Denna artikel på Indian Punchline av den indiske diplomaten M.K. Bhadrakumar publicerades 14 april 2020
Asiatiska förkastningslinjer i Bidens krig mot Ryssland
Vibrationerna från USA:s konflikt med Ryssland, som pågår i Europa, märks redan på olika sätt i Asien. Hypotesen att Ukraina ligger i Europa och att konflikten handlar om europeisk säkerhet är en vanföreställning.
Från Kazakstan till Myanmar, från Salomonöarna till Kurilerna, från Nordkorea till Kambodja, från Kina till Indien, Pakistan och Afghanistan, visar sig förkastningslinjerna.
Utan tvekan hade utomregionala makter ett finger med i den misslyckade färgrevolutionen nyligen, för att störta den etablerade regeringen i Kazakstan, en häftigt omstridd geopolitisk landmassa, som är två tredjedelar så stor som Indien och som gränsar till både Kina och Ryssland, Washingtons svurna motståndare. Tack vare snabb rysk intervention, med stöd av Kina, avvärjdes ett regimskifte.
På samma sätt har det angloamerikanska projektet att involvera Myanmar, som gränsar till Kina, i ett väpnat uppror, misslyckats på grund av bristen på en fristad i Indiens nordöstra region och på grund av de omgivande ländernas överlappande intressen i Myanmars stabilitet. .
I jämförelse har den nordkoreanska förkastningslinjen försämrats. Nordkorea följer sin egen tidsplan och har troligen bestämt sig för att Ukrainakrisen ger ett användbar skydd, samtidigt som testprogrammet utökas. Pyongyang stöder uttryckligen Rysslands operation i Ukraina, och kommenterar att ”grundorsaken till Ukraina-incidenten ligger i USA:s överlägsenhet och godtycke, där man har ignorerat Rysslands legitima krav på säkerhetsgarantier och endast sökt global hegemoni och militär dominans, samtidigt som de håller fast vid sina sanktionskampanjer.”
Nordkoreas mål är att öka sin säkerhet och sitt inflytande genom att öka kvaliteten och kvantiteten på sin avskräckande förmåga och stärka sin förhandlingsposition.
På ett annat plan bidrog Ukrainakrisen till ett nytt tempo i USA:s ansträngningar att odla nya asiatiska partners. Men Washington har mött motvind och var tvunget att på obestämd tid skjuta upp ett särskilt toppmöte med de tio medlemsländerna i Association of Southeast Asian Nations (ASEAN), som ursprungligen var planerat till slutet av mars. Inget nytt datum har föreslagits, även om USA har hajpat upp toppmötet som ”en topp-prioritet”.
Washington har visat en viss irritation och har sanktionerat Kambodja, som för närvarande är ASEAN-ledare. Det är tydligt att de sydostasiatiska länderna är försiktiga med att ta parti mellan USA och Kina eller uttrycka kritik mot Ryssland.
Den kanske mest direkta konsekvensen i Asien hittills av Ukrainakrisen, är den kraftiga försämringen av Japans relation med Ryssland. Det är en omotiverad utveckling till den grad att Tokyo helt enkelt gjorde ett klipp-och-klistra jobb och kopierade alla amerikanska sanktioner mot Ryssland (inklusive mot president Putin). Premiärminister Kishida förstörde medvetet vad hans föregångare, Shinzo Abe, försiktigt hade odlat som en hjärtlig, vänskaplig relation.
Japan hänvisar nu öppet till den ryska ”ockupationen” av Kurilerna – något de inte har gjort tidigare. Moskva gav igen genom att utse Japan som ett ”ovänligt” land. Ändå ansåg analytiker fram till nyligen att Ryssland och Japan hade överlappande intressen av att blockera Kinas arktiska ambitioner och därför gick i riktning mot att lösa sin konflikt om Kurilerna.
