Israels illusion av normalitet kollapsar: Maj 2021

Denna artikel Israels illusion av normalitet kollapsar: Maj 2021 publicerades 12/5 på Mondoweiss och har översatts av Rolf Nilsson. Den är skriven av Haim Bresheeth-Žabner, en judisk akademiker, författare och filmskapare som i fem decennier har varit en socialistisk, antisionistisk och antirasistisk aktivist. Hans föräldrar var polska judar som överlevde Auschwitz och andra koncentrationsläger. Han tjänade också i den israeliska armén (IDF) och deltog i kriget både 1967 och 1973, vilket gjorde honom till en pacifist.

Israels illusion av normalitet kollapsar

Maj 2021 har krossat israeliska illusioner om att de är immuna mot den vulkan som landet har skapat, genom sin historia av etnisk rensning och apartheid.

I årtionden har israeler solat sig i glansen av framgång. Efter femtio år av brutal, olaglig ockupation och kontroll över hela Palestina, har de lyckats vänja världen vid realiteterna i israelisk apartheid. De började till och med föreställa sig att de lyckats få palestinierna att acceptera en sådan framgång. I kölvattnet av COVID-19-krisen i Europa och på andra håll, och som ett av de enda länderna som har lyckats kontrollera viruset, var Israel berett att välkomna ett stort antal turister.

Israel har visserligen inte haft en korrekt vald regering under de senaste 28 månaderna, premiärministern står inför straffrättsliga anklagelser i domstol och ICC förbereder ärendet mot israeliska krigsförbrytelser, men inget av detta har hindrat Israel från att dagligen begå fler krigsförbrytelser.

Israeler bodde under – eller på – en vulkan och trodde att de var immuna mot normala lagliga och samhälleliga normer. Deras kontroll över sex miljoner palestinier verkade vara säker mot intervention, kritik eller utmaning. De trodde att palestinierna hade neutraliserats helt av deras nya närmande till Gulf-diktaturerna.

Maj 2021 har krossat sådana bisarra illusioner.

Efter framgångsrik kontroll av COVID-19-viruset återvände regeringen energiskt till huvuduppgiften, som de flesta politiska partier i Israel ser det – kontroll över Palestina. Fronten spänner över alla samhällssektorer. Huvuduppgiften är inte ny – att tömma landet på urbefolkningen, att avlägsna palestinier från sina hem, åkrar, städer och byar – att gå mot ett arab-fritt Israel i hela Palestina, genom långtgående rasistisk lagstiftning, som den nya Nation State Law. Från att ha varit en de facto rasistisk stat har Israel blivit en apartheid-stat de jure (av rätt, enligt lag, ö.a.).

Detta är inte ett enkelt projekt, men Israel har en lång historia av att, till perfektion utforma metoderna för etnisk rensning – mycket längre än statens historia. I över hundra år har uppgiften att rensa Palestina på sitt folk haft stöd från västvärlden – de starkaste enheterna på planeten har skyddat det zionistiska projektet alltsedan 1917 och Balfourdeklarationen, och fortsätter att göra det – utan begränsningar, juridiska eller moraliska gränser eller beteendestandarder. Med ett sådant starkt stöd för olagligheter är Israel garanterat framgång.

De tre decennierna av brittisk kontroll över Palestina har infört metoder för borttagande av ägande, som utvecklats i Nordirland, praktiserat där av Black and Tans – volontärstyrkan som stödde den brittiska polisen och armén i Irland under dess kamp för självständighet (se här, ö.a.). Brutaliteten, som de drabbade Irland med, skulle snart användas i Palestina, eftersom många skickades dit av Winston Churchill 1922, för att tjäna under den berömda ondskefulla ex-RIC-befälhavaren Henry Hugh Tudor, som blev chef för Palestinas polisstyrka (RIC betyder Royal Irish Constabulary, ö.a.). Den rasism som utövas mot katoliker i Irland har blivit ännu starkare mot de palestinska araberna. Under mandatåren var brittiskt stöd för det sionistiska bosättare-kolonialprojektet avgörande för att bygga en bas – militär, social, ekonomisk och industriell – för det framtida Israel. De brutala metoderna som användes av PPF (Palestinian Police Force, ö.a.) och den brittiska armén, vilka stödde den under undertryckandet av det palestinska arabiska upproret 1936-39, har blivit kännetecken för de sionistiska miliserna, föregångare till IDF (Israel Defence Forrces, ö.a.), för att endast göras mer perfekta och förstärkta efter 1948. Israel har, med Sir Ronald Storrs ord, den första militära guvernören i Jerusalem, blivit ”ett litet lojalistiskt judiskt Ulster”, i Mellanöstern (Ulster är Nordirland, lojalisterna den protestantiska, brittisk-trogna befolkningsgruppen där, med engelskt ursprung, ö.a.); Detta lilla Ulster visade sig vara mycket otäckare och kraftfullare än Ulster någonsin var.

