Metaforerna vi tänker med – avgörande för psykologisk krigföring

Den här artikeln av Pål Steigan 14/8 har översatts av Rolf Nilsson https://steigan.no/2021/08/metaforene-vi-tenker-med-fortellerkunsten-avgjorende-for-psykologisk-krigforing/ Den behandlar en synnerligen viktig fråga inom inte bara politiken – vilka ”förhållanden” (i vid mening) formar våra åsikter.

Metaforerna vi tänker med – berättarkonsten avgörande för psykologisk krigföring

Varför använder internationella medier så mycket pengar på att sälja berättelser som White Helmets.

Redaktör Romelsjö: Metaforen är ett bildligt uttryckssätt där ett begrepp tillfälligt byts ut mot ett begrepp som liknar det ursprungliga begreppet. (Wikipedia.) Globalpolitics.se; White Helmets medger att de arrangerade en falsk gasattack i Syrien – Assad fick skulden.. Den blödande pojken i Aleppo – false flag? och tio fakta.
Har du sett det här ? Pojken i ambulansen och medias ansvar

”The Boy in the Ambulance” (två olika versioner (Red.:samt två artiklar ovan), här i Time och här från en intervju med president Assad, där han säger att det är en fejkad bild, döm själv ö.a.) eller historien om kuvösbarnen i Kuwait? De gör detta för att deras experter på beteendepsykologi vet att våra hjärnor tänker i metaforer, och att om de kan få en sådan historia att sitta, kommer det att vara nästan omöjligt att bekämpa den med argument. Propaganda är hårt programmerad in i de innersta mekanismerna i vår hjärna och vårt tänkande. Det är också därför ansiktsmaskerna är så viktiga för dem (under Coronapandemin, ö.a.), de är en visuell metafor som säger: fara, fara, fara och som upprätthåller rädslan och stödet för undantagslagarna.

Vi behöver metaforer för att tänka

Sedan urminnes tider har människor suttit runt lägereldar och berättat historier för varandra. De har ofta handlat om familjens ursprung, stammen, klanen, folket. Det har varit historier om hjältedåd och skurkar, om guldålder och motgångar och allt möjligt annat. Men berättelserna har inte bara handlat om tidsfördriv och underhållning. De har hjälpt till att hålla ihop människor, att motivera dem och att stärka moralen, inte minst i svåra tider.

Det finns otaliga moderna berättelser som har haft lite eller ingenting att göra med verkligheten, men som ändå dröjt sig kvar, eftersom de har bränt sig in i det kollektiva minnet. Man kan naturligtvis (och med rätta) säga att det är så för att segrarna skriver historien. Men det finns en annan anledning. Detta beror på att våra hjärnor behöver berättelser för att få en komplex och svår värld att hänga ihop.

George P. Lakoff är en amerikansk forskare, en så kallad kognitiv lingvist. Han hävdar att berättelser och metaforer är helt centrala för vårt sätt att tänka och agera. En begreppsmässig metafor är inte bara ett språkligt grepp som används i kommunikation, det formar också hur vi tänker och vad vi gör. I boken Metaphors We Live By (1980) skriver han och Mark Johnson om hur vardagsspråket är fullt av sådana metaforer, som vi oftast inte tänker på. Där hävdar han att de mänskliga tankeprocesserna i hög grad är metaforiska.

Lakoff har också utvecklat begreppet embodied mind, vilket innebär att hjärnan är helt beroende av hur resten av kroppen är och fungerar. Han hävdar att våra begrepp, även de mest analytiska av dem, är långt ifrån så kristallklara och kategoriska som vi tycker om att tänka att de är. Tvärtom, de är lika sammansatta och oklara som resten av vår kropp. ”Vi är neurala varelser. Våra hjärnor hämtar stoff från resten av våra kroppar, och som de fungerar i världen bidrar till att strukturera de begrepp vi använder för att tänka. Vi kan inte tänka vad som helst – bara vad våra kroppsliga hjärnor tillåter oss. ”

USA har ett antal starka berättelser som hjälper till att konstituera den amerikanska identiteten och deras självuppfattning. Tänk bara på hur starkt ordet freedom – frihet är i all amerikansk retorik. Eller alla berättelser om «rags to riches», dvs tanken att USA är landet där skoputsarpojken kan bli miljardär. Detta är egentligen bara en variant av berättelserna om Askungen, som är mycket gamla och som finns i många varianter i många kulturer. I verklighetens USA är den sociala rörligheten faktiskt mycket mindre än till exempel i Norge. Men det spelar ingen roll så länge som de flesta amerikaner, och inte så få norrmän, tror att det är tvärtom.

Drömmaskinernas roll

I detta perspektiv är Hollywood inte bara en underhållningsindustri, utan en kollektiv drömmaskin, som hjälper till att upprätthålla en självuppfattning och en berättelse som i verklighetens värld har passerat bäst-före-datum, men som hjälper till att hålla samhället samman och tron på framtiden uppe.

Möjligheten att använda film för att berätta övertygande historier är ett kraftfullt vapen, särskilt om det medvetet används för att legitimera krig, mord och olaglig aktivitet och för att undergräva demokratins grundprinciper.

