Mänskliga Rättigheter i den verkliga världen: Korta avsnitt i Propagandafrågan. Del 2

Andi Olluri, som nyligen inlett universitetsstudier har skickat mig en mycket lång och mycket intressant och värdefull artikel, som jag föredrar att dela upp i två artiklar. Notera den omfattande notapparaten. Del 1 har publicerats (förstås). Mänskliga Rättigheter i den verkliga världen: Korta avsnitt i Propagandafrågan

Sanktioner mot Venezuela

Att, som flera specialiserade rapporter och interna dokument konstaterar, kanske fler än 40 000 människor dött i Venezuela på två år, att över 300 000 individer inte kan få tillgång till livsnödvändig medicin, att nästan 33% av befolkningen är undernärda, att, som Amerikas UD förklarade i en utredning, “en total ekonomisk kollaps i Venezuela” sker till följd av sanktioner, är inte nog åstadkommet enligt respektabel svensk media.[29] Den uppenbara kontrasten mellan faktan i den verkliga världen samt elementär moral, och propagandan från de intellektuella klasserna, gör alla kommentarer som en minimalt anständig person kan uttrycka om detta, onödiga.

Men det är inte endast genom att ta en titt på dessa uttalanden man får en inblick i hur den allmänna intellektuella fogligheten inför koncentrerad makt ser ut. Ett rätt talande fenomen är urvalet av ämnen, det man anser vara viktiga problem, de fakta man nämner och de man förtiger etc. Man hade kunnat förvänta sig att en ärlig akademisk och intellektuell person bör påpeka den terror ens egen regering stödjer och begår, med andra ord det man faktiskt har kontroll över, snarare än att peka på andras och till och med tysta sina egna brott – en av Pravdas standardtaktiker. Vi respekterar en Sacharov eller en Benny Tai för att de kritiserar sina regeringars terror; inte för att de upprepar statlig dogma, rättar in sig i ledet och anmärker andras brott.

Därför är det naturligt att vi på efterhand minns och hyllar dissidenten Segerstedt, men inte folk som Lundaprofessorn Karl Olivecrona som talade om vikten att välja det “kraftfulla folket[s]” sida (Nazitysklands), eller litteraturprofessorn Fredrik Böök som uppmanade oss att “inta vår plats i den europeiska ordning, som Tyskland strider för att upprätta” och som hade till fördel att ha “Hegels världsande” bakom sig.[30]
Men inte desto mindre är detta en princip, den mest elementära formen av ärlighet, som mycket sällan tillämpas i politisk massdiskurs.

Till exempel pågår bittra diskussioner över huruvida vi bör bedriva handel med Kina, vilket isåfall skulle vara ett brott mot vårt kall att vara demokrater i världen, varför P1 bjuder in två högerpolitiker för att “debattera” frågan.[31] Denna fråga om att vårt engagemang med länder bör inskränka sig till demokratier – och därför vilka länder vi fördömer och inte – sträcker sig givetvis utöver Kina. Därför kommer exempelvis Sverige toppdiplomat förklara att det är helt “oacceptabelt” att Lukasjenko skickar några tusen migranter västerut, vilket den ledande liberala tidningen instämmer i: vi måste ta “kampen mot den cyniska och hänsynslösa regimen i Belarus” på allvar.[32] Trots att denna kritik mycket väl är värdefull, är taktiken däremot att sluta upp bakom staten, angripa den designerade fienden, och att inte uttrycka ett enda ord om sina egna brott.

Det förklarar varför en avgörande rapport om sambandet mellan bland annat svensk vapenexport och flyktingar, av Transnational Institute, som kom ungefär samtidigt som Belarusdiskussionen, mig veterligen är omöjlig att hitta i svensk press; det som inte passar åker rakt ned i Memory Hole. Rapporten påpekar att vår vapenexport är “instrumentell” i att orsaka “massflykt och [att] spä på flyktingkrisen”. Den fortsätter:

EU återupprepar ständigt sitt engagemang för människorättsprinciper och respekt för Lagen, men i handling innebär dess politik och åtgöranden raka motsatsen – de är instrumentella i att stödja och hålla auktoritära regimer kvar vid makten, i att facilitera väpnad konflikt, och i att öka lidandet av hela populationer […] Vår rapport visar hur […] EU, och dess allierades förmenta försvar av mänskliga rättigheter är tomma ord i ljuset av dess privata sektorers mer eller mindre okontrollerade befogenhet att exportera vapen till människorättskränkare […] Om regeringarna i mäktiga länder vill främja verklig säkerhet, borde de rannsaka sina egna roller i att främja konflikter som tvingar folk att fly och att söka trygga liv. Europa måste agera nu för att bryta cykeln av lidande.[33]

Eftersom vår regering, som inte har gjort någonting åt det faktum att vi slår våra egna tidigare rekord i att finansiera diktatorer med vapen, anser att “avsevärda nationella […] intressen” styr vår vapenexport och trumfar det som angår mänskliga rättigheter, väljer ledande opinionsbildare att entusiastiskt upprepa statsargumentet om vikten av ett “gynnsamt utgångsläge” för vår “livskraftiga försvarsindustri.”[34]
Låt oss återvända till våra affärer med länder, och de demokratiska krav vi sätter på dessa. Om debatten kring demokratikriterium och våra relationer med exempelvis Kina är en principiell och ärlig fråga, bör man förvänta sig att denna debatt sker kring en lång rad andra länder också – till och med hätskare kring de länder vi har varma affärer med, och som råkar ha ett helvetiskt människorättsklimat.

