Har USA och Storbritannien världens mest censurerade press?

Denna artikel publicerade 16/3 av den geopolitiske analytikern Eric Zuesse på Strategic Culture har översatts av Rolf Nilsson. Han diskuterar kritisk dagens mediarapportering, som väcker frågor minst sagt.

Har USA och Storbritannien världens mest censurerade press?

Hur kan demokrati existera i en nation där ingen av huvudströms-medierna, och till och med få av de alternativa medierna, rapporterar om den verklighet som alla de kontrollerande miljardärerna inte vill att allmänheten ska känna till?

Den 12 februari rapporterade FN:s högsta tjänsteman, Alena Douhan, som övervakar nationernas efterlevnad av internationella lagar om mänskliga rättigheter vid tillämpningen av internationella sanktioner, att de amerikanska och allierade sanktionerna mot Venezuela bryter mot ett antal internationella lagar och har kraftigt försämrat förhållanden och till och med upprätthållandet av liv i Venezuela och har fått miljontals venezuelaner att fly från landet för att de och deras barn skall kunna överleva.

Dr. Douhan är en internationellt respekterad specialist på internationella lagar om mänskliga rättigheter, och webbplatsen för FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter säger att hon är ”författare till mer än 120 böcker och artiklar om olika aspekter av internationell rätt. Hon har mer än 40 publikationer (inklusive fyra böcker) relaterade till mänskliga rättigheter, vilka bland annat omfattar frågor om riktade och omfattande sanktioner. ensidiga tvångsåtgärder, åsiktsfrihet, integritet, terrorismbekämpning, rätt till utveckling, rätt till utbildning” och andra frågor.

USA och dess allierade påstår sig stödja och förkroppsliga, inte motarbeta och nonchalera, de värden som FN anlitade henne för att representera, men istället motsätter de sig och ignorerar dem.

Hennes rapport den 12 februari, med titeln ”Preliminära resultat av besöket i Bolivarianska republiken Venezuela av den särskilda rapportören”, uppgav att:

Specialrapportören anser att det undantagstillstånd som tillkännagavs av den amerikanska regeringen den 8 mars 2015, som grund för att införa sanktioner mot Venezuela, och vilket upprepade gånger utvidgats, inte motsvarar kraven i artikel 4 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, såsom förekomsten av ett hot mot nationens fortbestånd, begränsning av åtgärder med hänsyn till situationens krav, en begränsad varaktighet, frånvaro av diskriminering, förbudet att avvika från rätten till liv och förbud mot bestraffning av verksamhet som inte utgör ett brott, enligt vad som anges i meddelandet från experter på mänskliga rättigheter av den 29 januari 2021.

 Specialrapportören betonar att ensidiga sanktioner mot olje-, guld-, gruv- och andra ekonomiska sektorer, det statliga flygbolaget och TV-industrin utgör ett brott mot internationell lag, och deras felaktighet utesluts inte med hänvisning till motåtgärder. Det tillkännagivna syftet med kampanjen ”maximalt tryck” – att byta ut Venezuelas regering – strider mot principen om suverän jämlikhet mellan stater och utgör ett ingripande i Venezuelas inrikesfrågor, vilket också påverkar dess regionala förbindelser.

 Med hänvisning till vanliga normer för immunitet för statlig egendom påminner specialrapportören om att centralbankens tillgångar och egendom, vilken används för offentliga funktioner, tillhör staten Venezuela, snarare än dess regering eller någon annan. Därför utgör frysningen av tillgångar tillhöriga centralbanken i Venezuela, på grund av att regeringen inte erkänns, såväl som på grund av  antagandet av relevanta sanktioner, ett brott mot landets suveräna rättigheter och hindrar dess effektiva regering att utöva sin plikt att garantera behoven hos befolkningen.

 Den särskilda rapportören understryker att förteckningen över statliga tjänstemän ex officio strider mot förbudet mot straff för verksamhet som inte utgör ett brott, hindrar tjänstemännen från att kunna företräda Venezuelas intressen vid internationella domstolar och andra internationella institutioner och undergräver principen om suverän statlig jämlikhet. Hon konstaterar också att upprepade avslag från banker i USA, Storbritannien och Portugal att frigöra venezuelanska tillgångar, även för att köpa medicin, vacciner och skyddsutrustning, under kontroll av internationella organisationer, bryter mot ovanstående princip och hindrar Venezuelas förmåga att svara på COVID-19-nödsituationen.

