Jag har alltid varit mer eller mindre intresserad av fotboll.
Nu får jag veta av Pepe Escobar att Diego Maradona alltid ”var på historiens progressiva sida – en tatuering av Che Gue Vara fanns på hans högra arm, en tatuering av Fidel Castro fanns på hans vänstra ben. Maradona visar sin Fidel-tatuering för Fidel. Källa: TwitterEl Comandante Fidel var som en surrogatfader för Maradonna. (En annan antydan från himlen: De dog på samma datum med fyra års mellanrum.) Han omfamnade Hugo Chavez, Evo Morales och Lula. Och han ansåg sig vara ”en palestinier”. Anti-imperialist – hela tiden.”
Jag är intresserad av fotboll sedan ungdomsåren. Vem i min generation minns inte:
- Sveriges VM-silver;
- Eusebio, och Geoffrey Hursts ”hat tric” i VM-finalen 1966;
- Tysklands överraskande seger över Nederländerna 1974;
- Kempes 1978;
- Maradonnas VM 1986;
- Pelés 3 VM-guld;
- Ronaldos målrekord;
- Tysklands VM-triumf i Schweiz 1954 under Helmuth Rahn och i Italien under Beckenbauer 1990;
- Zidanes mål och Frankrikes stora triumf 1998;
- Tysklands triumf i Brasilien 2014.
Uruguayan defender Jose Andrade who played in the Uruguay’s Footbal National Team during the 1920s. He won with his country two Gold medals at the Olympic Games of Amsterdam in 1924, Colombes in 1928 and the first World Football Cup in 1930 in Montevideo. Wikipedia.
Den första VM-finalen i Montevideo 1930, där dubbla OS-guldmedaljörerna Uruguay, med José Andrade (mannen som kunde dribbla med öronen) och José Nasazzi, vann över Argentina;
Italiens dubbla triumfer 1934 och 1938 (Giuseppe Meazza, och Silvio Piola 1938).Meazza
- Vi har läst om Sveriges VM-brons 1950 (Nacka Skoglund, Calle Palmer och Hasse Jeppson);
- Brasiliens tragiska förlust mot Uruguay 1950 (följt av 7 självmord;
- Ungerns (Puskas, Kocksis, Boszik m.fl) lika överraskande förlust 1954 mot Västtyskland (målfantomen Toni Tûrek, tvåmålsskytten Helmut Rahn, speldirigenten Fritz Walter), som senare förlorade många landskamper i rad.
Pele
Men kapitalismens avigsidor drabbar även fotbollsvärlden.
Inför VM 2014 i Brasilien.
Den 25/6 2013 rapporterades om demonstrationer i Brasilien. DN skrev ”De brasilianska massdemonstrationerna kan komma att samla en miljon deltagare på torsdag, genom upprop på sociala medier. En del av kritiken riktas mot president Dilma Rousseff, men både hon och hennes företrädare uttalar sitt stöd åt demonstranterna, som på sina håll bemötts med våld av polis. Man protesterar mot samhällsproblem på gator och torg, mot höjda busspriser i São Paulo, mot korruption och mot att så mycket (onödigt) satsas på VM i fotboll 2014. Och stora demonstrationer följde i ett åttiotal städer.”
Man kan tycka att det är konstigt att protester sker i Brasilien med en bra ekonomisk utveckling under Lula, mätt med BNP per invånare. 30 miljoner brasilianer har tagit steget från fattigdom till lägre medelklass, vilket i praktiken innebär att en del av befolkningen som tidigare knappt hade mat för dagen nu kan köpa tvättmaskiner, mikrovågsugnar och persondatorer – om än ofta på kredit.
Enligt Världsbankens officiella statistik lever bara 11 % i fattigdom (mindre än 2 dollar/dag) och drygt 2 % i extrem fattigdom (mindre än 1,25 dollar/dag) av knappt 200 miljoner invånare i landet som är ungefär lika stort som (vardera) Europa, USA, Kanada, Kina, Indien och Australien till ytan. När Lula valdes till president 2002 hyllades han av IMF, vilket var illavarslande. Utländskt kapital, inte minst från USA har skaffat sig stort inflytande i landet, vilket i sig medför ökad ekonomisk sårbarhet. De ekonomiska skillnaderna mellan fattiga och rika är stora.
