Boken som lurade världen. Om Aleksandr Solzjenitsyns GULAG-arkipelagen

Några akademiska läsefrukter (2020) : citat av Jens Petter Nielsens uppsats, / UiT/ The Arctic University of Norway): ”The Russian Revolution of 1917, and the Kremlin´s Policy of Remembrance. ”

(Först, men visst hade väl västmakterna intresse att motverka den ryska revolutionen, för att hålla kvar Ryssland i kriget, 1917, men tsararmén hade haft stora förluster i kriget , 1.7 miljoner man, från 1/8 1914, och England landsteg sedan i Murmansk, juni 1918, med interventionskriget, men man hade ett visst sam-arbete med bolsjevikerna, så att inte tyskarna kunde upprätta en ubåtsbas, även finska ”frivilliga”var engagerade, för Kaisern.) Men freden kom ju 11/11 1918, och det räddade ju bolsjevikerna, men det blev då fortsatt krig med: Royal Navy 1919, (Kronstadt) Polen,1920, om Oberost,=Ukraina/Vitryssland, Finland om Karelen,1918, Baltstaterna om ” Baltstaterna.”, Rumänien om Bessarabien. Det som Stalin ville casha tillbaka 1939/40.)

En intressant uppsats om den sovjetryska situationen, efter 1991, men man kan ju fråga sig om inte Gorbatjevs uppgörelser var ett ”Brest, 1918”, 2.0, idag med ca 30 EU/Nato-stater på tröskeln, ”man går aldrig ner i samma flod.” Är vi tillbaka till det leninistiska att ”imperialistiska krig mellan nationerna skall förvandlas till ett krig mellan klasserna” ? Vi vet ju ytterst lite om Putin och hans politiks grunder, men svenskar ”behöver inte veta tydligen”, utan man går efter obsoleta uppfattningar, vad som predikas i media. Vi bör ju veta vad som präglar rysk politik idag.
————————————————————————————————-
(JPN) – – – Men Putin anser att bolsjevikerna var förrädare, som såg till att Ryssland hamnade på den förlorande sidan i första världskriget, tillsammans med det förlorande Tyskland, Centralmakterna, iom Brest-fredens avsevärda avträdelser, 3 mars 1918.- – –

– – -Jeltsin kunde inte bygga en stat, kring ” stormakts”-idén” då han ju upplöste ”Sovjetunionen” utan mer på ett totalitärt förflutet, men nu med de nya västliga demokratiska värderingarna. Putin var mer inställd på att försona sig med den gamla sovjetepoken, statssymbolerna, röda stjärnan för militären, nationalhymnen med ny text, hans parti heter ju ”Förenade Ryssland”, och anser att kålsupareteorin gäller, i revolutionen/inbördeskriget, både röda och vita, var patrioter, de ansåg att de stred för vad de trodde, var Rysslands genuina intressen som nation, och ett nytt monument skall resas på Krim om denna försoning, där inbördeskriget faktiskt upphörde,(med tsarmonarkisternas nederlag 1921). Men 74 års sovjetvälde går ju inte att avlägsna, bara så där, varför Lenin blivit kvar i mausoleet, och därmed ” fortsätter revolu-tionen”. Men stormaktstraditionen är det som Ryssland idag kan bygga på, enligt Putinlägret.- – –

– – -Men hur få med oktoberrevolutionen i det narrativet ? Västhistoriker anser att revolutionen var ett resultat av kriget, och soldater var faktiskt avgörande på varje nivå. Men å andra sidan, att alla socialist-iska revolutioner var resultat av imperialistiska krig, som försvagade de gamla regimerna.Det fanns inga monument över de ryska förlusterna i vk1, det tog nu 20 år att ta upp ämnet, och Oktober var en” anti-nationell” revolution. Lenin ville inte ha ett krig mellan nationer, utan mellan klasserna, och han lyckades – men bara i Ryssland.- – –

– – -Men Putin menar att ” vårt land förlorade kriget, till förloraren, 1918,helt unikt i historien, Tyskland var redan på den förlorade sidan”, och detta var ett förräderi”, och man förlorade, Polen, Finland, och Balt-staterna, Ukraina. Men Stora fosterländska kriget, (GPW)1941-1945, har blivit viktigare än tidigare, så att 9 maj är den verkliga nationaldagen, som ersätter oktoberrevolutionen. Den 7 november har idag blivit en marsch på Röda torget, som 1941, då tyskarna stod i förstaden.- – – (och Stalin på Leninmausoleet och höll tal.)

