Den här viktiga ledartikeln Global Times: Biden’s way of slamming Beijing-Moscow relations is humiliating Russia: Global Times editorial har jag fått av en läsare. Tack Ivan! Finns en oro i Kina över islossning mellan Ryssland och USA? Framtiden får utvisa det.
Läs lika kritiskt som om det vore i DN eller i New York Times!
USA:s president Joe Biden gjorde sitt bästa för att driva en kil mellan Kina och Ryssland under en presskonferens efter sitt möte med Rysslands president Vladimir Putin.
Biden sa, “Ryssland befinner sig i en mycket, mycket svår position just nu” och “pressas av Kina”. Han sa också att Ryssland har “en gräns på många hundra mil med Kina”. Kina går framåt och strävar efter att vara den mäktigaste ekonomin i världen och den största och mäktigaste militären i världen. Ryssland är i en situation där de kämpar med ekonomin”.
En sådan grundlös provokation är en förödmjukelse av det ryska folket och behandlar ett av de mäktigaste länderna i världen som en idiot.
Vilket land pressar Ryssland strategiskt? Vad är källan till Rysslands ekonomiska svårigheter de senaste åren? Ett stort antal fakta är alltför uppenbara. USA har orsakat vågor av skada till Ryssland och Biden vill bara överföra skulden till Kina. Detta är en illusion som endast är möjlig under allvarlig politisk autism och narcissism.
Efter upplösningen av Sovjetunionen genomförde USA en otroligt brutal press på Rysslands strategiska utrymme. Nato expanderade österut för att inkludera alla de tidigare Warszawa-pakts länderna och avancerade sin position till de tre baltiska staterna som var under Sovjetunionens inflytande.
Rysslands strategiska utrymme grävdes nästan upp av Nato, och USA:s politik att pressa Ryssland var extrem. Det har sällan förekommit en så ond ensidig press mellan stormakter i historien. Enligt många utomstående har Ryssland hållit lugnet tillräckligt länge. Men när USA och väst ville skära av Ukraina, “navelsträngen till Ryssland”, valde Moskva att slå tillbaka.
Rysslands ekonomiska svårigheter beror direkt på de gemensamma sanktionerna som införts av USA och andra västländer. Enligt rysk statistik har bara USA infört mer än 90 sanktioner mot Ryssland. Tillsammans med europeiska sanktioner finns det för närvarande mer än 400 ryska individer och mer än 500 enheter på Västs svarta lista.
Handelsvolymen mellan Ryssland och Europa 2013 var cirka 410 miljarder dollar men den sjönk till 219 miljarder dollar år 2020. De amerikanska och europeiska sanktionerna har påverkat Rysslands energi- och militärindustri och avskurit Rysslands tidigare finansieringskanaler. Dessutom försvagade USA och Europa rubeln, vilket ledde till dess kraftiga nedskrivningar.
På grund av den relativt stora osäkerheten i den ryska affärsmiljön fortsätter en del Rysslands kapital att flöda ut medan västerländska investerare tvekar att komma in på den ryska marknaden.
Landgränsen mellan Kina och Ryssland är verkligen lång men det är en problemfri gräns som är mycket fredlig. Människor från två sidor av gränsen har aktiva ekonomiska utbyten. Kina och Ryssland är strategiska samarbetspartners och deras ömsesidiga förtroende har en solid politisk grund. När han ställs inför provokativa frågor från amerikanska journalister, svarade Putin tydligt att Peking inte är ett hot mot Moskva och att Kina är en vänlig nation. Han sa också att, ännu viktigare, på grund av arten och nivån av relationerna mellan Kina och Ryssland och vidare att Ryssland inte är ”oroligt” över Kinas utveckling.
Den årliga handeln mellan USA och Ryssland är drygt 20 miljarder dollar, medan handeln mellan Kina och Ryssland uppgår till mer än 100 miljarder dollar. Medan USA införde en högteknologisk blockad mot Ryssland, har det högteknologiska samarbetet mellan Kina och Ryssland blivit alltmer aktivt. De två länderna släppte nyligen en färdplan för en internationell månforskningsstation. Förra månaden inledde ledare från de två länderna samarbetet inom kärnenergi och Ryssland via videolänk. Kina importerade 83,57 miljoner ton råolja från Ryssland 2020 och de två länderna stötte varandra ömsesidigt i energisäkerhet.
