21 skäl till att USA inte vill ha fred i Korea

I serien ”Aktuella artiklar för ett eller flera år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som verkar vara aktuell i högsta grad.

Denna artikel har jag fått översatt av Christer Lundgren. Tack Christer!

Den har publicerats som ett debattinlägg av Nya Zeelands vänskapsorganisation med Nordkorea (NZ DPRK Society).

Christer Lundgren, som är ordförande i Svensk-koreanska föreningen i Sverige har på min förfrågan skrivit en kort ingress som nu följer.

Ingress: Dokumentärfilmen ”Mullvaden” om Nordkorea (DFRK) har visats i dansk, svensk, norsk och brittisk tv och uppmärksammats i nyhetsprogram och dagstidningar. (Finns i 2 delar på SVT Play.) Den handlar om den före detta kocken Ulrich Larsen, som under tio års tid infiltrerat vänskapsarbetet med Korea (KFA – Korean Friendship Association – samt Venskabsforeningen Danmark-Den Demokratiske Folkerepublik Korea). I samverkan med västerländska underrättelseorganisationer har han smygfilmat hur han lurat in nordkoreanerna i en fejkad affär med påstådd planerad vapentillverkning i Uganda. Sveriges och Danmarks utrikesministrar säger i ett gemensamt pressmeddelande 12 oktober att de ser mycket allvarligt på filmens innehåll och kommer att ta upp den i FN:s sanktionskommitté och i EU. De säger också att ”det är DFRK:s och alla andra staters plikt att genomföra och följa de sanktioner som riktas mot DFRK”.

I detta sammanhang bör man hålla i minnet att sanktionerna mot DFRK strider mot FN-stadgans grundprinciper och är genomdrivna av USA, världens största kärnvapenmakt, vapentillverkare och vapenhandlare. Det är inte Nordkorea som hotar USA eller någon annan, det är USA som hotar, provocerar och vägrar sluta fred i Korea. Följande inlägg från Nya Zeeland förklarar varför.

21 skäl till att USA inte vill ha fred i Korea

Under de senaste 70 åren har trupper från USA ockuperat militärbaser på Koreahalvön. De hävdar att de är där för att bevara freden.
Det är inte sant.

De är där för att upprätthålla ett krigstillstånd. USA vill inte se vapenstilleståndet från 1953 efter Koreakriget omvandlas till ett fredsavtal.

Här är skälen till det:
1. USA:s hybris.
2. USA:s ”exceptionalism” – en tro att USA har ett uppdrag att förändra världen.
3. En önskan att upprätthålla USA:s imperialistiska hegemoni.
4. Långvarig förbittring över att USA inte lyckades vinna Koreakriget direkt.
5. En önskan att behålla amerikanska militärbaser och trupper i Sydkorea och Japan, nära deras nemesis, Kina. Den avsiktliga föreställningen om ett aggressivt DFRK används som motivering för dessa baser eftersom de inte öppet vill säga att de vill hålla baser nära Kina.

6. Med ett tillstånd av fred skulle (det så kallade) ”FN-kommandot” inte ha någon anledning att existera. Upplösning av FN-kommandot skulle oundvikligen leda till stängning av de tre utsedda FN-kommandobaserna i Sydkorea och sju FN-kommando-understödsbaser i Japan, vilka alla är ockuperade av den amerikanska militären.
7. Fred skulle stärka den sydkoreanska och japanska opinionen för att stänga de ytterligare elva amerikanska militärbaserna i Sydkorea och de fjorton baserna i Japan.
8. Stängning av de USA-ockuperade baserna skulle kunna leda till att Kina kan utöva mer inflytande på Sydkorea och Japan.
9. Förlust av Sydkorea som vasallstat kan beröva USA förmågan att använda sydkoreanska trupper som legosoldater, som de gjorde i Vietnamkriget.

