Nynazister och extremhögern marscherar i Ukraina

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett-två år sedan” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad. Många artiklar har bekräftat den bild som artikeln återger – bl.a. på Globalpolitics.se.

Den här artikeln har först publicerats i The Nation redan 2019 och är översatt av Rolf Nilsson. Även hos Pål Steigan. https://steigan.no/2022/04/nynazister-og-ytre-hoyre-er-pa-marsj-i-ukraina/

_____________________________________________________________________

Nynazister och extremhögern marscherar i Ukraina

Antisemitism och fascistorienterad ultranationalism florerar. I Norge, liksom i andra västländer, bedrivs nu en intensiv vittvättnings-kampanj av nazismen i Ukraina. Själva statskanalen NRK hävdar för barn och vuxna att det knappt finns någon nazism i Ukraina. Den judiska författaren Lev Golinkin flydde som barn från östra Ukraina och har skrivit för The New York Times, The Washington Post, Los Angeles Times, CNN, The Boston Globe, Politico Europe och Time (online). Här återger vi hans artikel i The Nation från 2019.

2014 avsatte Ukrainas Maidan-uppror president Viktor Janukovitj, under jubel och stöd från väst. Politiker och analytiker i USA och Europa firade, inte bara upproret som en triumf för demokratin, utan förnekade rapporter om Maidans ultranationalism och förtalade dem som varnade för upprorets mörka sida, som Moskva-marionetter och nyttiga idioter. Friheten var på frammarsch i Ukraina.

Idag visar ökande rapportering om högerextremistiskt våld, ultranationalism och urholkning av grundläggande friheter, hur osann västvärldens initiala eufori var. Det förekommer nynazistiska pogromer mot romerna, våldsamma attacker mot feminister och hbt-grupper, bokförbud och statsunderstödd glorifiering av nazistiska kollaboratörer.

Dessa berättelser om Ukrainas mörka nationalism kommer inte från Moskva; de förekommer i västerländska medier, inklusive USA-finansierade Radio Free Europe (RFE); Judiska organisationer som World Jewish Congress och Simon Wiesenthal Center; och vakthundar som Amnesty International, Human Rights Watch och Freedom House, som utfärdat en gemensam rapport som varnar för att Kiev håller på att förlora sitt monopol på våldsanvändning i landet, eftersom högerextrema gäng opererar ostraffat.

Fem år efter Maidan (2019) ser demokratins fyrbåk mer ut som en fackelmarsch.

En nynazistisk bataljon i hjärtat av Europa

”Frivillig ukrainsk enhet inkluderar nazister.” – USA Today, 10 mars 2015

DC-etablissemangets standardförsvar av Kiev är, att påpeka att Ukrainas extremhöger har en mindre procentandel av platserna i parlamentet än sina motsvarigheter i länder som Frankrike. Det är ett falskt argument:

Det Ukrainas högerextrema saknar i opinionsundersökningssiffror väger upp för saker Marine Le Pen bara kunnat drömma om – paramilitära enheter och fria tyglar på gatorna.

Post-Maidan Ukraina är den enda nationen i världen med en nynazistisk formation i sina väpnade styrkor. Azovbataljonen bildades ursprungligen av det nynazistiska gänget Patriot of Ukraine. Andriy Biletsky, ledaren för gänget och den som blev Azovs ledare, skrev en gång att Ukrainas uppdrag är att ”leda världens vita raser i ett sista korståg” mot de semit-ledda Untermenschen.” Biletsky är nu ställföreträdande ledamot i Ukrainas parlament.

Hösten 2014 införlivades Azov – som anklagas för brott mot mänskliga rättigheter, inklusive tortyr, av Human Rights Watch och FN – i Ukrainas nationalgarde.