Kriget 1948 lyckades nästan erbjuda sionismen större delen av Palestina – 78% av landet. Många i Israel ansåg det som en oavslutad affär – resten av landet måste tas över ansåg de, i likhet med Ben-Gurion, Israels grundare och första premiärminister. I ett brev till sin son i oktober 1937 förklarar han: ”Mitt antagande (det är därför jag är en ivrig förespråkare för en stat, även om den nu är kopplad till delning) är att en judisk stat, endast på en del av landet, inte är slutet utan början.” Det som inte kunde uppnås 1948 måste göras senare. Och så blev det.

På sin väg mot att ockupera hela landet 1967, har Israel bytt partner från det förfallna brittiska imperiet till den franska ”koloniala demokratin” som hamnar i De Gaulle femte republik. Frankrike har inte bara beväpnat Israel, utan har också möjliggjort dess militära alternativ med kärnvapen och drivit Palestinakonflikten till ett nytt, outforskat territorium. Israel betalade tillbaka, genom att gå med de två koloniala imperierna, Storbritannien och Frankrike, i en olaglig och upprörande attack mot Egypten 1956. Denna handling av naken, omotiverad aggression, har förtydligat Israels långsiktiga mål. Israel har uppträtt som en utländsk bosättnings-koloni ända sedan sin etablering, och alltsedan 1967 har detta varit alla israeliska regeringars permanenta modus operandi. (arbetssätt, ö.a.)

I över fem decennier har Israel förnekat alla rättigheter till palestinierna under sin kontroll, stulit de flesta av deras resurser – jordbruksmark, vatten och tvångsbeskattning som endast tjänar ockupationsmakten. Tiotusentals hus förstördes, miljontals träd brändes eller drogs upp med rötterna, tiotusentals palestinier fängslades på falska anklagelser, inklusive tusentals barn, och mer än 15 000 oskyldiga palestinier dödades av IDF. Ambulanser och medicinska team besköts och många dödades i samband med att de erbjöd medicinsk hjälp. Skolor och universitet tvingades stänga ner under flera år, och den sårbara infrastrukturen för kommunikation, vatten, hälsa, utbildning, el, vägar, industri och livsmedelsproduktion och distribution förstördes gång på gång i återkommande attacker mot Gaza och Västbanken, liksom mot Libanon, Syrien och Egypten.

Över 250 000 palestinier utvisades i efterdyningarna av kriget 1967, och ett motsvarande antal har sedan dess lämnat sitt land, som ett resultat av andra krigsförbrytelser, vilka gjorde deras liv outhärdligt. Human Rights Watch har i en stor rapport år 2019 påpekat fakta om Israels decennier av ockupation. Till och med FN, alltid så noga med att inte framkalla Israels vrede har, i en rapport som nyligen publicerades, äntligen upphört med undanflykterna,. Det är nu officiellt – Israel är en apartheidstat, som begår återkommande och kontinuerliga krigsförbrytelser.

Inget av dessa brott kunde ha ägt rum utan aktivt stöd från USA, Europeiska unionen, Storbritannien, Kanada och Australien, vilka har gett Israel ett diplomatiskt skydd i FN och gjort det omöjligt att gå vidare med det fredliga alternativ, som användes i fallet med apartheid-Sydafrika – bojkott, avyttring av investeringar och sanktioner (BDS, Boycott, Divestment and Sanction, ö.a.) mot israelisk apartheid, olagliga ockupation och krigsförbrytelser under mer än sju decennier. Du kanske provar att skriva in BDS i en sökmotor, bara för att upptäcka att de officiella webbplatserna för sådana organisationer är blockerade för användare. Det krävs inget geni för att ta reda på vem som är ansvarig för en sådan digital hackning av kampanjen.

Varje gång Israel tvingar fram situationen till ett explosivt ögonblick, insisterar USA och dess allierade på Israels ”rätt att försvara sig”, som vore det en form av försvar att förstöra Gaza eller Beirut, eller som om förnekandet av rättigheter och införande av en olaglig total blockad är ett sätt att lösa konflikter. Inte en enda gång nämner väst-nationerna palestiniernas rätt att försvara sig – uppenbarligen har de ingen sådan rätt, vad dessa ”demokratiska” nationer beträffar. De saknar också mänskliga rättigheter av alla slag – rättigheterna för självbestämmande, för att leva i fred, äga egendom, utbildning, hälsa eller anställning. Palestinierna har inga politiska rättigheter, rätten att vara fria från ockupation och förtryck – alla rättigheter som åberopas för andra nationer som västländerna påstår sig stödja, såsom Ukraina.

