Krisen i Tunisien tilldrar sig viss uppmärksamhet. Landet presenterades som det mest lyckade exemplet på ”Den arabiska våren”. ”COVID-19 skördar många dödsoffer, landets arbetslöshet ligger på cirka 17 procent och runt 40 procent av de tunisiska ungdomarna är arbetslösa.” Arabiska vårens framgångssaga under hot – nu skakar det goda exemplet
Sveriges Radio rapporterar kl 08.45 att IMF kräver att man tar bort subventioner på mat och el – vilket kommer att öka priserna och fattigdomen. Så agerar IMF generellt – minskat offentligt, demokratiskt stöd och ökat utrymme för kapitalet från olika länder att tjäna pengar på krisen. https://sverigesradio.se/artikel/matpriserna-skenar-i-tunisien
Jag har hittat en artikel i https://dissidentvoice.org/2021/07/the-crisis-in-tunisia/ av Yanis Iqbal från 30 juli. Översatt av Rolf Nilsson.
Yanis Iqbal är en frilansskribent baserad i Aligarh, Indien.
Sedan artikeln skrevs har ett och annat hänt, som att: Tunisia: Ennahda welcomes dialogue with president.
Krisen i Tunisien
Den 25 juli 2021 avskedade Tunisiens president Kais Saied premiärminister Hichem Mechichi, frös parlamentet, avbröt parlaments-medlemmarnas rättsliga immunitet och tog kontroll över allmänna åklagar-myndigheten. Han varnade för alla väpnade reaktioner på hans handlingar: ”Försvaret kommer att svara med kulor mot den som skjuter en kula”. I timmarna efter Saieds tillkännagivande samlades enorma folkmassor till hans stöd i Tunis och andra städer, medan militären blockerade parlamentet och den statliga tv -stationen.
Populariteten för Saieds beslut härrör från tunisiernas legitima ilska mot sitt lands parlament, som har blivit mycket impopulärt. När presidenten avskedade hälsoministern efter en misslyckad hantering av drop-in centra för vaccinering och beordrade armén att ta kontroll över ansvaret för hanteringen av pandemin, ägde folkliga protester rum mot regeringen, vilket kulminerade i dagens maktskifte. Dessa förändringar är inbäddade i en strukturell ram, som präglat Tunisien under hela tiden efter 2011.
Nyliberalism
Den 17 december 2010 satte Mohamed Bouazizi – en tunisisk gatuförsäljare – eld på sig själv, efter ytterligare ett fall av trakasserier och förnedring från lokala poliser och kommunala tjänstemän. Inom några timmar efter hans självbränning började protester bryta ut över staden, de tog snabbt fart och spred sig utåt till andra städer. Bouazizis död var utdragen och plågsam; när han slutligen dog den 4 januari 2011 rasade den eld, som hans handling startade, i den nationella huvudstaden. På några dagar tvingades diktatorn Ben Ali i exil.
Tunisiens folk motsatte sig inte bara Ali-administrationens politiska auktoritära styre, utan också den nyliberala politiken under hans styre, vilken skapade massiv ojämlikhet, arbetslöshet och utbredd misär. De härskande eliterna ignorerade fullständigt den senare dimensionen och valde att införa ytterligare nyliberalism i efterdyningarna av revolutionen. Tunisiens nuvarande regeringsparti, det islamistiska Ennahda, samlade röster eftersom det hade blivit förbjudet under Ali-regimen. Många uppfattade det som revolutionärt.
Regeringar under ledning av Ennahda genomförde dock marknadsekonomiska reformer mot lån från Internationella valutafonden (IMF). Nedskärningar av bränslesubventioner, prishöjningar och neddragning av offentliga anställningar synkroniserades med berikandet av bourgeoisin. Nu, tio år efter revolutionen, är arbetslösheten i Tunisien nästan 18%. Max Ajl, Bassam Haddad och Zeinab Abul-Magd noterar:
Staten har absorberat de politiska effekterna av utarmningen och fördelat subventioner till folket för att absorbera social oro. Dess huvudsakliga roll har varit att begränsa missnöjet med hjälp av subventionernas morot och det statliga våldets piska, samtidigt som den fungerar som en mekanism för att öka Tunisiens integration i den internationella arbetsfördelningen: genom att öka den globala värdelagen genom valutadevalvering, fördjupat handelsavtal med EU och att öppna upp jordbruket för utländska investeringar … Oroligheterna har intensifierats. Regeringen har nästan helt blivit en mekanism för ständigt fortsatt ackumulering.
