USA:s och Natos föråldrade geopolitik

Den här artikeln 4/2 har först publicerats på Terje Valens blogg och senare i

Pål Steigans nättidning 

_________________________________________________

USA:s och Natos föråldrade geopolitik

Grunddragen i USA:s och Natos geopolitik har en lång historia och den senaste versionen formulerades mot slutet av 1990-talet, utifrån en analys av hur maktbalansen mellan viktiga stater skulle utvecklas under mer än en generation. Analysen återfinns i Brzezinskis bok The Grand Chessboard från 1997.

Brzezinski hävdade att det långsiktiga målet för USA:s geopolitik var att förhindra kaos på den eurasiska kontinenten, genom att få till stånd ett samarbete under USA:s ledning mellan Europa, Ryssland, Kina och helst också Iran. För att klara detta var man tvungen att förhindra uppkomsten av stater i Eurasien, vilka kunde hota USA:s hegemoni där. Man räknade 1997 med att detta kunde gå ganska smidigt. Anledningen till detta var att Sovjetunionen upplöstes och USA hade gjort stora framsteg med att gå in i de forna sovjetrepublikerna i söder. Samtidigt verkade det som att det skulle ta Ryssland lång tid att resa sig som stormakt igen, om de någonsin lyckades göra det. Dessutom trodde man att Ryssland, under Jeltsin, skulle vara öppet för det nyliberala system som USA och andra västländer arbetade för att införa där. Dessutom hade den ekonomiska utvecklingen i Kina inte kommit så långt och landet hade öppnat upp för utländska investeringar.

I USA antog man då att Kina också skulle närma sig det amerikanska ekonomiska systemet. Därmed skulle det vara möjligt att etablera relationer med både Ryssland och Kina, vilket skulle säkerställa USA:s dominans på den eurasiska kontinenten. Avtal med Iran skulle också vara möjligt att uppnå. USA:s ledare ansåg det också osannolikt att Ryssland och Kina skulle kunna gå samman, eller att även Iran och Indien kunde ansluta sig till ett sådant samarbete. Därmed trodde de att USA skulle kunna behålla kontrollen över området väster om Kina och söder om Ryssland. Finansieringen av talibanerna i Afghanistan och den efterföljande amerikanska ockupationen, var en del av denna strategi.

En viktig del av USA:s strategi var, att österut utvidga det de kallar USA:s brohuvud i Eurasien, nämligen de europeiska länder som är med i Nato och EU. Brzezinski är fullt medveten om att dessa länder utgör USA:s brohuvud och vasaller. Och det har han naturligtvis rätt i. Den här utvidgningen skulle inte vara så svår, eftersom Ryssland var svagt och ledarskapet där ganska USA-vänligt. Vi kan tillstå att detta tills nyligen har gått enligt plan.

I dessa dagar kan det vara värt att påminna om att Brzezinski i nämnda bok också presenterar ett mer långsiktigt förlopp för USA:s geopolitik i Europa. Den ena delen är Natos och EU:s ständiga expansion österut, mot Ryssland, och den andra är att han särskilt pekar ut fyra nyckelstater, där USA måste behålla och skaffa sig hegemoni. Dessa är Frankrike, Tyskland, Polen och Ukraina. Arbetet med USA:s subversionsarbete och statskupp i Ukraina, med regimskifte där, intensifierades från denna tidpunkt.

Senare följdes den av till exempel de mycket dödliga sanktionerna mot det irakiska folket, vilka ledde till att över 550 000 barn dog. När Madeleine Albright senare sa att det var värt det, fick vi en läskig, feminin glimt av aggressorn USA. Antalet dödade barn var en tiondel av antalet judar som dödades under nazisterna, och i Irak dödade de bara barn. Det påminner om andan från folkmordet på indianerna – vilket också var värt det.