Colombia

Låt oss börja med Colombia. Människorättssituationen har beskrivits i brutal detalj av 500 ledande människorättsorganisationer, som informerar att masslakter, dödsskvadroner, ett helt igenom “plutokratiskt” system är ett naturligt resultat av att presidenten “föredrar våld, givet hans oförmåga att skapa konsensus” bland de som inte tillhör business- och ultra-högerklassen.[35] Effekterna har varit tydliga. Exempelvis har antalet massakrer utförda av statliga säkerhetsstyrkor under första halvan av 2021 belöpt sig till 57 stycken, och antalet människor avrättade under denna period jämfört med året innan, stigit med 20%, vilket förvånar till och med den ledande människorättsorganisationen i Colombia, Indepaz. Människorättscirklar, ursprungsbefolknings- och klimataktivister, bönder och organisatörer, kvinnor och barn samt kyrkliga självhjälpsgrupper utsätts för varje form av brutalitet man kan drömma om, vilket förklarar ökningen av flyktingar med 101% innan detta årets första kvartal ens hann utlöpa, samt att “åtminstone” 136 sociala organisatörer massakrerades första halvåret i år.[36] Jag tror, däremot, att det inte finns särskilt goda skäl till att förvånas över detta. Till exempel har de statligt understödda säkerhetsstyrkorna och dödsskvadronerna öppet deklarerat, med egna ord, att “alla” som “förklarar sig själva vara sociala ledare, fackföreningsledare” samt “självhjälpskommittéer” och “sons of bitches som förordar vänsterpolitik” – kort sagt: de som “försvarar mänskliga rättigheter”, alla dessa förklaras vara “militära mål”.[37] De fortsätter med att, i ärliga och klara ordalag, förklara krig på varenda tänkbar form av opposition:

Människorättsorganisationer, ledare och försvarare av mänskliga rättigheter tvärs igenom landet, ursprungsbefolkningen, afro-colombianska folk, Diverse Mothers For Colombia, vilka inte är mer än en grupp jävla guerilla maskerade som exempelvis [människorättspersonerna och -grupperna] lesbianen Claudia Lopez, Ruta Pacifica De Mujeres, La Mesa De Mujeres Víctimas, Viva La Ciudadanía, Yira Castro, National Victims Table, distrikternas sjlvhjälpcentra […] lokala stammar, rurala självhjälpcentra, Sisma Mujer [… och många andra…] Er tid är räknad, och vi vet var ni finns. Många har redan fallit, och […] vi kommer inte sluta, så var förberedda på att beskåda hur vi skall rekrytera era söner och döttrar, och de andra lämnas eller dödas.[38]

Svenska regeringens svar.

Hur har vår regering svarat? Först och främst med praktiskt taget total tystnad, och utöver det med hängivet stöd i takt med att massakrerna tilltagit. Utrikesdepartementet informerade allmänheten tidigare i år att man tänkt bistå Colombia med 1 115 miljoner kronor på mer eller mindre obefintliga tyglar, vilket pressen däremot var noga med att inte tala om. Man förklarade att vi såg fram mot “samverkan med den colombianska regeringen som är gemensamma för det svenska utvecklingssamarbetet” och den “colombianska regeringens nationella utvecklingsplan”.[39] En sak som man inte kan klandra den svenska regeringen för är oärlighet. Det är mycket riktigt att man just nu ägnar sig åt “samverkan” där svenska företag kan fortsätta sin “utveckling”, där den “colombianska regeringens nationella utvecklingsplan” sammanfaller, och kanske till och med där de två är beroende av varandra.

En förutsättning för att svenska och andra västerländska företag skall kunna operera fritt, är att jobbiga och uppstudsiga fackledare, klimat- och ursprungsbefolkningsaktivister inte skall få sitt sagt. Nå, detta har den colombianska staten försäkrat mycket effektivt med sin “nationella utvecklingsplan”, varför direkta investeringar i landet av utländska företag skjutit i höjden på sistone med 66%.[40] I svensk press förekommer minimal rapportering kring detta – för att inte tala om ledartexter och analyser över svensk privat och statlig involvering i den colombianska situationen. Ett väldigt talande faktum är hur den svenska intelligentian behandlade en klimaträttsrapport från Global Witness, släppt 13 september i år.

