Mediestriden: Tillgång och efterfrågan är på vår sida. Rapport från Visselblåsarkonferens.

Detta tal ”Mediestriden: Tillgång och efterfrågan är på vår sida” av Jonathan Cook vid International Festival of Whistleblowing, Dissent and Accountability 8 maj 2021 har vänligen översatts av Rolf Nilsson från en artikel i norska Midt i Fleisen. Urspungsartikeln finns på Cooks blogg. Artikeln ger en autentisk, något skrämmande men alls inte överraskande inblick i en politisk journalists arbetsvillkor.

Vid denna internationella visselblåsare festival här. deltog bl.a. även Max Blumenthal, EU-parlamentarikern Clare Daly, Jimmie Dore, Daniel Ellsberg, George Galloway, politikern Eva Joly, John Jones från Oslo, konstnären Jurell från Sverige, John Kiriakou, Ray McGovern, Alan MacLeod, Nils Melzer, Craig Murray, John Pilger,
Margaret Prescod och DN:s förre kulturchef Arne Ruth.

Här nämns också förföljelsen av Julian Assange. Denne fyller 50 år 3 juli och då kommer ”Stödkommittén för Julian Assange” att manifestera.

Jonathan Cook är en brittisk journalist baserad i Nazareth, Israel, och har vunnit Martha Gellhorn-priset för journalistik. Tal vid International Festival of Whistleblowing, Dissent and Accountability 8 maj 2021. Stämmer den optimistiska ansatsen i titeln?

Mediestriden: Tillgång och efterfrågan är på vår sida

Jag ville ta tillfället i akt att prata om mina erfarenheter under de senaste två decennierna av att arbeta som en oberoende frilansjournalist med ny teknik. En journalist som lämnade – eller kanske mer exakt, lämnades av – det vi vanligtvis kallar ”vanliga” media.

När jag ser tillbaka på den perioden förstår jag att jag var en av de första generationerna av journalister som slet sig loss från de stora medieföretagen – i mitt fall Guardian – och surfade på denna våg av ny teknik. Genom att göra det befriade vi oss från de snäva redaktionella begränsningarna som sådana medier ålägger oss som journalister, samtidigt som vi fortfarande kan hitta en publik, om än en mindre.

Fler och fler journalister följer en liknande väg idag – några få av eget val och flera av nödvändighet – eftersom de stora medieföretagen blir allt mer olönsamma. Men samtidigt som journalister försöker befria sig från de gamla medierna, arbetar samma stora medier mycket hårt för att skildra den nya tekniken som ett hot mot mediefriheten.

Detta mycket bekväma argument för dem själva, bör behandlas med stor skepsis. Jag kommer att använda mina egna erfarenheter för att argumentera för att det motsatta är sant. Och att den verkliga faran ligger i att låta de stora medieföretagen återupprätta sitt monopol på att beskriva världen för oss.

”MAIN STREAM”-KONSENSUS

Jag lämnade mitt jobb i tidningsgruppen Guardian 2001. Hade jag försökt bli en oberoende journalist 10 år tidigare än jag gjorde, hade det varit yrkesmässigt självmord. I själva verket skulle det ha varit helt omöjligt. Jag skulle definitivt inte ha suttit här och berättat för dig hur det var att ha tillbringat 20 år med att utmana den västerländska ”huvudströms”-konsensusen om Israel-Palestina.

Innan millennieskiftet, utan en plattform från en stor mediegrupp, hade journalister inget sätt att nå en publik, än mindre att skapa en själva. Vi var helt beroende av vår redaktion och de var återigen beroende av miljardär-ägare – eller i några fall, som med BBC, en regering – och av annonsörer.

När jag anlände till Nazareth som frilansjournalist, trots att jag hade en kontinuerlig anknytning till Guardian, stod jag snabbt inför ett brutalt val.

Tidningar skulle ha accepterat relativt ytliga artiklar från mig, de som stämde överens med ett decennier gammalt västerländskt kolonialt sätt att tänka på beträffande Israel-Palestina. Hade jag bidragit med sådana artiklar tillräckligt länge hade jag förmodligen lyckats försäkra någon av tidningarna om att jag var en foglig och pålitlig kille. Så småningom, när en position blev ledig, hade jag kanske fått ett välbetalt korrespondent-jobb.