Ett typiskt tidstecken var ett uttalande av Thomas Friedman, specialrådgivare till utrikesminister Madeleine Albright, under Clintonadministrationen. Han sa: ”För att globaliseringen ska fungera får USA inte vara rädd för att agera som den supermakt det verkligen är […] Marknadens osynliga hand fungerar aldrig utan en synlig knytnäve. McDonalds kan aldrig växa utan McDonnel Douglas, tillverkaren av F-15-flygplanet. Handen, som säkerställer internationell säkerhet för Silicon Valleys teknologi, har namnet armén, flygvapnet, flottan och US Navy Hunters.”[I] Detta var under upptrappningen av aggressionen mot Jugoslavien, som har följts upp med många liknande.

FN:s förra särskilda sändebud för rätten till mat och vice ordförande för FN:s rådgivande kommitté för mänskliga rättigheter, Jean Ziegler, uttryckte det så här: ”I ruinerna av den gamla världen skapades ett nytt tyranni: oligarkernas i det globala finanskapitalet.”[Ii] Och som han påpekar någon annanstans, de flesta av dem hör hemma i USA.

Värderingarna av dessa oligarker och deras talespersoner, med Brzezinzki som huvudtalesman, innehöll betydande felbedömningar. En viktig anledning till att felbedömningarna fortsatte och fick så stora konsekvenser var att Brzezinski fick mycket stor påverkan på Barak Obamas utrikespolitik. Under starten av Obamas valkampanj 2008 publicerade Brzezinski sin senaste, mycket inflytelserika bok, Second Chance, där han kritiserar presidenterna Bush Sr., Clinton och Bush Jr för att ha misslyckats med att implementera hans geostrategi och med att skapa ett system med USA:s varaktiga överhöghet i Eurasien. Nu var det upp till Obama att hantera detta, genom att bygga goda relationer med Europa och Kina, och sedan isolera och om möjligt destabilisera Ryssland.

De misslyckade planerna för USA:s styre på en eurasisk kontinent skulle nu säkras genom Natos utvidgning österut. NATO-medlemskap för Ukraina sågs som absolut nödvändigt för att USA skulle nå sitt mål, och alla försök från Ryssland att behålla sitt inflytande i Ukraina stämplades som imperialism. Så för dem som är för USA:s och Natos föråldrade geopolitik är kampen för Ukraina avgörande för att USA ska nå sitt mål, att dominera Eurasien. De stora felbedömningar som denna strategi bygger på betyder nu att denna strategi redan har misslyckats. Därför kan Ryssland äntligen sätta ner foten för ytterligare USA/NATO-expansion österut. President Donald Trump hade förstått detta, men Demokratiska partiets frenetiska kamp mot hans försök att möta Ryssland stoppade försöket. Sedan kom demokraternas Biden och fortsatte utifrån Obamas föråldrade strategi.

I efterordet till 2016 års upplaga av The Grand Chessboard ser vi att Brzezinski fortfarande har flera felaktiga bedömningar av tiden efter att den första upplagan kom ut. Men en sak har han rätt i, när han äntligen skriver i efterordet «Idag behöver världen inte längre ett USA som nöjer sig med att gå in i ensidiga krig, utan en global supermakt, som inser förgängligheten i sin unika förstaplats och därför försöker utveckla en mer multipolär världsordning. Även om landskapet har förändrats har USA fortfarande ett strategiskt uppdrag.”

Sedan ska vi titta på de allvarliga felbedömningar som USA nu ”lider” under.

Felbedömning 1 – Kinas tillväxt

En av de viktigaste faktorerna var bedömningen av den ekonomiska utvecklingen i Kina. Här trodde man att det skulle ta mer än en generation, och förmodligen åtskilligt till, innan landet hade lyckats nå en nivå som kunde göra det till en utmanare till USA. Brzezinski skrev detta i sin bok och konstaterade samma sak i en intervju med en tysk tidning, så sent som 2001. Denna felbedömning var förståelig utifrån USA:s ledares syn på kinesernas förmåga att klara av det som gjort USA till ett stormakt, från senare delen av 1900-talet och framåt, fram till första världskriget, och en stormakt under andra världskriget, nämligen en mycket snabb industrialisering. Brzezinski betonar detta momentet när det kommer till framväxten av USA som en världsmakt.