I den får vi veta att Colombia – med 65 mördade miljörättsaktivister detta år – är absolut ledande i världen i att avrätta de som ens får för sig att trotsa en “våg av utländska investeringar och satsningar grundade i en syn på utveckling som fokuserar på utvinning av […] naturresurser”, vilket sker inom en kontext där “omfattande attacker mot människorättsförsvarare och lokala ledare runtom i landet” sker utan avbrott; ett slags “våld” som FN har valt att kalla “endemiskt”.[41]

Redaktör Romelsjö: På Global Klimatstrejkmötet i Vasaparken i Stockholm talade inte bara Greta Thunberg utan en ung representant för en miljöorganisation i Colobia.

Rapporten blev inte totalt helt negligerad i svensk press. Men rapporten genererade inga ledare eller förstasidor, och absolut inte ett ord om den svenska rollen nämndes; i de fall rapporten nämndes var det snarare en TT-kabel, eller ett reportage släppt över en månad efter att Global Witness publicerat sin text (såsom i GP, 18 oktober). Återigen bör detta inte förvåna, då organet “för självdisciplin” är mycket medvetna om vad som går an, och inte. Försök hitta, exempelvis, Oxfams rapport där de talar med colombianska aktivister som noterar “att stora internationella företag, även svenska företag, som befinner sig i Colombia är en del av problemet”, och där Oxfam vädjar till Sverige och EU att ta “ansvar” för “mänskliga rättigheter” – det är mer eller mindre omöjligt att hitta denna rapport nämnd vid respekterade tidningars ständiga diskussioner om utrikespolitik och västerländsk humanitarianism.[42] Det är såklart lätt för 81 ledande kulturpersonligheter att i en namnunderskrivning klaga över att den officiella fiendestaten behandlar sina inlåsta dissidenter illa.

Men att tala om våra brott och att kritisera staten för dessa är otänkbart; våra brott är inte del av historia – frånsett vid de fall vi kan kalla dessa för “misstag” eller “strategiska blunder” – och alltså kan de inte förekomma.[43]

Filippinerna

Ett annat land som är högst relevant att undersöka, för att granska om den svenska “kognitiva klassen” principiellt står för ädla värden, är Filippinerna, där den viktiga frågan är: vad skulle krävas av situationen i det landet för att fånga “skarorna av lärda publicisters” intressen. Ett absolut minimalt krav för att väcka debatt om Filippinerna – liksom nyssnämnda Colombia – bör vara att människorättssituationen är åtminstone lika, eller än mer, undermålig som i de de länder vi kritiserar konstant och som väcker enorm debatt här hemma.

Med andra ord borde vi hitta kommentarer som fördömer Filippinernas regim i stil med den massiva kritiska kommentation om Iran, Ryssland, Belarus etc. Vi kan förvänta oss, som DN förklarade, att intellektuella kräver “sanktioner” mot Filippinernas diktator Duterte, vilket “är det enda som biter” – såsom de ständigt påpekar angående bland andra Ryssland.[44] Kort sagt: vi kan förvänta oss att intellektuella kommer utsätta den svenska regeringen för bitter kritik, för att den stöder skurkar i Asien, om det visar sig att dessa skurkstater har ett människorättsklimat som är lika illa, eller värre, än i de länder vi oupphörligen kritiserar. Det nyss konstaterade om Colombia kan iallafall förbereda läsaren för vad som väntar.
Låt oss nu ta en titt på situationen i Filippinerna, en “oligarkipelag” som har förvandlats till en “anti-utveckling-stat”, som landet beskrivs inom den tekniska litteraturen.[45]

Situationen sammanfattades i ett kollektivt uttalande i år från över 100 människorättsorganisationer, där de uppmärksammar om att “polisiära och militära operationer som innebär summariska avrättningar” vilka inte kan påminna om något annat än latinamerikanska dödsskvadroner från 1980-talet, krossar alla delar av den fattiga populationen.[46] Duterte har under sin mandatperiod ägnat sig åt fantastisk brutalitet, dokumenterad i genomgående av rättsgrupper i hundratals rapporter. I grund och botten har han “utlöst ett krig mot fattiga” vilket har “orsakat fler människorättsförbrytelser än under [despoten Ferdinand] Marcos’ diktatur.” Just den karaktäriseringen, “krig mot fattiga”, liksom “Dutertes krig mot Oliktänkande”, har blivit en standardfras inom människorättsrapporter från Filippinerna,[47] varför vi kan läsa ett uttalande från det australiensiska parlamentet som krävde att “den fräcka och brutala attacken på det filippinska folket av Dutertes regering måste få ett slut, i synnerhet” mot de som begår “brottet av att vara fattig”.[48] International Coalition For Human Rights In The Philippines, en av landets ledande och mest utsatta människorättsobservatör, utvecklar:

Under USA-[Väst-]Duterte regimen förklarades undantagstillstånd i Mindanao [ett av huvudområdena för bland annat militant motstånd mot regimen] för fyra år sedan vilket ledde till en alarmerande ökning av brott mot mänskliga rättigheter. Hundratusentals av morosfolket [muslimska filippiner] har tvångsförflyttats och förvandlats till flyktingar till följd av urskillningslösa bombardemang och förstörelse […] av den filippinska armén. Ursprungsbefolkningens skolor har stängts ned, och deras samhällen befinner sig under attack och ockupation av den filippinska armén […] Bönder […] blir arresterade och massakrerade när de försvarar sina rättigheter till att bruka mark och deras rätt till sina fäderneärvda marker. I städerna har Duterte förklarat krig mot fattiga genom hans krig mot droger vilket hittills har kostat livet på 27 000 personer, inklusive barn.

