Jag har nöjet att presentera en recension av Ulf Karlström av Altermarks bok Avslagsmaskinen. Denne rekommenderar också läsning av ett Nyhetsbrev från Katalys.
Bakom Katalys står ”Reformisterna”, som Ulf tidigare har diskuterat och kritiserat ”Reformisterna”. här.
Hur kunde vi hamna i den här situationen?
Du har säkert läst någon tidningsartikel de senaste åren där en svårt sjuk person nekas fortsatt sjukförsäkring, och hänvisas att söka jobb. Klarar personen inte det återstår bara försörjningsstöd – det som förr hette socialbidrag. Och nu dras skruven åt ännu hårdare.
För att kunna få försörjningsstöd måste du sälja din lägenhet – om du äger någon – din bil, eller andra tillhörigheter, som det anses att man kan undvara. Hur har detta absurda system kunnat införas, har jag undrat? Därför blev jag intresserad att läsa boken Avslagsmaskinen av Niklas Altermark (Verbal förlag, 2020).
Och jag blev inte besviken – tvärtom!
Precis samtidigt som jag läser boken meddelar P1 och dagstidningar att en uppgörelse mellan regeringen och samarbetspartierna om sjukförsäkringen blivit klar. Regeln om hot om utförsäkring efter 180 dagar skall ändras, och förlängas, bl a med hänvisning till effekter av pandemin.
Uppgörelsen bygger delvis på en utredning från april i år (SOU 2020:26).
Sjukförsäkringarna – sjukpenning och sjukersättning, det senare kallades tidigare förtidspension – är en del av välfärdssystemet. Med nyliberalismens härjningar de senaste 30-40 åren har detta system urholkats och försämrats. Redan på 1990-talet diskuterades de ökade sjuktalen. Den politiska anständigheten var då så pass hög att man fokuserade på förbättrad arbetsmiljö och möjlighet till rehabilitering på sin arbetsplats.
Detta kunde medföra kostnader för arbetsköparna och svor därmed mot nyliberala dogmer. Högerpressen, Arbetsgivarföreningen och de borgerliga partierna gick till motoffensiv och lyckades vända diskussionen. Och i början av 2000-talet handlade det i stället om ett överutnyttjande av ”alltför generösa socialförsäkringar”, och hårdare villkor för att få ersättning.
Björn Johnsson (2010) har i boken ”Kampen om sjukfrånvaron” visat att borgerskapet kampanj hade mycket litet att göra med fakta. Sjukfrånvaron steg därför att sjukfallen blev längre, och försämrade ekonomiska villkor för rehabilitering ute på arbetsplatserna. Det var således inte så att folk var ”lata” och saknade ”arbetsvilja”. Altermark pekar att den borgerliga dramaturgin hade hämtat impulser internationellt, från Thatchers och Reagans tid. Det talades i debatten inte längre om wellfare utan workfare – det var arbetslinjen som gällde och bidragen ”måste bli lägre”.
De senaste årens åtstramning av sjukförsäkringen skall ses mot bakgrund av Alliansregeringarnas synsätt 2006-2014. Det var då ribban sattes så högt för de långtidssjuka. 2008 infördes ett slutdatum för hur länge man kunde vara sjukskriven, det benämndes ”stupstocken” i debatten. Inför valet 2014 lovade (S) ”en mänskligare sjukförsäkring”. Och 2015 avskaffas stupstocken, men som Altermark visar så införs en ”fallucka”.
Det nya systemet kom på ett underförstått – törs jag säga förrädiskt? – sätt att inriktas på att få ned ”sjuktalen”, inte sjukligheten. Ett mål på 9,0 sjukdagar sattes. Och efter 180 dagars sjukskrivning skulle den enskilde prövas för ”normalt förekommande arbete”. Och i stort skyfflade regeringen över genomförandet på Försäkringskassan. En ny GD – Ann-Marie Begler – tillsattes för att verkställa det hela.
Nu vidtar en veritabel cirkus på Försäkringskassan när kursen skall läggas om. Altermark redovisar konkret och sakligt hur procesen gick till, närmast med drag av en rysare. Det sker bl a en juridifiering under tal om ökad rättssäkerhet. Den ena tragiska historien efter den andra börjar så cirkulera i media. Det är uppenbart att det (S) sa i valrörlsen 2014 bara var retorik, tomma ord, vilka lät bra.