Det finns för många fakta som avslöjar USA: s hot och tryck mot Ryssland. Bidens anklagelse om att Kina ”pressar” Ryssland är falskt. Kommunikation ansikte mot ansikte mellan ryska och amerikanska ledare hjälper de två sidorna att hantera sina åsiktsskillnader, och Kina välkomnar detta. Men förhoppningsvis förväntar sig inte Biden och hans administration för mycket av den dumma tanken att spränga Kina och Ryssland. Det omfattande strategiska partnerskapet mellan Kina och Ryssland har genomgått tester och blivit en oföränderlig gemensam strategisk resurs för de två länderna. Å ena sidan erkände Putin det konstruktiva i mötet med Biden men å andra sidan sa han också att han inte hade några illusioner om förbindelserna med USA: ”Det finns inga illusioner och det kan inte finnas några.”
Förenta staterna är i realiteten i en svår geopolitisk kris. Sedan kollapsen i Irak-kriget år 2003 som ju planerades av de neokonservativa att omfatta regimbyten i åtta länder i regionen har Förenta staterna upphört med att kunna projicera seriös makt på den euro-asiatiska kontinenten. Ska man tro den amerikanske nestorn på området Zbigniew Brzezinski(numera avliden) så dominerar den makt världen som har ekonomisk och politisk makt mellan Kina och Centralasien – och det är ju som alla inser inte USA, vilket man dock själv trodde för tjugo år sedan. Ryska Federationens och Folkrepubliken Kinas nära samarbete och tidvis allierade i viktiga frågor är ett dråpslag mot Washington, sunda krafter där måste helt enkelt inse detta klart. Sjömakter i historien som t.ex. Storbritannien, Japan och Förenta staterna blir i allmänhet mycket mäktiga, men försvinner snabbare från världsscenen än klassiska kontinentalmakter. Kina har rest sig och tänker inte ta diktat från neokonservativa äventyrare i Hong Kong-frågan och lyda diktat från gamla kolonialmakter.
Den ryska diplomatiska kåren, som anses vara den bästa i världen, brukar inte för inte kallas Rysslands fjärde vapenslag. Lavrov anses därutöver ibland vara den nu skickligaste utrikesministern i världen. Sida vid sida med den förre amerikanske mumlande Pompeo, som knappt kunde uttrycka en fras på egen hand utan manus, framstod den amerikanska svagheten som pinsammast och allra skarpast. Förenta staterna må ha massor med nya vapensystem och femtioelva tankesmedjor om våld och härjande politik i världen, men de vinner bara krig på film, men i praktiken inga krig sedan dråpslaget i Somalia kring år 1992.
Världens mäktigaste och viktigaste ekonomiska relation och axel är den mellan Europeiska Unionen och Kina. Ett klokt Europa kommer därför inte gå i amerikansk drängtjänst för att oklokt förstöra den, hur mycket baltiska, polska och ukrainska USA-fanatiker än önskar och vill. Enligt CIA:s egen statistik är EU-zonen världens största ekonomi sedan 1990-talet och Kina är redan världens största producerande nation, sju eller åtta av världens tio största hamnar ligger i Kina, en i Europa och ingen i Amerika. Folkrepubliken Kina äger dessutom majoriteten av de amerikanska skuldpapperen. Det är en mäktig position.
Strategiskt är den amerikanska epoken över. Det 21:a århundradet är det verkligen det euroasiatiska. Det vore fullständigt tanklöst av Europa att spela bort detta givna faktum och hålla Europas alla knasiga Pentagonkramare under armarna. De lever i en svunnen epok.
Det är väl frågan om inte Bidens framstötar är mer skrattretande än förödmjukande, och om Moskva och Beijing över huvud taget bryr sig så mycket om dessa klumpiga splittringsförsök. USA har, vad det verkar, kört slut på all intelligent argumentation och försjunker i stället i drömmar, där det fortfarande går att neutralisera någon part av axeln Moskva-Beijing och angripa den andra. Det går inte. M&B är väl mer intresserad av nya samarbetsprojekt, i stil med en rysk-kinesisk månbas, än med USAmerikaner, som ändå inte har något nyttigt att bjuda på.
Det som är så förvånande och framträdande inte bara under clownadministrationen under Trump liksom under dagens pdeudoliberala dagdrömmare i Biden-styret är den amerikanska öppna klantigheten i ordval och synnerligen kontraproduktiv klumpig taktik, där verkligen högstående stil och klass i diplomati och politiskt hantverk saknas så uppenbart. Vi ser helt enkelt hur den amerikanska politiska dagordningen och kulturen gått in i ett slags intellektuellt Brezjnev-sönderfall. De konservativas tankeverksamhet i QAnon-teorierna får ju Förenta staterna -tyvärr- att framstå som rena Gökboet, eftersom det också blir farligt för omvärlden med en stormakt i desperat sönderfall.