 Särskilda rapportören är bekymrad över att ensidiga riktade sanktioner i sin nuvarande form i högsta grad bryter mot skyldigheter som följer av universella och regionala instrument inom området mänskliga rättigheter, varav många är av obligatorisk karaktär – procedurgarantier och antagande om oskuld med tanke på att skälen för deras införande inte utgör till största delen internationella brott, eller är förenliga med skälen för allmän straffrättslig behörighet, samtidigt som man noterar att en grupp stater underkastar sig the International Criminal Court, genom att de till denna hänskjutit ett ärende om  Venezuela den 27 september 2018.

 Särskilde rapportören understryker att sättet att tillämpa extraterritoriell jurisdiktion på medborgare och företag i tredje land, för samarbete med offentliga myndigheter, medborgare och företag i Venezuela, och påstådda hot mot sådana tredjestatsparter, inte är motiverat enligt internationell rätt och ökar riskerna för överensstämmelse med sanktionerna. Specialrapportören noterar med oro de rapporterade hoten mot privata företag och givare, partners och humanitära organisationer från tredjeländer, och införandet av sekretessbestämmelser i Venezuelas konstitutionella lag om antiblockad beträffande motsvarande partners identitet.

Effekter på åtnjutandet av mänskliga rättigheter:

Särskilde rapportören noterar med oro att sektoriella sanktioner mot olje-, guld- och gruvindustrin, den ekonomiska blockaden mot Venezuela och frysningen av centralbankens tillgångar, har förvärrat den befintliga ekonomiska och humanitära situationen, genom att förhindra intäkter och användning av resurser att utveckla och underhålla infrastruktur och för sociala stödprogram, vilket har en förödande effekt på hela Venezuelas befolkning, särskilt de som befinner sig i extrem fattigdom, kvinnor, barn, sjukvårdsarbetare, personer med funktionsnedsättningar eller livshotande eller kroniska sjukdomar och ursprungsbefolkningen.

Den särskilda rapportören understryker att befintliga humanitära undantag är ineffektiva och otillräckliga, föremål för långa och kostsamma förfaranden och omfattar inte leverans av reservdelar, utrustning och maskiner som är nödvändiga för underhåll och återställande av ekonomin och offentliga tjänster. …

Specialrapportören understryker att blockering av utländska och med dem förbundna bankers egendom, tillgångar och bankkonton för medborgare i Venezuela, ofta på grund av alltför hög grad av följsamhet av sanktionerna, leder till brott mot äganderätten. Hon noterar också med oro att tillämpningen av ensidiga sanktioner mot Venezuela påverkar tredjelandsmedborgares rättigheter, i synnerhet att uppsägning av kontrakt med tredjelandsföretag riskerar att påverka deras ägares och anställdas ekonomiska- och äganderätt. och frånvaron av bidrag från Venezuela, som brukade donera till regionala biståndsprojekt (t.ex. ALBA), påverkar negativt rätten till humanitärt bistånd från dess mottagare utanför Venezuelas gränser.

 Specialrapportören slår fast att riktade och sekundära sanktioner kränker rätten till en rättvis rättegång, procedurgarantier, fri rörlighet, äganderätt och rätten till anseende. Sanktioner mot företrädare för oppositionsgrupper för deltagande i val kränker deras rätt att hålla och uttrycka åsikter och att delta i offentliga angelägenheter.

Kort sagt, den amerikanska regimen har till och med blockerat möjligheten till demokrati i Venezuela och har gjort detta genom att själva bryta mot internationella lagar. Den amerikanska regeringen beter sig som en internationell skurk, och den ljuger när den säger att den stöder rättsstatsprincipen i internationella angelägenheter; den stöder istället den starkes rätt i internationella angelägenheter; det är vår tids nazistiska regim som attackerar och förstör länder som inte har utgjort något hot och försöker kontrollera varje nation till förmån för USA:s aristokrati.

