som äpplen i en tunna infekterade av ett ruttet” (Chomsky, Noam, Containing Internal Aggression, från Managua Lectures), och bland mycket annat menade att Vietnamesiska nationalister inte var annat än marionetter tillhörande “kommunistdominerande blocket av slavstater” (Chomsky, Noam, Turning The Tide, s. 69) – uttalande om den ideologiska skillnaden mellan Kina och Väst. Han anmärkte att i och med “sammanstötningen med Västern och de västerländska idéernas inträngande” hade kineserna skänkts bland annat “hög kultur […] vilket inte hade varit fallet med tidigare erövrare” (Schenke, Wolf, Neue Weltmacht China, s. 228-229 (svenska) ).

(6)
The New York Times, China’s Claims to the South China Sea Are Unlawful. Now What?, den 27 juli, 2020
(7)
The Washington Post, There’s no Cold War with China – and if there were, we couldn’t win, den 28 juli, 2020
(8)
The New York Times, The Two China Fires, den 24 juli 2020
(9)
Denna benämning för Kina har använts flera gånger. Bland annat av Hugh Hewitt (The Washington Post, Biden is the wrong choice to lead the West through Cold War 2.0, den 12 juli, 2020) och Tom Rogan (National Review, The Russian Bear and the Chinese Dragon Are Standing Together against America, den 11 maj, 2015) – och givetvis är även dessa från den politiska crème-de-la-crème.
(10)
Exempelvis förvrängs eller förtigs situationen i Hongkong pre-2019. I förstone tillskansade britterna Hongkong – en del av Kina – genom ett rovkrig. Därefter fungerade det som en utpost. Karl Wang, kunnig i dessa frågor, skriver att Hongkong därefter har fungerat “som en spioncentral och lyssnarpost i Asien och blev ovärderlig militärt, ekonomiskt och för handel” för Storbritannien och USA

Affärsintressena i Hongkong väger tyngst, Peking har inget inflytande. De ledare som valdes visade sig vara grovt inkompetenta, en massimmigration från Kina drev ner lönerna, och korrumperade tjänstemän och affärsmän som flytt från Kina med stulna pengar började en spekulationsvåg i fastigheter som drev upp levnadskostnaderna dramatiskt. Hongkong-borna klämdes i mitten. Lägre löner och högre levnadskostnader, skillnaderna kunde vara stora. Här ligger den stora orsaken till det allmänna missnöjet i Hongkong.
Kina ställe då krav på kompetens och erfarenhet hos de som kandiderade, vilket även är kravet inom Kina på alla nivåer […] man ville införa en lag som möjliggjorde deportation av alla korrumperade tjänstemän som flytt till Hongkong med stulna pengar.

Både brottslingen och pengarna kunde då återföras till Kina och sina ägare, ofta gäller det studerande, bönder eller småföretagare som bestulits. USA/UK spred omedelbar ut skräck propagandan att hongkongbornas frihet var i fara, men det var sin egen maktposition USA/UK verkligen ville bevara. Hongkongs ledning skötte PR uppdraget mycket illa.
USA och UK har naturligtvis stora intressen i att behålla den verkliga makten i Hongkong och fortsätta att använda Hongkong som sin spion- och ”lyssnarpost” och ekonomiska maktcentrum i Asien. Redan på 80 talet började man etablera mängder med NGO som arbetade på att uppfostra och utbilda barn och ungdomar i att införa ”demokrati” som sades skulle innebära nästan obegränsad frihet. (Global Politics, Hongkong Cui Bono – Vem Tjänar På Det?, den 31 juli 2020)

Dessutom hade britternas styre i Hongkong skapat för förhållanden för kineser i området liknande de i Englands East End runt 1900. Därtill förekom ofantlig statligt sanktionerad rasism mot kineser. Se Global Politics, Hur Demokratiska Var Britterna I Hongkong?, den 30 juli, 2020

(11)
Se exempelvis: Bohusläningen, Sveriges Regering Stödjer Saudisk Terror i Jemen, den 17 februari, 2020 och Global Politics, Det Stora Spelet. Om utsikterna till fred i Mellanöstern, den 18 maj, 2020
(12)
Svenska Dagbladet, Svensk försvarsförmåga är avhängig vapenexporten, den 20 januari, 2020
(13)
Dagens Nyheter, Regeringen måste tala klarspråk om Jemen, den 13 juli, 2020
(14)
Al Jazeera English, Hillary Clinton the hawk, and the Honduran coup – Upfront, den 1 oktober, 2016 (I Lloyds rapport används ordet “kupp” 12 separata gånger)
(15)
The Grayzone, The Grayzone’s Anya Parampil on Fox: US regime change policy fuels migration crisis, den 29 augusti, 2019
(16)
Counterpunch, Honduras at Ten Years After the Coup: A Critical Assessment, den 28 juni, 2020. Bland annat beskrivs

The fact that the members of the TSE were Hernandez appointees made the result all the more suspicious. European Union and Organization of American States monitors noted various irregularities in the process. But United States officials quickly congratulated Hernandez. In Honduras, massive popular protests erupted against what many denounced as a stolen election. Protests continued for more than two months, into January, 2018, as the PMOP and other security forces shot tear gas canisters (made in Pennsylvania), and in some cases live ammunition at protesters. Protesters and bystanders were killed, and police beat and harassed news reporters covering the protests. The “stolen” election of 2017 was considered illegal both because of the disregard for the Constitutional ban on re-electing the president and because of the widespread reports of irregularities, and it was widely seen as yet another step in ignoring democratic processes and solidifying a dictatorship.

(17)
Se not 15 och The Grayzone, Honduras is ruled by a US-backed drug cartel – and the country’s opposition just united to oust it, den 24 oktober, 2019
(18)
Se exempelvis Philip Anstréns rapport Taiwan och Sverige i Frivärld, den 24 juni, 2020
(19)
New York Post, US warships deployed in South China Sea for drills, den 4 juli, 2020
(20)
South China Morning Post, US warplane approaches Shanghai as tensions remain high amid consulate closures, den 27 juli, 2020
(21)
South China Morning Post, South China Sea: US Air Force ‘heads out again on search for Chinese submarines’, den 26 juni, 2020
(22)
South China Morning Post, US puts record number of eyes in the skies off China coast in July, den 25 juli, 2020
(23)
AntiWar, The Us Has No Place in The South China Dispute, den 20 juli, 2020
(24)
New York Post, China moving military ships near Taiwanese coast may spark US confrontation, den 26 maj, 2020
(25)
Se not 23
(26)
AntiWar, China Conditions Nuclear Talks on Drastic US Stockpile Reductions, den 8 juli, 2020
(27)
AntiWar, Envoy: US Will Spend Russia and China Into Oblivion in Nuclear Arms Race, den 21 maj 2020
(28)
The Washington Post, No one does more to hurt America and help China tham Trump, den 21 juli, 2020

Relaterat.
Andi Olluri: Det stora spelet. Om utsikterna till fred i Mellanöstern.
Hybris – Israel.
Israel: Förmågan att möta verkligheten.