Detta är början på en artikel som publicerats på Alliansfriheten.se 8 april Läs hela artikeln!
Statsminister Magdalena Andersson tillbakavisade vid regeringens pressträff om kriget i Ukraina för ett par veckor sedan kraven på Nato-medlemskap med att det i rådande läge skulle skapa osäkerhet och försämra vår säkerhetspolitiska situation:
”I ett sådant här läge är det viktigt att Sveriges sedan lång tid tillbaka etablerade säkerhetspolitiska linje ligger fast. Att vi är förutsägbara och tydliga med vår säkerhetspolitiska linje. Detta är inte ett tillfälle för någon form av wobblighet [ryckighet].”
Liknande ståndpunkter har nu förts fram av tidigare statsministrar.
Göran Persson säger: ”Vi har tjänat på att ha stått utanför.”
Och Stefan Löfven framhåller: ”För egen del har jag inte blivit överbevisad om att vi plötsligt skulle få en säkrare situation om vi lägger Natogränsen alldeles intill Ryssland i hela Europa.”
Dessa kortfattade och pregnanta uttalanden speglar på ett bra sätt själva grunden för vår alliansfrihet.
Sveriges oberoende ställning mellan stormaktsblock har skapat en säkerhets- och utrikespolitik som syftar till att minska spänningarna i vårt närområde och ytterst till att hålla oss utanför krig.
Valet av bevarad alliansfrihet framför Nato-medlemskap avgjordes utifrån övertygelsen om att vår säkerhet hänger på att vi kan utgöra en buffert mellan stormakterna. Det var en hållning som accepterades av båda blocken under hela det kalla kriget. I förening med ett starkt nationellt försvar skulle Sveriges territorium i det längsta undgå att bli en tummelplats för stormakterna.
Ingendera sidan kunde räkna med att vi skulle upplåta vårt territorium för främmande makters styrkor som kunde hota den andra stormakten genom angrepp härifrån.
Valet av alliansfrihet var således en nykter analys av vad som bäst tjänade landet och var fritt från ideologier och preferenser för den ena eller andra stormakten. Det låg fast utan hastiga omkastningar. Valet att fungera som en buffert var vårt eget. Det var resultatet av att vi vägrade att ingå i en stormakts intressesfär; det villkorades inte heller av någon stormakt.
Däri ligger mycket av alliansfrihetens styrka och det förklarar att vår linje har kunnat vinna omvärldens respekt.
Dessa förutsättningar har inte på något avgörande sätt förändrats av Rysslands angrepp på Ukraina.
Vårt geografiska läge är detsamma, och som en småstat kan vi inte utforma säkerhetspolitiken utifrån försäkringar och ”garantier” från vissa stormakter och deras förbundna.
Med ett Nato-medlemskap skulle den säkerhetspolitiken och vårt geostrategiska läge kastas över ända.” (Slut på utdraget)
Och varför det då? – Läs vidare!