USA vill ta bort det iranska revolutionsgardet från sin svarta listan

Den här artikel ”USA vill ta bort det iranska revolutionsgardet från sin svarta listan” har skrivits den indiske diplomaten K. Bhadrakumar och först publicerats på hans site Indianpunch samt på Pål Steigans nättidning.
https://steigan.no/2022/03/usa-vil-fjerne-den-iranske-revolusjonsgarden-fra-svartelista/
________________________________________________________________

USA vill ta bort det iranska revolutionsgardet från sin svarta listan

Den iranska generalen Qasem Soleimani dödades i en amerikansk offensiv i Irak torsdagen den 2 januari 2020. Tillsammans med honom dödades Abu Mahdi al-Muhandis, vice befälhavare för Popular Mobilization Units (PMU). Pentagon sa i ett uttalande att attacken utfördes på order av president Trump. Foto: Shutterstock

Axios rapporterade tidigare i veckan, med hänvisning till israeliska tjänstemän och amerikanska källor, att Biden-administrationen överväger att ta bort Irans islamiska revolutionsgarde [IRGC] från sin lista över terroristorganisationer, i utbyte mot ett ”offentligt åtagande från Teheran om att trappa ner i regionen.”

Det är osannolikt att Teheran kommer att göra något sådant ”offentligt åtagande”. Men, ett ”privat åtagande”? Tja, det kanske är möjligt. Faktum är att Axios-rapporten erkände att ”IRGC:s svartlistning inte är direkt relaterad till kärnkraftsavtalet, och varje beslut kommer att ta formen av en separat bilateral överenskommelse mellan USA och Iran.”

Utan tvekan är upphävandet av amerikanska sanktioner oförenligt med förbudet mot IRGC. IRGC är djupt integrerat i landets ekonomi och verksamheter. Enligt vissa uppskattningar kontrolleras upp till 60 % av Irans ekonomi – inklusive både statliga och privata företag – av individer och enheter som är anslutna till IRGC.

Och IRGC är väl representerat i statliga myndigheter. Att genomföra ett kärnkraftsavtal i Wien och samtidigt utesluta IRGC-eliterna från att plocka dess lågt hängande frukter är helt enkelt orealistiskt. Inte ens amerikaner vill att det ska hända.

Det är fullt tänkbart att de också ser fram emot att göra affärer med IRGC-cheferna. När allt kommer omkring är det bäst att göra affärer med dem som betyder mest i Teheran.

Sammantaget kommer därför Biden-administrationen att acceptera Irans krav om att slopa svartlistningen av IRGC som en terroristorganisation. Kärnan i saken är att USA är desperat ute efter att normalisera relationerna med Iran, eftersom de också ser potential att undergräva Irans vänskapliga band med Ryssland. Det omedelbara målet för Biden-administrationen är att frigöra Irans oljereserver. Mängden iransk olja som kan komma in på marknaden när sanktionerna hävs uppskattas till över två miljoner fat om dagen!

Som sagt, det är inte lätt att nå en ”bilateral överenskommelse” mellan USA och Iran om IRGC:s verksamhet. IRGC verkar direkt under den överste ledarens tillsyn. Även om det från USA:s sida snarare är en formalitet som kräver en verkställande order från utrikesdepartementet, för att legitimera IRGC, så finns det för den iranska sidan också en ”operativ vinkel” därutöver – nämligen en skyldighet att avsluta Irans expansion i den s.k. kallad shiitiska halvmånen, vilken består av Syrien, Libanon och Irak.

Detta innebär att Quds-styrkans ”motstånd” avvisas och att fredlig samexistens med Israel accepteras. Verkar det enkelt?

Men när det kommer till Iran är ingenting enkelt, eftersom ingenting är gjutet i järn. Bidrog inte Iran till USA:s invasion av Afghanistan och skapandet av en marionettregering i Kabul? Motståndspolitiken var också ett barn av svåra tider, när landet belägrades. Med upphävandet av sanktionerna är Iran obundet, för första gången sedan revolutionen 1979.

Det finns en växande oro bland regionala stater – och möjligen även Moskva – om Irans framtida riktning. Raisis regering proklamerar nu en ”balanserad utrikespolitik” – ”varken med väst eller öst.” Utformningen av paradigmet i detta antyder att Teheran förväntar sig att världssamfundet ska stå i kö på vägen till Teheran.

Irans få fasta vänner i regionen kan börja undra över vad som väntar. Syriens president Assads besök i Förenade Arabemiraten på fredagen tyder på en omstrukturering. Assad hoppas kunna skapa mer utrymme för sig själv, genom att gå med i den arabiska familjen. Nu har han aldrig varit en anhängare av ”motstånd” och är väl medveten om att Emiraten är Israels närmaste regionala allierade i Västasien.

Poängen är att Iran säkerligen kommer att söka integration med den industrialiserade världen, vilket kommer att hjälpa landet att få det bästa pengar kan köpa inom teknik eller varor och tjänster. Men Iran har också ambitioner att landet inte ska vara en juniorpartner för väst.

Det här kommer att bli en trapetsakt. Integrationen i världsekonomin kommer att kräva frigörande av marknadskrafterna, vilket i sin tur medför risker, eftersom det uppdämda sociala och ekonomiska missnöjet i landet söker sig till politiska uttryck och anden kan komma ur flaskan. Färgrevolutioner kan ta sig många uttryck, vilket nuvarande historia visar. När George Soros och kompani flyttar in är ingenting omöjligt!

Naturligtvis kommer Iran också att tvivla på USA:s avsikter. USA behöver nu en överenskommelse med Iran, vilken bygger på kapaciteten att pumpa mer olja. Men USA:s tvivelaktiga avsikter är välkända och Iran har inte lagt dem bakom sig. De förbrytelser USA har begått mot den iranska nationen är inte heller någon hemlighet.

Framför allt finns det aldrig någon konsekvens i USA:s politik. Landets egna intressen kommer alltid i första rummet. Iran behöver inte leta länge för att upptäcka ruinerna av USA:s arabiska allianser, när de väl har tjänat ut sitt syfte.

K. Bhadrakumar är en pensionerad indisk karriärdiplomat. Han har tjänstgjort i bland annat Sovjetunionen, Pakistan, Iran och Afghanistan. Han skriver Indian Punchline. Indien har nära band med Ryssland och Bhadrakumar speglar en åsikt i Indien och stora delar av Asien, vilken skiljer sig väsentligt från den europeiska.

Du hittar andra artiklar av honom här.