Än värre är att landet numera är en av de farligaste platserna på jorden för människorättsförsvarare[49] vilket är en naturlig följd av, som National Union Of People’s Lawyers tillsammans med otaliga andra människorättsorganisationer och FN kallar, “sanktionerad statlig terrorism”.[50] Vi måste däremot fråga oss om siffran, att 27 000 människor mördats i Dutertes blodiga “krig mot droger”, faktiskt stämmer. Att ICHRP ger en så pass låg siffra, givet det faktum att uttalandet kom för ungefär två månader sedan, är underligt. Uppgiften, från Commission On Human Rights’ chef Chito Gascon, var i stort sett korrekt. Problemet är däremot att uppgiften är ungefär två och ett halvt år gammal, och därutöver verkar de ha blandat samman dödssiffrorna för de som mördats kallblodigt för narkotikaanklagelser, och de siffror för motståndare till regimen.[51]

De mycket konservativa siffrorna, som är mer aktuella än Gascons, är att minst 35 000 har mördats under Dutertes “oligarkokrati”, däribland cirka 5 000-6 000 i narkotikakriget (som nu tagits upp av International Court Of Justice), enligt en granskning av dissidenttidningen Rapplers.[52] Utöver detta hålls åtminstone 140 000 fängslade utan rättegång, varav många är anklagade för narkotikabruk – men, som sagt, detta är marginellt i jämförelse med de som mördas och fängslas för att vara bönder, fackmedlemmar, ursprungsbefolkning, fattiga samt organiserade, och i människorättspressen kan man dessutom läsa att “nästan alla [mördade av Duterte] är fattiga och utblottade människor, innefattande barn, summariskt avrättade”.
Det som är särskilt viktigt att notera för en i Sverige, och i Väst överhuvudtaget, är böndernas och ursprungsbefolkningens förföljelse till följd av att de trotsar internationella företags utarmning av deras områden. Philippine Task Force For Indigenous People’s Rights rapporterade nyligen att:

Opposition till [de internationella företagens] projekt är bemött med sanslöst våld, hot om arresteringar och kriminella anklagelser, förtal av organisationer och ursprungsbefolknings-ledare, bland andra kränkningar av mänskliga rättigheter från statliga säkerhetsstyrkor och företag. Vi har vittnat om massakrer och arresteringar […i en mängd olika provinser…] Många av de arresterade försmäktar i fängelse just nu, på grund av dubiösa anklagelser riktade mot sig. Från oktober 2020 till nuvarande har det skett otaliga mord, arresteringar och fängslanden […] Detta är en alarmerande situation för ursprungsbefolkningarna […under…] hopplösa tider.

De fortsätter med att förklara att “urspungssamhällen lever under evigt undantagstillstånd”: massmord, massförflyttningar, systematisk nedstängning av skolor och “luftbombardemang av ursprungsbefolkningens hem”[53] är logiska självklarheter i regimens mål att putsa skorna på “den lokala eliten, utländska företag och utländska regeringar”.[54] Mer exakt, förklarar Philippine Alliance Of Human Rights Advocates, är att “Duterte inte vill tysta några enstaka oppositionella röster; han vill terrorisera hela populationen till förintelse” och därför skådar vi nu “skamlös korruption, utländsk och elitistisk ekonomisk dominans, förstörelse av miljön och tyranni.”[55] Kyrkliga källor tyder på att “åtminstone 90%, om inte alla bönder och fiskare, är fattiga”[56], och naturligt nog har de fattiga organiserat sig för att kämpa mot regimen och företagen, varför, som landets största humanitära observatör understryker, “inbördes-hjälp-initiativ […] har spridits som löpeld genom landet”.[57] Det är precis detta motstånd och trots Duterte och hans utländska potentater verkligen oroar sig över. Den verkliga “faran”, förklarade Duterte för bönder, kommunister och fackföreningar, “är att ni nu implementerar ett kommunalt system”. Inget underligt, därmed. Om folket kan ta kontroll över sin mark och sina liv genom “kommunala” alternativ, är utländska företag och de dominerande oligarkerna djupt hotade.[58]

Hur har Sverige reagerat?

Den viktiga frågan för oss, är därför: Hur har Sverige, en “humanitär stormakt”, valt att reagera? Medan de rysliga rapporterna om att – för att citera asienpressen – “urskillningslösa luftbombardemang” mot civila hade tvångsförflyttat minst 450 000 människor, erbjöd vi Filippinerna att köpa tolv JAS Gripen attackflygplan, vilka de ser ut att köpa inom kort.[59] Kom dessutom ihåg att Vitryssland eller Kuba, trots att de inte är några människorättsparadis, direkt, inte för en “urskillningslös” slaktkorgie mot sina egna befolkningar för att blidka utländskt kapital. Men ändå väcker dessa länder regeringens idoga kritik.

