Peter Kalmus skriver i The Guardian Glöm planerna på att minska utsläppen till 2050 – de är en dödlig förhalning Catarina Östlund har hitta och översatt artikeln. Den har flera länkar, som inte återges här.
Det verkar tydligt att besluten på COP26 var otillräckliga. I artikeln nämns ransonering som något radikalt. Men är inte detta en självklarhet sedan länge? Han talar inte om ”system change”, men hela artikeln ropar på det!
Glöm planerna på att minska utsläppen till 2050 – de är en dödlig förhalning
Fixeringen vid ”netto noll” innebär att satsa det framtida livet på jorden på att någon kommer att uppfinna någon form av en superteknik som ska kunna ta bort CO2.
”Det är dags att växa upp och sluta att fantisera om att vi ska kunna ta oss ur detta utan att stora förändringar som kommer att påverkar våra liv måste till.”
Världen har i stort sett antagit ”net zero by 2050” som sitt faktiska klimatmål, men två ödesdigra fel döljer sig helt öppet inom dessa 16 tecken. En är ”net zero”. Den andra är ”by 2050”.
Dessa två felaktigheter skyddar Big Oil och politiker som vill bevara status quo. Tillsammans utgör de ett dödligt recept på passivitet och katastrofalt höga nivåer av oåterkallelig förstörelse av klimatet och ekologin.
Fundera först på uttrycket ”senast 2050”. Denna tidsfrist känns tillfredsställande långt borta, och uppmuntrar till att ytterligare skjuta upp att vi måste ta itu med klimatet. Vem kan tycka att man har bråttom, när man har en tidsfrist fram till 2050? Detta är bekvämt för världens valda ledare, som vanligtvis har mandatperioder på mellan tre och fem år, men perioden är kortare än så för alla som behöver en planet som det ska gå att bo på.
Målet att uppnå nettonollutsläpp senast 2050 – innebär att koldioxidutsläppen år 2050 ska balanseras av att koldioxid tas tillbaka på ett naturligt sätt, via skogar, och genom hypotetisk teknik för infångning av koldioxid – de är utformade för att skapa ungefär likvärdiga förutsättningar för att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader.
Men det är nu uppenbart att även den nuvarande globala uppvärmningen på 1,1 grader inte heller är en ”säker” nivå.här. Klimatkatastrofer kommer med en frekvens och häftighet som har chockerat klimatforskare. Det faktum att klimatmodellerna inte lyckades förutsäga intensiteten i sommarens värmeböljor och översvämningar tyder på att allvarliga effekter kommer fortare än man tidigare trott. Madagaskar står på randen till den första klimatrelaterade hungersnöden. Och man kan inte längre utesluta en utveckling mot multiregionala förluster av skördar och klimatkrig redan innan 1,5 grader nåtts.
Samtidigt är ”net zero” en fras som representerar magiskt tänkande som har rötter i vårt samhälles fetisherande av tekniken. Man förutsätter bara tillräckligt med hypotetisk infångning av koldioxid och så kan man skriva ut en plan för att uppfylla vilka klimatmål som helst, och så kan man tillåta fossilindustrin att fortsätta att växa. Även om det kan finnas användbara strategier för negativa utsläpp som återbeskogning och hållbart jordbruk och hållbar markanvändning, potentialen för avskiljning av koldioxid är liten i jämförelse med de kumulativa koldioxidutsläppen från fossila bränslen, och dessutom är effekterna av dem kanske inte ens permanenta. Beslutsfattare satsar det framtida livet på jorden på att någon kommer att uppfinna någon slags super-teknik som ska kunna minska CO2 i stor skala.
Världens största anläggning för direkt luftinfångning öppnades denna månad på Island; om den fungerar kommer den att fånga upp en tiomiljontedel av mänsklighetens nuvarande utsläpp, men man kan ännu inte använda den på grund av hur dyrt det skulle vara att göra den skalbar.
Det är det djupaste moraliska misslyckande, att helt nonchalant skjuta över ett problem på dagens ungdomar, som kan visa sig omöjlig att komma till rätta med på grund av att det är så enormt stor, och dessutom förvänta sig att de på något sätt ska kunna åstadkomma detta under allt sämre förhållande mitt i ännu värre värmeböljor, bränder, stormar och översvämningar som hårdhänt kommer att puckla på finans-, försäkrings-, infrastruktur-, vatten-, livsmedels-, hälso- och politiska system.