Medan gruppen officiellt förnekar alla nynazistiska kopplingar, har Azovs natur bekräftats av flera västerländska medier: New York Times kallade bataljonen ”öppet nynazistisk”, medan USA Today, The Daily Beast, The Telegraph och Haaretz dokumenterade gruppmedlemmars förkärlek för hakkors, fascist-hälsningar och andra nazistiska symboler, och enskilda krigare har också erkänt sig vara nynazister.

I januari 2018 rullade Azov ut sin nationella Druzhina gatupatrullenhet, vars medlemmar svor personlig trohet till Biletsky och lovade att ”återställa ukrainsk ordning” på gatorna. Druzhina gjorde sig snabbt ett namn genom att genomföra pogromer mot rom– och HBT-organisationerna och storma ett kommunstyre. Tidigare i år (2019, ö.a.) meddelade Kiev att den nynazistiska enheten kommer att övervaka rösterna i nästa månads presidentval.

2017 ledde kongressledamoten Ro Khanna arbetet med att förbjuda Azov från att ta emot amerikanska vapen och utbildning. Men skadan var redan skedd: faktagranskningsgruppen Bellingcat bevisade att Azov redan hade fått tillgång till amerikanska granatkastare, medan en Daily Beast-undersökning visade att amerikanska instruktörer inte kan förhindra bistånd att nå fram till white supremacists. Och Azov själv hade stolt lagt upp en video där enheten välkomnade Natos representanter.

(Azov är inte den enda högerextrema gruppen som erhållit västerländskt erkännande. I december 2014 anklagade Amnesty International Dnipro-1-bataljonen för potentiella krigsförbrytelser, inklusive ”att använda utsvältning av civilbefolkningen som en metod för krigföring.” Sex månader senare, besökte och berömde Senator John McCain bataljonen.)

Speciellt bekymmersam är Azovs kampanj för att förvandla Ukraina till ett nav för transnationell vit överhöghet. Enheten har rekryterat nynazister från Tyskland, Storbritannien, Brasilien, Sverige och Amerika; I oktober förra året arresterade FBI fyra white supremacists i Kalifornien, vilka påstods ha fått utbildning av Azov. Det här är ett klassiskt exempel på bakslag: USA:s stöd för radikaler utomlands, som rikoschetterar tillbaks för att drabba Amerika.

Extremhögerns anknytning till regeringen

”Ukrainsk polis förklarar sin beundran för nazistiska samarbetspartners” – RFE, 13 februari 2019

Parlamentets talman, Andriy Parubiy, var med och grundade och ledde två nynazistiska organisationer: Ukrainas social-nationella parti (senare omdöpt till Svoboda), och Patriot of Ukraine, vars medlemmar så småningom skulle utgöra kärnan i Azov.

Även om Parubiy lämnade extremhögern i början av 2000-talet, har han inte förnekat sitt förflutna. Då han tillfrågades om detta i en intervju från 2016 svarade Parubiy att hans ”värderingar” inte har förändrats. Parubiy, vars självbiografi visar honom marscherande med den nynazistiska Wolfsangel– symbolen, som används av Aryan Nations, träffar regelbundet Washingtons tankesmedjor och politiker; hans nynazistiska bakgrund ignoreras eller förnekas helt.

Ännu mer oroande är extremhögerns infiltration av rättsväsendet. Strax efter Maidan utrustade och utbildade USA den nybildade nationella polisen, i vad som var tänkt att bli ett prestigeprogram för att stärka den ukrainska demokratin.

Biträdande inrikesministern – som kontrollerar den nationella polisen – är Vadim Troyan, en veteran från Azov och Patriot of Ukraine. 2014, när Troyan var tilltänkt för posten som polischef i Kiev, blev ukrainska judiska ledare bestörta över hans nynazistiska bakgrund. Idag är han ställföreträdare i den avdelning som driver USA-utbildad brottsbekämpning i hela landet.

Tidigare denna månad rapporterade RFE på sociala medier om en nationell polisledning som beundrar Stepan Bandera – en nazistisk kollaboratör och fascist, vars trupper deltog i Förintelsen.