Istället föredrog jag att skriva autentiskt – för mig själv, där jag rapporterade vad jag själv observerade snarare än vad som förväntades av mig av redaktionen. Detta innebar att motstånd skapades och att broarna till västerländska medier gradvis brändes.

Även i en digital tidsålder med nya journalistiska möjligheter, fanns det få platser att publicera på. Jag var tvungen att använda ett par av de nyare sajterna, vilka var beredda att publicera väldigt annorlunda berättelser om Israel-Palestina än de som kom från de västligt dominerande medierna.

LIKA VILLKOR

Det mest framträdande vid den tiden, som blev det första rätta hemmet för min journalistik, var Al-Ahram Weekly, en engelskspråkig systerpublikation av den berömda Kairo-tidningen. Få kommer ihåg eller läser Al-Ahram Weekly idag, eftersom den snart överskuggades av andra webbplatser. Men vid den tiden var det en sällsynt fristad på nätet för dissident-röster och inkluderade en reguljär spalt av den store, välkände intellektuelle, Edward Said.

Det är värt att ta en paus och tänka på hur utlandskorrespondenter opererade i världen före internet. De kunde njuta av en mycket läst, om än hårt kontrollerad, plattform i ett av den härskande klassens medier, men de hade bakom sig en livsviktig stödstruktur.

Deras tidning tillhandahöll en arkiv- och bibliotekstjänst, så att de enkelt kunde undersöka historiska och nyhetsvärda händelser i sin region. Det fanns lokal personal, som kunde hjälpa till att hitta källor och tillhandahålla översättningar. De hade fotografer som bidrog med foton till artikeln. Och de hade satellittelefoner för att skicka in nyheter från avlägsna platser.

Inget av detta var billigt. En frilansjournalist skulle aldrig ha haft råd med denna typ av stöd.

Allt förändrades med den nya tekniken, som snabbt jämnade ut spelreglerna. En Google-sökning blev snart mer omfattande än till och med det bästa tidningsbiblioteket. Mobiltelefoner gjorde det enkelt att hitta och prata med människor som var potentiella källor till information om saker. Digitalkameror, och därefter de allestädes närvarande mobiltelefonerna, innebar att det var möjligt att visuellt filma händelser utan att behöva en fotograf bredvid sig. Och e-postmeddelande innebar att det var enkelt att skicka artiklar från var som helst i världen, till var som helst, praktiskt taget gratis.

DOKUMENTERADE BEVIS

Den oberoende journalistik som jag och andra utvecklade vid millennieskiftet, blev assisterade av en ny typ av politisk aktivist, som använde liknande nya digitala verktyg.

Efter att jag anlände till Nasaret hade jag liten nytta av den traditionella ”accessjournalistiken” som mina kollegor i mediegrupperna huvudsakligen förlitade sig på. För att skydda Israels image var israeliska politiker och generaler inte frikostiga med sanningen. Mycket mer intressant för mig var de unga västerländska aktivisterna, som hade börjat bäddas in – innan termen förstördes av bolagsjournalisters uppförande – i palestinska samhällen.

Idag minns vi namn som Rachel Corrie, Tom Hurndall, Brian Avery, Vittorio Arrigoni och många andra, för det faktum att de, under de första åren efter årtusendet, antingen dödades eller sårades av israeliska soldater.

Men de var en del av en ny rörelse av politiska aktivister och medborgarjournalister – många av dem från den internationella solidaritetsrörelsen – som erbjöd en annan typ av tillgång.

De använde digitalkameror för att filma och protestera mot den israeliska arméns övergrepp och krigsförbrytelser från nära håll, i palestinska samhällen – brott som inte tidigare visats för den västerländska allmänheten. De skickade sedan dokumenten och ögonvittnesskildringen till journalister via e-post eller publicerade dem på ”alternativa” webbplatser. För oberoende journalister som jag själv, var deras arbete guld värt. Vi kunde utmana Israels osannolika framställningar med tydliga bevis.

Tyvärr gav de flesta koncern-journalister lite uppmärksamhet åt dessa aktivisters arbete. Oavsett detta krossades deras roll snabbt. Detta berodde delvis på att Israel insåg, att skjutningen av några få av dem hade en mycket effektiv avskräckande effekt och varnade andra för att hålla sig borta.

