En läsare skrev i en kommentar 1 juni 2021 bl.a. ”Just därför har den fria marknaden redan besegrat kommunismen.
Men som Karl W uttryckte; Det går inte väcka någon som låtsas sova.
Kommunisten lever i en föreställningsvärld med avstånd till verkligheten.
Det är därför ni kommunister har så svårt att bli accepterade.”
Jag svarade: ”Den fria marknaden har aldrig tävlat mot kommunismen som är en vision om ett framtida klasslöst samhälle. Däremot klarar sig socialistiska Sovjet och Kina mycket väl i en jämförelse av ekonomisk och samhällelig utveckling med jämförbara kapitalistiska stater. Som jag redovisat då och då”. Artikeln innebär ingen ställningstagande för eller emot i övrigt.
Vad säger statistiken?
* Tillväxten i Kina var mycket god även under en stor del av Maos tid, omkring 5-6 % per år, dvs. nästan lika bra som nu, enligt uppgifter jag sett. Enligt uppgifter från Världsbanken var medellivslängden i Kina 36,3 år 1960 , 66,8 år 1980, 70,3 år 2000. Motsvarande siffror i Indien var 44,3 år, 54,2 år och 62,9 år. Medan medellivslängden i Kina ökade med 30,5 år mellan 1960 och 1980, en period då Maos politik i stort sett tillämpades uppgick ökningen i kapitalistiska Indien till 9,8 år.
Källa: Världsbanken. World Development Indicators online. I Minqi Li. The rise of China and the demise of the capitalist world economy. New York:Monthly Review Press, 2008.
* Ur en intervju med den kände vänstermannen och lingvisten professor Noam Chomsky i Counterpunch
”Se på det maoistiska Kina, som alla förväntas avsky. Om man ser på det så sparades 100 miljoner liv jämfört med det demokratiska kapitalistiska Indien, tack vare hälsoprogrammen på landsbygden. 100 000 000 (100 miljoner) människoliv är inget litet antal (motsvarar c:a drygt 15 % av befolkningen, dvs. c:a 1,5 miljoner av Sverige befolkning), och siffran innefattar den stora hungersnöden. Ingen kan tala om det. Och om man ser på de kapitalistiska reformerna så minskade dödligheten mycket kraftigt under Mao, men började plana ut 1979.” – Intervju med Noam Chomsky
Mao Tse Tung noterade att hälso- och sjukvården främst var inriktad på de 15 % som bodde i städerna och initierade en ökad satsning på landsbygden och på förebyggande mediciner. Kinas system med barfotaläkare visade sig framgångsrikt och WHO såg de som ett mönster för utvecklingsländerna.
Dessutom genomförde Mao omfattande jordreformer som frigjorde hundratals miljoner kineser från slaveriliknande förhållanden. här.
Sovjetunionen:
En seriös skildring av Sovjets 1930-tal borde beakta de stora ekonomiska framstegen till följd av den forcerade industrialiseringen, alfabetiseringen av de illitterata massorna, införandet av ålderspension, fri hälsovård, fri utbildning, daghem och rätt till arbete. Reformer för jämställdhet mellan könen genomfördes: 1917 infördes samma rättigheter på alla områden för kvinnor som för män. Skilsmässa och abort var tillåtet, arbete utom hemmet uppmuntrades och kvinnorna hade rätt till en egen sexualitet. Även om denna kvinnofrigörelse tonades ner under Stalin blev rätten till arbete och utbildning bestående.
Förvisso var livet för de flesta sovjetmedborgare svårt och levnadsstandarden låg. Men för den som på allvar vill diskutera livsvillkor i ett samhälle är den förväntade livslängden en viktig variabel. Den var i Sovjet – Ryska kejsardömet – år 1880 27,7 år; 1900 32,4 år; 1930 42,9 år och 1950 64,0 år. Särskilt det industriella uppbygget måste rimligen betraktas som en central förklaring till Sovjets förmåga att militärt besegra Nazityskland.
Enligt den grundbok i historia på A-nivå som länge dominerat vid svenska universitet, McKay et al, A History of World Societies var de industriella framstegen i Stalins Sovjet ”indeed, quite spectacular”. Mellan 1928 och 1937 femfaldigades produktionen. ”Inget annat stort land hade någonsin uppnått en så snabb ekonomisk industriell tillväxt.” Historie-Professor Lennart Palm: Sovjetunionen under mellankrigstiden – historien skrivs om nu.
Fjorton miljoner sexhundratusen döda barn. 14 600 000. På ett år. Under kapitalismen.
När 40 000 barn dog varje dag i världen enligt officiell FN-statistik av svält och enkla behandlingsbara sjukdomar i länder med synbar ”kapitalism” (enligt Timbro, MUF och Freedom House och alla bombhögerns tankesmedjor) så visade det sig: att SÅ FICK MAN INTE RÄKNA, minsann!! På tio år dog alltså i stort 150 miljoner barn. ”Ett pris värt att betala”, enligt Madeleine Albright bara om Irakkrigets döda och dödade barn. Kapitalismen och krigsäventyren segrade med döden över barnen.
”Hur många” brukar räcka som två ord om döda under Mao och Stalin. Då får miniräknarna på Timbro-skribenternas skrivbord snart och snabbt slut på sifferraden på displayen och man måste köpa en helt ny avancerad kalkylator.
