I serien ”Aktuella artiklar för ett eller flera år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som verkar vara aktuell i högsta grad…
Martin Hägglund har nämligen fått Leninpriset med följande motivering ”
Jan Myrdals stora pris – Leninpriset 2024 tilldelas Martin Hägglund med följande motivering ”Med djupaste lärdom, profetiskt gravallvar och suverän filosofisk överblick fäster Martin Hägglund i sitt monumentala verk Vårt enda liv – sekulär tro och andlig frihet blicken på de för oss människor moraliskt avgörande livsfrågorna om existensens mening på ett egentligen självklart men ändå helt nytt sätt. Likt en samtida nyfiket frågande Sokrates ledsagar oss denne socialist och vishetslärare på en vandring genom litteratur- och filosofihistorien och bygger med exempel från dessa mänsklighetens erfarenhetsbrunnar och flertusenåriga traditioner en häpnadsväckande vacker och konstfull tankekatedral och hoppfull utopi om vad vi för vår egen och alla andras skull bör, kan och måste göra med det svindlande korta ögonblicket vi vandrar kring på denna jord. Aldrig har frihetens, jämlikhetens och broderskapets vackra evangelium gestaltats mer fullödigt, konsekvent och kraftfullt.”
http://www.leninpriset.se/pristagare/martin-hagglund/
I oktober 2020 skrev jag: ”Jag har just börjat läsa Martin Hägglunds bok – går direkt till del 2 efter inledningen. Och gläds åt att kunna publicera Ulf Karlströms kunniga och mycket intressanta artikel om den svenska ”filosofistjärnan.”
En svensk filosof i USA med vänsteranspråk
Martin Hägglund, svensk litteraturvetare och filosof, idag vid prestigefyllda Yale University i USA, har blivit en stor stjärna på den akademiska vänsterhimlen. Han har publicerat 4 böcker, den första på svenska 2002, Kronofobi: Essäer om tid och ändlighet, i vilken han tolkade Derridas tidiga, postmodernistiska litteratursyn – dekonstruktionen – på några svenskspråkiga poeter. Den tolkningstraditionen fortsatte han med i de andra två böckerna, för att så 2014 helt vända blad med boken This Life: Secular Faith and Spiritual Freedom; på svenska 2020 med titeln Vårt enda liv: sekulär tro och andlig frihet (Volante, 489 sid).
Det akademiska USA, inom humaniora, har varit mer eller mindre försvuren till den sunkiga, postmoderna relativismen. Hägglunds nya bok kom att bli en livboj – och hävstång – för en akademisk vänster och fristående intellektuella. Hans bok fick ett succémottagande, och har säkert spridits långt utöver det akademiska fältet. Hägglund deltog på Årets digitala bokmässa, och seminarierna ligger ännu kvar på nätet (urplay.se). Längre artiklar eller intervjuer har publicerats:
DN 23-11-2019, 11-01-2020, SvD 19-12-2019, AB 4-10-2020. DN förfasade sig, så att man var tvungen att publicera en mycket kritisk ledare 6-10-2020.
Vad är det då som USA-vänstern hyllar och DN:s ledarredaktion förfasar sig över? Ser vi bara till titeln verkar det obegripligt hur boken har kunnat få en sådan spridning, även om USA får anses vara ett religiöst land. Hägglunds bok består, titeln till trots, av två delar. Den första delen diskuterar religion i termer av – för att citera författarens namne Joel Hägglund (Joe Hill) – ”you will eat pie in the sky when you die” i kontrast mot vårt faktiskt ändliga liv.
I den andra delen turneras credot om ett ändligt liv i hur vi skall leva, och kapitalismen svarar då på inget sätt mot ett värdigt liv.
