Pakten AUKUS väcker diskussion och uppmärksamhet. Spricka i Nato. Australien avbryter stort affärskontrakt med Frankrike för att behaga USA
En artikelrubrik i DN säger något Dubbelspel, lögner och kodord – så hölls ubåtsaffären hemlig för Frankrike
Ett utdrag ur Counterpunch 24/9 först ”Europeiska ledare har kommit starkt ut mot AUKUS. Både Europeiska rådets ordförande Charles Michel och Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har fördömt detta. Och fransmännen är rasande. Frankrikes president Emmanuel Macron har återkallat sina ambassadörer i USA och Australien, medan den tidigare franska ambassadören i USA Gérard Araud skrev på Twitter: ”Den nya verkligheten i världsrivaliteten mellan stormakter och mellanmakter bör leda Frankrike till en 2.0 -Gaullistisk hållning. ”
AUKUS -affären innebär en allvarlig spricka i relationerna mellan två historiska allierade, USA och Frankrike. Och detta kan också omfatta Nato.
AUKUS -kontroversen ifrågasätter framtiden för den transatlantiska alliansen i fråga. Minns att Macron länge har varit en tydlig kritiker av den nästan 75-åriga alliansen. Macron, som själv beskrivit sig som en lärjunge till Frankrikes krigsledare och tidigare president Charles de Gaulle, har kritiserat sina närmaste föregångares utrikespolitik som ett slags ”importerad neokonservatism”. Hans egna utrikespolitiska linje kan karakteriseras som en strävan efter strategisk autonomi, bort från Washington och Londons diktat.
Bidens AUKUS-debakel kan ge Macron den kraft som han behöver för att flytta resten av Europa i hans riktning, mot en utrikespolitik som avvisar den sedan decennier gamla atlantistiska konsensusen till förmån för en kontinental säkerhetsarkitektur som tar hänsyn till hela Europas intressen , som de Gaulle en gång uttryckte det, ”från Atlanten till Ural.” How AUKUS May Damage NATO
Kommentar: Jag återger den korta artikeln och undrar själv vart protesterna kommer att leda. Man är så van vid att även europeiska stormakter snällt (egentligen dumt) anpassar sig till USA. Möjligen kan det leda till förstärkning av PESCO – med udden riktad mot Ryssland. Vilket skulle passa USA bra. Inget talar för att AUKUS berör vår farlige försvarsminister Peter Hultqvist, som nu lägger NSA-spioneriet bakom sig utan att ha fått besked. Det är för tidigt att bedöma betydelsen av AUKUs och reaktionerna på detta. Sannolikt går det inte att bedöma som enstaka händelse. Åtminstone inte ännu.
Tyskland stödjer Frankrike i kontroversen om AUKUS
EU:s ekonomiska lokomotiv, Tyskland, säger, att det faktum att Frankrike blir avvisat av Australien, till förmån för ett partnerskap med USA och Storbritannien, är en signal till kontinentala europeiska länder att stå samlade och öka sitt självförtroende.
Frankrike åberopade EU-solidaritet efter att Australien avbröt ett kontrakt på 40 miljarder dollar för fransk-tillverkade attackubåtar, till förmån för USA-tillverkade atomubåtar. Affären, som tillkännagavs som en del av den så kallade AUKUS-samarbetsmekanismen, som också involverade Storbritannien, överrumplade Frankrike.
Den tyske Europaministern, Michael Roth, kallade det pågående grälet en ”väckarklocka” för EU.
”Vi kan inte uteslutande lita på andra utan måste samarbeta, och vi måste övervinna våra olikheter [inom EU] och tala med en röst”, sade ministern till journalister i Bryssel på tisdagen. Han tillade att ”det förlorade förtroendet måste återuppbyggas, och det kommer uppenbarligen inte att vara lätt. Men vi vill ge ett konstruktivt bidrag [till processen]. ”
Roth talade i Bryssel inför ett möte med ministrar för allmänna frågor, i den 27 länder starka unionen. Andra europeiska tjänstemän uttryckte liknande känslor inför toppmötet.
