Finns argument för att Ryssland hade rätt till självförsvar då man angrep Ukraina?

Finns det verkligen något argument för att Rysslands angrepp på Ukraina är lagligt. Ja, det menar Daniel Kovalik, en expert på internationella mänskliga rättigheter som undervisar i USA. RT: https://www.rt.com/russia/554166-international-law-military-operation-ukraine/

Hans bedömning är säkert intressant, men intressant att ta del av. USA har förespråkat interventioner i olika länder under hänvisning till den av FN-majoriteten avvisade formeln R2P (Right to Protect, en förskönande term). Avviker Ukraina-fallet från detta?

Daniel Kovalik undervisar i internationella mänskliga rättigheter vid University of Pittsburgh School of Law och är författare till den nyligen utgivna No More War: How the West Violates International Law by Using “Humanitarian” Intervention to Advance Economic and Strategic Interests.

_______________________________________________________________

Varför Rysslands ingripande i Ukraina är lagligt enligt internationell rätt

Argumentet kan framföras att Ryssland utövade sin rätt till självförsvar

Under många år har jag studerat och funderat mycket på FN-stadgans förbud mot aggressivt krig. Ingen kan på allvar tvivla på att det primära syftet med dokumentet – utarbetat och godkänt i efterdyningarna av andra världskrigets fasor – var och är att förhindra krig och ”att upprätthålla internationell fred och säkerhet”, en fras som upprepades hela tiden.

Som domarna i Nürnberg korrekt drog slutsatsen, ”Att inleda ett anfallskrig … är inte bara ett internationellt brott; det är det största internationella brottet, som skiljer sig endast från andra krigsförbrytelser genom att det inom sig innehåller den ackumulerade ondskan i helheten.” Det vill säga krig är det viktigaste brottet eftersom allt det onda vi så avskyr – folkmord, brott mot mänskligheten, etc. – är de fruktansvärda frukterna från krigets träd.

Mot bakgrund av ovanstående har jag ägnat hela mitt vuxna liv åt att motsätta mig krig och utländsk intervention. Som amerikan har jag naturligtvis haft gott om tillfällen att göra det, med tanke på att USA är, som Martin Luther King sa, ”den största leverantören av våld i världen.” Likaså uttalade Jimmy Carter nyligen att USA är ”den mest krigiska nationen i världshistorien.” Detta är bevisligen sant, naturligtvis. Bara under min livstid har USA fört aggressiva och oprovocerade krig mot länder som Vietnam, Grenada, Panama, fd Jugoslavien, Irak (två gånger), Afghanistan, Libyen och Somalia. Och detta innefattar inte ens de många proxykrig som USA har utkämpat via ställföreträdare (t.ex. genom Contras i Nicaragua, olika jihadistgrupper i Syrien och genom Saudiarabien och Förenade Arabemiraten i det pågående kriget mot Jemen).

Genom sådana krig har USA faktiskt gjort mer, och detta avsiktligt, än någon annan nation på jorden, för att undergräva de juridiska pelare som förbjuder krig. Det är som reaktion på detta, och med den uttryckliga önskan att försöka rädda det som finns kvar av FN-stadgans lagliga förbud mot aggressivt krig, som ett antal nationer, inklusive Ryssland och Kina, grundade the Group of Friends in Defense of the UN Charter.

Kort sagt, att för USA att klaga på Rysslands invasion av Ukraina, som ett brott mot internationell lag, är i bästa fall som grytan som säger att kitteln är svart. Ändå betyder det faktum att USA är så uppenbart hycklande i detta avseende inte nödvändigtvis att Washington automatiskt har fel. I slutändan måste vi analysera Rysslands beteende utifrån dess egna meriter.