Ändå valde amerikanska och allierade ”nyhetsmedier”, med bara ett undantag, att dölja, istället för att rapportera vad hon hade sagt. Följaktligen har USA och dess allierade världens mest opålitliga ”nyhetsmedier”, vilka systematiskt döljer (i stället för att rapportera) denna fula verklighet för allmänheten. Uppenbarligen kan en sådan regim inte utgöra en demokrati, eftersom deras regim ljuger för allmänheten. Det var så USA och dess allierade kunde invadera och förstöra Irak, och så fungerar det uppenbart än idag. USA:s regim är glupsk; den är imperialistisk; och den är psykopatisk.

Faktum är att Dr. Douhan kraftigt underskattade i hur stor utsträckning de amerikanska och allierade regimerna begår och har begått brott mot internationell lag beträffade Venezuela, eftersom ingenting i hennes rapport ens så mycket som nämner det största av alla brott mot internationell lag, vilket var det brott, för vilket nazisterna åtalades och avrättades vid Nürnbergrättegången efter andra världskriget. Detta brott var ”Aggressivt krig” – geomförandet av en attack mot en nation som inte har attackerat den egna nationen.

Fairness and Accuracy In Reporting hade den 10 mars rubriken: ”FN:s fördömande av USA:s sanktioner mot Venezuela möttes av en bedövande tystnad” (från amerikanska och allierade ’nyhets’-medier) och avslutade med att säga att:

 ”I enlighet med traditionen har Douhans fördömande rapport mötts med bedövande tystnad av etablerade medier. Varken Guardian, New York Times, Washington Post eller BBC rapporterade om Douhans resultat och lämnade uppgiften i första hand till alternativa medier (Venezuelanalys, 15/2/21; Canary, 2/13/21). (CNN — 2/13/21 — hade en exceptionell rapport med fokus på FN-rapporten, vilken noterade Douhans uttalande att sanktioner ”utgör brott mot internationell lag.”)

 Problemet är inte att västerländska medier inte är intresserade av Venezuela. I februari 2019, månaden efter att Juan Guaidó förklarat sig vara president, publicerade Guardian 67 separata artiklar där de regelbundet citerar FN angående Venezuelas ekonomiska och humanitära förhållanden – där de pekar ut Maduro som ende ansvarige för en kris som det säkert måste vidtas åtgärder för att möta.

 Exempelvis rapporterade Guardian (2/27/19) 2019, ”FN: s politiska och fredsbyggande chef, Rosemary DiCarlo, tecknade en bild av en förödande kollaps i Venezuelas hälsosystem” – medan man inte hänvisade till USA:s sanktioner.

 På samma sätt har New York Times, vars redaktion har stött 10 av 12 USA-stödda kupper i Latinamerika sedan 1954, regelbundet rapporterat om den försämrade ekonomiska situationen i Venezuela med – i bästa fall – endast flyktig hänvisning till amerikanska och europeiska sanktioner.

 New York Times (12/5/20) beskrev till exempel hur ”Yajaira Paz, 35, har förlorat nästan allt” på grund av den venezuelanska ekonomiska krisen: ”hennes mor, död av ett hjärtproblem som hon inte hade råd att behandla; hennes bröder, till migration; hennes tro på demokrati, till nationens förlamade institutioner ”- utan att omnämna sanktionerna mot landet.

 Washington Post Magazine (3/3/21) rapporterar att ”de flesta venezuelaner äter färre än två måltider om dagen” – men nämner inte att det är USA:s regeringspolitik att göra deras tillvaro svårare.

 Washington Post Magazines känslomässiga artikel noterade också hur ”pandemin försvagade ännu mer tillgången till grundläggande nödvändigheter i ett land som drabbats av fördjupad fattigdom och kris”, lade skulden på ”den nationella dåliga förvaltningen av resurser” och ignorerade återigen förekomsten av sanktioner.

 Bolagsmedia betonar på det här viset konsekvent allvaret i Venezuelas humanitära situation, samtidigt som de utelämnar viktiga bevis för sanktionernas katastrofala inverkan, vilket stärker själva berättelserna som används för att rättfärdiga den ekonomiska belägringen mot Venezuela.

 Den kollektiva tystnaden över Douhans rapport är bara det senaste fallet av propaganda genom utelämnande, beträffande Venezuela. Genom att vägra erkänna Washingtons och Londons grundläggande roll för att få Venezuelas ”ekonomi att skrika” spelar bolagsmedia en nyckelroll för att skapa ett samtycke till regimförändring.