Frankrikes Europaminister, Clement Beaune, insisterade på att EU-medlemmar ”inte kan agera som om ingenting hänt” och bör ”undersöka alla alternativ” när de formulerar ett gemensamt svar.
Jean-Yves Le Drian, den franska utrikesministern, kallade situationen ”en förtroendekris” och fördömde ”unilateralism, oförutsägbarhet, brutalitet” och bristande respekt för partners, som handlingen innebar. Paris trodde att dessa egenskaper tillhörde ”en del av det förflutna, men det fortsätter”, sade han, tydligt hänvisande till den behandling som europeiska medlemmar i Nato gavs av Trump-administrationen.
Tidigare på måndagen kallade EU-kommissionens ordförande, Ursula von der Leyen, behandlingen av Frankrike ”inte acceptabel” och betonade att det fanns frågor som måste besvaras innan västländerna kan återgå till ”business as usual”.
”Vi är vänner och allierade, och vänner och allierade pratar med varandra … om frågor av gemensamt intresse. Detta skedde helt klart inte”, sade hon till CNN:s Christiane Amanpour.
EU har enligt uppgift, i en gest av protest, skjutit upp förberedelserna för ett kommande rådslag för handels- och teknologifrågor mellan EU och USA, vilket är planerat till den 29 september. Frankrike återkallade tidigare sina ambassadörer från USA och Australien, vilket visade på graden av ilska över att ställas åt sidan.
Australiens premiärminister, Scott Morrison, tillbakavisade på tisdagen förväntningarna om att han skulle träffa Frankrikes president Emmanuel Macron vid sidan av FN:s generalförsamling i veckan. ”Det finns ingen möjlighet för det just nu. Jag är säker på att den möjligheten kommer med tiden”, sade han till journalister.
Morrison kommer att träffa Biden och andra europeiska ledare i New York, innan han reser till Washington för ett möte i det så kallade Quad, ett informellt säkerhetsblock i Stillahavsområdet, som även inkluderar Indien, Japan och USA.
Sedan kalla krigets dagar lever vi tyvärr i den felaktiga politiska uppfattningen att utrikespolitik bygger på någon slags mellannationell värdegrund, oavsett var dessa stater ligger och hur långt i från varandra. Idag är detta en överspelad illusion. Utrikespolitik bygger av hävd på geografi, det insåg redan Napoleon, eftersom politiska lojaliteter nämligen kan skifta; det gör däremot inte nationsgränser.
Det är idag svårt att se varför till exempel Kontinentaleuropa i den nya epok vi gått in i där de amerikanska Förenta staterna misslyckats att projicera sin politiska svaga och instabila modell på ett ökenland som Irak och ett bergsland som Afghanistan, med primitiv politisk bas, där det skulle vara tämligen lätt att införa ett mer produktivt politiskt och ekonomiskt system. Det visade sig inte fungera, en dyr nota som hamnade på de amerikanska skattebetalarnas utgiftskonto. Nyckelländer som Turkiet, Frankrike och rentav Tyskland inser att denna ”gemensamma värderingarnas epok” helt enkelt är över, eftersom det i stort inneburit att lojaliteterna principiellt varit enkelriktade: europeisk underkastelse och rentav lydnad för det idag svaga, desillusionerade och instabila amerikanska politiska systemet och dess krigsministerium med dess nu helt inkapaciterade förmåga att åstadkomma resultat i dessa teoretiskt lättformade länder som Irak och Afghanistan: inkompetensen och den klena analysförmågan i Washington är uppenbar för var och en.
Vi går idag klart gentemot en skilsmässa mellan Kontinentaleuropa och den anglo-amerikanska världen: urgamla stabila kontinentalmakter mot instabila sjömakter utan egentlig egen politisk kompass och svag insikt på det euroasiatiska framtidstemat.
Europa vill ha, och måste ha, goda handelsförbindelser med länderna öster om Europeiska unionens gränser: det rör sig helt och hållet om Europas ekonomiska säkerhet. Denna insikt kan inte ersättas från Nordamerikanskt håll.