10. Uppmuntran från Tokyo att upprätthålla myten om det fientliga DFRK för att rättfärdiga den japanska marschen mot återmilitarisering.
11. Känslomässig opposition mot en socialistisk stat av vilket slag som helst. Om fred förklaras och DFRK:s fulla suveräna rättigheter accepteras kan detta locka andra länder med preferenser för ett socialistiskt system att ta starkare ställning mot USA:s hegemoni.
12. Förbittring över att amerikanska företag inte kan göra affärer i DFRK.
13. Upprätthållandet av krigstillstånd på Koreahalvön skapar en marknad för amerikanska vapentillverkare och privata företag som levererar tjänster till den amerikanska militären.
14. USA:s ekonomi är starkt beroende av vinster som genereras av det militär-industriella komplexet.
15. Pentagon vill inte förlora de miljarder dollar i årlig budgetfinansiering som de tilldelas för drift och underhåll av baser i Sydkorea och Japan.

16. Hälften av miljarderna i Pentagons budgetfinansiering går till försvarsentreprenörer som levererar en mängd tjänster. Försvarsentreprenörerna vill inte förlora sina lönsamma kontrakt i Sydkorea och Japan.
17. Militära officerare vill inte äventyra lukrativa möjligheter efter sin tjänstgöring till anställning hos vapenindustrin och andra försvarsentreprenörer.
18. Företagen i vapenindustrin och försvarsentreprenörerna är generösa donatorer till praktiskt taget alla medlemmar i representanthuset och senaten.

19. Européerna har tidigare föreslagit att Korea, Japan och Taiwan bildar ett nordostasiatiskt block liknande EU, eller kanske ASEAN. USA motsätter sig detta koncept och vet att detta troligtvis inte kommer att utgöra någon lockelse så länge mycket diplomatisk energi ägnas åt den nordkoreanska situationen.
20. En armé av författare i tankesmedjor, specialiserade institut och de bredare medierna lever på att sprida myten om ett aggressivt DFRK och publicera anti-DFRK-propaganda. De vill inte förlora sina inkomstkällor.
21. En motvilja mot internationella fördrag. ”Vi kommer inte att sluta icke-angreppspakter eller -fördrag, saker av det slaget”, som tidigare statssekreterare Colin Powell enligt uppgift förklarade vid en mediekonferens när han blev tillfrågad om att ersätta Koreakrigsvapenstillståndet med ett fredsavtal.

Dessa 21 skäl ignorerar helt och hållet den koreanska nationens, de 77 miljoner människors som bor på Koreahalvön, ambitioner och välfärd.
För sin del har den koreanska nationen gjort sin önskan om fred tydlig i en serie avtal som förhandlats fram och gemensamt undertecknats av både Syd och Nord.

Dessa avtal är:
• Gemensam nord-syd-kommunike, juli 1972.
• Avtal om försoning, icke-aggression, utbyte och samarbete, december 1991.
• Gemensam förklaring från Syd- och Nordkorea om kärnvapenfrihet på Koreahalvön, februari 1992.
• Nord-Sydlig gemensam deklaration, 15 juni 2000.
• Deklaration om utveckling av nord-syd-relationer och fred och välstånd, oktober 2007.

• Panmunjom-deklarationen för fred, välstånd och återförening av Koreahalvön, april 2018.
• Den gemensamma Pyongyang-deklarationen, september 2018.
I dessa dokument har både Nord och Syd upprepade gånger kommit överens om:
• ”Syd- och Nordkorea ska erkänna och respektera varandras system.” (1991)
• ”Att självständigt lösa återföreningsfrågan i andan av ’Av vår nation själv’.” (2007)
• ”Att avsluta den rådande vapenstilleståndsmekanismen och bygga en varaktig fredsmekanism.” (2007)

• “Att samarbeta nära i processen för att fullfölja fullständig kärnvapenfrihet på Koreahalvön.” (September 2018).

Även om orden i dessa dokument formellt uttrycker den innerliga önskan om fred som ligger djupt i den koreanska nationens själ, har de inte lett till något resultat.

Varför?
Svaret på denna fråga finns inte i Korea.
Svaret finns i Washington och de tjugoen skälen till att USA inte vill ha fred i Korea.

Normal rättvisa säger att världens nationer i stället för att stödja USA:s självcentrerade machiavelliska Nordostasienpolitik bör stödja koreanerna för att genomföra deras gemensamt önskade färdplan för fred, som anges i förklaringarna från Panmunjom och Pyongyang 2018.