– – – Solzhenitsyn och KGB/Putin kom bra överens, som Elena Bonner kallat ett ¨psykologiskt problem” värdigt en Dostojevskij-”penna”. Men Ukrainas, Orange-revolution 2005, påminde om oktoberrevolu-tionen, iom att utländska krafter uppmuntrade resningen.Men kanske med de bästa avsikter, men medel-måttor, lika som februarirevolutionen, 1917, som snart sveptes iväg av bolsjevikerna.) Men Putin vill hellre glömma, ”Oktober” än att försöka styra upp denna händelse, och några minnesmärken skapades därför ej, 2017.- – –

– – -Den 30 oktober 2017, markerade Putin istället med att öppna Pandoras ask av Stalins brott, då han invigde ett imponerande monument, the Wall of Sorrow (Stena skorbi), och anförde att detta går ej att sudda ut i det nationella minnet, (Stora Terrorn) och ännu svårare att motivera som något nödvändigt, som det ryska folket ”måste” gå igenom.- – –

– – -Men det finns problem med Putins anti-revolutionära, och anti-bolsjevik position. Visst går det att stigmatisera bolsjevikerna som förrädare i första världskriget, när de rev ner tsariststaten, men i längden försvagades inte den ryska staten, av detta. Istället, skedde motsatsen, men å andra sidan är bolsje-vikerna, ofrånkomligt förknippade med industrialisering och centralisering av de politiska strukturerna, som öppnade en ny era i ryskt statsbyggande, som överträffade allt vad Ryssland uppnått i det förflutna. Utan oktober kunde inte Ryssland klarat sig ”så bra”, i andra världskriget, ett dilemma som manifesterar sig i Stalin som – både Lenins efterträdare och Generalissimo under kriget.- – –

– – -Ziuganov och det ryska kommunistiska partiet, framförde en annan teori, att oktober, och sovjetepoken är en organisk del av rysk historia,och inte en avvikelse från huvudlinjen, inte helt sovjettroget, men en delvis omvandling från: klasskamp, till ”kamp mellan civilisationerna.” I detta schema blir oktober, betyd-elsefull, i den sedan århundraden pågående antagonismen mellan väst och Ryssland. Oktober blir då en särskild manifestation av den ”ryska idén”.- – –

– – – Ziuganov: – Det verkade som 1917, skulle rättfärdiga västs hopp om att bli kvitt sin huvudsakliga geopolitiska rival, Ryssland, men det var fåfängt. Revolutionen förstörde inte den ryska staten/nationen. Tvärtom förnyade man och stärkte, den rensade ut föråldrad feodal-borgerliga former. Men – efter omstört-ningen, ärvde man ganska snabbt det historiska Rysslands moraliska värderingar, och erfarenheten som stormakt att bygga en mäktig stat.- – –

– – -Denna uppfattning kunde ju även Putin ha accepterat, vilket han gjorde i viss mån, när han inklud-erade de sovjetiska symbolerna,, men problemet är att Ziuganov tjänar på ”fortsättningen av den historiska kontinuiteten”, men förlorar på ”fortsättningen av regimerna.” Putins invändningar mot ” färgrevolutioner” är relaterat till risken för det i dagens Ryssland. Ziuganovs schema är mer fördelaktigt för ett parti som vill ”nå makten”, än ett parti, som redan ”är vid makten”, dvs Putins. Samt att budskapet att en revolutionär dekonstruktion av statsapparaten/regimen kan resultera i en ännu starkare stat, är det budskap som Kremls ledarskap, idag inte är redo, att förmedla till det ryska folket.- – –

”Solzjenitsyns antikommunism, religiösa ortodoxi och vurm för den gamla tsartiden passar alldeles utmärkt med det nationalistiska statsbygge som Putin ägnar sig åt.”

Jag har endast hört talas om boken och författaren. Vet ej konkret vad som står i den.
Men ovan nämnda ”statsbygge” känner jag igen.
Som jag ser det bästa alternativet för Ryssland och Rysslands ledning tycks ha folket med sig den här gången. Inga tvång, inga lock och pock eller för den delen storvulna planer.
Ryssland idag ser jag mer som vårda och bevara.
Även rutiner som kommit med kommunisterna och blivit närmast tradition
Samma tycks gälla även Belarus.
Inom ryska sfären det stora Ukraina som dessvärre haft inbrytningsförsök från väst och splittring inom landet.
Men likväl som nationalismen är stark i Ryssland så är den mindre stark i grannlandet Ukraina så jag tror på självständigheten och landets ryska kultur inte så lättvindigt kan ändras.
Det borde bli mer tydligt att folket där faktiskt rör sig mellan Ryssland och Ukraina som om det fortfarande skulle vara ett gemensamt Sovjetunionen.