För att vara generösa och ärliga, måste vi tillstå den svenska regeringen uttryckt kommentarer om Filippinerna också, men dessa råkar vara av ett annat slag. Sveriges ambassadör till landet, Harald Fries, erkände nyligen att han var exalterad över att den filippinska “staten är business-vänlig”, och att “Filippinerna är en stor och snabbt växande marknad”.[60] Hans efterträdare, Annika Thunborg, förklarade att hon ser fram mot de fortsatta varma förbindelserna mellan länderna “under de kommande åren”.[61] Vi kan vara säkra på att en hel del personer i landet däremot inte gör det, men de spelar inte någon roll i detta sammanhang, förstås.

Det som är anmärkningsvärt är inte att regeringen öppet kan komma med sådana här kommentarer och därigenom förklara att mänskliga rättigheter inte är deras mål i utrikespolitiken, utan snarare att dessa i detta fall är motsatsen i deras utrikespolitiska mål. Det verkligen anmärkningsvärda är att dessa uttalanden går förbi okommenterade i media. Att regeringen hänförs av självaste orsaken till, och aktivt bidrar till, Filippinernas värsta blodbad, är tydligen ointressant för den intellektuella klassen.

Praktiskt taget den enda gången svensk media brydde sig, var när Maria Ressa fick Nobelpriset. Men då, måste man notera, beskrevs situationen på ett helt inadekvat sätt, och att nämna nästan hela Västs hängivna stöd till Duterte har mig veterligen inte förekommit i svensk press (frånsett eventuellt någon teknisk monografi som når till endast en handfull läsare), eftersom den verkliga nyheten var prisutdelningen men inte den typ av massiv terror Västs mordlystna gunstling ägnar sig åt – vilket bevisas av det faktum att det innan och sedan prisutdelningen har rått så gott som komplett tystnad kring Filippinerna och mänskliga rättigheter bland “skarorna av lärda publicister”.[62] Återigen har pressen, som Segerstedt klagade under sin tid, i denna fråga agerat “de makthavandes språkrör” genom att helt enkelt strunta i att tala om våra brott, och därför kommer vi och regeringen inte ansvara för vår “skamlösa kriminella negligering” av den terror vi ställer oss bakom, som Filippinernas främsta människorättsorganisation formulerade det.[63] De är faktan kring Filippinerna.

Sveriges relation till några diktaturer.

Samma sak gäller förhållandet mellan en rad diktaturer och oss, vilket jag inte skall diskutera utförligare. Ta exempelvis förhållandet Egypten-Väst (Sverige) och den intellektuella klassens kall att försvara “statsvårdande intressen”. Den som på egen hand följt utvecklingen i Egypten någorlunda noggrant vet att Egypten är en döds- och tortyrkammare där all motstånd förintas i perfekt harmoni med vad som sker i Filippinerna. En läsare, som inte känner till Sveriges relation till Egypten, men som vet att människorättsklimatet är jämförbart med Filippinerna, bör rimligen ana att det forsar med indignerade ledarartiklar, krönikor m.m. om klimatet i Egypten, liksom sker om Kina, Belarus, Ryssland och så vidare.

Nå, låt oss ta ett exempel, såsom DN – liberalismens “vårdkase”. I år har endast en enda artikel som i någon meningsfull utsträckning diskuterar mänskliga rättigheter i Egypten publicerats (25 januari), där Västs massiva stöd för statsterrorn inte nämns överhuvud taget.[64] Däremot tar man tillfället i akt att pika “diktaturens järnmask” i Kina, Belarus, Ryssland och så vidare. Tidningen har däremot en hel kategori ägnad åt “Våldet i Egypten”, där sex artiklar publicerats på fyra år, vilket är en negligering av så oerhört många människorättsrapporter och dokumenterade brutala fall av statsterror så ofantlig, att kommentarer blir meningslösa.

En enda ledarartikel i ämnet om stanens våld i Egypten har publicerats sedan hösten 2017 (av Erik Helmerson, 22 november, 2017). Som jämförelse har DN publicerat 172 artiklar som berör ämnet “Aleksandr Lukasjenko”, mänskliga rättigheter och valfusk och cirka 17 ledartexter om ämnet sedan 7 augusti, 2020. Därtill tillkommer ett enormt arkiv med Kulturkrönikor, världsanayser, debattinlägg och uppror som kräver handling mot Belarus och så vidare, och om man studerar artiklarna som markeras med “Belarus” och mänskliga rättigheter i arkivet, ökar antalet artiklar och opinionstexter som skrivits under samma period med ytterligare flera hundra stycken (artiklar räknade 7 november, 2021).

