För Washington tar kriget aldrig slut

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad.

Artikeln av kända geopolitiska analytikern Diana Johnstone publicerades 16 mars 2022 på https://consortiumnews.com/2022/03/16/diana-johnstone-for-washington-war-never-ends/

_________________________________________________________________

Bildandet av den nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO) och upprustningen av Tyskland bekräftade att för USA var kriget i Europa inte helt över. Det är det fortfarande inte.

Det fortsätter och fortsätter. ”Kriget för att avsluta alla krig” 1914-1918 ledde till kriget 1939-1945, känt som andra världskriget. Och det har aldrig tagit slut heller, främst för att det för Washington var det goda kriget, kriget som åstadkom det amerikanska århundradet: eller varför inte det amerikanska årtusendet?

Konflikten i Ukraina kan vara den gnista som sätter igång det vi redan kallar tredje världskriget.

Men det här är inget nytt krig. Det är samma gamla krig, en förlängning av det vi kallar andra världskriget, som inte var samma krig för alla som deltog.

Det ryska kriget och det amerikanska kriget var väldigt, väldigt olika.

Det Andra Världskriget för Ryssland

För ryssarna var kriget en upplevelse av massivt lidande, sorg och förstörelse. Den nazistiska invasionen av Sovjetunionen var fullständigt hänsynslös, framdriven av en rasistisk ideologi med förakt för slaverna och hat mot ”judiska bolsjeviker”. Uppskattningsvis 27 miljoner dog, ungefär två tredjedelar av dem civila. Trots överväldigande förluster och lidande lyckades Röda armén vända den nazistiska erövringsvåg, som hade betvingat större delen av Europa.

Denna gigantiska kamp för att driva bort de tyska inkräktarna från sitt land är känd för ryssarna som det Stora fosterländska kriget, vilket ger näring till en nationell stolthet, som hjälpte till att trösta folket för allt de hade varit med om. Men oavsett stoltheten över segern, inspirerade krigets fasor en genuin önskan om fred.

Det Andra Världskriget för USA

USA:s andra världskrig (liksom första världskriget) hände någon annanstans. Det är en väldigt stor skillnad. Kriget gjorde det möjligt för USA att framstå som den rikaste och mäktigaste nationen på jorden. Amerikanerna fick lära sig att aldrig kompromissa, varken att förhindra krig (”München”) eller att avsluta ett (”ovillkorlig kapitulation” var det amerikanska sättet). Rättfärdig oförsonlighet var det godas passande attityd i dess kamp mot det onda.

Krigsekonomin förde USA ut ur depressionen. Militär keynesianism dök upp som nyckeln till välstånd. Det Militär-industriella-komplexet föddes. För att fortsätta att tillhandahålla Pentagon-kontrakt till varje kongressvalkrets och garanterade vinster till Wall Street-investerare, behövde man en ny fiende. Den kommunistiska skräcken – samma skräck som hade bidragit till att skapa fascismen – åstadkom detta.

Det kalla kriget: Andra världskriget fortsatte

Kort sagt, efter 1945 var andra världskriget för Rysslands del över. För USA var det inte det. Det vi kallar det kalla kriget var USA:s frivilliga fortsättning av WW2 av dess ledare i Washington. Det vidmakthölls av teorin att Rysslands defensiva ”järnridå” utgjorde ett militärt hot mot resten av Europa.

I slutet av kriget var Stalins största säkerhetsoro att förhindra att en sådan invasion någonsin skulle hända igen. I motsats till västerländska tolkningar inspirerades Moskvas pågående kontroll av östeuropeiska länder, vilka det hade ockuperat på sin väg till seger i Berlin, inte så mycket av kommunistisk ideologi, som av beslutsamhet att skapa en buffertzon som ett hinder för nya invasioner från väst.

Stalin respekterade Jalta-linjerna mellan öst och väst (uppdelningen i intressesfärer i Europa, ö.a.) och avböjde att stödja de grekiska kommunisternas kamp på liv och död. Moskva varnade ledare för stora västeuropeiska kommunistpartier att undvika revolutionen och följa reglerna för borgerlig demokrati. Den sovjetiska ockupationen kunde vara brutal, men var målmedvetet defensiv. Sovjetisk sponsring av fredsrörelser var alltigenom äkta.