Inför valet 2018 måste (S) hitta på någon förklaring till ”misslyckandet”. En syndabock måste utses. Det blev Begler som ”övertolkat” anvisningarna från regeringen, Hon fick sparken i april 2018, och placerades på ”elefantkyrkogården” i regeringskansliet. Nu när jag läser boken skriver media att Begler sagt upp sig. Ja, på en sådan ”kyrkogård” är det nog inte kul att vara, även om GD-lönen kan mildra nesan att bli förvisad.
Boken kan sägas ha två fokus. Det ena är förändringarna i hela systemet med sjukförsäkringar, vilka jag försökt antyda ovan. Det andra är att försöka fånga upp de sjuka och utförsäkrades situation, både ekonomisk och socialt/psykiskt. Författaren har genomfört ett stort antal intervjuer och den bild som framträder är milt uttryckt, grym. Inte nog med att man är sjuk, och upplever sig något stå vid sidan av övriga samhället. Genom utförsäkringen pressas sjuka ännu mer.
Författaren anger att idag avslås cirka 25 % av alla ansökningar om sjukpenning efter 180 dagar. Det är en femdubbling sedan målet om sänkt sjuktal formulerades. Idag finns cirka 22 000 personer, som har läkarintyg att de är för sjuka för att arbeta, men hävisats till försörjningsstöd. Altermark kallar det en välfärdspolitisk skandal. Och jag är beredd att instämma.
Finns det då inte folk som fuskar? Författaren går inte in på den frågan men har ett särskilt kapitel om ”läkarintyget”, vilket dock tycks spela en mindre roll för beslut om utförsäkring. Jag har inga data kring eventuellt fusk, men i alla system, inklusive välfärdssystemen, finns en liten andel ”fripassagerare”. Kontrollen genom läkarintyg gör att vi han all anledning att anta att fusket inom sjuförsäkringar har mycket liten omfattning. Och framför allt, det lidande som ett helt kollektiv av sjuka utsätts för, står inte i någon som helst proportion till ”vinsten” att avslöja några få fuskare. Systemet är helt enkelt grymt mot kollektivet sjuka.
Författaren diskuterar ganska ingående ”arbetslinjen”. Jag är enig med honom att den slår vettlöst mot den grupp långtidssjuka som skriften diskuterar. Däremot kan arbetslinjen ha sitt berättigande i andra sammanhang, t ex som ett sätt att integrera invandrare. En arbetplats framstår klart som den viktigaste motorn för integration.
Åtstramningspolitiken, som började redan vid krisen 1990-93 och tog ny fart på 2000-talet drabbade det svenska välfärdssystemet. Det diskuteras ofta i ganska allmänna ordalag.
Niklas Altermarks bok är en utmärkt ingång för att förstå hur välfärdssystemet hackas i bitar.
Allting hänger ihop!
Läs även John Lapidus bok ”Vårdstölden” och artiklar i pressen om de privata sjukförsäkringarna, samt denna rapport:
https://www.katalys.org/publikation/privata-sjukvardsforsakringar-bryter-mot-lagen/?fbclid=IwAR0PmRqAW3T8Fp0R-4NzrI9lfvlr4QhbJbt1gorm8QBbrx-CnXw_p53RaS4
Det man är ute efter är att rasera hela den offentliga ekonomin, så att man kan förespråka privata varianter.
Johan Enfeldt förklarar tillvägagångssättet här (fast med skolan som exempel):
https://tankesmedjantiden.se/tiden-magasin/kapitalet-tar-makten-over-skolan/?fbclid=IwAR1NvutAaH-PWVSKThf6kQtIRd2_FWHK03B_Kb85XaXaeRiiRRc1_tTtrKE
Det råder ingen tvivel om att vårt gemensamt uppbyggda välfärdssystem befinner sig på ett allvarligt sluttande plan, där privatiseringsvågen tar allt fastare grepp om samhällsutvecklingen. Om inte annat ser jag det utifrån min horisont från arbetslivet, med perspektiv 50-talet , att dagens uppväxande släkte med sina ambitioner, söker en resa för egen del, nå en välavlönad position i samhället.
Jo men visst är det så att något gått sönder som han säger, den tidigare ombudsmannen för IF Metall och numera Statsminister Stefan L. Med tanke på sin bakgrund är det beklagansvärt att han inte förstår att försvara löntagarna, som en gång givit honom förtroendet att företräda dem. Därtill är han med sin berömda och av borgarna hyllade förhandlingsskicklighet beredd att försvaga LO;s position som en röst i samhällsdebatten för arbetarkollektivet, under lång tid framöver.
Och hur vända om på ett sådant utförslut kräver en kraftig organiserad mobilisering av sällan skådat slag. Eller måste det bli riktigt riktigt dåligt, innan vi ser en ljusning till det bättre?