Jag letade efter om London Times eller Telegraph – Storbritanniens motsvarigheter till USA:s Washington Post och New York Times – hade rapporterat om Douhans rapport, och jag fann att de inte hade gjort det. Sedan sökte jag för att hitta om Reuters hade rapporterat, och fann att de den 12 februari hade publicerat, inte en nyhetsrapport om saken, utan istället en fräck propagandarapport om den, med rubriken ”FN: s sändebud uppmanar USA att lindra sanktionerna i Venezuela, något som fördöms av oppositionen”, ett exempel på propaganda som inte ens nämnde den särskilda rapportörens centrala anklagelse, om uppenbara brott mot internationell lag, av USA och dess allierade, genom dessa sanktioner mot Venezuela. Reuters nyheter kom helt och hållet från fiender till Venezuelas regering och avslutades med

”Vi beklagar rapportörens inexakthet och bristen på omnämnande av ämnen som korruption, ineffektivitet, politiskt våld och användning av hunger som ett verktyg för social och politisk kontroll,” skrev Miguel Pizarro, oppositionsledaren Juan Guaidos sändebud till FN, på Twitter.

”Det är att låta sig användas för regimens propaganda.”

USA:s ambassadör för Venezuela, James Story, – som återfinns i grannlandet Colombia, då de två länderna avbröt sina diplomatiska förbindelser 2019 – skrev i torsdags på Twitter att Venezuelas kris berodde på ”regimens korruption” och noterade att sanktionerna undantog humanitära varor.

Den särskilda rapportörens rapport hade omnämnt samma anklagelser från USA och dess allierade och noterade att sådana, icke-rättsligt prövade anklagelser inte har någon rättslig ställning alls, och att

Den särskilda rapportören understryker att befintliga humanitära undantag är ineffektiva och otillräckliga, föremål för långa och kostsamma förfaranden och omfattar inte leverans av reservdelar, utrustning och maskiner som är nödvändiga för underhåll och återställande av ekonomin och offentliga tjänster.

Specialrapportören är bekymrad över att tillämpningen av extraterritoriella sekundära sanktioner [straff mot länder och företag som vägrar att följa den amerikanska regimens sanktioner mot Venezuela] såväl som de rapporterade hoten om sanktioner, resulterar i alltför strikt överensstämmelse med befintliga sanktionsbestämmelser, vilket förhindrar Venezuelas regering, dess offentliga sektor och privata företag från inköp av maskiner, reservdelar, medicin, mat, jordbruksförnödenheter och andra väsentliga varor, även sådana som ingår i licenser som den amerikanska regeringens utfärdat tillstånd för, och resulterar också i ett växande antal fall av vägran att utföra banköverföringar, förlängning av banköverföringsperioder (från 2 till 45 dagar), högre leverans-, försäkrings- och banköverföringskostnader samt rapporterade prisökningar för alla (särskilt importerade) varor.

Den särskilde rapportören noterar med oro att frånvaron av resurser och ovillighet från utländska partners, banker och leveransföretag att hantera venezuelanska motparter leder till en omöjlighet att köpa nödvändig medicinsk och teknisk utrustning, reagenser och reservdelar för reparation och underhåll av el, gas, vatten, kollektivtrafik, telefon- och kommunikationssystem, skolor, sjukhus, hus och andra offentliga institutioner, vilket undergräver åtnjutandet av många mänskliga rättigheter, inklusive rätten till ett anständigt liv.

Med andra ord: att läsa Reuters ’nyhets’-rapport är som att läsa lögner istället för nyheter.

USA och dess allierade har inte bara ”nyhetsmedier” som inte är mer tillförlitliga än de i andra diktatoriska regimer, utan USA har självt världens högsta andel av fängslade i sin befolkning, och om inte det indikerar en polisstat, då gör ingenting det. USA är ett land med en dollar-en-röst, utgör en aristokrati, inte en demokrati, och varje nation som är internationellt allierad med USA är bara en till av dess vasall-nationer, ingen demokrati själv. Imperialism innebär internationell diktatur, och det är vad USA nu är. Alla dess allianser bör avslutas – särskilt NATO.