SvD skrev 23/6 2013 ”President Dilma Rouseff bröt sin långa tystnad – och försökte blidka demonstranterna med nya löften om krafttag mot korruptionen och bättre offentliga tjänster.” Hon har tidigare sparkat en rad ministrar som misstänktes för korruption. Men samtidigt är Rousseff den ytterst ansvariga för den mångmiljardsatsning på prestigeprojektet inför, som en del kritiker menar har lett till ökad korruption och ett gigantiskt slöseri med resurser.
Dessa händelser minskade Dilma Rouseffs stora popularitet och bidrog till att hon på osakliga grunder kunde avsättas några år senare.
Något om FIFA:s fotbollsimperialism.
FIFA har tvingat Brasiliens regering att acceptera ”Lei Geral da Copa”, allmänna regler för VM”. Denna kräver minskat antalet platser i arenorna och höjda biljettpriser för den ”folkliga” publiken, och tillåter alkoholhaltiga drycker på arenorna, samt arbetsfria dagar i de städer där det brasilianska laget spelar.
Förbudet mot försäljning av alkohol på brasilianska arenor upphävs för att skydda det lukrativa kontraktet mellan FIFA och det multinationella Anheuser-Busch, tillverkare av Budweiser, en av huvudsponsorerna till tävlingen. FIFA vill alltså ökar risken för fylleri och bråk på fotbollsarenorna!
FIFA upphäver också vinstskatten och finansiella avgifter för de företag som arbetar för VM (inklusive de som renoverar eller bygger arenor). Vidare blir det till ett brott att skada bilden av FIFA eller dess sponsorer. Vem misstänker inte att FIFA:s ledning är mutade?
Strejker och protester har förekommit på flera håll just före VM mot förhållanden som nämns ovan.
Diego Armando Maradona också en äkta Palestina vän. Han sa ”In my heart I am a Palestinian.”
George Galloways minnesruna till Maradona är lika vackert skrivet som upplysande.
https://www.rt.com/op-ed/507887-george-galloway-diego-maradona/
Också den berömde journalisten Pepe Escobars dito om Maradona är härligt att läsa.
Fram träder en Maradona som så kallade etablerad media inte vill att vi ska känna till. En som bryr sig om de förtryckta. En som inte är till salu. En ande som inte underkuvas och inte bugar till des om styr utan att synas. RIP Maradona the Great!
Länken till Pepes artikel: http://thesaker.is/maradona-the-fragile-god-of-the-global-south/
En till hyllning tillfotbolls giganten Maradona.
Maradona Palestina vännen
Maradona Fidel Castros vän
Maradona Hugo Chavezs vän
Maradona De förtrycktas vän
https://www.strategic-culture.org/news/2020/11/27/diego-maradona-scored-politics-in-sports-thats-why-he-was-so-loved/
Aha… Maradona var socialist.
Själv visste jag ingenting mer än fotbollspelare.
Ofta omtalad i media längre tillbaka.
Om det nu var som kommentarerna ovan antyder så förklarar det uppmärksamheten och de för mig iögonfallande hyllningarna i det opartiska och sakliga SVT Public Service.
Bra med förklaring.
Jag undrade just varför de här ovationerna när jag läste om den bortgångne fotbollslegenden på SVT hemsida för ett par dagar sedan.
Socialism var det.
RIP Pelusa
But the beautiful thing about him was he never forgot his roots in grinding poverty. As one of eight children he grew up in slums with no running water or electricity. In his later life, despite his fame, he always identified with the world’s poor and oppressed. It was the reason why the poor south of Italy Napoli supporters adored him for his brotherly appreciation and, of course, for taking them to victory against the rich clubs in the north.
Maradona once said: “I hate everything that comes from the United States. I hate it with all my strength.”