Vad jag fram tills nu beskrivit är definitivt en oroande bild av verkligheten. I stora drag har Tor Bonniers farhåga, “att lojaliteten mot regeringen skulle övergå i ren underdånighet”, förverkligats till en fantastisk grad i den utrikespolitiska domänen. Hursomhelst var det kanske missvisande att inleda propagandafrågan genom att beskriva svensk kultur och press under Nazitiden. Det är helt korrekt att den då intog en oerhörd form av teknisk sofistikering. Men jag tror att de svenska – i synnerhet arbetarklass-orienterade – kritikerna var långt innan väl medvetna om faran av att ha en teknisk intelligentia som arbetade för att gynna statens utrikespolitiska syften, och att “pressmännens ansvarskänsla” var för staten “en självklar sak”.

Till exempel varnade den svenska socialdemokratins grundare, August Palm, 1885 om “intelligensarna” och deras makt att som “Stormän små mäns sak tala” – där diskrepansen mellan populär opinion och intellektuell konsensus i utrikespolitiska prioriteringar är ett slående nutida exempel.[65] Satsen upprepades ungefär trettio år senare, då den numera helt bortglömda radikala ledande syndikalisttänkaren Gustaf Henriksson Holmberg noterade denna typ av intellektuell symbios med koncentrerad makt. Han gick dessutom djupare, och analyserade hur en elit av akademiker och sofistikerade teoretiker söker hålla den “förvirrade skocken på mattan”, så att de kan “skydda legitima statsvårdande intressen” utan att bli störda.

“De intellektuella”, förklarade han däremot, “äro mindre intellektuella än de synas. De ägande klassernas demokrati […] söker med en förtvivlans ansträngning att hålla upprätt teorin om deras ensamma förmåga som samhällsstyrande”. Vidare, försöker dessa “utmärka sig själva” och “slå dunster i ögonen på folket” och skydda makten.[66] Just denna klass, förklarade en radikal pamflett från Socialdemokraterna 1913, “bedriva en systematisk hets på befolkningsopinionen för att åstadkomma en ökad grad av rustningsvänlighet,”[67] vilket dessutom toppas med en dos av, som historikern Axel Strindberg formulerade det, “självsmickrande mytologi” som “poeterna, krönikeskrivarna” försöker övertyga folket med.[68] Kort sagt, förklarade en annan svensk pacifistisk pamflett från 1920-talet, kommer den tekniska intelligentian försöka “behålla monopol över” tankevärlden, “dels för att härska över vissa lager av befolkningen” och skydda den koncentrerad maktens intressen.[69]

Inte desto mindre kan man argumentera att den svenska “kognitiva klassens” och statens undfallenhet gentemot en stormakt och överseende med sina brott skedde under hot av våld under Andra världskriget. Till vilken grad detta, som historisk eller etisk fråga, kan godkännas, ser jag inget skäl till att ta ställning till. Vad som däremot inte kan diskuteras, är den moraliska deprivation i att samma effekt då, har åstadkommits idag under inga hot alls.