Antingen kommer FN att fortsätta att bara vara ett internationellt samtalsforum, som inte har någon verklig makt över, eller möjlighet att kunna upprätthålla internationell lag, eller också kommer NATO att upphöra, för det är bara de internationella skurkarna som för närvarande äger makt i det internationella samfundet. Varje nation som förblir i NATO underkastar sig själv till världens mest aggressiva nation, USA. Det är i Hitlers anda, inte i FDRs anda (FDR=Franklin Delano Roosevelt, ö.a.).

Varje nation som förblir allierat med USA:s regim är ond. Hur kan USA:s folk tolerera en sådan diktatur? Den 11 mars hade en webbplats för det Demokratiska partiet, Political Wire, rubriken ”Impasse Over Iran Nuclear Talks Sets Off Scramble (Dödläget i förhandlingarna med Iran om kärnkraftsavtalet utvecklas till en kamp)”, och praktiskt taget alla läsarkommentarer lade ansvaret för denna situation endast på den republikanske Trump, inte demokraten Biden, även om detta nu är Bidens affär, inte Trumps. Partiandan handlar inte riktigt om bra kontra dåligt, utan om demokrater kontra republikaner. Således är en hjärntvättad allmänhet lätt för miljardärerna att kontrollera, sålunda att båda partierna faktiskt endast representerar miljardärernas intressen, inte allmänhetens intressen. Precis som nazistregimen höll det tyska folket för idioter, håller dagens amerikanska regim det amerikanska folket för att vara idioter.

Här är hur ondskefullt USA är och hur tolerant det amerikanska folket är: det enda som president Barack Obama gjorde bra var kärnkraftsavtalet med Iran, att avsluta de straffande sanktionerna mot Iran om Iran skulle tillåta IAEA-inspektörer och inte försöka att utveckla kärnvapen; men Obamas efterträdare Donald Trump sade upp avtalet; och nu kräver Trumps efterträdare, Joe Biden, att Iran – som i motsats till USA inte har brutit mot avtalet – först måste göra ytterligare eftergifter, försvaga sina system för leverans av missiler, innan den amerikanska regimen ens överväger att förhandla med Iran för att återställa kärnkraftsavtalet med Iran.

Med andra ord: Biden fortsätter effektivt med Trumps politik genom att kräva att Iran gör eftergifter redan innan förhandlingarna startar – ett kontraproduktivt sätt att inleda en förhandling på, viket inte Iran, eller för den delen någon annan suverän nation, kan acceptera. Detta beteende från den amerikanska regimen fortsätter årtionden av amerikansk imperialism mot Iran. Amerika stal Iran från Irans folk, vid en CIA-kupp 1953, och efter att det iranska folket tog tillbaka sitt land 1979 har USA:s aristokrati oupphörligt försökt att ännu en gång stjäla det från dem. Och ändå har den amerikanska regimen mage att skylla på Iran, inte att skylla på USA:s egna miljardärer (de som tjänar på USA:s imperialism och krig); och så skyller demokraterna på republikanerna och republikanerna skyller på demokraterna, istället för att amerikanerna skyller på sina egna diktatorer (miljardärerna som finansierar diktaturens båda partier).

Kommer européerna fortsätta att vara allierade med dagens nazistregim? Vilka nyhetsmedier i USA och i dess vasall-nationer rapporterar om dessa realiteter? Utgör inte detta en total blockad mot sanningen?

Vidare, den 13 mars, släppte den lysande geostrategiska analytikern Alexander Mercouris en 18-minuters videorapport, med rubriken ”Israel mot Iran i Syrien: Israels hemliga krig mot Irans tankfartyg” där han tränger under ytan på USA-och dess allierade och rapporterar om, den för allmänheten inte offentliggjorda, förändringen som den amerikanska regimen och dess allierade genomför

Där USA ersätter den tidigare inhyrning av jihadistiska legosoldater för att störta Syriens regering, för att istället införa en blockad mot Syrien för att svälta ut det syriska folket, det nya sättet att erövra Syrien. Naturligtvis rapporteras inte det han rapporterar där i amerikanska och allierade medier.

Hur kan demokrati existera i en nation där ingen av de vanliga medierna, och till och med få  av de alternativa medierna, rapporterar om den verklighet som alla de kontrollerande miljardärerna inte vill att allmänheten ska känna till?

Hur kan det vara en demokrati? Det kan det inte.