I västvärlden har sekulariseringen vunnit det mesta av terrängen även om absurt religiösa stater som Israel och USA sticker ut. I dessa länder tycks s k religiös moral inte spela någon som helst roll; folkfördrivning, ockupation, mördande och krig är legio. Dessa hyckleriets religioner gör måhända att Hägglunda måste gardera sig. Han kritiserar därför den s k nyateismen, t ex företrädare som Dawkins, Hitckens, Harris och Dennet, Hägglund menar att de inte förstår det centrala i Karl Marx´ religionskritik. Tja, so what? Marx talar om den fattiges och utsugnas suck över tillvarons grymhet, och att då är religionen en tröst. Det är förståelse, empati, med de eländigas situation, men inte bejakande av (religiösa) föreställningar eller institutioner.
Bokens två delar är logiskt ordnade. I den första delen förs en längre diskussion om något som kan tyckas självklart, nämligen att vårt liv är ändligt, men även att vi som människor är sårbara, behöver omsorg, i vid mening. Det bör tolkas som en reflektion över våra valmöjligheter. Är jag genom en tro ”garanterad” ett evigt liv, har jag knappast något skäl att förändra världen, utöver att missionera och följa reglerna som är kopplade till entrébiljetten till livet efter detta. ”Bara en dödlig varelse kan hysa omsorg och praktiken är det primära, även om jag sysslar med teori” förtydligade sig Hägglund i en diskussion under Bokmässan. Har jag bara ett ändligt liv kan jag antingen strunta i andra, eller välja att tillsammans med andra förändra de begränsningar eller inlåsningar som vidlåter det samhällssystem jag är en del av. På detta sätt bygger Hägglund övergången till del 2 där politiken artikuleras.
Jag tror att det är svårt att tänka sig det breda mottagandet av boken utan Bernie Sanders. Hans volontärorganisation samlade många och Sanders hade ett budskap, ett socialdemokratiskt, säg före 1990-talet. Även om Hägglund skrev boken långr före Sanders primärvalskampanj 2019, så har Sanders varit etablerad i vänsterkretsar i USA. Det framgår bl a av jacobine-redaktören Bhaskar Sunkaras bok Socialistiska Manifestet från 2018. Det märkliga – och intressanta – är att Hägglund går mycket längre än Sanders genom att explicit tala om Marx och marxismen.
DN-recensenten Viola Bao uppfattar att Hägglund ”plötsligt kommer ut som övertygad kommunist” i den aktuella boken. Det är att ta i väl mycket, men Hägglund beskriver kapitalismen som ett irrationelllt system, i termer som jag själv använder. Han knyter sin sakliga och starka kritik av exploateringen genom lönearbetet till det meningslösa i att timligen upprätthålla en årlig värdeökning. Och som Hägglund framförde vid seminariet på den digitala Bokmässan: ”motsättningarna i nuvarande system går ej att förena. I ett kapitalistiskt produktionssystem är det lönsamheten som styr. Således är redan andra värden underordnade. Profiten kan aldrig vara mål i sig”. Jag skulle inte kunna uttrycka det bättre själv!
Emellertid är Hägglunds svaghet som politisk tänkare uppenbar när man bläddrar och läser i hans bok. Han talar om en ”humanistisk marxism”, men hur denna skall välta kapitalismen över ända blir mycket luddigt och väl närmast rent idealistiskt. Det tycks som han föreställer sig att insikten om vårt ändliga liv och nödvändigheten av omsorg, i vid mening, som i stort förnekas oss, även blir en bjudande insikt om behovet av diskussioner och samtal om ett nytt samhällssystem. Det är vackert tänkt av en filosof, som också betonar praktiken. Emellertid, efter mer än 50 år av politiskt arbete och diskussioner är det min åsikt att det krävs mer än vad Hägglund erbjuder.
Nu vill jag ändå försvara Hägglund. Han går mycket längre än den flod av anti-kapitalistiskt kverulans som vi närmast dagligen får bevittna, både från borgerligt håll och vänster ut. Till skillnad från alla dessa närmast impotenta observatörer av eller rapportörer från ”verkligheten”, så säger Hägglund: Motsättningarna inom det kapitalistiska systemet är oförenliga och vi bör gå till Marx och marxismen för att få näring åt tankarna.