Noter

[29] Se Center For Economic And Policy Research (CEPR), Sachs, Jeffrey & Weisbrot, Mark, april 2019, samt Venezuela Analysis, “The Blockade Against Venezuela: Measures And Consequences”, 22 augusti, 2021, för detaljer.
[30] Linder, op. cit., s.69. Jämför med GP (17 augusti, 2021), som i samband med 20-åt-jubileumet av amerikansk terror i Afghanistan påpekade att “kritik mot den så kallade amerikanska imperialismen” är ogiltig, eftersom den som uttrycker kritiken inte inser att USA är granaten för att “stoppa etniska utrensningar, folkmord och andra folkrättsbrott” – en kommentar så extrem att den nästan saknar motstycke i det pro-nazistiska arkivet. Se min “Korta Anmärkningar Om Afghanistan Och Media” i Global Politics, 26 augusti, 2021.
Om personer däremot skulle få för sig att milt ifrågasätta vårt och övriga Västs militära program (Folk Och Fred, januari 2021), kommer de omedelbart smutskastas av respekterade personer, såsom Patrik Oksanen, för att vara “nyttiga idioter för Kreml” och för att “störa” statens “rikskonferens”. En kommissarie måste trots allt göra sitt jobb, liksom den svenska nazirörelsen gjorde under kriget när den gick efter en “angloman grupp” studenter, eller “fanatiska Segerstedtanhängare” för att de dristade sig att ens ifrågasätta svenska staten. Se Björkman, Maria et al., De Intellektuellas Förräderi?: Intellektuellt Utbyte Mellan Sverige Och Tredje Riket, Arkiv Förlag (2016), s.81. Cf. Mobergs kommentarer i inledningen av denna text.
[31] SR (P1), “Hur Ska Sveriges Handelsrelation Med Kina Se Ut?”, 27 oktober, 2021.
[32] DN, Runnberg, Jens, “Lukasjenko Lurar Flyktingar Till Litauen – EU Måste Stödja Vilnius”, 13 juli, 2021.
[33] Transnational Institute (TNI), Fotiadis, Apostolis & Bhriain, Niamh N., “Smoking Guns: How European Arms Exports Are Forcing Millions From Their Homes”, juli 2021. Citerad ur Middle East Monitor, “European Arms Sales Cause Mass Displacement, Report Finds”, 28 juli, 2021.
[34] Olluri (24 juli), op. cit. Ursprungstext: “[…] livskraftig försvarsindustri”.
[35] Colombia Reports, Alsema, Adriaan, “NGO’s Blast Duque For Weakening Colombia’s Democracy And Rule Of Law”, 23 september, 2021.
[36] Peoples Dispatch, “Paramilitary Violence Spikes In Colombia”, 26 juli, 2021. Cf. Colombia Reports, Alsema, Adriaan, “Steep Increase In Massacres In Colombia”, 14 juli, 2021. samt Indepaz (20 oktober, 2021), som i sin årliga jämförelse förklarar att 91 massakrer, i 66 olika regioner i Colombia, ägde rum med nästan 400 offer.
[37] Colombia Reports, Alsema, Adriaan, “Opposition Leader Leaves Colombia Citing Death Threats, Politisk Förföljelse”, 6 oktober, 2021. För mer om den statliga kopplingen se Colombia Reports (21 januari, 2020).
[38] Colombia Report, Alsema, Adriaan, “‘Aguilas Negras’ Put Half Of Colombia On Their Latest Death Threat”, 12 mars, 2021. Cf. Colombia Reports (1 november, 2021). Där citeras en rapport från Electoral Observation Mission att antalet mord mot sociala organisatörer, politiker, aktivister etc., har ökat 125% jämfört med 2017. De som passar som måltavlor för våldet är huvudsakligen “sociala ledare, vilka generellt är i opposition mot mäktiga intressen”. Antalet lönnmord mot dessa aktivister ökade i år med 30% jämfört med samma period 2017, liksom misslyckade lönnmord ökade med 95%. Se dessutom föregående fotnot.
[39] Se Olluri (24 juli), op. cit., för kommentarer och referenser.
[40] ProColombia, “Foreign Investment Grew 66% In The First Quarter Of 2021”, 16 juni, 2021. I interna diskussioner är den colombianska businessklassen mycket imponerad över den mordiske diktatorn Ivan Duques “kapacitet” att skapa ett gynnsamt “klimat” för utländska företag “att starta företagsamhet” i landet. Det är helt klart förväntat, i ljuset av att all intern motstånd (mänskliga rättighetsrörelser av alla slag) förintas brutalt.
[41] Global Witness, “Last Line Of Defence”, september 2021, s.14 et seq.
[42] Oxfam, “Miljöaktivister I Colombia Mördas För Sin Kamp”, 31 oktober, 2019.
[43] DN, “81 Kända Personer I Unikt Upprop: Ge Genast Navalnyj Den Vård Han Behöver”, 17 april, 2021.
[44] DN, Helmerson, Erik, “Sanktioner Är Det Enda Som Biter På Putin”, 18 januari, 2021.
[45] Peace Research Institute Frankfurt, Kreuzer, Peter, “Governors And Mayors In The Philippines: Resistance To Or Support For Duterte’s Deadly War On Drugs”, Maj 2020.
[46] Karapatan Monitor, “Raging Crisis, Intensified Attacks, Strengthened Resistance”, januari-april, 2021, s.3.
[47] International Coalition For Human Rights In The Philippines, “Duterte, The New Face Of Martial Law In The PH”, 21 september, 2021, samt ICHRP, “ICHRP Marks National Heroes’ Day: Duterte No Hero, Proponent Of State Terror”, 30 augusti, 2021.
[48] Manila Bulletin, “Human Rights Group Calls For Global Attention On The PH”, 9 oktober, 2021. Min kursivering. Kyrkan i Filippinerna, som har blivit en måltavla för Dutertes brutala angrepp “mot fattiga”, har instämt i fraseologin. Rural Missionaries Of The Philippines (11 februari, 2019) vädjar:

Till och med utan undantagstillstånd, har de rurala fattiga och deras stöttare, inklusive rurala missionärer och volontärer alltid varit utsatta för människorättsbrott för deras resoluta motstånd mot anti-fattig-program och politik av regeringen […] Militarisering av bondesamhällena har intensifierats och resulterat i ökade antal offer för människorättsförbrytelser såsom utomrättsliga avrättningar, illegal arrestering och frihetsberövande samt påhittade anklagelser [av dödsskvadronerna och regeringsstyrkorna].