Man måste börja denna diskussion med att acceptera det faktum att det redan pågick ett krig i Ukraina under de åtta åren före det ryska militära intrånget i februari 2022. Och detta krig, från regeringen i Kiev mot de rysktalande folken i Donbass – ett krig som krävde omkring 14 000 människors liv, många av dem barn, och tvingade omkring 1,5 miljoner på flykt, fler redan före Rysslands militära operation – har utan tvekan varit folkmordsmässigt. Det vill säga att regeringen i Kiev, och särskilt dess nynazistiska bataljoner, genomförde attacker mot dessa människor i avsikt att utplåna, åtminstone delvis, de etniska ryssarna, just på grund av deras etnicitet.

Medan den amerikanska regeringen och media arbetar hårt för att dölja dessa fakta, är de obestridliga, och rapporterades verkligen av den vanliga västerländska pressen, innan det blev obekvämt att göra det. Således visar en kommentar från Reuters 2018 tydligt hur de nynazistiska bataljonerna har integrerats i den officiella ukrainska militär- och polisstyrkan, och därmed är statliga, eller åtminstone kvasi-statliga, aktörer, som den ukrainska regeringen bär lagligt ansvar för. Som stycket berättar finns det ett 30-tal högerextrema grupper som verkar i Ukraina, som ”formellt har integrerats i Ukrainas väpnade styrkor” och att ”de mer extrema bland dessa grupper främjar en intolerant och illiberal ideologi…”

Det vill säga, de besitter och främjar hat mot etniska ryssar, de romska folken och även medlemmar av HBT-gemenskapen, och de utövar detta hat genom att attackera, döda och förskjuta dessa folk. Stycket citerar den västerländska människorättsgruppen Freedom House för påståendet att ”en ökning av stödet för patriotisk diskurs i Ukraina, i dess konflikt med Ryssland, har sammanfallit med en uppenbar ökning av både offentlig hatretorik, ibland från offentliga tjänstemän och förstärkt av media, såväl som våld mot utsatta grupper som HBT-gemenskapen.” Och detta har åtföljts av verkligt våld. Till exempel, ”Azov och andra miliser har attackerat antifascistiska demonstrationer, kommunfullmäktigemöten, media, konstutställningar, utländska studenter och romer.”

Som rapporterats i Newsweek hade Amnesty International rapporterat om dessa extremistiska hatgrupper och deras åtföljande våldsamma aktiviteter så långt tillbaka som 2014.

Det är just denna typ av bevis – offentlig hatretorik, i kombination med storskaliga, systemiska attacker mot målen för talet – som har använts för att döma individer för folkmord, till exempel i det rwandiska folkmordsåtalet mot Jean-Paul Akayesu.

Som ett tillägg till detta finns det långt över 500 000 invånare i Donbass-regionen i Ukraina som också är ryska medborgare. Även om den uppskattningen gjordes i april 2021, efter att Vladimir Putins dekret 2019 förenklade processen för att erhålla ryskt medborgarskap för invånare i folkrepublikerna Donetsk och Lugansk, betyder detta att ryska medborgare utsattes för rasistiska attacker av nynazistiska grupper, integrerade i Ukrainas regering och precis vid gränsen till Ryssland.

Och uti fall att Ryssland skulle vara osäkert på den ukrainska regeringens avsikter angående den ryska folkgruppen i Donbass, antog regeringen i Kiev nya språklagar 2019, vilka gjorde det klart att rysktalande, i bästa fall, ansågs som andra klassens medborgare. Faktum är att den vanligtvis pro-västliga Human Rights Watch (HRW) uttryckte oro över dessa lagar. Som HRW förklarade i en rapport från början av 2022, som nästan inte fick någon bevakning i västerländska medier, antog regeringen i Kiev lagstiftning som ”kräver att tryckta medier registrerade i Ukraina ska publicera på ukrainska. Publikationer på andra språk måste också åtföljas av en ukrainsk version, som har samma innehåll, volym och trycksätt. Dessutom måste distributionsplatser, som tidningskiosker, ha minst hälften av sitt innehåll på ukrainska.”