Att den ukrainska polisen är fullproppad med högerextrema anhängare förklarar varför nynazister kan operera ostraffat på gatan.

Statssponsrad glorifiering av nazistiska samarbetspartners

”Ukrainska extremister hyllar ukrainska nazistiska SS-divisioner … mitt i en stor ukrainsk stad” – Anti-Defamation League Director of European Affairs, 28 april 2018

Det handlar inte bara om militären och gatugängen: Ukrainas extremhöger har framgångsrikt kapat Maidan-regeringen för att införa en intolerant och ultranationalistisk kultur över hela landet.

År 2015 antog det ukrainska parlamentet en lagstiftning, som gjorde två paramilitära organisationer under andra världskriget – Organisationen av ukrainska nationalister (OUN) och den Ukrainska rebellarmén (UPA) – till hjältar i Ukraina, vilket gjorde det straffbart att förneka deras hjältemod. OUN hade samarbetat med nazisterna och deltagit i Förintelsen, medan UPA, av egen fri vilja, slaktade tusentals judar och 70 000-100 000 polacker.

Det statligt finansierade Ukrainian Institute of National Memory institutionaliserar vit-målningen av nazistiska kollaboratörer. Förra sommaren höll det ukrainska parlamentet en utställning till minne av 1941 års OUN-deklaration om samarbete med det tredje riket (tänk dig att den franska regeringen installerar en utställning som firar Vichy-regeringen!).

Fackelmarscher för att hedra OUN/UPA-ledare som Roman Shukhevych (en befälhavare för en tredje rikets hjälpbataljon) är ett regelbundet inslag i det nya Ukraina. Restitutionen sträcker sig till och med till SS Galichina, en ukrainsk gren av Waffen-SS; direktören för Institute of National Memory proklamerade att SS-krigarna var ”krigsoffer”. Regeringens omfamning av Bandera är inte bara beklaglig, utan också extremt splittrande, med tanke på att OUN/UPA hatas i östra Ukraina.

Förutsägbart har firandet av nazistiska kollaboratörer följt på en ökning av ren antisemitism.

”Judar ut! sjöng tusentals under en marsch i januari 2017, för att hedra OUN-ledaren Bandera. (Nästa dag förnekade polisen att de hade hört något antisemitiskt.) Den sommaren avslutades en tredagars festival för att fira den nazistiska kollaboratören Shukhevych, med brandbombningen av en synagoga. I november 2017 rapporterade RFE om nazisthälsningar, när 20 000 marscherade för att hedra UPA. Och i april förra året marscherade hundratals i Lviv med samordnade nazisthälsningar för att hedra SS Galichina; Marschen främjades av Lvivs regionala regering.

Förintelserevisionism är en mångfacetterad insats, som sträcker sig från statligt finansierade seminarier, pamfletter och brädspel, till spridningen av plaketter, statyer och gator, omdöpta efter judeslaktare, till högerextrema barnläger, där unga människor inpräntas med ultranationalistisk ideologi.

Inom några år kommer en hel generation att bli indoktrinerade till att dyrka förintelseförövare som nationella hjältar.

Bokförbud

»Ingen stat ska få lägga sig i historieskrivningen. ”—Den brittiske historikern Antony Beevor, efter att hans prisbelönta bok förbjöds i Ukraina, The Telegraph, 23 januari 2018

Ukrainas statliga kommitté för TV- och radiosändningar upprätthåller glorifieringen av Ukrainas nya hjältar genom att förbjuda ”antiukrainsk” litteratur som strider emot regeringens berättelse. Denna ideologiska censur inkluderar välrenommerade böcker av västerländska författare.

I januari 2018 skapade Ukraina internationella rubriker genom att förbjuda Stalingrad, av den prisbelönte brittiske historikern Antony Beevor, på grund av ett enskilt avsnitt om en ukrainsk enhet som massakrerade 90 judiska barn under andra världskriget. I december förbjöd Kiev Boktjuvarna från den svenske författaren Anders Rydell (vilken ironiskt nog handlar om det nazistiska undertryckandet av litteraturen) eftersom han nämnde att trupper lojala mot Symon Petliura (en nationalistisk ledare från början av 1900-talet) hade slaktat judar.