Min kursivering.
[49] ICHRP (21 september), op. cit. Trots att jag inte skall diskutera detta något djupare, är det intressant att se hur media har reflekterat över detta, då jag med “media” syftar på den asien-specialiserade pressen. Mig veterligen finns det knappast någonting skrivet om detta i sveriges press, iallafall från de senaste månadernas arkiv.
Det är sant att en långvarig kommunistisk väpnad opposition, liksom på mycket senare år en islamistisk, utgår huvudsakligen från Mindanao, och Duterte har kungjort att den kommunistiska rörelsen skall vara totalt utplånad fram till slutet av hans mandatperiod, nästa år. Som framgår av det som hittills står i denna text, och kommande källor, har en enorm mängd civila avsiktligen slaktats och fördrivits från sina hem i denna kampanj att “förinta” motståndet. Än så länge är resultatet att den ledande kommunistiska motståndsrörelsen NPA är aktiv inom 73 av landets 81 provinser (Asia Times, 3 november, 2021). Men trots detta skriver journalisten Nick Aspinwall i en av de ledande asientidskrifterna (The Diplomat, vol. 79, juni 2021), att en tidigare lyckad fredsprocess i landet (“mostly a success story”) har spolierats av flera rebellgrupper. Han kan inte i detta sammanhang ens föreslå att regimen axlar skuld i det att den driver en “urskillningslös” terrorkampanj mot folken i dessa områden, vilket lämnar dem med inga andra alternativ än att stötta rebellgrupperna. Detta makabra faktum kan förklara att exempelvis en av de verkligen hårt, av regimen utsatta ursprungsbefolkningarna, lumaderna, “utgjorde 70% av NPA:s krigare 2019” och att de vid ett tillfälle “kontrollerade mark som täckte 17 av Mindanaos 24 provinser”, enligt en utredning av filippinska Senaten (The Jamestown Foundation: Terrorism Monitor, vol. 19:1, januari, 2021). Aspinwall tillstår dock i slutet av sin text att Duterte “visar föga intresse” i att “förhandla fred” med NPA – vilket låter underligt med tanke på att han några stycken ovan skriver att Duterte “är på rätt spår” när det gäller att förhandla fred med oppositionen senast nästa år, vilket för Aspinwall “innehåller skäl till optimism”. Andra, såsom ledande asienspecialiserade säkerhetsanalytikern Jack Broome, klargör istället att “en förhandlad fred till konflikten nu verkar vara mer fjärran än den var under början av Dutertes mandatperiod.” Ibidem.
[50] ICHRP, “Philippines Pushes Ahead With Draconian Anti-Terror Law In The Wake Of Damning UN Human Rights Report”, 18 juni, 2020.
[51] Se Olluri (24 juli), op. cit., för referenser.
[52] Rappler, PCIJ, “Duterte’s Drug Wars: Lies And Deaths Certificates”, 29 maj, 2021.
[53] Philippine Task Force For Indigenous People’s Rights, “Unity, Solidarity, And Collective
Actions, Needed To Stop The Attacks On Indigenous Peoples”, 31 oktober, 2021.
[54] Philippine Task Force For Indigenous People’s Rights, “Indigenous Communities Under Perpetual Martial Law”, 21 september, 2021.
[55] Philippine Alliance Of Human Rights Advocates, “Power To The People’s Collective Struggle Against Autocratic Rule”, 28 februari, 2020.
[56] Rural Missionaries Of The Philippines: Sparks, vol. 50:4, s.3.
[57] Karapatan, op. cit., s.2.
[58] Inquirer, Esguerra, Darryl John, “Duterte Calls Karapatan an ‘Organization Of Demons In The Philippines’”, 2 augusti, 2019.
[59] Asia Pacific Defence Journal, “Philippines Re-Evaluates Multi-Role Fighter Selection, Proposes JAS-39C Gripen”, 7 juni, 2021. Se dessutom APDJ, 27 juni, 2021, för fler detaljer.
[60] The Manilla Times, Custodio, Arlo, “Sweden Celebrates National Day Virtually, With 90-Minute Online Show”, 6 juni, 2021
[62] Än så länge, 7 november, finns två undantag: En artikel i Västerbotten-Kuriren (31 oktober, 2021) och ett inslag i Sveriges Radio (6 november, 2021), vilka bägge har de brister jag nyss beskrivit.
[63] Karapatan, op. cit., s.1.
[64] Som sagt kommer jag av praktiska skäl inte utveckla detta vidare i denna text. Jag har berört Egypten i Olluri (24 juli), op. cit., och jag hänvisar dessutom till de ständiga, kusliga rapporterna som publiceras kontinuerligt i bland annat Cairo Institute For Human Rights Studies, Committee For Justice, Mtwana, Egyptian Front For Human Rights och Egyptian Human Rights Forum.
[65] Svenning, Olle, Hövdingen Hjalmar Branting: En Biografi, Albert Bonniers Förlag (2014), s.95. Se exempelvis European Council On Foreign Relations, Leonard, Mark & Krastev, Ivan, “What Europeans Think About The US-China Cold War”, 22 september, 2021, samt Global Politics, Romelsjö, Anders, “Är Demokrati En Bra Svensk Exportprodukt?”, 5 oktober, 2021.
[66] Holmberg, Gustaf Henriksson, De Två Världarna Arbetarklassen Och Syndikalismen: Deras Egen Sak Och Deras Eget Värk, Ungsocialistiska Partiets Förlag (1918), s.12-13
[67] Höglund, Zeth et. al., Det Befästa Fattighuset, Arkiv För Studier I Arbetarrörelsens Historia (1979), s.10.
[68] Strindberg, Axel, Bondenöd Och Stormaktsdröm: En Historia Om Klasskamp I Sverige 1630-1718, Gidlunds Förlag (1971), s.27.
[69] Björklund, Carl Johan, Fackföreningarna Och Antimilitarismen, Kommitén Mot Krig Och Militarism (1922), s.5.