Bildandet av the North Atlantic Treaty Organization (NATO) 1949 och upprustningen av Tyskland bekräftade att för USA var kriget i Europa inte helt över. Den bristfälliga amerikanska ”avnazifieringen” av dess sektor av det ockuperade Tyskland, åtföljdes av en organiserad kompetensflykt av tyskar, vilka kunde vara användbara för USA i dess upprustning och spionage (från Wernher von Braun till Reinhard Gehlen).

https://consortiumnews.com/wp-content/uploads/2022/03/NATO-768×572.jpg

Västtyskland gick med i Nato 1955, vilket ledde till bildandet av den rivaliserande Warszawapakten samma år under det kalla kriget. (Bundesarchiv, CC BY-SA 3.0, Wikimedia Commons)

Amerikas ideologiska seger

Under hela det kalla kriget ägnade USA sin vetenskap och industri åt att bygga en gigantisk arsenal av dödliga vapen, vilka orsakade förödelse utan att ge USA segern i varken Korea eller Vietnam. Men militärt nederlag tog inte bort Amerikas ideologiska seger.

Den amerikanska imperialismens största triumf har varit att sprida dess självförhärligande bilder och ideologi, främst i Europa. Den amerikanska underhållningsindustrins dominans har spridit sin speciella blandning av njutningslystnad och moralisk dualism runt om i världen, särskilt bland ungdomar. Hollywood övertygade västvärlden om att andra världskriget huvudsakligen vanns av de amerikanska styrkorna och deras allierade, genom invasionen i Normandie.

Amerika marknadsförde sig själv som Guds sista kraft, samt det enda roliga stället att bo på. Ryssarna var trista och olyckliga.

I själva Sovjetunionen var många människor inte immuna mot attraktionerna av amerikanskt självförhärligande. Vissa trodde tydligen till och med att det kalla kriget var ett stort missförstånd, och att om vi är väldigt trevliga och vänliga så kommer västvärlden att vara trevlig och vänlig också. Mikhail Gorbatjov var mottaglig för denna optimism.

Den tidigare amerikanska ambassadören i Moskva, Jack Matlock, berättar att önskan att befria Ryssland från den upplevda bördan från Sovjetunionen var utbredd inom den ryska eliten på 1980-talet. Det var ledarskapet, snarare än massorna, som åstadkom Sovjetunionens självförstörelse och lämnade Ryssland som efterträdar-stat, med Sovjetunionens kärnvapen och FN-veto under Boris Jeltsins alkoholindränkta presidentskap – och ett överväldigande inflytande  för USA under 1990-talet.

Det nya NATO

Rysslands modernisering under de senaste tre århundradena har präglats av kontroverser mellan ”västerlänningar” – de som ser Rysslands framsteg som ett efterliknande av det mer avancerade väst – och ”slavofiler”, som anser att nationens materiella efterblivenhet kompenseras av någon form av andlig överlägsenhet, kanske baserat i den traditionella byns enkla demokrati.

I Ryssland var marxismen ett västerländskt begrepp. Men den officiella marxismen raderade inte ut beundran för det ”kapitalistiska” västerlandet och i synnerhet för USA. Gorbatjov drömde om att ”vårt gemensamma europeiska hem” skulle leva i någon form av socialdemokrati. På 1990-talet bad Ryssland bara om att få vara en del av väst.

Det som hände sedan bevisade att hela den ”rädsla för kommunistmen” som motiverade det kalla kriget var falsk. En förevändning. En fejk designad för att vidmakthålla militär keynesianism och USA:s speciella krig, för att behålla sin egen ekonomiska och ideologiska hegemoni.

Det fanns inte längre något Sovjetunionen. Det fanns ingen mer sovjetisk kommunism. Det fanns inget sovjetblock, ingen Warszawapakt. Nato hade inte längre något existensberättigande.