Och enligt HRW, ”Artikel 25, angående tryckta medier, gör undantag för vissa minoritetsspråk, engelska och officiella EU-språk, men inte för ryska” (min kursivering), motiveringen för det är ”ett århundrade av förtryck av … ukrainska till förmån för ryska.” Som HRW förklarade, ”där finns det farhågor om huruvida garantier för minoritetsspråk är tillräckliga. Venedigkommissionen, Europarådets högsta rådgivande organ i konstitutionella frågor, sa att flera av lagens artiklar, inklusive artikel 25, ’misslyckades med att hitta en rättvis balans’ mellan att främja det ukrainska språket och att skydda minoriteters språkliga rättigheter.” Sådan lagstiftning underströk bara den ukrainska regeringens önskan att förstöra kulturen, om inte själva existensen, av de etniska ryssarna i Ukraina.

Dessutom, som the World Peace Organisation rapporterade 2021, ”i enlighet med Ukrainas nationella säkerhets- och försvarsrådsdekret nr. 117/2021, har Ukraina förbundit sig att lägga alla alternativ på bordet för att ta tillbaka kontrollen över den av Ryssland annekterade Krim-regionen. Undertecknad den 24 mars har president Zelensky åtagit sig att landet ska följa strategier som . . . ’kommer att förbereda och genomföra åtgärder för att säkerställa av-ockupationen och återintegreringen av halvön.” Med tanke på att invånarna på Krim, av vilka de flesta är etniska ryssar, är ganska nöjda med det nuvarande tillståndet under ryskt styre – detta, enligt en Washington Post-rapport 2020 – utgjorde Zelenskys hot i detta avseende inte bara ett hot mot Ryssland självt, utan var också ett hot om potentiellt massiva blodsutgjutelser mot ett folk som inte vill återgå till Ukraina.

Utan att säga mer representerar denna situation ett mycket mer övertygande argument för att rättfärdiga rysk intervention, enligt doktrinen om ansvar för att skydda (R2P), som har förespråkats av sådana västerländska ”humanitärer” som Hillary Clinton, Samantha Power och Susan Rice, och som man stödde sig på för att motivera Natos interventioner i länder som fd Jugoslavien och Libyen. Och dessutom skulle ingen av de stater som är involverade i dessa ingripanden möjligen kunna göra några anspråk på argument om självförsvar. Detta är särskilt fallet för USA, som har skickat styrkor tusentals mil bort för att släppa bomber på avlägsna länder.

Detta påminner faktiskt om orden från den store palestinske intellektuelle, Edward Said, som för flera år sedan, i sitt inflytelserika verk, ”Kultur och imperialism”, uttalade att det helt enkelt är orättvist att försöka jämföra Rysslands imperie-byggande jämfört med västs dito. Som Dr. Said förklarade, ”Ryssland … förvärvade sina imperialistiska territorier nästan uteslutande genom att uppta angränsande områden. Till skillnad från Storbritannien och Frankrike, som förflyttade sig tusentals mil bortom sina egna gränser till andra kontinenter, agerade Ryssland för att uppsluka allt land eller folk som fanns intill dess gränser … men i de engelska och franska fallen framkallade det stora avståndet till attraktiva territorier en projektion av vidsträckt intresse …” Denna observation är dubbelt tillämplig på USA.

Ändå finns det mer att ta i övervägande beträffande Rysslands påstådda motiveringar för intervention. Det finns alltså inte bara radikala grupper intill dess gräns, vilka attackerar etniska ryssar, inklusive ryska medborgare, utan även att dessa grupper, enligt uppgift, har finansierats och tränats av USA, med själva avsikten att destabilisera och undergräva Rysslands territoriella integritet.

Som Yahoo News! förklaras i en artikel från januari 2022:

”CIA har tillsyn över ett hemligt intensivt träningsprogram i USA för ukrainska elitstyrkor, för specialoperationer och annan underrättelsepersonal, enligt fem före detta underrättelse- och tjänstemän inom nationell säkerhet, som är bekanta med initiativet. Programmet, som startade 2015, är baserat på en hemlig anläggning i södra USA, enligt några av dessa tjänstemän.