Det är väl därför som en borgerlig knölpåk som Mattias Svensson, DN:s ledarsida, skriver, riktat till Hägglund: ”Samma gamla nyspråk när marxister vill prata frihet”.
För att något travestera Wittgenstein ”historien är det enda som är fallet”. Systembyggare har en tendens att hamna utanför denna och bygger konstruktioner som historien inte känner till.
Att troende inte skulle hysa omsorg bara för att de känner sig garanterade evigt liv, är exempel på ett resonemang där den skenbara logiken övertrumfar den historiska verkligheten. Alla människor kan hysa omsorg, oavsett om de är troende eller inte, det visar den historiska verkligheten. Intressantare vore att granska klyftan mellan dogmen och praktiken. Är de kristna kristna ? En ytterst liten minoritet. Dagens kristna i väst och speciellt i det mäktiga USA bedriver en politik som går på tvärs mot det kristna budskapets samtliga grundsatser. Se där ett dilemma att granska.
Marx uppmärksammade kapitalismens kraftfulla dynamik i så hög grad att han möjligen underskattade dess anpassningsförmåga. Däremot finns det fortfarande fog för slutsatsen att profitmålet som det enda överskuggande kan få fatala konsekvenser. Men även här gäller det att hålla sig till den föreliggande historiska fasen, annars pekar man med hela handen. Kapitalismen fungerade någorlunda så länge lönsamheten styrde och denna var förbunden med produktiv verksamhet frambringande varor och tjänster. Dagens krisande kapitalism eftersträvar alltjämt maximal profit men denna uppnås på finansmarknaderna där hajarna slukar småfisken och staten levererar socialism åt de superrika och kapitalism åt resten. Den parasitära kapitalismen som ekonomen Michael Hudson beskriver den.
Hur skulle ett produktionssystem se ut där lönsamheten inte styrde ? Det sovjetiska systemet där reformerna uteblev var exempel på ett sådant. Ett produktionssystem bör bedrivas utifrån de föränderliga teknologiska förutsättningarna. På ett resurssnålt sätt och således lönsamt. Däremot kan givetvis lönsamhetskriterierna vara bredare om andra intressen än den enskilde kapitalistens vägs in. Lönsamhet för samhället i stort och profitmaximering för en snäv krets oligarker är två vitt skilda saker.
Martin Hägglund är mycket intressant och väl värd att lyssna på och det är tankar som jag själv ofta har tänkt, men han har fel i några saker, anser jag.
Jag anser ex. att vi kan upptäcka bättre sätt för oss att leva genom vetenskapliga evidens och bevis, som bl.a. visar oss med all tydlighet vad som inte fungerar, samt varnar oss för faror som vi kan förbereda oss på, vilket Vetenskapliga partiet gör.
Jag anser också att kapitalism kan kombineras med både socialism och nedväxt, om vi är beredda att tjäna mindre pengar än året innan, eller om kvinnor är beredda att enbart föda fram ett barn eller om vi är beredda att inte ständigt vilja höja vår standard, kanske t.o.m. sänka den, sälja den förvuxna bilen och köpa en normal bil eller t.o.m. börja cykla. Att vi är beredda på detta innebär att vi röstar på ett parti som är för olika former av nedväxt, som gör att ekvationen går ihop, d.v.s. ENDAST Vetenskapliga partiet.
Vad gäller klimathotet så tror jag att han nog gjort misstaget att låta sig vilseledas av den media som han själv deltager i, vilket är mänskligt, men inte vetenskapligt, samt bör avrådas ifrån. Jag anser ex. att klimathotet av en ny istid är betydligt större än hotet om uppvärmning, efter att ha tittat på olika data.