1914 års kapitalism är död. Den fungerade inte. När Hitlers Tyskland (som inte hade några socialiserade företag alls, hur mycket än högern vill fösa över den tyska nazismen i det socialistiska odågornas kolumn) år 1939 hade tomt i budgeten och skattekistan var krig och erövring den enda lösningen. 1939 års kapitalism är också död. Den finns inte längre. Den är borta. Ingen använder den längre.
Bodycounting är alltså populärt i den ideologiska envigen, fast bara åt ena hållet: kapitalismens döda och dödade får nämligen inte räknas.
Det är det som är frihet.
Kapitalismen har dock en finfin förmåga att anpassa sig – 1917 och 1945 års hot fick den att inlemmas i demokratiska former och strukturer i de flesta länder som fick en fungerande social marknadsekonomi. Det, däremot, står verkligen på det samhälleliga pluskontot.
Någon uttryckte att kapitalismen är en usel herre men god tjänare hade säkert rätt.
Stalins militära planekonomi besegrade 1939 års kapitalism. Det insåg 1945 års nya kapitalister, klokt nog och reformerade sig.
Marknadsekonomins förmåga att reformera sig och bli behaglig, att tämjas av socialistiska tankar är 1900-talets stora framgång, för både röd som blå. Vi delar den tillsammans.
Men 1914 års och 1939 års kapitalism är död och borta. Ingen använder just den kapitalismen längre.
Om man istället använder samma kriterier som ovan på England så skulle man kunna använda Engels beskrivning av arbetarklassens situation under 1800-talet som avstamp. Under den första ursprungliga fasen av kapitalackumulation verkar det som det accepteras både av vänster och höger att arbetarklassen får slita hund för att i en framtid få njuta frukterna. Sen kommer en ökning av inkomster och medellivslängd både i Sovjet, Kina och England. I Englands fall ökade medellivslängden från ung. 40 till 80 sedan Engels tid. Det är gott och väl för de som får njuta frukterna av andras lidande men för de miljoner som dukat under på vägen är det en klen tröst. Finns det verkligen ingen annan väg, där tvångsmässig snabb kapitalackumulation ersätts av en gradvis balanserad tillväxt av både industri och jordbruk? Och hur mobiliserar man arbetarklassen om alla alternativ alltid innebär svångrem med löfte om framtida välstånd? Och vad säger man till arbetaren som säger att: ”är det bara svångrem som erbjuds så föredrar jag att slippa dö i revolutioner och inbördeskrig”?
Liknande diskussioner fördes i Sovjet innan Moskvaprocesserna satte punkt. De gällde t.ex tvångskollektiviseringen. Jag tror att socialister måste kunna besvara dessa frågor för att kunna attrahera mer än en liten minoritet. Jag har ofta funderat över diskussionerna mellan min pappa som var arbetare och vänstersosse och min morfar som var småföretagare och en av grundarna för Sveriges Kommunistiska Parti 1921. Vem hade rätt med facit i hand? Pappa med sin socialdemokratiska folkhemsdröm eller morfar med sin dröm om den svenska sovjetrepubliken?
https://www.marxists.org/svenska/marx/1845/02-d030.htm
https://www.statista.com/statistics/1040159/life-expectancy-united-kingdom-all-time/
https://ourworldindata.org/grapher/total-gdp-in-the-uk-since-1270
Tes, antites och syntes. En av marxismens viktigaste redskap som man, för den kunnige, självklart lånat av staden Kaliningrads mest berömde son (som cynismen kallat honom), nämligen filosofen Hegel (som var från östersjöstaden Königsberg, nuvarande Kaliningrad för den som nu inte hann med namnbytet 1946).
Ren kapitalism fungerar inte och inte heller den proletära diktaturen på den besvärliga vägen mot socialismen (från envar efter bärkraft, åt envar efter arbete) och sedan mot det kommunistiska stadiet (från envar efter arbete, åt envar EFTER BEHOV).
Ingen har vare sig sett eller levt under kommunismen, som alltså är ett social-ekonomiskt stadium, och i sig inte en ideologi som många tror. Men det är ju papperstorrt testuggande. Man kan söva den piggaste moderat med färre ord som intellektuell anestesi, om inte annat.
Individualismen som kom i 1990-talets början när var och en av de svenske fick välja elbolag och mobiltelefonoperatör började verkligen ställa mycket på huvudet för de enklaste människor i samhället. Det egna valen fick avgörande betydelse på ont och gott.
För dem som förr fick samhällets och livets goda nödtorft genom kollektivt solidarisk kamp inom och mellan folken började istället se sig bara om sitt eget hus och väl och ve. Samhället har i det avseendet trasats sönder och inte sällan blivit ett nytt ”vargsamhälle”. Det tydligaste exemplet är skolan. Den har gått sönder när kapitalismen blivit dess herre, och de mest socialt och utsatta barnen och ungdomarna kan inte alls förvänta sig en kvalitativ och jämlik utbildning. Det är skamligt och fruktansvärt kontraproduktivt, för att inte säga kriminellt.
Det är en historiens varning när kapitalistiska strukturer får ta över samhällsviktiga institutioner. Det är bara på de galnaste avdelningarna för långliggare på de nyliberala institutionerna som kan tro på det. Galet testuggande, med andra ord, som inte på långt när kan tävla med den socialistiska skolmodellen, som är överlägsen alla kategorier, överallt i världen.