Återfallet i rysskräck fördummar debatten

Återfallet i rysskräck fördummar debatten. S-veteraner: Vårt land är inte ett strategiskt viktigt mål för Ryssland skrev tre socialdemokratiska veteraner i Aftonbladet. En ropandes röst i öknen närapå. Publiceras därför, och inte för att här finns en ny djuplodande analys.

Jag vill tillägga att jag är vän av ett starkt värnpliktsbaserat försvar, som i praktiken är alliansfritt. Anser att Sverige ÄVEN ska samarbeta med Ryssland.

Veteranerna är Bengt Silfverstrand, fd riksdagsledamot (S)
Peter Persson, fd riksdagsledamot (S)
Lars-Erik Lövdén, fd statsråd och riksdagsledamot (S)

_____________________________________________________

Återfallet i rysskräck fördummar debatten

”Krigets första offer är sanningen”, sade den amerikanske senatorn Hiram Johnson 1917, ett uttalande som har bäring på krigsretoriken i det yttersta av dessa dagar.

Men för helhetsperspektivets skull låt oss börja redan 1818 och följande rader ur Esaias Tegners dikt ”Karl XII” till hundraårsminnet av krigarkonungens död: ”Hur svenska stålet biter – Kom låt oss pröva på – Ur vägen moskoviter – Friskt mod I gossar blå”.

Och att stålet vid behov fortfarande vill bita ger svenska soldaters framträdanden från Visbys gator till Höganäs hamnplan i dessa dagar vittnesbörd om.

Också dagens epistel, med samma refränger och samma poäng – rysskräck – har vi hört förut.

Några exempel:

1961 när Sovjetunionen krävde att västmakterna skulle lämna Västberlin och den 16,5 mil långa Berlinmuren uppfördes, begåvades svenska rekryter landet runt med svavelosande krigsretorik framförd av höga militärer iförda full mundering och pistolen väl synlig i bältet.

I samma veva hölls en manöver på T4 trängregemente i Hässleholm.

Klockan 06.00 väcktes rekryterna med order att inta sina inövade försvarspositioner.

En något skärrad fanjunkare övervakade det hela med orden: ”Det kanske inte är på riktigt …”

Det tidiga 1980-talets u-båtshysteri. En ubåtskommission med Sven Andersson (S) som ordförande och Carl Bildt (M) som ledamot pekade ut Sovjetunionen som ansvarigt för ubåtsintrång i Hårsfjärden.

Statsminister Olof Palme ställdes inför fullbordat faktum vilket gjorde honom synnerligen upprörd. Två efterföljande kommissioner 1995 och 2000 underkände helt 1983 års slutsatser.

Huvudsekreteraren i utredningen ”Perspektiv på ubåtsfrågan” Mats Mossberg har i sin bok ”I mörka vatten” tydligt visat hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan. Bevisen höll helt enkelt inte för att peka ut någon nationstillhörighet.

Fler artiklar om ubåtar

Och nu är vi där igen.

Ett i lånta stormaktfjädrar både socialt, ekonomiskt och militärt åderlåtet Ryssland hotar med spända militära muskler grannen Ukraina med repressalier och ställer ohemula krav på Nato att inte ta in nya medlemmar och på andra EU-länder att hålla sig på sin kant.

I vårt eget land mullrar både högeropposition och dess följsamma mediemegafoner med förnyade krav på svenskt Natomedlemskap.

Rysslands krigsretorik och militära uppladdning vid gränsen till Ukraina måste givetvis fördömas och både diplomatiska och säkerhetsfrämjande motåtgärder vidtas.

Men dessa åtgärder måste vara proportionella och gagna en möjlig avspänning.

Efter dåvarande ÖB Sverker Göranssons beramade uttalande 2012 om att vi kan försvara oss mot ett begränsat angrepp i ungefär en vecka har mycket hänt.

Både försvarsdebatt och resurser är annorlunda.

Det svenska försvarsanslagen har på tio år ökat med 30 miljarder.

Sverige har ett fördjupat försvarssamarbete med Finland och övriga Norden, en solidaritetsklausul med EU och partnerskap med Nato.

I regeringsdeklarationen uttrycks detta klart: ”Sveriges säkerhet och utveckling tryggas bäst tillsammans med andra.”

Förkrigskänslor och mer eller mindre försåtliga antydningar om förestående hot om angrepp på Sverige är bara ett återfall i gammal fördummande ryssfobi.

Vårt land är inte ett strategiskt viktigt mål för Ryssland.

Ett isolerat ryskt krig mot Sverige är inte sannolikt.

Att Ryssland upprustar är inte skäl nog att söka medlemskap i Nato.

Sist men inte minst är det i dessa krigsretorikens dagar viktigt att påminna om att det var en borgerlig regering som med tre rösters marginal avskaffade den allmänna värnplikt som bidragit till ett starkt och modernt folkförsvar.

Vårt lands alliansfrihet i fred och neutralitet i krig har tjänat Sverige väl.