Men det berodde också på att tekniken blev billigare och mer tillgänglig – så småningom hamnade den i mobiltelefoner som alla förväntades ha – och palestinierna kunde filma sitt eget lidande mer omedelbart och utan mellanhänder.

Israels avfärdade av de tidiga, korniga bilderna av soldaters och bosättares övergrepp mot palestinier – såsom ”Pallywood” (palestinska Hollywood) – blev mindre och mindre sannolikt, även för deras egna anhängare. Snart filmade palestinierna i HD hur de misshandlades och publicerade det live på YouTube.

OPÅLITLIGA ALLIERADE

Det skedde en parallell utveckling inom journalistiken. Under de första åtta åren i Nasaret slet jag för att tjäna pengar på publicering online. Egyptiska löner var alldeles för låga för att stödja mig i Israel, och de flesta alternativa webbplatser saknade budget. Under de första åren levde jag ett spartanskt liv och tog från mina besparingar från mitt tidigare, välbetalda jobb hos Guardian. Under denna period skrev jag också en serie böcker, eftersom det var så svårt att hitta ställen att publicera min rapportering på.

Det var mot slutet av 1900-talet som de engelskspråkiga arabiska medierna, ledda av Al-Jazeera, verkligen tog fart, eftersom arabstaterna utnyttjade de nya gynnsamma förhållanden, som skapades av Internet. Dessa medier blomstrade ett tag genom att, bland delar av den västerländska allmänheten väcka aptiten för en mer kritisk bevakning av Israel-Palestina i synnerhet och västerländsk utrikespolitik mer allmänt. Samtidigt utnyttjade arabstaterna avslöjanden som publicerats av dissident-journalister för att få mer inflytande bland dem som bestämmer politiken i Washington.

Min tid med Al-Ahram upphörde plötsligt efter några år, eftersom tidningen blev mindre upptagen av att publicera svåra artiklar som skildrade Israel som en apartheidstat eller som förklarade vad dess bosättar-koloniala ideologi egentligen var. Rykten nådde mig att amerikanerna hade pressat den egyptiska regeringen och dess media, för att tona ned de dåliga nyheterna om Israel.

Detta var det första av flera farväl som jag var tvungen att göra från dessa engelskspråkiga arabiska medier. När deras västerländska läsekrets och synlighet växte, väckte de alltid fientlig uppmärksamhet från västerländska regeringar och förr eller senare måste de kapitulera. De var aldrig mer än instabila, opålitliga allierade för västliga dissidenter.

REDAKTÖRER SOM VALLHUNDAR

Återigen skulle jag ha tvingats lämna journalistiken om det inte hade varit för en ny teknisk innovation – framväxten av sociala medier. Facebook och Twitter konkurrerade snart med de stora mediegrupperna som plattformar för att sprida nyheter.

För första gången var det möjligt för journalister att utöka sin egen publik oberoende av ett medium. I några få fall förändrade det maktbalansen dramatiskt till förmån för dessa journalister. Glenn Greenwald är förmodligen det mest framträdande exemplet på denna trend. Han blev uppsnappad, först av Guardian och sedan av miljardären Pierre Omidyar, för att etablera the Intercept. Nu arbetar han på egen hand och använder den redaktionella hands-off online-plattformen Substack.

I en nyhetsmiljö som främst drevs av delningar uppskattades initialt journalister med sina egna stora och lojala följarskaror.

Men de utgjorde också ett implicit hot. De stora medieföretagens roll är att tjäna som en figurativ vallhund, som varje dag vallar journalister in i en ideologisk fålla – den publikation de skriver för. Det finns några små meningsskillnader och skillnader i betoning mellan konservativa publikationer och liberala, men de tjänar i slutändan samma företags-, affärsvänliga, koloniala, krigiska agenda.

Det är publikationens uppgift, inte journalistens, att forma läsarnas värderingar och världsbild, så att spektrumet av möjliga tankar snävas in över tid.