Vad jag fattat fanns många samvetsfångar i Gulags arbetsläger.
Det förpassades dit för sina åsikters skulle som därmed skulle straffas av staten.
Jag tycker det påminner lite om hur vårt land Sverige blivit när någon, oftast äldre eller gamla uttryckt något i affekt mot Sveriges migrationspolitik på sociala medier och belagts med höga bötesstraff.
Den problematiken existerar inte i vare sig Ryssland eller Belarus därför där är numera ganska fritt att säga och tycka vad man vill.
Någon kanske knorrar lite om en sådan sak men mer är det inte.
Dock bör man vara lojal mot nationen, federationen och hemlandet.
Men landsförrädare är väl egentligen inte välkomna någonstans?
Intressant hur en hel kontinent gått från åsiktsdiktatur till yttrandefrihet på bara något eller några decennier.
När ska vi få vår egen Aleksandr Solzjenitsyn i väst?
Det känns som om det skulle börja behövas nu.
Jag läste idag på SVT Public Service att det inte går särskilt bra för det socialistiska maktpartiet i Sverige för närvarande.
Det sker ett ständigt flöde av arbetare och sympatisörer till socialkonservativa och nationalistiska strömningar liknande dem i Ryssland och dess omgivning.
Jag vet inte riktigt vad som kommer att hända.
Om åsiktsdiktaturen faller eller om det blir revolution inom det socialistinriktade maktpartiet?
”Rosornas krig” eller vad nu kallas?

Det kan vara på sin plats med en redogörelse för Gulag-systemet som till stor del är helt annorlunda mot vad som lärs ut i väst.

Det som förknippas med Gulag bildades 1934 och var i drift fram till 1953.

I arbetslägren (det som man främst förknippar med Gulag) var det under de första åren fler som rymde än som dog. Till exempel 1936 så dog 20 595 st. av olika anledningar, medan 22 422 st. rymde. Förhållandena i lägren varierade stort. Svårast var förhållandena i guldgruvorna i östra Sibirien där dödligheten var som högst. Men även där gick det att överleva. En fånge som skickades dit lyckades senare emigrera till väst. Han förnekade inte de svåra förhållandena i regionen men det var ändå möjligt att leva och arbeta där. En journalist som greps 1936 tillbringade ett år i ett läger i Petjora-Vorkuta-komplexet vittnade senare om att i det lägret fanns det både en teater och ett stort bibliotek. Han beskrev det året i lägret som en för honom ”mycket intressant erfarenhet”. Han förflyttades sedan till ett geologiskt laboratorium, ett ställe som han senare beskrev som ”uthärdligt”. Han stannade där till 1941 då han frigavs.

Dödligheten före kriget låg som regel mellan 3 och 5 procent per år med en peak på 9,1 under jezjovsjinan 1938. Dödligheten var som högst under de fruktansvärt hårda krigsåren 1942 och 1943 då sovjetsamhället led brist på allt. Dödligheten låg då på över 17 procent. Efter kriget rasade dödligheten under de sista åren till under 1 procent, troligen beroende på att man då fick tillgång till nya mediciner, främst då antibiotika.

Utöver arbetslägren fanns i Gulag-systemet också arbetskolonierna. Hit skickades folk som hade dömts till kortare straff och här var förhållandena lindrigare. Utöver arbetslägren och arbetskolonierna fanns också fängelserna. Där var det dock betydligt färre individer som förvarades eftersom fängelserna bara var en kortare förvaring innan fångarna skickades vidare till arbetslägren eller arbetskolonierna beroende på vilket straff de hade fått.

Slutligen fanns också inre exil dit främst vissa minoriteter deporterades som man inte litade på. Här förtjänar det att nämnas behandlingen av krimtartarerna och tjetjen-ingusjierna efter att tyskarna drivits bort från Krim 1944. Befolkningsgrupperna deporterades mer eller mindre i sin helhet. De här folkgrupperna hade massivt samarbetat med tyskarna, så mycket som 93 procent av hela folkgrupperna. Det var främst män i arbetsför ålder som var skyldiga till kollaborationen. Man kunde nöja sig med att bara straffa dessa, men det hade lett till en enorm snedfördelning av hela folkgrupperna könsmässigt – en katastrof för dessa folkgrupper. Därför tog man beslutet att deportera hela folkgrupperna. De skickades främst till Centralasien. De fick land att slå sig ner på och de första åren befriades de från skatt. Dödligheten var så låg som 0,25 procent. Deportationerna var det minst dåliga alternativet av flera dåliga alternativ.

Nämnas ska också att de som berördes av det sovjetiska kriminalvårdssystemet i fredstid var lägre än motsvarande i dagens USA sett till andel av hela befolkningen.

Är ni kommunister? Vad vill ni med er sida? Vad försöker ni försvara med era teorier? Gulag var en hemsk verklighet och dödsdom för mängder av människor och ni försvarar Sovjet genom denna sida. Ni står inte på rättvisans sida. Ni hatar bara rika människor. Det är det allt handlar om.