Denna månad exporterade den ukrainska ambassaden i Washington denna intolerans till Amerika, genom att fräckt kräva att USA bannlyser en rysk film från amerikanska biografer. Uppenbarligen har de miljarder Washington har investerat i att främja demokrati i Ukraina misslyckats med att lära Kiev grundläggande begrepp om yttrandefrihet.

Antisemitism

”Jag säger dig en gång till – dra åt helvete, kikes (ord för östeuropeiska judar, se här, ö.a.). Det ukrainska folket har tagit det hit med dig.” – Security Service Reserve General Vasily Vovk, 11 maj 2017

Inte överraskande innebar regeringsledd glorifiering av förövare av Förintelsen ett grönt ljus för andra former av antisemitism. Under de senaste tre åren har vi sett en explosion av hakkors och SS-runor på stadens gator, dödshot och vandalisering av Holocaust–minnesmärken, judiska centra, begravningsplatser, gravar och platser för tillbedjan, vilket allt fick Israel att ta det ovanliga steget att offentligen uppmana Kiev att ta itu med epidemin.

Offentliga tjänstemän kommer med antisemitiska hot utan påföljder. Dessa inkluderar: en säkerhetstjänstgeneral som lovar att eliminera zhidi (ett nedsättande ord som motsvarar ’kikes’); en riksdagsledamot går ut med ett antisemitiskt gnäll på TV; en högerextrem politiker som beklagade att Hitler inte gjorde slut på judarna; och en ultranationalistisk ledare som lovar att rensa Odessa från zhidi.

De första åren efter Maidan avstod judiska organisationer i stort sett från att kritisera Ukraina, kanske i hopp om att Kiev skulle ta itu med frågan på egen hand. Men 2018 ledde den ökande frekvensen av antisemitiska incidenter till att judiska grupper bröt tystnaden.

Förra året hänvisade den israeliska regeringens årliga rapport om antisemitism till Ukraina, som hade fler incidenter än alla postsovjetiska stater tillsammans. World Jewish Congress, US Holocaust Memorial Museum och 57 medlemmar av den amerikanska kongressen fördömde alla högljutt Kievs nazistiska glorifiering och åtföljande antisemitism.

Ukrainska judiska ledare uttalar sig också. 2017 publicerade chefen för en av Ukrainas största judiska organisationer ett uttalande i New York Times, där man uppmanade västvärlden att ta itu med Kievs vit-målning av nazismen. Förra året fördömde 41 ukrainska judiska ledare tillväxten av antisemitism. Det är särskilt talande, med tanke på att många ukrainska judiska ledare stödde Maidan-upproret.

Ingen av dessa farhågor har behandlats på något meningsfullt sätt.

Pogromer mot Romer

”’De ville döda oss’: maskerade nyfascister skrämmer Ukrainas romer.” – The Guardian, 27 augusti 2018

Ukrainas extremhöger har motstått att utföra direkta attacker mot judar; andra utsatta grupper har inte haft så stor tur.

Förra våren svepte en dödlig våg av anti-romska pogromer genom Ukraina, med minst sex attacker på två månader. Filmer från pogromerna frammanar 1930-talet: Beväpnade ligister attackerar kvinnor och barn medan de raserar deras läger. Minst en man dödades, medan andra, inklusive ett barn, knivhöggs.

Två gäng bakom attackerna – C14 och National Druzhina – kände sig bekväma nog att stolt lägga upp pogromvideor på sociala medier. Det är inte förvånande, med tanke på att National Druzhina är en del av Azov, medan nynazistiska C14 får statlig finansiering för ”utbildningsprogram”. I oktober förra året välkomnades C14-ledaren Serhiy Bondar till America House Kiev, ett center som drivs av den amerikanska regeringen.