Det vi nu bevittnar är mycket allvarligare än de två intifadorna och attackerna mot Gaza – det kännetecknas av att palestinierna samlas på båda sidor om den gröna linjen – raderad av Israel (Green line är demarkationslinjen efter vapenstilleståndet 1949 efter kriget 1948, ö.a.). Israel har startat en eld som de kanske inte kan släcka. Palestinier i Jaffa, Lydda, Ramleh, Haifa, Nazareth, Acre och naturligtvis i Jerusalem och Gaza, reser sig mot det rasistiska, brutala och orättvisa kolonisamhället, som har förstört deras liv i över ett sekel, ända sedan början av den Sionistiska koloniseringen av Palestina. Det israeliska samhället har aldrig varit mer högmodigt, rasistiskt och nationalistiskt än under det senaste decenniet, under Netanyahu. Trump-administrationens fyra år har i hög grad bidragit till illusionen av total straffrihet, och regeringen har ökat tempot för konfiskering av mark, olaglig förstörelse av hus och byggande av bosättningar, vilket bevisar att de avser att pressa ut så många palestinier från deras land och göra livet för de återstående så omöjligt, att de flyttar vart de än kan. Processen är över ett sekel lång och lyckades ge Israel total kontroll över hela Palestina, så varför tvivla på dess fortsatta framgång? Israeler, från vänster, höger och centrum, tvivlar inte på att de, under straffrihet, kan fortsätta att förtrycka och undertrycka palestinier.

Men nu brinner gatorna. Palestinier – de med de få rättigheter som fortfarande tilldelas dem av Israel, eller deras bröder och systrar i de ”ockuperade områdena” (hela Palestina är ockuperat) som saknar varje form av rättigheter, agerar nu tillsammans mot grymheterna under israelisk kolonial kontroll. Vad har de att förlora? Endast sina liv; och deras liv är med säkerhet inte säkra under israeliskt styre. De har fått nog, mycket mer än tillräckligt, i många generationer, och de som rådde dem att vänta var falska profeter och bedragare.

Låt oss överväga farorna med denna nya, aldrig tidigare skådade situation. Det så kallade internationella samfundet, svagt och maktlöst i sina bästa stunder, är nu mindre benäget än någonsin att agera för en rättvis lösning i Palestina, genom att tillämpa sanktioner mot Israel. De arabiska regimerna av alla färger befinner sig i en identitetskris, inblandade i koloniala krig, startade av väst – i Irak, Syrien, Libyen och Jemen, och de flesta har undertecknat Trumps New World Order-avtalet med Israel och tagit sig ur konflikten och bort från allt stöd till palestinierna. Den palestinska myndigheten – som skapats av Israel och utgör en gren av dess kontroll – har, under israeliska påtryckningar, avbrutit de första val som har hållits sedan 2006, vilket vi visste att de skulle göra,. Ett av de ’arabiska’ partierna i Israel, Ra’am, har varit i samtal med båda sidor av den politiska klyftan, beredda att samarbeta med vilken som, i trots mot den palestinska allmänna meningen; Åtminstone hade detta kollapsat inom några dagar efter Jerusalem-attackerna och kan leda till en mer enad palestinsk front. Palestinier har övergivits av väst, av araberna, av israeliska liberaler och av liberaler världen över. Denna insikt är farlig – både för palestinier och israeler; farliga tider kräver desperata åtgärder.

Vi vet att Israel har förberett sig under många år för ett historiskt fönster med politisk möjlighet – ett historisk tillfälle, som gör det möjligt för landet att tömma Palestina på de flesta i den återstående infödda befolkningen. Alla regeringar i väst har, under de senaste decennierna, bevisat sin nyckfulla inställning till palestinska rättigheter. Israel är säkert i att vänta sig internationell brist på politisk vilja att ingripa vid ytterligare krigsförbrytelser. Frestelsen kan visa sig vara för stor för Netanyahu – valet mellan fängelse och att bli rasistiska israelers nationella hjälte genom ytterligare etnisk rensning, är enkelt. Han kommer säkert att få stöd för alla attacker, från sina många politiska rivaler, vilka nu konkurrerar med honom i aggressiva yttranden. Elden är nu väl upptänd och kommer att förtära många oskyldiga. Vissa israeler argumenterar för att han bara gör detta för att behålla makten, som om detta bortförklarar det.

Vad mer behövs för ett brådskande, principiellt politiskt ingripande på palestiniernas vägnar, vilket skulle tvinga Israel till en rättvis fred i Mellanöstern? Vad mer krävs för att förhindra en oändlig serie av gemensamma massakrer, krigsförbrytelser och tvångsförvisningar? Är denna kris bortom världssamhällets vetskap och vilja, trött och plågad som den är av hälsokrisen? Måste vi stå åt sidan medan Israel tänder på Mellanöstern?

Man hoppas verkligen att detta inte är fallet.