För mig, som sedan nära 45 år inte längre är del av systemet, framstår det alltmer som en döende allt hårdare centralstyrd autokratisk diktatur som faller sönder. Innevånarna har ingen som helst inflytande på besluten eller hur samhället fungerar och styrs. Dom styrs istället av propagandan via media. Som artikeln påpekar rör sig allt runt den toppstyrda byråkratin om ”sjuktalen”, siffror, inte sjukligheten, varför blir folk sjuka. Min egen teori är dels att hälsosam naturlig föda alltmer ersatts med BigFoods ohälsosamma industrimat för att öka vinsterna, dels stressen i samhället som orsakas av att innevånarna har allt mindre svängrum i kombination med Sveriges liberalism, åsikts och handlingskorridorerna blir allt smalare, och en ekonomisk allt ökande press att betala den ideologiska makteliten som styr Sverige. Skatter på t.ex. plastpåsar, kläder eller flyg har ingenting med klimatet att göra, det har allt att göra med maktelitens inkomster och utgiftsprogram för att köpa och säkra röster i ”demokratin”.
Den svenska mentaliteten, att alla ska vara överens om de radikalas ståndpunkter, etablerades på 60-talet. Innan dess hade vi ”klipp dig och ta ett jobb”, också en konsensuskultur, men mindre destruktiv. Undergrävandet av framstegsoptimismen är vänsterns epidurala förlamningscentrum, det har pågått länge. Numera består framstegen av importerade raketforskare med 6 års utbildning, satsningar på oprövat stål utan kol och elektriska lastbilar utan uppgift.
Skulle vi gå ur EU och sänka arbetslösheten, genom att dela på jobben solidariskt och sänka pensionsåldern, så skulle vi också få ner sjuktalen i nationen. Vi skulle då även kunna bygga upp en rimlig beredskap. DET är vad jag skulle kalla för ÄKTA välfärd.
Nu är det tyvärr så att arbetaren idag oftast är en osolidarisk korttänkt skurk som mest tittar på sexuellt avvikande videoklipp, eller annat osmart, på sina s.k. ”smartphones”. Jodå. Jag har nyligen träffat dem. Arbetare som säger sig bry sig, gör inte det i handling, men hycklar. De skapar inte nya partier, stödjer dem inte och de som gått med i partier valsamverkar inte med dessa partier för att nå mandat heller. Följaktligen vill de inte ha makt att förändra något i realiteten. De skiter i allting, inkl. sina egna barn och de skiter framförallt i de arbetslösa och utförsäkrade.
Det finns riktiga flyktingar, men massinvandringen av icke-barn, icke-flyktingar och sekterister har naturligtvis inte bättrat på dessa dekadenta arbetar-skurkars känslor av solidaritet. Tvärtom och det förstår jag. Jag känner heller ingen solidaritet med vare sig dem eller invandrare, lika lite som jag känner solidaritet med de politiker som är medansvariga för den vettlösa politiken.
Marx och Engels förutsåg hur splittringen av arbetarklassen var ett hot, men varför skulle identitetsvänster och identitetshöger lyssna på intelligenta människor?
– Klart att ignorans inte lyssnar på intelligens. De ignoranta betraktar istället krigshetsande fulmedias hycklande propaganda om hur synd det är om ”flyktingarna” (som de skapar) och hur bra det är med ”mångkultur” (som är en självmotsägelse), fastän enkla undersökningar av de där olika ”kulturerna” kommer få dem att inse att massimporten av välfärdsmigranter inkl. diametralt annorlunda kulturer, som sannolikt splittrar landet, med stor sannolikhet kommer stegras till fullständigt kaos, som kommer få USA:s kaos att blekna i jämförelse, eftersom USA:s kaos enbart bygger på ojämlikhet, men inte bygger på olika makabra kulturer, förutom olika kristna sekter, vilket gör att USA förmodligen lättare kan läkas när väl människorna där fattar galoppen och slutar tro på ”den amerikanska drömmen”.
Jesus var ju ändå en fredlig mediterande individ som enbart blev heligt förbannad när pengaväxlarna(bankmaffian) tog sig in i Guds tempel och därför välte deras bord.
Men ok, alla ni arbetare som bryr sig! Visa det i handling nu, eller försvinn ner i det hål i marken där ni hör hemma!
Det är gammalt som gatan att anklaga folket för att inte lyda de radikalas råd. Man accepterar det folk man har, låter det vara ifred och hittar inte på sattyg i dess namn. De radikala är ohederliga karriärister som saknar elementär självkännedom, de skulle aldrig acceptera den medicin de ordinerar andra.