Vad har Kina för policy i fråga om Taiwan?

Tom Fowdy kommer med en ny artikel på RT Ja, vilken policy har Kina egentligen visavi Taiwan? Översatt av Rolf Nilsson.

Tom Fowdy är en brittisk författare och analytiker av politik och internationella relationer, med ett primärt fokus på Östasien.

”Det kommer aldrig att gå väl för de som förråder fosterlandet”: Kinas skarpa budskap till Taiwan

Alla som upptäcks stödja självständighet för ön Taiwan, står inför reseförbud och åtal, säger Peking, eftersom man väljer juridiska åtgärder snarare än krigföring mot Taipei.

Kinas Taiwan Affairs Office har tillkännagett en rad nya policys för ön. Nämligen att de som stöder ”Taiwans självständighet” (vagt definierat) kommer att bli föremål för en rad reserestriktioner och nekad inresa till Kina, Hongkong eller Macau, samt förbjudas att samarbeta med, eller göra affärer med några kinesiska enheter, och kommer uttryckligen att bli föremål för ”livslångt åtal”.

Om någon har uppmärksammat de senaste veckornas händelser, är detta drag kanske en oundviklig konsekvens av att olika politiker försöker provocera Peking, genom att engagera sig i förbindelser med ön, förbindelser som denna vecka också inkluderade en delegation från anti-kina parlamentsledamöter från EU-parlamentet.

Som jag förutspådde för bara en vecka sedan, var det oundvikligt att Kina skulle svara på, vad jag beskrev som ”Taiwans provokationsdiplomati”, som medvetet försöker gå emot och försöka förflytta Pekings röda linjer, samtidigt som man uppvaktar media för publicitet och stöd för sig själva.

Men i motsats till hysterin från de västerländska mainstream-medierna, skulle detta aldrig komma att provocera fram den fruktade militära invasionen av ön, vilken skulle innebära en fullständig katastrof för alla inblandade, inklusive Peking, som skulle drabbas av en pyrrhus-seger (dyrköpt seger, se här, ö.a.) även om det i bästa fall lyckades.

Men det var också naivt att anta att Peking inte skulle göra någonting alls och helt enkelt bara gnissla tänder över, vad de uppfattar som försök att undergräva dess nationella suveränitet, påhejat av USA, vilket är vad Taipei tycks ha missbedömt. Istället för krigföring har Beijing använt en form av riktad lagstiftning, med målet att dra åt tumskruvarna på öns ledare, Tsai Ing-wen, och hennes anhängare. Detta är en klassisk taktik ur PRC:s handbok, som ständigt involverar att göra starka, men ändå lugna drag av betydelse, och som syftar till att eliminera ett problem, utan att ta till det värsta scenariot och skapa en kris där det inte finns någon återvändo. Vi såg det med Hongkong, vi ser det igen med Taiwan.

Det kan tyckas svårt att tro, men Kinas inställning till internationella relationer är en av kalibrerad motvilja mot risker. Åtminstone under eran efter Mao, är Pekings utrikespolitik baserad på övervägandet om att upprätthålla politisk stabilitet över ekonomisk tillväxt och utveckling på hemmaplan, samtidigt som man står fast vid sina kärnmål och principer.

Detta skapar ett land som ställer upp många kompromisslösa ståndpunkter i olika frågor, i allt högre grad när det gäller Taiwan, men som ändå försöker undvika att skapa en kris som kommer att trassla till det för sig och undergräva dess inhemska mål. Med andra ord hävdar Kina i allt högre grad sin ställning mot Taiwan, men inser samtidigt konsekvenserna av det faktum att gå i krig skulle vara ekonomiskt förödande, även om man vinner.

Så frågan är vad Peking gör i det här scenariot, när västvärlden och Taipei räknar med att Kina inte bara kan ’trycka på avtryckaren’ och där de ständigt försöker närma sig Kinas röda linjer och engagerar sig i en taktik som statliga medier har beskrivit som ”salami-taktik” (ett litet stag i taget, som när man skivar en salami, ö.a.) eller ”att flytta målstolparna?”