Till Jan,
du har onekligen rätt att olika kristna strömningar, t ex befrielseteologin i Latinamerika (lever den idag, tro?) engagerar sig för rättvisa och visar omsorg. Dock kan vi lätt finna religiösa grupper som totalt är oförmögna att visa omsorg, utöver sin näsas längd, sådan grupper finner vi lätt i t ex Israel och USA. Därför kan vi inte rakt av avfärda Hägglund i detta avseende.
Idag är jag obenägen att skriva ut recept för ett ekonomiskt system bortom kapitalismen. Samhällen som kommer att ställa sig en sådan underbar uppgift, genomgår säkert ett eller flera övergångsstadium. Vid dessa faser är det dags att skriva recept, inte nu.
Kapitalismens gyllene år – 1945 till säg 1975 – är en period då kapitalismen producerade och gav arbeten. I vissa länder, t ex Sverige, var den ekonomiska ojämlikheten väsensskilt lägre än idag. Förvisso var det så. F ö tror jag att Hägglund skulle nicka instämmande när han läser det du skriver om andra lönsamhetskriterier. Således, Hägglund har faktiskt rätt i sin enkla tes om att där enbart lönsamheten styr, så…
Tack Ulf, uppskattar din kommentar. Vad gäller religion och empati tänkte jag i ett historiskt perspektiv. Det kan vara riktigt att den organiserade religionen inte sällan agerar utan medkänsla, varvid den värsta hätskheten ofta riktas mot dem som marginellt avviker från ortodoxin. Det jag opponerade mig emot var att individer som bekänner sig till någon tro som utlovar dem ett paradis eller motsvarande efter jordelivet per definition skulle vara oförmögna till mänsklig omtanke här och nu. Detta kan gälla vissa sekter men den stora majoriteten religiöst bekännande visar både jordelivet intresse och sina medmänniskor omtanke. Sedan kan kulturella omständigheter och politiska kriser påverka detta förhållande men att hävda en principmässig skillnad mellan troende och icke-troende är att gå för långt.
Vi får nog vara försiktiga när vi dryftar religion.
Många idag existerande religioner var en gång kätterska sekter. Lite som den trotskistiska galaxen.
Dock med skillnaden att ingen föds trotskist.
Att ärva en religion är som att ärva en förmögenhet/skuld eller ett ämbete. Det är socialt, och kanske än mer psykologiskt, svårt att kliva av. I vissa fall är det rent av livsfarligt, inte bara där det rådet dödsstraff för apostasi eller konvertering. Släkten eller grannarna / eleverna kan vara farligare än staten eller det etablerade samfundet. Den psykiska sorgen som följer av utstötningen ur en släkt eller ett samfund kan vara en bräcklig människa övermäktig.
Vi är mycket mer präglade av vår uppväxtmiljö än de flesta av oss är medvetna om.
Ett exempel: som fransman (som bor i Sverige) – icke troende – är många av mina referensramar kristna, särskilt katolska, med inslag av protestantism eftersom jag växte upp i länets protestantisk huvudstad. Huguenotterna är del av lokalhistorian, ylledelen av (salig) textilindustrin var i protestantiska händer, osv.
Vid ett tillfälle sände jag en hälsning till en vän på hennes namnsdag. Hon svarade ”Tack, men vi reformerta (kalvinister) firar inte namnsdag”. Det visste jag inte. Jag har klantat mig på liknande sätt i judisk miljö.
Bagateller, visst, men som visar hur lite självständigt vi egentligen tänker, som bryr sig mer om en vindsnurras verkningsgrad än om vad vilken dåre/ filosof / profet hade för sig var den gudomliga (eller sekulära) ”sanningen”. Kruxet är att vissa ”bagateller” eller ”självklarheter”, och till och med vänliga gester, utgör i vissas ögon ett oförlåtligt skymf.