He consciously used his worldwide football fame to highlight the cause for justice against the crimes of the Yankee empire. One supposes that his heroic struggle on the field was a reflection of his own conviction about the wider struggle for human liberation from oppression. His passion and inspiration was an extension of the fight for justice.
https://www.strategic-culture.org/news/2020/11/27/diego-maradona-scored-politics-in-sports-thats-why-he-was-so-loved/
”Jag har alltid varit mer eller mindre intresserad av fotboll.”
Jag har alltid varit mindre intresserad av fotboll.
Eller idrott överhuvudtaget.
Någon filosof påstod för länge sedan att vi föds som oskrivna blad.
Det påståendet blev väldigt kontroversiellt för sin tid då många levde i en föreställning att vi redan från födseln var preparerade till något.
Som barn skulle även mitt ”oskrivna blad” fyllas med något.
Miljön, både i hemmet, skolan och utanför var enig.
Hemmet förmodligen påverkad av de övriga.
Samt inte minst min äldre syster.
En central del skulle vara idrott.
Jag utsattes och utsatte mig själv men ingenting av de här lyckades.
Närmast minns jag skräckfärderna på skridskor över en av staden uppspolad isbana.
Något senare fick jag ett rum i källaren där jag inrättade en liten verkstad i enklaste form.
Där kunde jag med största intresse sysselsätta mig själv utan hjälp av någon ”grupp”.
En reflexion blir genast, föddes jag som ett ”oskrivet blad” eller var jag förutbestämd till något?
Min personliga erfarenhet blir att ett kollektivt levnadssätt inte är nödvändigt.
Eller ens önskvärd om man betraktar människan som en mångfald och variation.
Dock gäller det inte SVT:s nyhetschef Cilla Benkö som nyligen offentligt uttryckte att ”Sverige mår bäst av en gemensam verklighet”.
Jag kan lugnt påstå att det är precis på det sättet jag uppfattar SVT Public Service.
Men om det är så väldigt framgångsrikt tror jag inte.
I varje fall inte om det ställs i relation till över 2.500 anställda och cirka sju miljarder kronor årligen.
Då tycker jag kostnadseffektiviteten borde vara urusel.
SVT:s stora tillgång är förmodligen istället uppslutningen.
Som tillsammans blir ett mäktigt kollektiv på gränsen till imperium.
Av de flesta människor i Sverige som besitter positioner i samhället.
Och på det sättet får möjlighet att manövrera alla dem därunder.
En centralmakt bestående av de ”utvalda” men klädd i demokratins prydnad.
En ganska sorglig artikel om Maradonas liv
Google översättning
Så här dog Diego Maradona
De sista veckorna av en Diego som hade tröttnat på att vara Maradona
En handfull dagar innan slutet, i väntan på den urladdning som försenades efter operationen vid Olivos-kliniken, hade Maradona föreställt sig en flyktplan mellan tupplurar på grund av sedering. Han bad att byta kläder med personen som tog hand om honom för att lämna rummet. Och inför vägran tänkte Diego högt medan han väntade på svar.
─Vad skulle du göra om du var Maradona?
– Sanningen, tio, jag vill inte ens vara en andra Maradona, svarade han med extrem ärlighet efter att ha tagit lite tid att välja sina ord väl.
─ Samma sak händer mig. Jag skulle vilja ta en semester från Maradona.
Alla de som besökte honom på senare tid är överens om att Diego hade tröttnat på att vara Maradona och lite av allt som omgav honom för att vara Maradona. Han ville njuta av enkla saker som gick emot hans heltidsstjärna. Men Maradona hade redan beviljat Diego. Och vid 60 års ålder, de som han fyllde 30 oktober, var det redan svårt att ändra driften av det maskineriet som ledde honom till att bli den bästa av de bästa och den mest kända av de kända. Testet var effekten av nyheterna om hans död som inte slutar skada.