Men 1999 firade Nato sitt 50-årsjubileum genom att bomba Jugoslavien och därigenom förvandla sig från en defensiv till en aggressiv militär allians. Jugoslavien hade varit alliansfritt och tillhörde varken NATO eller Warszawapakten. Det hotade inget annat land. Utan godkännande från säkerhetsrådet eller motivering till självförsvar bröt Natos aggression mot internationell lag.

Samtidigt välkomnade Nato Polen, Ungern och Tjeckien som nya medlemmar, i strid med oskrivna, men ivriga diplomatiska löften till ryska ledare. Fem år senare, 2004, tog Nato in Rumänien, Bulgarien, Slovakien, Slovenien och de tre baltiska republikerna. Under tiden drogs NATO-medlemmar in i krig i Afghanistan, det första och enda ”försvaret för en NATO-medlem” – nämligen USA.

Att förstå Putin – eller inte

https://youtu.be/hQ58Yv6kP44

Under tiden hade Vladimir Putin blivit vald av Jeltsin till hans efterträdare, delvis utan tvekan för att han, som före detta KGB-officer i Östtyskland, hade viss kunskap och förståelse för väst.

Putin drog Ryssland ut ur den förödelse som orsakats av Jeltsins accept av amerikanskt utformad ekonomisk chockbehandling.

Putin satte stopp för de mest uppseendeväckande stölderna och bedrägerierna och ådrog sig vrede från fördrivna oligarker, vilka använde sina problem med lagen för att övertyga västvärlden om att de var offer för förföljelse (exempel: den löjliga Magnitsky-lagen).

Den 11 februari 2007 gick den ryske västerlänningen Putin till ett centrum för Västländernas makt, säkerhetskonferensen i München, och bad om att bli förstådd av väst. Det är lätt att förstå, om man vill. Putin utmanade den ”unipolära värld” som påtvingats av Förenta staterna och betonade Rysslands önskan att ”samverka med ansvarsfulla och oberoende partners, som vi skulle kunna samarbeta med för att bygga en rättvis och demokratisk världsordning, som skulle säkerställa säkerhet och välstånd, inte bara för en utvald skara, men för alla.”

Reaktionen från de ledande västerländska partnerna var indignation, avvisande och en 15-årig mediekampanj, vilken framställde Putin som någon sorts demonisk varelse.

Sedan det talet har det faktiskt inte funnits några gränser för västerländska mediers förolämpningar, riktade mot Putin och Ryssland. Och i denna hånfulla behandling ser vi de två versionerna av andra världskriget. 2014 samlades världens ledare i Normandie för att fira 70-årsdagen av amerikanska och brittiska styrkors landstigning på D-dagen.

Faktum är att invasionen 1944 stötte på svårigheter, även om tyska styrkor huvudsakligen var koncentrerade till östfronten, där de förlorade kriget mot Röda armén. Moskva inledde en speciell operation just för att dra bort tyska styrkor från Normandiefronten. Trots det kunde de allierade framstegen inte hindra Röda armén att komma före till Berlin.

Men tack vare Hollywood anser många i väst D-dagen vara den avgörande operationen under andra världskriget. För att hedra evenemanget var Vladimir Putin där och Tysklands förbundskansler Angela Merkel.

Sedan, året därpå, bjöds världsledare in till en överdådig segerparad som hölls i Moskva för att fira 70-årsdagen av andra världskrigets slut. Ledare för USA, Storbritannien och Tyskland valde att inte delta.

Detta överensstämde med en oändlig rad västerländska gester av förakt för Ryssland och dess avgörande bidrag till Nazitysklands nederlag (Den ryska armén förstörde 80 procent av Wehrmacht.) Den 19 september 2019 antog Europaparlamentet en resolution om ”betydelsen av europeisk hågkomst för Europas framtid” som gemensamt anklagade Sovjetunionen och Nazityskland för att utlösa andra världskriget.