Det förenklar inte precis sökandet efter en politisk väg ur dagens kapitalism.
Det har här beklagats att någon/några hysterisk/a vänsterist/er skrämde bort några Sd-sympatisörer från ett samarbete inom Nej till EU.
Det är var lika korkat som att skrämma bort troende från strävan att sekularisera den offentliga verksamheten. (Eller vissa hönshjärnor till bögar som ville tvinga religiösa samfund att vigga homosexuella, i stället för att lobba för allmän sekulär äktenskap, som i exempelvis Frankrike, jämte högst eventuellt frivillig religiös vigsel för de som önskar. Det är inte statens sak att skriva om olika samfunds trossatser. Passar trossatserna inte, är det vettigare att byta samfund).
Sekulariseringen är nödvändig för borgfredens och religionsfrihetens (inklusive friheten från religion) skull, och får absolut inte förväxlas med en stävan till militant statlig ateism, vilket har hänt när f.d. präster eller avfällingar var drivande i frågan.
Den ideella biten har det skrattats åt inom vänstern i den allra bredaste meningen, men jag tror inte att man kan bespara sig själv en hel del navelskåderi om man vill bli förmögen till att federera alla i strävan efter en vettigare världsordning.
Vet man inte vad man själv går för torde det vara svårt att få det förtroende som man behöver i den gemensamma arbetet.
Jag litar exempelvis inte på en ”kommunist” som kräver en högre lön än kollegerna och som är en hus-tyran, ty han riskerar att hamna på östfronten tillsammans med Jacques Doriot och consorter.
Jag litar inte heller på en vegan som äter vegokorvar. Hen har inte gjort sin privata hemläxa.
Här är något som bloggens alla USA-nissar och givetvis alla andra kanske kan svara på eller ha åsikter om: https://lindelof.nu/vad-ar-forklaringen/ Skulle vara intressant att se hur man resonerar eller om man ens reflekterar? Kanske är indoktrineringen så djup att en del slutat tänka? Kan det vara så illa?
Jag skrev om detta i somras Varför idrottslig bojkott av Ryssland men inte av VM i USA som haft mycket fler, större folkrättsstridiga krig?
Lite föremklat anser jag att…
Samhällskritik som DN ägnar sig åt att ta upp är som regel ofarligt att känna till.
Det är vad de tiger om som säger mer.
Alla som når karriärmässig framgång idag är ofarliga för överheten och utgör en sorts kontrollerad opposition.
Den kraft som driver det mänskliga samfundets utveckling är ett sammanhållet oligarkiskt projekt vilket är inarbetat sen antagligen mer än tusen år.
I det förflutna behövde oligarkin soldater och därför var det ineffektivt att låta bönder mista sina ägor och svälta.
Om man tolkar allting utifrån en schablon där kapitalister alltid tjänar på att dra åt folks svångrem hamnar man därför fel.
Kapitalister som inte är bundna till lojalitet med en mäktig oligarki är tvungna att följa marknadskrafterna och göra investeringar där det produceras konkurrenskraftigt.
De är också tvungna att beakta andras uppfattningar än som är fallet när de är bundna till solidaritet med ett mäktigt maktmonopol.
I dagens läge skulle Kina dra till sig större investeringsvilja från väst och sanktioner som nu skulle inte vara sannolika.
Men oligarkin har för länge sen etablerat ett system som föser ihop alla betydande ekonomiska aktörer i ett kollektiv. Så de slipper allvarlig intern splittring vilket gör dem kapabla att splittra alla andra i stället.
De som publicerar alster som uppmärksammas av oligarkins medier och kan sälja böcker är för det mesta helt ofarliga för oligarkin. De ägnar inget intellektuellt intresse åt att blottlägga att den ens existerar.
Eftersom hemliga sällskap är en väsentlig mekanism som oligarkin använder för att svetsa sig samman syns det inte i debatten om man inte vill exponera dessa nätverk.