Europa är Nordamerikas ekonomiska konkurrent, det går inte att gömma bort i den ”transatlantiska värdefrågan” som blir alltmer inaktuell och föråldrad i vår värld när för varje år den ekonomiska tillväxten växer starkare i Asien, medan den nordamerikanska ekonomiska andelen stadigt krymper.
Det nya säkerhetspolitiska alliansbildandet AUKUS i Stilla havet mellan de engelskspråkiga länderna Australien, Förenta staterna och Storbritannien är i sig ett nytt namn på något redan gammalt: man har redan analys- och underrättelsesamarbeten Echelon och Five Eyes gemensamt sedan decennier, där Europa är och förblir utestängt, och det dessutom permanent sedan starten.
Europa kan inte offra den ekonomiska axeln med Asien och Kina: världens mäktigaste och starkaste ekonomier. De amerikanska Förenta staterna vill däremot ha ett slags nytt kallt krig med just Kina och Sydostasien -dessa intressen går helt enkelt inte att förena hur mycket än de transatlantiska frasmakarna än väntar på att tågtunnlarna mellan Europa och Nordamerika skall byggas och invigas: det kommer inte att inträffa. Det är en illusion.
I anglo-amerikanskt kulturellt färgade länder som Sverige och nyfrälsta som dagens Polen (Ungern har redan svängt däremot, och har nyare fräscha förbindelser med Ryssland och Kina) kommer det att ta tid innan man förstår och inser det ofruktsamma att bygga på en massa trassliga -och orealistiska- ”transatlantiska allianser” -det tåget har redan gått, man väntar förgäves. Sveriges säkerhetspolitiska och militära samarbetsframtid ligger på den europeiska kontinenten, inte i relationer med Storbritannien och Förenta staterna.
Det är svårt att lära gamla militärer och politiker att tänka nytt: de förbereder sig alltid för den säkerhetsbild som varit, och för de varma och kalla krig som passerat. Dessa gamla generationer är nog redan förlorade och kommer inte att kunna föra in Sverige i ett nytt och stabilt säkerhetssamarbete; som till exempel på Nordkalotten där Finland och ryska Nordflottan är huvudaktörer. Man kan inte från svensk sida börja att dra in sig med länder som inte hör hemma i regionen som Storbritannien (som förmodligen snart förlorar Skottland och atomubåtsbaserna där) och de amerikanska Förenta staterna: det skapar instabilitet och splittring. Vi kommer dock inte i nära framtid se någon som helst svensk realistisk insikt om dessa faktum att det just är de anglo-amerikanska länderna som gör Europa, Euroasien liksom Nordkalotten instabila och utsatta.
Utrikespolitik i det 21:a århundradet kommer att bygga på geografi, inte på Kontinentaleuropas underkastelse för Washington.
Passagerarna på den transatlantiska tågstationens perrong för invigningsturen i atlanttunneln till Washington kommer att få vänta förgäves, medan kloka länder går vidare. Dit kommer inte Sverige att komma i första taget.
Den transatlantiska förvirringen och det felaktiga förvillelserna råder ännu i den svenska ankdammen.
Din kommentar leder tankarna till den lärde mannen från Singapore, Kishore Mahbubani, som med ett leende på läpparna och med glimten i ögat, mest förgäves, försöker förklara de nya konstellationerna för en västlig publik.
Att det som du säger blir en utveckling byggd på geografi beror på som jag bedömer det att Asien har inhämtat västmakternas ekonomiska försprång och kommer småningom att passera dem. Den skeva världspolitiska utvecklingen berodde på att Storbritannien lyckades underkuva och plundra Indien på vars axlar de kunde upprätta sitt imperium. Sedan kom krigen ur vilka USA kom oskatt undan och de kunde överta Storbritanniens roll. Nu kan sjömakterna inte längre stå emot och världen går mot nya och förhoppningsvis bättre tider.
Ja visst. Sjömakter kommer och går, men Kontinentaleuropa och Asien består.