Vladimir Putin svarade på denna vedervärdiga förolämpning i en lång artikel om ”The Lessons of World War II” publicerad på engelska i The National Interest (se här, ö.a.), med anledning av 75-årsdagen av krigets slut. Putin svarade med en noggrann analys av orsakerna till kriget och dess djupgående inverkan på livet för de människor som var fångade i nazisternas mordiska 872-dagars belägring av Leningrad (nu Sankt Petersburg), inklusive hans egna föräldrar, vars tvååriga son var en av de 800 000 som omkom.

https://consortiumnews.com/wp-content/uploads/2022/03/Siege-of-Leningrad-768×470.jpeg. Belägringen av Leningrad, 1942. (Av Boris Kudojarov/RIA Novosti arkiv. Lisens: CC BY SA 3.0)

Det är uppenbart att Putin var djupt kränkt av att västvärlden ständigt vägrade att förstå innebörden av kriget i Ryssland. ”Att vanhelga och förolämpa minnet är elakt”, skrev Putin. ”Elakhet kan vara avsiktlig, hycklande och ganska mycket avsiktlig, som i situationen när deklarationer till minne av 75-årsdagen av andra världskrigets slut nämner alla deltagare i anti-Hitler-koalitionen, utom Sovjetunionen.”

Och hela denna tid fortsatte Nato att expandera österut, mer och mer öppet inriktat på Ryssland, med sina massiva krigsövningar intill Rysslands land- och sjögränser.

USA:s erövring av Ukraina

Inringningen av Ryssland tog ett kvalitativt steg framåt, i och med USA:s beslagtagande av Ukraina 2014. Västerländska medier berättade om denna komplexa händelse som ett folkligt uppror, men folkliga uppror kan tas över av krafter med sina egna syften, och det här var ett sådant tillfälle. Den folkvalde presidenten, Viktor Janukovitj, störtades med våld, en dag efter att han hade gått med på förtida val i en överenskommelse med europeiska ledare.

Miljarder amerikanska dollar och mordiska skottlossningar av extremhögermilitanter framtvingade ett regimskifte, öppet regisserat av USA:s biträdande utrikesminister Victoria Nuland (”Fuck the EU”), vilket skapade ett ledarskap i Kiev, som till stor del valts ut i Washington och var ivriga att gå med i NATO.

I slutet av året var regeringen i ”det demokratiska Ukraina” till stor del i händerna på USA-godkända utlänningar. Den nya finansministern var en amerikansk medborgare av ukrainskt ursprung, Natalia Jaresko, som hade arbetat för utrikesdepartementet innan hon började med privat verksamhet. Ekonomiministern var en litauer, Aïvaras Arbomavitchous, en före detta basketmästare. Hälsoministeriet togs av en före detta georgisk hälso- och arbetsminister, Sandro Kvitachvili.

Senare kallades den vanärade, Georgiens före detta president, Mikheil Saakashvili, in för att ta hand om den oroliga hamnen i Odessa. Och vicepresident Joe Biden var direkt involverad i ombildningen av Kievs kabinett, eftersom hans son, Hunter Biden, fick en lönsam position hos det ukrainska gasbolaget Burisma.

Den häftigt anti-ryska drivkraften i detta regimskifte väckte motstånd i de sydöstra delarna av landet, till stor del bebodda av etniska ryssar. Åtta dagar efter att mer än 40 demonstranter brändes levande i Odessa ( se här, ö.a.), beslöt provinserna Lugansk och Donetsk för att avskilja sig, i motstånd mot kuppen.

 

 

Den USA-installerade regimen i Kiev startade sedan ett krig mot provinserna, vilket fortsatte i åtta år och dödade tusentals civila (enl. uppgift 14-15000, ö.a.).

Och en folkomröstning återförde sedan Krim till Ryssland. Det fredliga återvändandet av Krim var uppenbarligen avgörande för att bevara Rysslands främsta flottbas vid Sevastopol från ett hotat Natoövertagande. Och eftersom befolkningen på Krim aldrig hade godkänt halvöns överföring till Ukraina av Nikita Chrusjtjov 1954, åstadkoms återkomsten genom en demokratisk omröstning, utan blodsutgjutelse. Detta stod i skarp kontrast till provinsen Kosovos avskiljande från Serbien, som åstadkoms 1999 efter veckor av NATO-bombningar (78 dagar, ö.a.).