LÄSARE TILL UNDSÄTTNING

I den nya miljön med sociala medier började saker och ting förändras. Inte bara har vissa journalister blivit mer inflytelserika än de medier de skriver för, men andra har helt övergett modellen anställd-tjänare. De har kommit till slutsatsen att de inte längre behöver en stor mediegrupp för att säkra en publik. De kan publicera sig själva, bygga sin egen läsekrets och generera sina egna inkomster – frigöra sig från de storas träldom.

Under de senaste åren är detta en väg jag själv har följt – och som för det mesta har finansierats av läsarna. För de flesta av oss är det ett osäkert alternativ. Men det är också befriande – på ett sätt som ingen tidigare generation av journalister kunde ha föreställt sig möjligt.

Vi är inte föremål för någon redaktionell tillsyn eller kontroll, förutom vår egen självpåtagna känsla av vad som är rätt och rättvist, eller i vissa fall vad vi tror att våra läsare är beredda att höra. Vi har inga chefer eller annonsörer att behaga eller tillfredsställa. Vår ägare är läsarna. Och med en ägare som är så mångsidig och diffus, har vi befriats från miljardärernas och företagens tyranni.

Denna nya modell för journalistik är revolutionerande. Det finns verkligen pluralistiska medier. Den tillåter ett mycket bredare spektrum av tankar att nå huvudströmmen än någonsin tidigare. Och kanske ännu viktigare, den tillåter oberoende journalister att undersöka, kritisera och exponera företagsmedier i realtid och visa hur lite pluralism de tillåter och hur ofta de tillgriper uppenbara lögner och propagandatekniker.

Det faktum att ett fåtal journalister och aktivister så övertygande och lätt kan riva sönder företagsmedias bevakning, avslöjar hur liten relation denna bevakning ofta har till verkligheten.

JOURNALISTER TILL UTHYRNING

Naturligtvis accepterade de dominerande medierna inget av detta utan att göra motstånd, även om de var tröga med att förstå farorna.

Dissident–journalister är inte bara ett problem, eftersom de har undkommit miljardär-klassens kontrollmekanismer och ofta gör ett bättre jobb med att bygga upp en läsekrets än sina kollegor. Värre är att dissident-journalister också utbildar läsarna, så att de är bättre rustade att förstå vad företagsmedier är: att det är ideologisk prostitution; de utgör journalistik och kommentarer att hyra, av en härskande klass.

Företagsmedias motattack mot detta hot tog inte lång tid. Kritik – berättad av företagsmedierna – har försökt att åstadkomma karaktärsmord på dissident-journalister och pressa de sociala medier som är värdar för dem. Verkligheten har vänts upp och ner. Alltför ofta är det kritiskt tänkande hos dissident-journalister som avfärdas som ”falska nyheter”, och det är den verkliga pluralismen som sociala medieföretag oavsiktligt har tillåtit, som fördöms som erosion av demokratiska värden.

Sociala medier har bara gjort svagast möjliga motstånd mot de traditionella mediegruppernas kampanj, som kräver att de skall slå ner på dissidenter. När allt kommer omkring är också de en mediegrupp och har lite intresse av att främja yttrandefrihet, kritiskt tänkande eller pluralism.

MANIPULERADE ALGORITMER

Det lilla motståndet de gjorde under en kort period speglade till stor del det faktum att deras tidiga affärsmodell var att ersätta top-down traditionella medier med ett nytt bottom-up-media, som i huvudsak leddes av läsarna. Men eftersom sociala medier gradvis har smält samman med de traditionella dominerande medierna, har de föredragit att delta i censuren och marginalisera dissident-journalister.

En del av detta görs öppet, med förbud mot individer eller alternativa webbplatser. Men oftare görs det i det fördolda, genom manipulation av algoritmer, vilket gör dissident-journalister nästan omöjliga att hitta. Vi har sett våra sidvisningar och delningar minska under de senaste två åren, eftersom vi förlorar nät-kampen mot desamma, förment ”auktoritativa källorna” – de härskandes medier – som vi har avslöjat som bedragare.

Den perversa, mycket fria skildringen från de dominerande medierna om nya medier, är för närvarande svår att missa i de obevekliga attackerna mot Substack. Denna öppna plattform är värd för journalister och författare som vill bygga sin egen publik och finansiera sitt eget arbete från läsardonationer. Substack är den logiska slutsatsen på en väg som jag och andra har gått i två decennier. De blir inte bara bara kvitt mediernas vallhunds-redaktörer, det avskaffar också de ideologiska fållor som journalister ska vallas in i.