 Programmet har involverat ”mycket specifik utbildning om färdigheter som skulle förbättra” ukrainarnas ”förmåga att trycka tillbaka mot ryssarna”, sade den tidigare höge underrättelsetjänstemannen.

 Träningen, som har inkluderat ”taktiska inslag”, kommer att ”börja se ganska offensiv ut om ryssarna invaderar Ukraina”, sa den tidigare tjänstemannen.

 En person som är bekant med programmet uttryckte det mer rakt ut. ”USA tränar för ett uppror”, sa en före detta CIA-tjänsteman och tillade att programmet har lärt ukrainarna hur man ”dödar ryssar.”

(kursivering tillagd).

För att undanröja alla tvivel om att destabiliseringen av Ryssland självt har varit USA:s mål i dessa ansträngningar, bör man undersöka den mycket talande rapporten från 2019 från Rand Corporation – en långvarig försvarsentreprenör, som uppmanats att ge råd till USA om hur man ska genomföra sina politiska mål. I den här rapporten, med titeln ”Overextending and Unbalancing Russia, Assessing the Impact of Cost-Imposing Options”, är en av många listade taktiker ”Att tillhandahålla dödligt bistånd till Ukraina” i syfte att ”utnyttja Rysslands viktigaste punkt för yttre sårbarhet.”

Kort sagt, det råder ingen tvekan om att Ryssland har hotats, och på ett ganska djupgående sätt, med konkreta destabiliserande ansträngningar från USA, Nato och deras extremistiska ställföreträdare i Ukraina. Ryssland har på detta sätt varit hotat i hela åtta år. Och Ryssland har bevittnat vad sådana destabiliserande ansträngningar har inneburit för andra länder, från Irak till Afghanistan till Syrien till Libyen – det vill säga nästan en total förintelse av landet som en fungerande nationalstat.

Det är svårt att tänka sig ett mer tvingande fall för behovet av att agera till försvar av nationen. Även om FN-stadgan förbjuder ensidiga krigshandlingar, föreskriver den också, i artikel 51, att ”inget i denna stadga ska försämra den inneboende rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar…” Och denna rätt till självförsvar har tolkats för att tillåta länder att reagera, inte bara på faktiska väpnade attacker, utan också på hotet om överhängande attack.

Mot bakgrund av ovanstående är det min bedömning att denna rättighet har utlösts i det aktuella fallet, och att Ryssland hade rätt att agera för sitt eget självförsvar genom att ingripa i Ukraina, som hade blivit en proxy för USA och Nato för ett övergrepp – inte bara mot rysk etnisk grupp i Ukraina – utan också mot Ryssland självt. En motsatt slutsats skulle helt enkelt ignorera den fruktansvärda realitet som Ryssland står inför.

Kommentarer om R2P – utdrag från skriften ”USA som världspolis.”

Det pågår en permanent strid om våldsförbudet i FN-stadgan. Grovt sett återfinner man på den ena sidan västmakter med USA i spetsen. De driver en ”flexibel” linje, som öppnar för s.k. humanitär intervention och R2P (”Responsibility to Protect”) samt ”förebyggande självförsvar” (= exempelvis angreppskrig), som i Afghanistan, Libyen och Syrien. På den andra sidan har vi stora delar av världens övriga stater, till exempel Kina, Ryssland och Indien. Framförallt USA har försökt att ändra självförsvarsrätten till att omfatta ”förebyggande självförsvar”. USA har också försökt att utvidga självförsvarsrätten till att avse annat än försvar mot angrepp från stater, t ex aktiviteter från beväpnade band och terroristgrupper vilket hävdades för Afghanistan 2001. Internationella domstolen i Haag avvisade detta år 2005. Stormakter har också hävdat att man medgivande från en angripen stat räcker. Haag-domstolen har avvisat detta som. (Andersson, Björkenfeldt, Boström & Liljestrand 2013).