Det säger allt att ”netto noll till 2050” stöds av chefer för fossila bränslen, och att klimatboven Rupert Murdoch har omfamnat det genom sitt News Corp Australia-moutpiece.(Ett av Australiens största mediekonglomerat, med mer än 8000 anställda i hela landet och cirka 3000 journalister. Wikipedia)
Så vad betyder det här för oss? Att stabilisera den snabbt eskalerande förstörelsen av jorden kommer att kräva omedelbar nertrappning och slutligen att upphöra med fossila bränslen.
För att sänka oddsen för att civilisationen ska kollapsa, måste samhället övergå till ett nödläge.
Vi kommer att förstå när samhället har startat denna förändring: ledarna kommer att börja vidta åtgärder som faktiskt påverkar Big Oil negativt, som att avskaffa subventionerna till fossila bränslen och införa ett moratorium för all ny olje- och gasinfrastruktur.
Då kan en snabb utsläppsminskning börja. Jag anser att det globala nollutsläppsmålet bör fastställas till senast 2035, nationer med höga utsläppsnivåer har en moralisk skyldighet att gå snabbare fram och att erbjuda övergångsstöd till nationer med låga utsläpp. Avgörande är att alla nollmål måste kombineras med åtagande om årliga minskningar som leder till detta mål år för år, och bindande planer för alla myndighetsnivåer att uppnå dessa årliga mål. Om detta låter extremt, kom ihåg att klimatförändringarna fortfarande har knappt ens börjat och att skadorna kommer att vara oåterkalleliga.
Negativa utsläppsstrategier måste också avlägsnas från klimatplaneringen – med andra ord glöm ”netto” i ”nettonoll”. Annars kommer de att fortsätta att erbjuda industrin för fossila bränslen den distraktion och försening som de är ute efter. Det vore mer än dumt att riskera vår planet för en teknik som kanske aldrig ens kan existera i stor skala.
På grund av årtionden av passivitet som oärligt åstadkommits av chefer för fossila bränslen är den hastighet och skala som nu krävs häpnadsväckande. Det finns inte längre någon stegvis väg ut. Det är dags att växa upp och sluta fantisiera att vi kan ta oss ur detta utan att vi måste ta till stora förändringar som kommer att påverkar våra liv.
Politiska åtgärder som verkar radikala i dag – till exempel förslag om att förstatliga fossilindustrin och ransonera olje- och gasförsörjningen – kommer att verka mindre radikala med varje ny klimatkatastrof. Klimatnödläge kommer att kräva personliga uppoffringar, särskilt från de rika som släpper ut särskilt mycket koldioxid. Men civilisationens kollaps skulle vara ofattbart värre.
Som klimatforskare är jag livrädd när jag ser på framtiden. Jag vill att världens ledare ska sluta gömma sig bakom tron på underverk, och att de ska känna samma skräck. Då skulle de äntligen förstå att vi måste sluta att använda fossila bränslen.
Det här publiceras som en del av Covering Climate Now, ett globalt samarbete mellan nyhetskanaler för att stärka bevakningen av klimathotet.
Författaren Peter Kalmus (född 9 maj 1974) är en amerikansk klimatforskare och författare baserad i Altadena, Kalifornien. Han är dataforskare vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory som associerad projektforskare vid UCLA:s Joint Institute for Regional Earth System Science & Engineering. Utöver sitt vetenskapliga arbete är han författare till den prisbelönta boken, Being the Change: Live Well and Spark a Climate Revolution. En dokumentär med samma titel kompletterar boken. Förutom att skriva artiklar om klimatförändringar är han grundare av webbplatsen noflyclimatesci.org och medgrundare av appen Earth Hero: Climate Change.
Relaterat
Radikalt Öppet brev till media om klimatpolitik av Greta Thunberg och Vanessa Nakate
Den rikaste 1 %-en i världen orsakar dubbelt så mycket koldioxid-utsläpp som de fattigaste 50 %-en.
Greta Thunberg säger att EU:s återhämtningsplan misslyckas med att tackla klimatkrisen.
Greta Thunberg och andra ungdomar skriver tufft öppet brev till EU-ledare och medlemsländer – Vill ha annat system.
Gräver mänskligheten alltid på sin egen grav?