EN SMUTSIG BERÄTTELSE

James Ball, vars smutsiga historia inkluderar att vara Guardians ledande nedsvärtare av Wikileaks grundare, Julian Assange, var ett förutsägbart val när Guardian Group försökte sätta Substack i vanrykte denna månaden. Här är Ball löjligt bekymrad över hur större frihet för journalister kan skada det västerländska samhället genom att förstärka så kallade ”kulturkrig”:

Oro uppstår kring vad Substack egentligen är. Är det en plattform som är värd för nyhetsbrev och hjälper människor att upptäcka dem? Eller är det en ny typ av publikation, en som är beroende av att förstärka kulturkrigen för att hjälpa splittrande författare att bygga en hängiven läsekrets? …

 Att vara på Substack har för vissa blivit ett tyst tecken på att vara en part i kulturkriget, inte minst för att det är mycket lättare att bygga en hängiven och betalande följarskara genom att betona att du ger dina läsare något som mainstream inte kommer att ge dem.

Ball är den typ av andrarangs-stenograf som inte skulle ha haft en journalistisk karriär om han inte var en ’hitman’ för en mediegrupp som Guardian. Dold i artikeln är den verkliga orsaken till hans – och Guardians – oro över Substack:

Så stor är Substacks senaste berömmelse, att folk nu är oroliga för att det kan vara den sista saken som kan döda traditionella medier.

Lägg märke till hur långt han sträcker ordet ”folk” i den citerade meningen. Inte du eller jag. ”Folk” hänvisar till James Ball och Guardian.

ALLVARLIGT PRIS

Men den största faran för mediefriheten ligger utanför alla förmodade ”kulturkrig”. Efterhand som kampen för kontroll över berättelserna intensifieras, står det mycket mer på spel än förolämpningar eller till och med diskriminerande algoritmer.

Ett tecken på hur långt den härskande politiska och medieklassen är villig att gå för att stoppa dissident-journalistik – en journalistik som försöker avslöja korrupt makt och hålla den ansvarig – är att de har statuerat exempel på de mest betydande journalisterna i den nya eran genom att förfölja dem.

Wikileaks grundare, Julian Assange, har varit utom synhåll i ett decennium – först som politisk asylsökande, sedan som fånge i ett brittiskt fängelse – utsatt för ändlöst skiftande förevändningar för fängslandet. Först var det en våldtäktsutredning som ingen ville fortsätta med. Då var det för en mindre borgen-överträdelse. Och nyligen – eftersom de andra anklagelserna har passerat sitt bäst före datum – har det varit att för att ha avslöjat USA:s krigsförbrytelser i Irak och Afghanistan. Assange kan försmäkta i fängelset under många år framöver.

Den förre brittiska ambassadören Craig Murray, en kolumnist på sin blogg om de juridiska övergreppen mot Assange, har själv upplevt vedergällningen från den härskande klassen. Han anklagas och befinns skyldig i ett uppenbart meningslöst ”pussel-identifierings”-fall som har att göra med rättssaken mot Alex Salmond.

Min föreläsning är gjord för tidigt för att veta resultatet av domen mot Murray, som skulle meddelas dagen före denna festival [han dömdes till 8 månaders fängelse, ö.a..].

Men behandlingen av Assange och Murray har skickat ett tydligt meddelande till alla journalister, inspirerade av deras mod och deras engagemang för att hålla makten ansvarig: ”Du kommer att få betala ett högt pris. Du kommer att förlora år av ditt liv och en massa pengar på att kämpa för att försvara dig själv. Och slutligen kan vi och kommer vi att spärra in dig ”.

EN TITT BAKOM FÖRLÅTEN

Västs eliter kommer inte utan kamp att ge upp de korrupta institutioner som upprätthåller deras makt. Vi skulle vara dumma om vi trodde något annat. Men ny teknik har erbjudit oss nya verktyg i vår kamp, ​​och den har förändrat slagfältet på sätt som ingen kunde ha förutsagt för ett decennium sedan.