Krönika om en förväntad död
Den hjärtsvikt som avslutade hans förmodade odödlighet hände gång på morgonen onsdagen den 25 november 2020. Det var i sitt rum i huset som ligger i enheten 45 i den privata stadsdelen San Andrés, i norra delen av Greater Buenos Aires. Det var där, men det kunde ha hänt för två decennier sedan i Punta del Este när det hjärtat som började visa tecken på svaghet nästan exploderade. Eller för 16 år sedan i schweiziska Argentina. Eller mitt i VM i Ryssland. Eller för mindre än en månad sedan på gymnastikbanan. Eller innan han anlände till Ipensa Clinic i La Plata. Det kan också hända under operationen av det kroniska subdurala hematom vid Olivos-kliniken. Eller postoperativt. Eller imorgon. Eller om 10 eller 20 år.
Men hans hjärta slocknade medan han sov. Fel. Och det fanns ingen tid för ett annat mirakel.
Och period.
Slutlig.
Hans död, den som fortfarande sörjs, den som fortfarande är nästan omöjlig att tro, den som slår vid varje hyllning, vid varje YouTube-video som spelas viralt, kunde ha varit i alla dessa ögonblick. Men hjärtsvikt inträffade någon gång före middagstid den här jävla onsdagen den 25 november 2020. Det var i huset som de hade valt bland hans familj och hans miljö så att han äntligen kunde moderera överdrift. De överdrifter som definierade honom som Maradona. De överdrifter som hindrade honom från att vara Diego oavsett hur envis Diego, ibland utan att vara för envis, att sluta vara Maradona.
De överdrifter som tog honom till det yttersta . Slutet fann att han var långt borta från droger och i processen att pliktskyldigt avgifta den skadliga, men kanske inte överdrivna, användningen av alkohol och droger. Allt i en kropp som är konditionerad av den gastriska bypass som han försökte bekämpa fetma någon gång i hela sitt liv.
Så var Maradona, fångad av sina spöken – de av Doña Tota och Don Diego, särskilt – och besvärade av de önskningar som han själv många gånger bojkottade – för att till exempel förena alla sina barn. Han återhämtade sig bara lite av det ljuset som gradvis förlorade intensitet och ljusstyrka när han var nära en boll och en fotbollsplan. För det var där han glömde alla hans demoner.
En oklanderlig varelse
Ledsen. Så här dog Diego Maradona. Och det verkar som en paradox. Men Maradona var inte Maradona bara för. Medfödd talang ledde honom till att vara den bästa av alla i fotbollsslaget. Och den medfödda talangen matade på nycker. Och nycklarna förvandlade honom till en oklanderlig varelse. Och hans oklanderliga tillstånd förklarar svårigheterna för alla dem som omringade honom och hur lite de kunde göra för att förändra honom. Han kunde inte tämjas av sina barn, med vilka han hade oförklarliga känslomässiga svängningar, passioner och gräl. Inte heller deras partners och ex-partners. Och samma olikartade öde drev deras miljöer. Det var inte lätt att vara Maradona. Och det var mindre lätt att vara bredvid Maradona. Fortsätt med honom. Även de senaste åren, när han flyttade runt i världen med det trötta steget, Maradona fortsatte att dra nytta av det enskilda företag som han byggde och som aldrig slutade fakturera, inte ens i de värsta ögonblicken, sedan debuten med Argentinos Juniors nästan 16 år gammal när han tog ansvaret för allt omkring sig. Maradona fattade beslut och hans beslut hade imperativ för en kung och många gånger gick de emot dem som försökte få honom att förstå att kostnaden skulle vara mycket högre än fördelarna. Vem att skylla för hans senaste offentliga framträdande när han dök upp på Cid Campeador? Stöttad av två assistenter gick han svårt på gymnastikbanan medan han blev upphetsad och hade en helt ny sponsor på sin DT-dykare. Allt medan Claudio Tapia och Marcelo Tinelli, de två starka männen i argentinsk fotboll, firade en födelsedag där de nästan inte hade några argument och styrka att fira.