Det här skriver forskaren Pearse Redmond i den vetenskapliga artikeln The Historical Roots of CIA-Hollywood Propaganda. Artikeln är en av flera i en serie akademiska artiklar i tidskriften The American Journal of Economics and Sociology.

Vi har tidigare hänvisat till en annan artikel i samma serie här: Alliansen Hollywood – Pentagon och militainment.

Påverka opinionen via film

Redmonds artikel berättar historien om CIA: s intima och långvariga relation till filmindustrin och på vilket sätt underrättelsetjänstens agenda för filmindustrin skiljer sig från Pentagons. Han börjar med att visa hur det amerikanska försvarsdepartementet var inblandat redan i D.W. Griffiths klassiska filmepos från 1915, Birth of a Nation.

Under andra världskriget blev det ännu viktigare för militären och underrättelsetjänsten att använda filmindustrin för att påverka opinionen.

Förenta staternas armé inrättade sin First Motion Picture Unit (FMPU) och den var direkt involverad i filmproduktion från 1942 med filmen Winning Your Wings med John Houston och Jimmy Steward. I Hollywood producerade FMPU hundratals filmer med allt från träningsfilmer till propaganda. De var mycket aktiva i att använda centrala skådespelare i Hollywood, som Ronald Reagan, John Huston, William Holden och Clark Gable.

På senare tid känner vi till den populära filmen Top Gun, som enligt producenten John Davis var en enda lång rekryteringsfilm för marinen. Folket i flottan sa att det ökade rekryteringen med 500% (Robb 2004: 180–182).

Filmer som psykologisk krigföring

CIA: s föregångare hette som bekant Office of Strategic Services eller OSS. År 2004 släppte CIA ett memorandum från 1943 från OSS med titeln The Motion Picture as a Weapon of Psychological Warfare.Denna anteckning lade grunden för det som senare skulle bli riktlinjerna för CIA: s arbete med filmindustrin.

Om Putins ondska

Det hade inte gått många timmar efter att Malaysia Airlines MH17 sköts ner innan de stora massmedierna hade slagit fast vem som var skyldig:

Det fanns inga bevis för att det var Ryssland som sköt ner planet, och idag säger inte ens Barack Obama att det var Ryssland eller de rysktalande upprors-männen som sköt ner planet. Lägg märke till vad han sa om detta under G20 -toppmötet i Australien:

Vi leder världen i hanteringen av ebola i Västafrika och i att gå emot Rysslands aggression mot Ukraina – vilket är ett hot mot världen, som vi såg i den avskyvärda nedskjutningen av MH17, en tragedi som tog så många oskyldiga liv och bland dem deras egna landsmän.

Obama säger här inte uttryckligen att Ryssland sköt ner planet, förmodligen för att han vet att det inte är sant. Men han litar på att hans publik redan har bränt in den historien på sina mentala hårddiskar, så att det håller för honom att antyda det.

Detta visar hur viktig kampen om berättelsen är, även i modern krigföring. Krig avgörs av vapen och styrkeförhållanden, javisst, men utan berättelser kan de likväl inte fungera. Därför är kampen om berättelsen också en kamp om det första intrycket, om vilken berättelse som ska få fäste. Man får inte många chanser att göra ett gott första intryck. Om det görs först spelar det ingen roll om faktiska undersökningar ett år senare skulle visa på något annat.

Demokrater som inte ser fascister

Hela den ukrainska Maidan-revolutionen var en sådan Hollywood-berättelse. Enligt denna berättelse handlade det om frihetsälskande unga som gjorde uppror mot oligarker och korruption, mot en omänsklig diktator. Att upproret faktiskt finansierades av några av de rikaste oligarkerna och CIA, och att oligarkerna och korruptionen är lika starka efter upproret som tidigare, spelar knappast någon roll för den som har köpt berättelsen om EuroMaidan. Jag diskuterar med människor som anser sig vara demokrater och till och med socialister – och som förmodligen är det också, men som inte vill se fascisternas starka ställning i Ukraina, även när de marscherar under SS-runor och hyllar folkmördare som Stepan Bandera.

Kampen om berättelserna

På steigan.no försöker vi hela tiden att gå bakom maktens berättelser och undergräva dem.

Redaktör Romelsjö: Vi försöker också.

Vi gör det delvis för att berättelserna är falska, men också för att de är farliga. Sådana berättelser kan få människor att döda varandra. Berättelsen om ”Gaddafi som ville döda sitt folk” fick kristna pacifister att kräva bombning av Libyen. Berättelsen var en lögn, något som har bevisats gång på gång, men det hjälper inte så mycket så länge folk tror på den.

Vårt jobb är att göra så gott vi kan för att punktera imperiets berättelser, men också att efterhand bygga upp alternativa berättelser. För den politiska striden vinns inte genom att ha de bästa argumenten, du måste också ha de bästa berättelserna.

Den här artikeln är baserad på artikeln Om berättarkonstens roll i krig, men har uppdaterats och utökats.

Relaterat
Den blödande pojken i Aleppo – false flag? och tio fakta.
Har du sett det här ? Pojken i ambulansen och medias ansvar