Men för USA och större delen av västvärlden kallades det, som utgjorde en humanitär aktion i Kosovo, för en oförlåtlig aggression på Krim.

Det ovala kontorets bakdörr till NATO

Ryssland varnade hela tiden för att Natos utvidgning inte får omfatta Ukraina. Västerländska ledare vacklade mellan att hävda Ukrainas ”rätt” att gå med i vilken allians man än valde och att säga att det inte skulle hända direkt. Det var alltid möjligt att Ukrainas medlemskap skulle beläggas med veto av en Nato-medlem, kanske Frankrike eller till och med Tyskland.

Men under tiden, den 1 september 2021, antogs Ukraina av Vita huset som Washingtons speciella geostrategiska husdjur. NATO-medlemskapet reducerades till en försenad formalitet. Ett gemensamt uttalande om det strategiska partnerskapet mellan USA och Ukraina, utfärdat av Vita huset, tillkännagav att ”Ukrainas framgång är central för den globala kampen mellan demokrati och autokrati” – Washingtons nuvarande självförhärligande ideologiska dualism, som ersätter den fria världen kontra kommunismen.

Det fortsatte med att uttala en permanent casus belli (orsak till krig, ö.a.) mot Ryssland:

”Under 2000-talet kan nationer inte tillåtas att rita om gränser med våld. Ryssland bröt mot denna grundregel i Ukraina. Suveräna stater har rätt att fatta sina egna beslut och välja sina egna allianser. USA står med Ukraina och kommer att fortsätta arbeta för att hålla Ryssland ansvarigt för sin aggression. Amerikas stöd för Ukrainas suveränitet och territoriella integritet är orubbligt.”

Uttalandet beskrev också tydligt Kievs krig mot Donbass som en ”rysk aggression.” Och man gjorde detta kompromisslösa påstående: ”USA erkänner inte och kommer aldrig att erkänna Rysslands påstådda annektering av Krim…” (min betoning). Detta följs av löften om att stärka Ukrainas militära kapacitet, uppenbart med tanke på återtagandet av Donbass och Krim.

Sedan 2014 har USA och Storbritannien i smyg förvandlat Ukraina till ett Natos hjälporgan, psykologiskt och militärt vänt mot Ryssland. Hur detta än ser ut för oss, för ryska ledare såg det allt mer ut som ingenting annat än en uppbyggnad för ett totalt militärt angrepp på Ryssland, Operation Barbarossa igen (namnet på Hitlers angrepp på Sovjetunionen 1941, ö.a.). Många av oss som försökte ”förstå Putin” misslyckades med att förutse den ryska invasionen, av den enkla anledningen att vi inte trodde att det låg i ryskt intresse. Det gör vi fortfarande inte. Men Ryssland såg konflikten som oundviklig och valde ögonblicket.

Tvetydiga ekon

 

https://consortiumnews.com/wp-content/uploads/2022/02/Putin-speech-1536×864.png. Putin förklarar sina skäl för att gå i krig. (AP-skärmdump från YouTube)

Putin motiverade Rysslands ”operation” i Ukraina, i februari 2022, som nödvändig för att stoppa folkmord i Lugansk och Donetsk. Detta lät som ett eko av den USA-främjade R2P, Responsibility to Protect-doktrinen, särskilt USA/NATO-bombningen av Jugoslavien, som påstods förhindra ”folkmord” i Kosovo. I verkligheten är situationen, både den juridiska och särskilt mänskliga, mycket svårare i Donbass än den någonsin varit i Kosovo. Men i väst fördöms varje försök att jämföra Donbass med Kosovo som ”falsk likvärdighet” eller ’ what-about-ism’.

Men Kosovokriget är mycket mer än en analogi med den ryska invasionen av Donbass: det är en orsak.