Maradona fyllde 60 år på en fredag. Den fredagen var det trasigt. Ett spektrum. Och nästa måndag togs han in på en klinik i La Plata. Han var anemisk som ett resultat av sitt beslut att överge näringsplanen, med vitamin- och proteinkomplex som han startade för några månader sedan och som inte så långt borta i augusti visade honom aktiv, avfyrade och ville ha mer.
Den fredagen hans födelsedag kom han kompenserad av alkohol och av drogerna som han tog för att bedöva smärtan. Kroppens och själens smärtor. 60-talet hade varit mycket tungt för honom. Jag var arg. Jag var ledsen. Han saknade sina föräldrar för mycket. Doña Totas död 2011 och Don Diego 2015 hade lämnat honom föräldralös av den ovillkorliga kärlek och det genuina stöd som han alltid behövde. Han ville samla alla sina barn. Men pandemin var en bra ursäkt för att kompensera för skillnader som aldrig var helt dolda.
Kontrollen i La Plata, förutom att visa att de kemiska värdena i hans kropp var på oroande nivåer, tjänade till att genom en tomografi upptäcka det kroniska subdurala hematom som placerades vid skallen. Produkt av en hit? Produkt av en lever som inte fungerade bra?
Diego Armando Maradona, en av de största historiska idolerna i Argentina
Operationen var oundviklig oavsett hur mycket intressen och smålighet ville komma in i operationssalen som en prepo. Operationen var en framgång och på högst 72 timmar skulle han ha släppts om han var en normal person. Men Diego var inte normal. Hans kropp manifesterade andra problem. Kroppen var dåligt van vid alkohol och droger och den ropade efter avgiftning. Och det var den här avhållsamheten som fick honom att förlänga sin vistelse på kliniken. Och det var den varningen som fick alla satelliter att inse att historien måste förändras för att försöka hjälpa honom.
Vill du ha den hjälp du började få?
Ingen trodde att hela staden skulle gråta för honom 14 dagar senare . Hemvistelsen i stadsdelen San Andrés var resultatet av ett beslut i samförstånd. Hans arvtagare och grupp tog kommandot. De gjorde det i linje med sin miljö, som var deras ofullkomliga stödmur, liksom alla deras miljöer sedan Maradona hade miljöer. Eftersom Jorge Cyterszpiler också var bra och dålig, liksom god och dålig, beroende på hur vinden och intressena blåste, den nu återlösta Guillermo Coppola, Marcos Franchi och alla dem som följde honom tills han nådde Matías Morla.
Kanske var inte miljöerna det enda problemet. Eller den viktigaste. Problemet för Diego hamnade ofta i att vara Maradona. Därav hans interna och ofta oförklarliga slagsmål med sin familj. Eftersom allt som var gudomligt och underbart med honom som fotbollsspelare var hans yin, vilket kompletterades med Yang av hans komplexa personlighet. Den som uppstod när han tog av sig superhjältedräkten som bestod av en skjorta, shorts, höga strumpor och fotkängor, om möjligt, bundna.
Var sjukhusvistelse hemma det bästa alternativet för Maradona? Det var det livskraftiga och möjliga alternativet. Även om läkare som aldrig var nära eller som redan befann sig långt från mitten av scenen säger något annat med den bekväma godkännandet av torsdagens tidning.
Alternativet att ta honom till en rehabiliteringsklinik låg på bordet. Men det fanns ingen önskan att Diego skulle tas upp till en plats med dessa egenskaper så att de nya missbrukarna definitivt skulle bli en del av det förflutna. Inträde till en neuropsykiatrisk anläggning kunde ha tvingats. Det utvärderades. Men det fanns inga medicinska kriterier för galenskap eller inkompetens som motiverade en sådan extrem åtgärd.
Diego var klar Han var självständig. Diego kunde bestämma själv. Diego bestämde själv.