Men från omkring 2004 hände saker ganska snabbt, vilket förändrade den här bilden. 1990 hade Kina 1 företag på Fortunes lista över världens 500 största. Man hade vuxit relativt långsamt fram till 2003, då vi hittade ett tiotal företag på listan. Men från och med då bär produktionen och den ekonomiska utvecklingen i Kina av i en takt och omfattning som inte setts tidigare i historien, mycket snabbare än vad som skedde i USA tidigare.

År 2021 hade landet 143 på listan över världens 500 största företag – cirka 130 på fastlandet och drygt 10 på Taiwan. Flera av företagen på Taiwan har även anläggningar på det kinesiska fastlandet. Genom handel med de flesta länder i världen och ett antal överenskommelser, med det nya Silk Road-bältet i centrum, hade Kina då kommit längre på 20 år än vad strategerna i USA hade trott att de skulle klara av på över en generation, om det överhuvudtaget skulle vara möjligt. Det ironiska är att omlokaliseringen av företag från USA och Europa till Kina hade möjliggjort detta.

När Kina under Xi Jinping, från 2013, dessutom gjorde det alldeles klart att landet inte skulle avstå från politisk kontroll över den kapitalistiska sektorn, utan fokusera på att bygga ett välmående socialistiskt samhälle till 2049, hade allt amerikanskt strategiskt tänkande spruckit.

Om det stämmer att Kina nu kommer att utvecklas ytterligare i en socialistisk riktning, så är det mycket viktigt att förstå den nuvarande relationen mellan Kina och USA. Eftersom USA befinner sig i kapitalismens imperialistiska fas [iii] och samtidigt på tillbakagång, i förhållande till Kina, kommer Lenins analys, att den uppstigande makten vanligtvis startar krig för att vinna territorier från den nedstigande makten, inte att vara relevant. Nu när Kina, tillsammans med hela den alliansfria rörelsen, har åtagit sig att ersätta USA:s ordningsstyre (rules based order, ö.a.) med förverkligandet av FN-stadgan, är det ett gott tecken att Kina kommer att fortsätta att hålla sig borta från den sortens aggression som vi ständigt ser att USA företräder. Vi bör också notera att Ryssland är på den alliansfria sidan.

Felbedömning 2 – Rysslands återkomst

Den andra stora felbedömningen var uppfattningen om utvecklingen i Ryssland. 1997 och fortfarande 2001, var Ryssland fortfarande helt nere för räkning, efter det fruktansvärda 1990-talet, då landet rånades och ekonomin förstördes av Jeltsins oligarker och deras nyliberala medhjälpare från väst. Men efter att Putin kom till makten runt 2000 började detta förändras, och 2004 hade det blivit ganska tydligt. Putin tvingade bort oligarkerna från politiken och påbörjade det svåra arbetet med att få den ryska ekonomin på rätt spår igen. Trots enorma svårigheter

Ryssland gjorde sedan stora framsteg och kunde på 2010-talet hävda sig som stormakt igen. Det viktigaste tecknet på den nya styrkan var den militära hjälpen till Syrien i kampen mot USA och västländernas proxykrig, vilket fördes av jihadister och kompradorer (på senare tid har termen comprador kommit att beteckna de människor som underlättar västerländsk exploatering, ö.a.), [iv] europeiska vasaller och allierade i länder som Saudiarabien och Turkiet.

Felbedömning 3 – samarbete Ryssland – Kina mm.

Den tredje stora felbedömningen var att Ryssland och Kina inte skulle hitta fram till ett samarbete. Detta har misslyckats totalt. Och ironin är här återigen att det är USA:s egna agerande som har gjort detta samarbete nödvändigt och har påskyndat det. Dessutom utvecklas samarbetet mellan Kina och Iran ständigt och det pågår ett samarbete mellan Ryssland och Indien, vilket också kan leda in detta land på en kurs mot samarbete med Kina igen. Denna utveckling, tillsammans med bygget av den Nya Sidenvägen, innebär också att USA:s dominans i området söder om Ryssland är på väg att falla. Det misslyckade kuppförsöket av USA och Turkiet i Azerbajdzjan visar detta.