Framför allt gjorde Kosovokriget det klart att Nato inte längre var en defensiv allians. Snarare hade det blivit en offensiv styrka, under amerikanskt befäl, som kunde tillåta sig själv att bomba, invadera eller förstöra vilket land man än valde. Förevändningar kunde alltid uppfinnas: en fara för folkmord, en kränkning av mänskliga rättigheter, en ledare som hotar att ”döda sitt eget folk”. Vilken dramatisk lögn som helst skulle duga. När Nato spred sina tentakler gick ingen säker. Libyen gav ett andra exempel.

Putins tillkännagivna mål om ”denazifiering” kan också ha förväntats få en klocka att ringa i väst. Men om något illustrerar det det faktum att ”nazist” inte betyder exakt samma sak i öst som i väst.

I västländer, Tyskland eller USA, har ”nazist” kommit att betyda främst antisemit. Nazistisk rasism gäller judar, romer, kanske homosexuella. Men för de ukrainska nazisterna gäller rasism för ryssarna.

Azovbataljonens rasism, som har införlivats med ukrainska säkerhetsstyrkor, beväpnade och tränade av amerikanerna och britterna, återspeglar nazisternas: ryssarna är en blandras, delvis ”asiatisk” på grund av den medeltida mongoliska erövringen, medan ukrainarna är rena vita européer.

Några av dessa fanatiker förkunnar att deras uppdrag är att förstöra Ryssland. I Afghanistan och på andra håll stödde USA islamiska fanatiker, i Kosovo stödde de gangsters. Vem bryr sig om vad de tycker, så länge som de kämpar på vår sida mot slaverna?

Ukraine 24 presenter goes full Nazi, endorses Adolf Eichmann to call for genocide of Russians.

”By killing children, they will never grow up and the nation will disappear… and I hope that everyone will contribute and kill at least one Muscovite.” pic.twitter.com/EAtTzhbaDT

— Dan Cohen (@dancohen3000) March 15, 2022

Motstridiga krigsmål

För ryska ledare är deras militära ”operation” avsedd att förhindra den västerländska invasion de fruktar. De vill fortfarande förhandla om ukrainsk neutralitet. För amerikanerna, vars strateg Zbigniew Brzezinski en gång skröt med att ha lockat in ryssarna i Afghanistanfällan (som gett dem ”deras Vietnam”), är detta en psykologisk seger i USA:s ändlösa krig. Västvärlden står enad som aldrig förr i att hata Putin. Propaganda och censur överträffar till och med världskrigets nivåer. Ryssarna vill verkligen att denna ”operation” ska upphöra snart, eftersom den är kostsam för dem på många sätt. Amerikanerna avvisade alla försök att förhindra kriget, gjorde allt för att provocera fram det och kommer att dra ut alla fördelar de kan av dess fortsättning.

Idag vädjade Volodymyr Zelensky till den amerikanska kongressen att ge Ukraina mer militärt bistånd. Biståndet kommer att hålla kriget igång. Anthony Blinken sa till NPR att USA reagerar med att ”förneka Ryssland den teknik som behövs för att modernisera sitt land, för att modernisera nyckelindustrier: försvar och flyg, dess högteknologiska sektor, energiutforskning.”

Det amerikanska krigsmålet är inte att skona Ukraina, utan att ruinera Ryssland. Detta tar tid.

Faran är att ryssarna inte kommer att kunna avsluta detta krig, och amerikanerna kommer att göra allt de kan för att hålla igång det.”

 

Diana Johnstone var pressekreterare för den gröna gruppen i Europaparlamentet från 1989 till 1996. I sin senaste bok, Circle in the Darkness: Memoirs of a World Watcher (Clarity Press, 2020), berättar hon om nyckelepisoder i tyska Die Grünens förvandling, från ett fredsparti till ett krigsparti. Hennes andra böcker inkluderar Fools’ Crusade: Yugoslavia, NATO and Western Delusions (Pluto/Monthly Review) och i samförfattarskap med sin far, Paul H. Johnstone, From MAD to Madness: Inside Pentagon Nuclear War Planning (Clarity Press). Hon kan nås på " target="_blank" rel="noopener">