Jag delar de båda kommentarerna ovan. Den ”transatlantiska länken” prövas allt mer och allt hårdhäntare. Det vore en välgärning om fler sprickor uppstår och länken successivt förvandlas till en sytråd. Det skulle vara ett steg mot upphävandet av den bipolära världsordningen, och därmed ett mycket allvarlig slag mot ”USA som världspolis”. Merkels Tyskland har tydligt protesterar mot Hegemonens förhållningsorder, och struntade t ex att stoppa Nordstream II. Det har rests vissa farhågor att den trolige, nye kanslern i Tyskland från SPD skulle vara mjukare i ryggraden än Merkel. En artikel idag (26/9) i SvD diskuterar det långa, 35-åriga, pragmatiska samarbetet på det handelsekonomiska området mellan Kina och Tyskland. Klart läsvärd artikel, som ju ger en bakgrund till den tyska, relativt självständiga hållningen gentemot USA.
Återstår att se om den håller? Mycket tyder på det, tolkar SvD-journalisten framtiden.
Ulf Karlström
EU kommer aldrig bli fria från att vara en lydstat till USA. Carl Bildt stärkte det när han gick med hemliga dokument till USA:s ambassad och förrådde Sverige. Sedan lobbade han hårt för att vi skulle gå med i EU och lobbar även för att vi skall vara kvar i EU. Hur tydligt visar det inte sig när EU tar ut finalister till SakharovPrize for Freedom of Thought. Deras finalister, de enda de kunde komma på? Jeanine Anez som lät utföra en ren slakt på ursprungsbefolkningen i Bolivia, på platser som Senkata och Sacaba.Alexander Navalny som är ett rent skämt att nominera. EU har fört en kampanj för att smutskasta Putin, men den ryska befolkningen valde inte att lägga sina röster på Navalnys parti i valet, som man förväntat sig eller åtminstone det liberala parti i Ryssland som slängde ut Navalny. Så Förenade Rysslands parti förlorade istället sina röster till det kommunistiska partiet. Tror knappast att EU skulle tycka att det vore en bra ersättning för Putin, och absolut inte USA.
Here are this year’s finalists for Parliament’s #SakharovPrize for Freedom of Thought: Afghan women, @JeanineAnez and Alexei @Navalny. Find out more about them and the causes they are fighting for → http://eptwitter.eu/q3nS
Vi kanske inte skall bedöma Europas framtida strävan efter s.k. strategiskt oberoende över den egna säkerhetspolitiken efter vad en prisjury just utser för priskandidater i ett specifikt och enskilt fall.
Europa blir sakta, sakta klokare och Europa kan och kommer inte att offra den europeisk-kinesiska handelslänken: den mäktigaste i mänsklighetens historia för att Washington vill det, och dras in i något slags evigt politiskt krig och militär upprustning med Kina -bara för att Washington vill det.
USA vill ha ett splittrat och svagt inre Europa och inget ytterligare samarbete mellan Europa, Ryssland och Asien och bevarade (för evigt?) handelssanktioner med t.ex. Ryssland – vi måste fråga oss om VI (Europa) verkligen vill det? Jag betvivlar det.
Svaret på den frågan måste helt enkelt logiskt bli nej. Den transatlantiska länken är till för halvdana sämre politiker som inte lärt sig tänka geopolitiskt, vilket européer numera ÄR mycket dåliga på. De förstår helt enkelt inte sitt eget europeiska bästa. De springer ännu i det amerikanska imperiala hundkopplet och skäller för husse i Washingtons räkning. Det måste vi sluta med!
AUKUS visar att den anglo-amerikanska världen verkar gå en väg, och Euroasien går en annan.
Självklart kommer Europa -med tiden- bli fritt från det amerikanska oket. Europa kommer att bli fritt och helt självständigt, även militärt.
[…] Redaktören: Läs gärna Vad kan AUKUS innebära? Nystart för europeisk självständighet? […]
[…] Läs gärna Vad kan AUKUS innebära? Nystart för europeisk självständighet? Inte blev det någon nystart för europeisk […]