Mycket tyder på att flera USA-ledda regimförändringar inte kommer att ske och att de flesta regimer kommer att vända sig bort från den amerikanska regimen och istället inleda samarbete med Kina och Ryssland. USA och vasallernas användning av icke-statliga organisationer, så kallade icke-statliga humanitära organisationer (NGO:er, ö.a.), har också avslöjats av den alliansfria rörelsen för länge sedan, [v] även om människor i Norge (liksom i Sverige, ö.a.) hålls omedvetna om detta. Det gör att vi hela tiden lyssnar på NGO:ernas felaktiga information om tillståndet i världen, och hindras från att få en korrekt bild av utvecklingen. Historien om de vita hjälmarna är ett skräckexempel.

Felbedömning 4 – vasallerna lider

En fjärde felbedömning är att USA:s politik för världsherravälde också påverkar vasallerna och några av dem ganska starkt. USA:s frenetiska kamp mot att tillåta Ryssland att lägga ut en gasledning, vilket kan rädda Tyskland och Europa från en enorm industriell död, är ett typiskt exempel. En annan är trycket att behålla militära styrkor som länderna själva inte behöver, utan som främst kommer att tjäna USA:s behov. Exempel är norska inköp av F-35, norska soldater i tjänst under USA:s anfallskrig, norska krigsfartyg i USA:s tjänst och en kraftig minskning av det nationella försvaret (jfr. situationen i Sverige, ö.a.). Framför allt hindrar det ett fruktbart samarbete mellan Ryssland och Europa, något som alla inblandade skulle gynnas av. Nu har det misslyckade försöket till regimbyte i Vitryssland också visat att EU:s och Natos ytterligare utvidgning österut stoppas. Det som händer i samband med Ukraina, efter att USA ordnade ett regimskifte där 2014, visar detsamma. Nu är det foten ner för ytterligare expansion av USA:s brohuvud i Europa.

Felbedömning 5 – hatet mot väst

En femte felbedömning (och den är väldigt stor och i vissa fall ganska okänd i Norge) är bristen på förståelse för hur stort hatet mot USA (och västvärlden) är i stora delar av den alliansfria rörelsen i världen, och kanske särskilt i Latinamerika. Detta har återspeglats i att den USA-dominerade handelsorganisationen, OAS, endast har kontor i 17 latinamerikanska länder, trots att de har 34 medlemmar på sin hemsida, medan Community of Latin American and Caribbean States (CELAC), som etablerades 2011 som en motvikt till USA:s dominans och där USA och Kanada inte ingår, har 32 medlemmar. Dessa höll sitt senaste toppmöte i Mexiko 2021.

Den alliansfria rörelsen har också återhämtat sig. Den firade sitt 60-årsjubileum i Belgrad (där rörelsen grundades); (första mötet hölls i Belgrad 1961, som också formellt grundlade Alliansfria rörelsen som internationell organisation, ö.a.) hösten 2021, med 105 stater närvarande, plus FN:s generalsekreterare (läs mer om den här och här, ö.a.). I sin slutkommuniké kräver de att världens stater ska leva upp till FN-stadgan och att staterna ska respektera varandras suveränitet. De konstaterar också, att med Ryssland och Kina i laget är de nu väldigt starka i världen med detta krav.[Vi] Nicaraguas utrikesminister har betonat detsamma i en lång intervju efter förra valet där, då Nicaragua lämnade OAS [Vii]

Strategerna i USA har inte heller förstått hur mycket de hatas i Afrika, där det nu pågår en våg av uppror för att ta sig ur USA:s och tidigare kolonialstaters grepp. Jean Ziegler, sammanfattade det hela i sin bok från 2008 La haine de de l’occident, (Hatet mot väst). Här går han igenom den fruktansvärda kolonialhistorien och följer upp den med historien fram till vår tid, med en massa konkreta exempel. Vissa har bedömt hela den här historien som västvärldens fascism i de dominerade länderna, gång på gång. Och det fortsätter tills nu, med det enorma antalet människor som svälter och dör i onödan, för att de inte kommer undan västvärldens klor. Idag tillhör dessa klor främst USA, men även gamla kolonialstater gör sitt (t.ex. Frankrike, ö.a.). Så långt Ziegler. De alliansfria staterna har grundligt genomskådat USA:s propaganda, om att de arbetar för mänskliga rättigheter och kvinnofrigörelse i världen. De vet att det är en täckmantel för ren imperialism.