Caesarism
Det tunisiska samhället – liksom alla andra samhällen – är en helhet som är strukturerad i dominans. Bland de olika strukturella instanserna kommer en instans att ha den dominerande rollen: motsättningar på andra nivåer kommer att bli hänvisade till denna instans (för att därigenom avvärja ett revolutionärt utbrott) eller många motsättningar kan stråla samman i denna instans (vilket ger möjlighet till ett revolutionärt utbrott). Den dominerande instansen kommer att variera beroende på den sociala formationen, men i alla händelser bestäms dess roll – i sista hand – av ekonomin. Med andra ord, ekonomin utövar ofta sina effekter indirekt, genom att bestämma den specifika effekten av andra instanser.
Saieds seger i presidentvalet i oktober 2019 försköt de ekonomiska gränserna för Tunisiens postrevolutionära system till den politiska nivån. Besvikna över de dysfunktionella reglerna för status quo, valde tunisierna någon som försökte framställa sig själv som en antipolitiker. Genom att ställa upp som oberoende och med smeknamnet ”Robocop”, för sin stränga, monotona karaktär, lovade Saied att slå till mot korruptionen i den politiska klassen. Hans antikorruptions-budskap förvandlades mer och mer till en omfattande berättelse om systemkritisk populism; en önskan om större maktbefogenheter gav sig snart till känna.
I april 2021 förklarade Saied: ”Presidenten är överbefälhavare för de militära och civila väpnade styrkorna. Låt detta stå klart för alla tunisier”. En månad senare avslöjade Middle East Eye förekomsten av ett hemligt dokument, där presidentens rådgivare rådde honom att genomföra en ”konstitutionell kupp”. Således hade Saieds presidentskap från början karaktären av vad Antonio Gramsci kallade ”Caesarism” – ett fenomen där en individ bryter stillaståendet i ett socioekonomiskt system, genom att fungera som en balanserande faktor mellan klasserna och demagogiskt representera de underställda massornas intressen. Gramsci utvecklar detta så här:
[Innehållet] är krisen i den härskande klassens hegemoni, som inträffar, antingen för att den härskande klassen har misslyckats i något större politiskt åtagande som den har begärt, eller tvingat fram med våld, de breda massornas samtycke (till exempel krig), eller för att enorma folkmassor (särskilt bönder och småborgerliga intellektuella) plötsligt har övergått från ett tillstånd av politisk passivitet till en viss verksamhet, och ställt krav som tillsammans, om än inte organiskt formulerade, ger upphov till en revolution … Den traditionella härskande klassen, som har många utbildade kadrer, byter ut personer och program och, med större hastighet än vad de underordnade klasserna uppnår, återtar den kontroll som gled ur dess grepp. Kanske kan den göra uppoffringar och utsätta sig för en osäker framtid genom demagogiska löften; men den behåller makten, förstärker den just nu och använder den för att krossa sina motståndare och sprida dess ledande kadrer, som inte kan vara särskilt många eller högutbildade … När krisen inte finner denna organiska lösning, utan den av en karismatisk ledare, betyder det att det finns en statisk jämvikt (vars faktorer kan vara olika, men där den avgörande är de progressiva krafternas omognad); det betyder att ingen grupp, varken de konservativa eller de progressiva, har den styrka, som behövs för seger, och att även den konservativa gruppen behöver en mästare.
I Tunisien försvagades gradvis den hegemoniska förmågan i det historiska blocket efter 2011, när en nyliberal orientering ivrigt omfamnades av både islamistiska och sekulära politiska krafter. Folkrörelserna, med sin sporadiska och oorganiska karaktär, visade sig vid denna stagnerade kritiska tidpunkt oförmögna att radikalt ta över. Tunisierna blev därför begåvade med Saied, som övervann dödläget genom att släppa loss den kejserliga logiken för delegering till en stark ledare. Hans ideologiska projekt har slutat med de aktuella händelserna, där tunisierna har demobiliserats genom en omkonfigurering av den politiska arenan. Hur kommer de progressiva sektorerna att ställa sig till dessa omvandlingar?
Tunisiens Workers’ Party of Tunisia (PCT), som står till vänster, gjorde ett uttalande den 26 juli 2021, där man fördömde Saieds åtgärder och kallade dem ett brott mot konstitutionen. Medan man erkände att regeringen har lett landet in i en djup ekonomisk kris, konstaterade PCT att Saieds agerande inte är en lösning på de problem som folket står inför, när det hotar landets unga demokrati och har ”lanserat en väg mot att återupprätta systemet med absolut envälde igen.”
Partiet har hävdat att vägen ut ur krisen är ”det tunisiska folkets arbete med att upprätta en folkdemokrati baserad på rättsstaten, makten i folkets händer, med suveränitet över landets förmågor, resurser och med oberoende politiska beslut, social rättvisa och jämlikhet mellan alla män och kvinnor.”