För några decennier sedan gick det faktiskt att ta tag i industrins och den kemiska sektorns uppfinningsrikedom och glädje att använda de för naturen så dödliga klorerade artificiella kolvätena som DDT, PCB och dioxiner. De har minskat mycket tydligt och användningen av dem i produkter ganska så väl jagats ut och iväg.
Vi kunde också komma till rätta med de laboratorietillverkade freonerna som fick atmosfärens trevärda syre (O3) i form av det visserligen giftiga men i övre atmosfären så nödvändiga ozonet som skyddar mot ultravioletta ljuset från solen. Det gick faktiskt! Det går framåt!
Man kan förkorta sitt liv med att tänka negativt och i undergångsstämningar, sägs det, och vi måste tro på den goda framtiden. Kanske kan vi med tiden uppfinna molekyler som äter upp och reagerar med koldioxiden i övre luftlagren, eller kanske man med solpanelförsedd apparatur driva moduler som omvandlar koldioxid eller kan rentav föra ut den i rymden -temporärt medan vi urfasar utsläppen på jordytan.
Det har till och med talats om att sprida ut ljus- och värmeackumulerande molekyler som hindrar solljuset att värma upp atmosfären; fast nya artificiella molekyler har alltid risker. Vi minns självklart DDT som var i princip ”felfritt” när det såldes och användes till närapå vad som helst.
Koldioxid är tack och lov vare sig giftigt eller farligt rent kemiskt, förutom att det i kontakt med t.ex. havsvatten kan bilda den svaga syran kolsyra som sänker vattnets pH-värde, och det negativt.
Vi kan inte ge upp själsligt först om vi vill lösa problemet.
Studera, informera och jobba!
Rätt vad det är hittar någon professor Kalkyl i Japan eller Tyskland en lösning, plötsligt och rakt av. Men vi måste jobba på det!
Självklart skall vi tämja koldioxiden!
John de Naucler du skriver ”Självklart ska vi tämja koldioxiden!” Men vi kan inte chansa på att vi kommer att göra det, eller hur? Vi måste börja ställa krav på att själva grundorsakerna till de stora koldioxidutsläppen elimineras. Peter Kalmus skriver ex det här: ”Vi kommer att förstå när samhället har startat denna förändring: ledarna kommer att börja vidta åtgärder som faktiskt påverkar Big Oil negativt, som att avskaffa subventionerna till fossila bränslen och införa ett moratorium för all ny olje- och gasinfrastruktur.” Det måste vi kräva av politikerna för att vi inte ska lämna över allt ansvar åt framtida generationer. För vi kan inte förvänta oss ”att dom dessutom på något sätt ska kunna åstadkomma detta under allt sämre förhållande mitt i ännu värre värmeböljor, bränder, stormar och översvämningar som hårdhänt kommer att puckla på finans-, försäkrings-, infrastruktur-, vatten-, livsmedels-, hälso- och politiska system.”
Jag håller helt med.
Men som jag påpekade så måste vi också innerst inne TRO PÅ att det går!
Mänskligheten var verkligen troende och hängiven i besluten att avskaffa klorkolvätena, fluorkarbonerna (freoner m.fl.) liksom att internationellt avskaffa t.ex. valjakten på 1980-talet.
Men tror vi inte på det, utan att det bara ska skötas av ”andra länder”, så är ju hela ämnet värdelöst.
Förbränningsmotorn liksom plastspridning är vår tids miljömässiga förbannelser -och tron på att de går att utplåna måste helt enkelt vara hängiven.
Ja, absolut, vi måste lita på att vi kan förändra, vi alla tillsammans som värnar om framtiden kan göra underverk!
Man blir rent lättad när man ser att de unga människorna börjar förstå saker och ting. Dom låter sig inte manipuleras.http://flamman.se/a/faltbiologerna-efter-fiaskot-i-glasgow-maste-vi-trappa-upp-kampen.
Och här är fler ungdomar som har börjat agera i frågan om klimatet! RKU har tre paroller ”Avveckla fossilindustrin. Planera produktionen utifrån människors behov.Låt inte de rika köpa sig fria från ansvar. ” Dom ska börja dela ut flygblad ex utanför arbetsplatserna. Och Fältbiologerna försöker också få med arbetare och en hel del andra. Kanske har dom också börjat förstå vilket mäktigt vapen arbetarklassen har i sin hand. Nämligen strejkvapnet. Det vapnet kan försätta berg.