Felbedömning 6 – USA-hybris

Den sista felbedömningen jag tar upp är nog den viktigaste. Detta är det som Mood kallar hybris, efter de gamla grekerna. Det vill säga att överskatta sig själv bortom alla gränser. Vilket också leder till underskattning av andra. Det betyder att de styrande i USA agerar utifrån en felaktig bild av verkligheten i världen. Och de sprider denna bild till sina vasaller, när de befaller dem att svälja den och föra ut den genom sina medier.

Vi kan se denna hybris på många områden, men de tre viktigaste är produktionskapaciteten, handelsrelationerna och den militära styrkan. Under de senaste 20 åren har Kina på många sätt tagit över USA:s industriella roll och blivit ”världens verkstad”. På grundval av detta har de utvecklat ett enormt nätverk av handelsförbindelser, på grundval av de fem principerna för samexistens mellan stater. (1) Ömsesidig respekt för varandras territoriella integritet och suveränitet, (2) ömsesidig icke-aggression, (3) ömsesidig icke-inblandning i varandras interna angelägenheter, (4) jämlikhet och samarbete till ömsesidig nytta och (5) fredlig samexistens.

Sedan har vi den militära sidan. Rysslands och Kinas nya missilvapen har nu inneburit att USA:s stora flotta av hangarfartyg måste räkna med att sänkas, om de kommer så nära i en krigssituation att de kan orsaka skada. Medel för att sätta militär kommunikation ur funktion (elektronisk krigföring, EW, ö.a.) är också ganska högt utvecklade. Och båda dessa länder har kapacitet att slå tillbaka mot fientlig aggression från USA och NATO, med medel som kommer att slå hårt mot angriparna. Det betyder att de mest aggressiva hökarna i USA definitivt borde börja reflektera även på detta område (se t.ex. den här artikeln av Scott Ritter, ö.a.).

Resultaten av felbedömningarna

Baserat på dessa felbedömningar har USA fortfarande den numera föråldrade geopolitiken, vilken skapades på 1990-talet. Denna politik stöds av reaktionära krafter i det militär-media-humanitära-industriella komplexet och leder till det ena eländet efter det andra över hela världen. Det kan leda till ett storkrig på den eurasiska kontinenten, vilket USA nu försöker åstadkomma i samband med Ukraina, efter att de 2014 regisserade en kupp där man störtade den lagligt valda regeringschefen genom demonstrationer som organiserades av USA:s NGO:er och väpnade nazistiska organisationer. Det var mönstret från Iran 1954 som upprepades än en gång.[Ix] Att människorna på Krim, som var mycket nära knutna till Ryssland, i denna situation valde att lämna Ukraina är inte svårt att förstå. Det är också lätt att förstå att Ryssland inte kunde riskera att behöva lämna sin enda flottbas vid sin södra gräns, och riskera att USA etablerade en bas där istället. Det var strategiskt otänkbart. USA borde ha förstått att det som hände på Krim innebar slutet på utbyggnaden av deras brohuvud österut från Europa.