Appeller från internationella organisationer och USA:s ambassad talade för döva öron: Månader efter att FN krävde att Kiev skulle upphöra med ”systematisk förföljelse” av romerna, rapporterade en människorättsgrupp att C14 påstås ha skrämt människor i en gemensam patrull med Kiev-polisen.

HBT- och kvinnorättsgrupper

”’Det är ännu värre än tidigare’: Hur ’Revolution of Dignity’ svek hbt-ukrainare.” – RFE, 21 november 2018

År 2016, efter påtryckningar från den amerikanska kongressen, började Kievs regering sörja för säkerheten för den årliga Kyiv Pride-paraden. Detta ser dock alltmer ut som en Potemkin-kuliss: två timmars skydd, med omfattande angrepp på hbt–personer och sammankomster under resten av året. Nationalistiska grupper har ostraffat riktat in sig på hbt-möten och har gått så långt som att stänga ett evenemang organiserat av Amnesty International, samt attackera en västerländsk journalist vid en demonstration för transpersoners rättigheter. Kvinnorättsmarscher har också attackerats, inklusive fräcka angrepp i mars 2019.

Attacker mot pressen

”Kommittén för att skydda journalister fördömer ett Ukrainskt polisangrepp på kontoret för Media Holding Vesti i Kiev… mer än ett dussin maskerade poliser slet upp dörrar med kofot, beslagtog egendom och sköt tårgas på kontoren.” – Kommittén för att skydda journalister, 9 februari 2018

I maj 2016 publicerade Myrotvorets, en ultranationalistisk webbplats med länkar till regeringen, personuppgifter om tusentals journalister, ackrediterade av Rysslandsstödda rebeller i östra Ukraina. Myrotvorets stämplade journalisterna som ”terroristkollaboratörer”.

En regeringsanknuten webbplats, som förklarar fri jakt på journalister, skulle vara farlig var som helst, men detta är särskilt fallet i Ukraina, som har en oroande meritlista av journalistmord. Dessa inkluderar Oles Buzina, som sköts ner 2015, och Pavel Sheremet, som mördades av en bilbomb ett år senare.

Myrotvorets ’doxing’ (metoden att med hjälp av internet leta reda på och publicera privat eller känslig personlig information om en individ eller en organisation, ö.a.) fördömdes av västerländska reportrar, kommittén för att skydda journalister och ambassadörer från G7-nationerna. Som svar berömde tjänstemän i Kiev, inklusive inrikesminister Arsen Avakov, webbplatsen: ”Detta är ditt val genom att samarbeta med ockupationsstyrkor”, sa Avakov till reportrar, när han postade ”Jag stöder Myrotvorets” på Facebook. Myrotvorets är fortfarande i drift än idag.

I höstas kom det ytterligare en attack mot media, denna gång genom att använda domstolarna. Riksåklagarens kontor gavs en arresteringsorder för att beslagta inlägg från RFE:s antikorruptionsreporter, Natalie Sedletska. En taleskvinna för RFE varnade för att Kievs agerande skapade ”en kylig atmosfär för journalister”, medan parlamentets vice talman, Mustafa Nayyem, kallade det ”ett exempel på smygande diktatur”.

Språklagar

”[Premiärminister Arseniy Yatsenyuk] uttalade också en personlig vädjan till rysktalande ukrainare och lovade att stödja en speciell status för det ryska språket.” USA:s utrikesminister John Kerry, 24 april 2014

Ukraina är exceptionellt flerspråkigt: förutom miljontals rysktalande östukrainare finns det områden där ungerska, rumänska och andra språk är vanliga. Dessa språk skyddades av en regional språklag från 2012.

Regeringen efter Maidan skrämde rysktalande ukrainare, genom att försöka upphäva den lagen. Det amerikanska utrikesdepartementet och utrikesminister John Kerry försökte dämpa farhågorna 2014, genom att lova att Kiev skulle skydda ryska språkets status. Av dessa löften blev ingenting.