Svaret är att Peking svarar med väl uträknade, straffande drag, som är effektivt utformade för att dra undan mattan under en motståndares fötter och ta dem med överraskning, allt utan att provocera fram en kris och föra saker till en punkt utan återvändo. Det kan beskrivas som ”hybrid krigföring” – där du för ett krig mot din motståndare, men utan att verka göra det alls.

Detta är den taktik med vilken Kina brukade ”hantera” Hongkong. 2019 trodde demonstranterna där, att de kunde kväva Peking genom att skapa kaos och driva Kina till en punkt där de inte skulle ha några andra alternativ än att engagera sig i ett totalt våldsamt förtryck av protesterna. Vilket, som meningsmotståndarna räknade med, skulle stärka deras sits genom att åstadkomma mer internationellt stöd och fördömande.

Vad de inte räknade med var, att Kinas svar skulle bli att införa en nationell säkerhetslag, ett drag som var tidsbestämt med politisk precision, för att slå till under Covid och som effektivt kunde slå ner oroligheterna utan att skapa en enorm kris. Därmed tog Peking små, men ändå kalkylerade risker, men som inte medförde konsekvenser som var tillräckligt stora för att göra resultatet osäkert eller för kostsamt.

Nu använder Kina samma taktik mot Taipei. Även om det finns fler begränsningar, på grund av det faktum att Taiwan existerar som en de facto suverän stat och inte bara som en grupp av demonstranter, har dock DPP-partiledarna gjort liknande felbedömningar och antar att Pekings enda val för att stoppa dem är krig.

Detta är felaktigt. Istället använder Peking lagstiftande makt för att straffa anhängare av ”Taiwans självständighet” (igen, medvetet odefinierat) med reseförbud och åtal. Vissa människor kanske argumenterar tillbaka, ”Ja men åk då bara inte till Kina” – men det är inte så enkelt. På affärsmässig och organisatorisk nivå är detta ett drag med enorma konsekvenser. Om du har ett företag kan du förlora tillgången till den enorma kinesiska marknaden och aldrig har det varit mer relevant i Taiwan, vars största partner inom ekonomi och handel är Kina. Både geografi och handel är talande storheter.

Dessutom har Kina utlämningsavtal med 59 länder. Eftersom majoriteten av dessa ligger utanför västvärlden, skapar detta en laglig räckvidd som sträcker sig utanför Kinas gränser. Vissa länder nära Kina är villiga att följa denna typ av begäran, på grund av sina egna ömsesidiga intressen av anti-separatism och oro. Tänk till exempel på hur Hongkong-aktivisten Joshua Wong utestängdes från både Thailand och Malaysia. Detta betyder att högljudda anhängare till Taiwan, som hamnar på svart lista, inte ska anta att de är säkra bara för att de inte har något intresse i Kina eller Hongkong, eller vill åka dit. Peking använder jurisdiktion med lång räckvidd.

För det andra siktar Kina på att så oenighet och fiendskap inom Taiwan, genom hotande konsekvenser för dem på ön, som har intressen på fastlandet. Alla som har läst Kinas anti-separatistiska lag, kommer att inse att lagförslaget talar mer om incitament och integration för ön, snarare än om våld eller tvång. Användande av våld är en sista utväg, ett avskräckande medel för att sätta kraft bakom sin position, inte det primära medlet för offensiv. Åtgärder som denna, exakt inställd lagstiftning, kommer att vara det föredragna angreppssättet för att svara på öns provokationer.

Och tro inte att Kina inte menar allvar angående Taiwan. Budskapet från Peking går inte att ta fel på, särskilt när det åberopar retorik som denna: ”För dem som glömmer sina förfäder, förråder fosterlandet och splittrar landet, kommer det aldrig att gå väl och de kommer att föraktas av folket och dömas av historien.” Det är en upptrappning av insatserna, som kommer att uppnå vad som är tänkt: att göra många människor, i Taipei och på andra håll, extremt nervösa.