En hel värld lider nu av att strategerna i USA inte har kunnat formulera en politik som motsvarar den verkliga geopolitiska situationen i världen. Nämligen att USA inte längre kan behålla sitt världsherravälde. De som styr där måste ge upp sitt mål att ha överhöghet på den eurasiska kontinenten. De måste rätta sig efter det, börja följa internationell lag och FN-stadgan och dra tillbaka sina styrkor bakom sina egna gränser. Ryssland och Kina har en sådan politik för sina militära styrkor, förutom att Ryssland, på inbjudan, har gått in för att hjälpa Syriens regering, vilket helt och hållet ligger inom internationell rätt. Det senaste exemplet är Afghanistan, där USA har stulit landets utländska valutareserver och kastat in det i en stor humanitär katastrof för att få in sina NGO:er, så att en ockupation i realiteten kan fortsätta, liksom det sker i Haiti. [X] USA:s sanktioner mot Venezuela dödar också tiotusentals människor varje år. England, USA:s främsta vasall, sitter på Venezuelas guldreserv, ett rent tjuveri, liksom när Englands erövring av världen började.

Internationellt pressar nu hela den alliansfria rörelsen, där Kina har blivit en viktig medlem, på för att orden i FN-stadgan ska följas [xi] och för att USA:s ”regelbaserade ordning”, vilken de använder för att ta sig rätten att ingripa i alla länder runt om i världen, måste upphöra. Det är avgörande för världsfreden att alla länders suveränitet respekteras, och att stater tillåts lösa sina inre angelägenheter utan att bli pressade att underkasta sig västerländska värderingar och system. Att de slipper den systematiska krigsivrande svartmålningen från USA, med efterföljande politiska aktioner, som en bojkott av OS i Kina och liknande.

Det är verkligen en paradox. Man skall bojkotta ett idrottsevenemang i ett land baserat på ganska motsägelsefull information om deras behandling av en minoritet. Man skall alltså bojkotta ett land som på en generation har tagit över 800 miljoner människor ur fattigdom, och därmed gett dem en grundläggande mänsklig rättighet. Medan USA, som är den pådrivande bakom denna ”mänskliga rättighets-kampanj” mot länder som de inte kontrollerar, har inlett flera ödeläggande krig utifrån klara lögner om orsaken till dess aggression, har pågående dödliga sanktioner mot ett 40-tal stater. De håller också stora delar av resterna av sin ursprungsbefolkning i reservat, rasismen mot färgade personer är fortfarande skrämmande stark och fattigdomen ökar. Det är ett land med en fängelsebefolkning på cirka 2 miljoner, de flesta fattiga, jämfört med 1,7 miljoner i Kina, ett land med nästan en miljard fler invånare. [Xii] Ett land där det är tillåtet för den finansiella oligarkin att i praktiken fullt öppet köpa ledamöter av representanthuset och senaten och i de valda organen i de olika staterna. Detta är USA:s demokrati.

Referenser

[i] Thomas Friedman i New York Times Magazine, 28. mars 1999.

[ii] Jean Ziegler Retournez les fusils! Choisir son camp (Rikta vapnen! Välj sida). Ziegler talar här om de intellektuella, deras kunskaper som vapen i kampen mot tyranniet och deras ansvar för att ta ställning och använda sina kunskaper på rätt sida.

[iii] https://www.tvalen.no/2022/02/03/sammenfatning-av-lenin-om-imperialismen/

[iv] https://da.wikipedia.org/wiki/Kompradorborgerskab

[v] https://www.ukcolumn.org/article/smart-power-human-rights-industrial-complex

[vi] https://www.tvalen.no/2022/02/02/rapport-fra-jubileumsmote-i-den-alliansefrie-bevegelsen-hosten-2021/

[vii] https://www.tvalen.no/2022/02/02/intervju-med-venezuelas-utenriksminister-denis-moncada-etter-at-venezuela-forlot-oas/

[viii] Detta uttalades av Maurice Duverger i Le Monde 26. december 1972 i samband med USA:s bombning av Haiphong och Hanoi. Citeras i nämnda bok av Ziegler, sid 20.

[ix] https://www.wikiwand.com/no/Kuppet_i_Iran_i_1953

[x] https://www.tvalen.no/2021/11/06/haiti-som-ngoane-sin-republikk/

[xi] https://www.tvalen.no/2022/02/02/viktig-utdrag-fra-fnpakten/

[xii] https://worldpopulationreview.com/country-rankings/incarceration-rates-by-country

Denna artikeln publicerades först på Terje Valen blogg