En lag från 2017 gjorde det obligatoriskt att gymnasieutbildning ska bedrivas strikt på ukrainska, vilket gjorde Ungern, Rumänien, Bulgarien och Grekland rasande. Flera regioner antog lagstiftning som förbjuder användningen av ryska i det offentliga livet. Kvoter tvingar fram användning av ukrainska på TV och i radio. (Detta skulle vara som att Washington tvingar spanskspråkiga medier att i stort sett enbart sända på engelska.)

Och i februari 2018 upphävde Ukrainas högsta domstol 2012 års regionala språklag – den som Kerry lovade öst-ukrainare skulle fortsätta att gälla.

Kiev förbereder sig för närvarande på att anta en drakonisk lag, vilken kommer att införa användningen av ukrainska inom de flesta aspekter av det offentliga livet. Detta är ytterligare ett exempel på att Kiev alienerar miljontals av sina egna invånare, samtidigt som de hävdar att de omfamnar västerländska värderingar.

Priset för avsiktlig blindhet

Dessa exempel är bara en liten bråkdel av Ukrainas stora kliv mot intolerans, men de borde räcka för att påpeka det uppenbara: Washingtons beslut att ignorera spridningen av väpnade neo-nazistiska grupper i en mycket instabil nation medförde bara att de fick mer makt.

Detta lätt förutsägbara resultatet står i skarp kontrast till Washingtons entusiasm för ”världsrevolutionen”. ”Nationalism är precis vad Ukraina behöver”, proklamerade en New Republic-artikel av historikern Anne Applebaum, vars hyllning av nationalism kom till vid en tidpunkt då Ukraina gav grönt ljus för bildandet av ’white supremacist’ paramilitära styrkor. Bara fyra månader efter Applebaums uppsats publicerade Newsweek en artikel med titeln ”Ukrainska nationalistiska frivilliga som begår krigsförbrytelser av ISIS-stil.”

I inlägg efter inlägg har DC:s utrikespolitiska ledare förnekat eller hyllat inflytandet från Ukrainas extremhöger. (Konstigt nog fördömer samma analytiker högljutt den växande nationalismen i Ungern, Polen och Italien som mycket farlig.) Kanske lurade tankesmedjornas talespersoner sig själva till att tro att Kievs högerextrema fas skulle försvinna. Mer troligt är att de helt enkelt omfamnade DC:s go-to-strategi om ”min fiendes fiende är min vän.” I alla fall sträcker sig konsekvenserna långt utanför Ukraina.

USA:s stöd för Maidan-upproret, tillsammans med miljarder från DC, som slussades in i Kiev efter Maidan, gör det klart: Från februari 2014 blev Ukraina Washingtons sista demokratispridnings-projekt. Det vi tillåter i Ukraina sänder ett grönt ljus till andra.

Genom att tolerera nynazistiska gäng och bataljoner, statsledd förintelseförvrängning och attacker mot HBT och romer säger USA till resten av Europa: ”Det här är OK för oss” Konsekvenserna – särskilt i en tid av global extremhöger-väckelse – är djupt oroande.

Läs även Lev Golinkin: Om nazistiska monument i Ukraina

Lev Golinkin är författare till A Backpack, a Bear and Eight Boxes of Vodka, Amazons debut of the Month, ett urval av Barnes & Nobles Discover Great New Writers-programmet och vinnaren av Premio Salerno Libro d’Europa. Golinkin, utexaminerad från Boston College, kom till USA som flykting från den östra ukrainska staden Kharkov (nu kallad Charkiv) 1990. Hans skrifter om Ukrainakrisen, Ryssland, extremhögern och invandrar- och flyktingidentiteter har publicerats i The New York Times, The Washington Post, Los Angeles Times, CNN, The Boston Globe, Politico Europe och Time (online), bland andra arenor; han har intervjuats av MSNBC, NPR, ABC Radio, WSJ Live och HuffPost Live.