Det räcker med att säga att Kishidas motiv för en abrupt vändning mot att göra Kurilerna till en potentiell stridsfråga i förbindelserna med Ryssland, milt uttryckt kan spåras till den bredare amerikanska strategin att isolera Ryssland.
Under tiden har en motsägelsefull utveckling också dykt upp i Kinas utmaning mot USA:s Island Chain-strategi i västra Stilla havet, i form av att förhandla fram ett nytt säkerhetsavtal med Salomonöarna. Denna utveckling förändrar spelet och kan få långtgående konsekvenser och är dessutom farligt sammanflätad med Taiwanfrågan. Biden skall, efter vad som sägs, skicka en tjänsteman från Vita huset till Salomonöarna för att övertala dem att bryta avtalet med Kina.
Biden-administrationen fördubblar nu sin satsning även mot Indien för att rulla tillbaka banden med Ryssland.
Det kommer att bli en brytpunkt i det strategiska partnerskapet mellan USA och Indien. Det som måste vara särskilt irriterande för Washington är sannolikheten att Indien kommer att fortsätta sitt handelsmässiga och ekonomiska samarbete med Ryssland i lokala valutor. Faktum är att Kina och Indien har intagit en ganska likartad hållning till Ukrainakrisen.
Med tanke på storleken på den kinesiska ekonomin och den höga tillväxtpotentialen i den indiska ekonomin, kommer deras benägenhet att kringgå dollarn vara en trendsättare för andra länder. Ryssland, som drabbats av västerländska sanktioner, har uppmanat BRICS-gruppen av tillväxtekonomier att utöka användningen av nationella valutor och integrera sina betalningssystem.
Det räcker med att säga att ”militariseringen av dollarn” och västvärldens ödeläggande drag för att frysa Rysslands reserver, skickar en kall kåre längs ryggraden på de flesta utvecklingsländer. Nepal böjde sig genom att ratificera Millennium Challenge Corporation-avtalet, under hot från en medelrankad amerikansk tjänsteman!
Det finns ingen tänkbar anledning till varför Nato skulle kunna garantera säkerheten för den asiatiska regionen. Därför är Afghanistans framtid avgörande. Utan tvekan är regimbytet i Pakistan åtminstone delvis kopplat till Afghanistan. Det ryska utrikesdepartementet har avslöjat vissa detaljer om USA:s inblandning i Pakistans inre angelägenheter och pressen på förre premiärministern Imran Khan.
Men tiden får utvisa hur realistiska Washingtons förväntningar är på att föra in Pakistan i USA:s bana och förvandla det till ett surrogat för att utnyttja talibanregimen i Afghanistan. Ryssland och Kina kommer att hålla dörren stängd för Natos återkomst till Afghanistan. De har underminerat Washingtons senaste försök att samarbeta med talibanernas ledning i Kabul. (Se min blogg USA besegrar regionala stater i kapplöpningen om Kabul.)
Budskapet från det senaste utrikesministermötet om den afghanska frågan bland grannländerna till Afghanistan, i Tunxi, Kina, är att i landets övergång från kaos till ordning hoppas de regionala staterna kunna ta på sig en ledande roll. Därmed har de regionala staterna successivt markerat sitt avstånd till västvärldens exceptionalism och tar istället ett övertygande grepp genom konstruktivt engagemang. Det gemensamma uttalandet i Tunxi speglar detta nytänkande.
Utvecklingen över Afghanistan signalerar att varje försök att påtvinga Asien västerländsk dominans kommer att motverkas av de regionala staterna. De flesta asiatiska länder har haft bittra erfarenheter av kolonialism i sin historia. (Se min blogg Indiens dilemma över väst vs Ryssland)
Även om de amerikanska analytikerna undervärderar det, är det fortfarande ett faktum att konflikten i Ukraina kommer att påverka det ”asiatiska århundradet” i mycket hög grad. USA är fast beslutet att omvandla Nato till en global säkerhetsorganisation, som kommer att agera utanför FN:s ansvarsområde för att upprätthålla västvärldens ”regelbaserade ordning”.
