Historieförfalskning – Om Nato

I Nato-lobbyns hetspropaganda för anslutning till den militära Västalliansen ingår föreställningen, att svensk alliansfrihet har varit ett speciellt socialdemokratiskt patent. Detta är vilseledande. Det är faktiskt historieförfalskning.

Från Karl XIV Johan har ledande svenska statsmän värnat svensk alliansfrihet och neutralitet mellan stormakter. Det gäller – som vi har visat på denna sida – måttfulla liberaler som friherre Johan August Gripenstedt och greve Albert. Ehrensvärd. Det tidigare folkpartiet och dess föregångare var principfasta i sin neutralism, och det gäller i ännu högre grad bondeförbundet.

Av detta blev en politisk samsyn som kunde hålla krigsivern stången. Att Sverige eftersträvade att hålla sig utanför 1900-talets bägge världskrig, och lyckades med detta, var inget socialdemokratiskt mirakel.

Den svenska neutraliteten under andra världskriget var gynnsam inte bara för det svenska folket utan också för våra grannar. Hit kom danska judar, norska motståndsmän, finska krigsbarn. Diplomaten Raoul Wallenberg kunde utföra sina bedrifter i Budapest, därför att han representerade en neutral och icke-krigförande stat där.

Eftergifter till andra krigförande var nödvändiga.

Det har alltså inte funnits en ”socialdemokratisk säkerhetspolitik”. Denna har varit nationell. Den har också varit rationell, icke-idealistisk, inte värdegrundad. Den har stötts av Thorbjörn Fälldin och Karin Söder, av Ola Ullsten och Hans Blix. Först efter kalla krigets slut börjar den nationella samsynen spricka.

Vår alliansfrihet är inte utslag av feghet utan av dristighet. Att den är av gammalt datum är ingen anledning att kasta den på sophögen

Således: Vi viker oss inte. Vår solidaritet måste i första hand gälla det egna folket. Den utesluter på intet vis medkänsla med andra eller praktisk medmänsklighet. Men inga skulle tjäna på att vi gick i ledband, att vi sålde ut vår suveränitet – en ledstjärna för alla folk, världen över.