Den härskande klassen har tvingats in i ett spel där det, medan man förtrycker en av oss, snart dyker upp en ny. Varje gång de trakasserar eller tar bort en plattform som vi använder, dyker det upp en annan – som Substack – för att ersätta den. Det beror på att det alltid kommer att finnas journalister som är fast beslutna att hitta ett sätt att titta bakom förlåten och berätta vad de hittade där. Och det kommer alltid att vara publiken som vill veta vad som finns bakom förlåten. Tillgång och efterfrågan är på vår sida.

De konstanta hoten och våld från politiska eliter och mediaeliter för att krossa mediemångfalden, med hänvisning till ”demokratiska värderingar” kommer bara att leda till att ytterligare avslöja de dominerande mediernas och deras anlitade författares hyckleri.

Vi måste fortsätta att kämpa, för själva kampen är en form av seger.

Relaterat

På Pressfrihetens dag för Assange och yttrandefrihet: Manifestation både utanför DN och SvT!
Pentagon förbereder massiv censur av internet.

Microsoft integrerar NewsGuard i sin webläsare i kampen mot falska nyheter och yttrandefrihet.
* Universitetslektor avstängd för kritik av angreppskrig & Israels övergrepp! Nytt exempel på angrepp på yttrandefriheten.
* Facebook leder arbetet för minskad yttrandefrihet på nätet
* Google vill bli sannings-ägare men inte sannings-sägare.
* 14/11 2016. De spionerar på dig också via internet!
* Hur hemliga agenter infiltrerar Internet för att manipulera, lura och förstöra ditt rykte.
* False flag förleder, förvanskar fakta, förfärligt fult.

* Hur USA ska censurera internet
* USA vill upphäva fria internet – ett av flera ingrepp mot yttrandefriheten
* Ökad censur i USA
Tyskland styrker yttrandefrihet i grundlagen
* Facebook får filter för falska nyheter i Tyskland
* Facebook stänger Palestinas största nyhetssite, och stryker konton på uppdrag av USA & Israel
* Den nya McCarthyismen
* Konflikt om konflikt om Ryssland, och PK
* Även Danmark vill minska yttrandefriheten
* EU vill censurerar Bonnierägd tidning i Tyskland
* Europaparlamentet stoppar film som rentvår Rysslands regering.
* Google hyr 10 000 personer för att censurera Youtube
* Yttrandefriheten inskränks också i USA – ny McCarthyism
* Minskad frihet på nätet i Tyskland
* Macron inskränker yttrandefriheten i Frankrike
* Köpta journalister igen

Förhållanden i Sverige.

* Fri lejd och frihet för Julian Assange! Försvara yttrandefriheten! Från manifestation i Stockholm
* Räcker det med dumheter nu, Fridolin?
* Jonas Gardell föreslår nätcensur och kulturministern är förstående
* Jan Myrdal: Paradoxal tankefrihet och mina svenska erfarenheter
* Läs Folket i Bild Kulturfront – ”militant röst för fred, yttrandefrihet och folkets kultur”, som går framåt
* Konflikt om ”Konflikt” om Ryssland och PK.
* Vet Radions “Konflikt” vad demokrati är? Om demokratin i Ryssland, Sverige och USA.
* Fortsatt debatt med Ivar Ekman, Konflikt, Sveriges Radio om USA, Ryssland, media mm.
* Censurerat om massakern i Odessa

* Inte bara Svenska Institutet – flera tecknen på kommande censur i Sverige?
* Det behövs en ny fredsrörelse Del 3 – yttrandefrihet
* Debatt med DN:s Erik Helmerson om yttrandefriheten i Ryssland

* Principiellt om tryckfrihet 20/10
* Debatt om yttrandefrihet: Nya Tider, DN och nazism 25/10Jan Myrdal vs. Margareta Zetterström – fortsatt debatt 25/10
* Om Åsa Linderborg, Jan Myrdal, Nya Tider och rasister. Gästblogginlägg 28/10
* Jan Myrdal – Var står fienden? 28/10
* Debatten om yttrandefriheten rasar vidare 16/11
* Yttrandefrihetens brister: ABF, Ukraina
* Öppet brev till SVT om ukrainska organisationers försök att påverka sändningen av dokumentären Ukraina – revolutionens mörka sida.