Det var därför som hemvistelsen löstes i stadsdelen San Andrés, geografiskt nära hans familj, som återigen var ännu närmare banden. Där utarbetades en plan för att hålla den under kontroll 24 timmar om dygnet. Även om de som aldrig skildes var deras ovillkorliga fotfäste på senare tid. Johnny, hans brorson, Maxi, Morlas svåger och Monona, kocken som hade blivit en slags falsk mamma, som bortskämde honom och som var den som förberedde honom några smulsmörgåsar som den sista middagen som Diego aldrig fick smaka på . De hjälpte honom och försökte hålla honom hela tiden. Men Maradona var ofattbar.
Hans sista läkare, Leopoldo Luque , var en av de få han lyssnat på på senare tid. Det fanns kemi. Det fanns kärlek från far till son. Men Diego följde inte alltid order. Han var den som opererade honom för det subdurala hematom, men han var också den som de senaste åren försökte reparera den kropp som skadades av överdriven och av den grymma fotboll från Maradonas tid. Luque lyckades beställa det många gånger. Men så många Diego dribblade honom som engelsmännen och till och med undvek honom.
På torsdagen i veckan innan han dog gick Luque för att träffa honom och Maradona låg i sängen. Läkaren uppmanade honom att gå upp och Maradona stod upp. Men att sparka honom ut ur huset. Han hotade till och med att slå honom om han inte gick omedelbart. Han kastade till och med en smäll som inte nådde sin destination. När han såg läkaren lämna ett paket kakor innan han lämnade huset, sa han: ”Den här Luque är en tikson … Låt honom gå och äta hemma.”
Detta var förhållandet sedan de träffades 2016 : kärlek, hat och kärlek igen. Efter ett tag skulle det passera och de tio kallade honom att kompensera. De träffades igen tre dagar senare.
Luque tjänade som mellanhand för Maradona-guden att bli den jordiska Diego. Han öppnade spelet med andra specialister som försökte omge honom så att han insåg att maskinen måste stoppas lite. Få lyckades vinna det förtroende som tycktes vara unikt för neurokirurgen. En del, precis som hans psykolog, Carlos Díaz, lyckades riva väggen och delade till och med en fotbollsmatch på tv. De spel som han ofta valde att titta ensam. För det mesta ville Diego inte vara med någon. Och hans önskningar var oföränderliga order trots att Maxi, Johnny och Monona försökte övertala honom på annat sätt.
Hans sista två veckor i livet
Maradonas sista två levande veckor var en känslomässig berg-och dalbana. De första dagarna efter urladdning från Olivos Clinic var bra och uppmuntrande. Han verkade villig att gå med på att ändra sina vanor för att passa sitt folks önskemål. Han såg glad ut att ha kunnat återförena familjen till och med på bekostnad av det subdurala hematom och den senaste inläggningen i ett operationsrum.
Men sedan återfanns motsättningarna. Den oåterkalleliga önskan att bli Maradona igen. Och Diego av goda avsikter, som ville gå ut, blev Maradona av ilska. Maradona av obotlig ensamhet. Den avlägsna Maradona. Maradona som inte var övertygad om att det han gjorde var bäst och inte ville få hjälp. Maradona som inte kunde släcka sina demoner. Och så tillbringade han tre eller fyra dagar i stadsdelen San Andrés.
Den goda humorn, i den gungbrädan, återvände till ytan med en smek som kom från hans familj. Men det varade inte länge. Nästan inget.
De sista timmarna av Maradona var de av en Maradona återigen ledsna och låsta i hans spöken. Han ville inte se någon. Det var därför som ” Plan Kuba ” fick styrka . Återvända till den platsen som gjorde honom lycklig och tillät honom att fly från droger.
Missnöjd somnade han tisdagen den 24 november. Bedrövad. Också nervös. Detta var den sista bilden som han levererade levande, bortom den diskussion som kommer att sluta i domstolen för att avgöra vid exakt vilket ögonblick döden inträffade och om det fanns brister i vårdtjänsten som han hade under 24 timmar, som Morla anklagade, om helt enkelt det dåliga hjärtat, som alla dödliga, valde ett vanligt och inte särskilt extraordinärt ögonblick att stänga av.
https://www.lavanguardia.com/deportes/20201129/49793937149/diego-maradona-muerte-causas.html