Västvärldens desperata tryck att försvaga Ryssland och tippa den globala strategiska balansen till förmån för USA, syftar till att bana väg för en unipolär världsordning under 2000-talet. I en intervju nyligen sa Hal Brands, berömd professor i globala frågor vid Johns Hopkins, att USA:s strategi bakom kriget i Ukraina var mycket logisk:
”Det har länge varit en debatt i USA om huruvida vi ska prioritera att konkurrera med Ryssland eller Kina eller behandla dem som jämlikar. Och den debatten har blossat upp igen i samband med detta krig. Jag tror dock att vad kriget indikerar är, att det bästa sättet att sätta press på Kina, som är den farligaste och starkaste av de två rivalerna, faktiskt är att se till att Ryssland besegras, att det inte når sina mål i detta krig, eftersom det kommer att resultera i ett svagare Ryssland, ett som har mindre förmåga att sätta press på USA och dess allierade i Europa och därmed mindre användbart som strategisk partner för Peking. s
Det är egentligen i relationerna mellan Asien, Euroasien och Europa vi ser den amerikanska politikens sanna ansikte och sanna politik.
Häromdagen upprepades en sann och trogen politisk och ”demokratisk” tradition i Pakistan – den en gång så trogna amerikanska allierade i Sydasien. Premiärminister Imran Khan fick sparken, eller som förr, avsattes av en eller annan amerikanskstödd militärkupp. Under Pakistans nu 75-åriga historia har inte EN ENDA pakistansk premiärminister fullgjort en full vald mandatperiod. Inte en endaste. Och detta med den stora amerikanska demokratiska beskyddarens insikt och stöd.
Asien har självklart gjort sitt synnerligen avvägda och kloka val (för egen del och framtid) att inte stödja den amerikanska linjen i sanktioner och ekonomisk krigföring mot Ryska federationen under Ukraina-krisen.
Den som väljer den amerikanska vägen och linjen får nämligen destabiliserad ekonomi och politik -precis som den sista amerikanska utposten i Sydasien i form av Pakistan- och man väljer klokt och rätt att utfasa all amerikansk inblandning och rådgivning. Pakistan har kommit till mer insikt och klokhet de senaste åren: man har söt sig till kinesisk ekonomi.
Washington har slutligt misslyckats och kastats ut ur Asien. Exemplen är solklara: Irak, Afghanistan, Syrien och för att inte nämna Vietnam- inget land i denna region behöver objektivt den amerikanska vägen. Dessa länder kan sin historia och utveckling och ser klart vilket lands inflytande man inte vill ha in i Asiens inre affärer. Precis som dessa länder -liksom av någon underlig automatik- skulle behöva en tredje person i äktenskapet för att rådgöra mellan två asiatiska länders diplomatiska, ekonomiska och politiska förhållanden -det är inte lite fräckt!
Europa är ännu den världsdel som inte förstått detta klart och tydligt. Med mer amerikanisering och amerikansk politik skall Europa få mer säkerhet och trygghet, och den berömda amerikanska stabiliteten.
Asien vet bättre – och vet att Europa har lurats -och lyckats lurat sig själv igen- mot bättre vetande. När Europa med åren förhoppningsvis erhåller asiatisk visdom och tänkande, och kastar ut den amerikanska politiken ur Europa, kommer också Europa att bli stabilt.
Mellan Europa och Asien går världens viktigaste ekonomiska axel. Den är både Europa och Asien beroende av för sitt välstånd och sina samhällen. Handeln mellan Europa och Kina är idag mellan fem och sju gånger så stor som mellan de amerikanska Förenta staterna och Kina. Det är detta som Washington vill slå sönder. Och det är den största framtida faran Europa står inför, och den är amerikansk -och den heter destabilisering.