Ingress: Gabor Tiroler i bl.a. Svensk-kubanska skrev i ett mail till mig och andra från sin vistelse i Indien
”En av fördelarna med att vara långt borta hemifrån är att slippa drunkna i krigshysterin, hatiskheten, paranoian som verkar härska där. Hoppas att ni, mina kära korrespondenter kan skydda er bättre än jag skulle kunna.
Mina kontakter i Indien har väl hört talas om Ukraina eller något sådant men inte mycket mer. För de mera informerade, för de fem kanske tio procenten av befolkningen som kan läsa de engelskspråkiga tidningarna finns nyheter om kriget men det är inte det första eller översta. Mycket viktigare och mera näraliggande ter sig Sri Lankas kris, även Pakistans och trycket från Kina. I klostret ber vi ibland för Ukraina men oftare för Sri Lanka. Indien skickar mediciner och pengar och premiärminister Modi lovar mera.
Rukmani som ju var där för bara några veckor sedan har sett kaoset och berättar att fattiga människor hungrar men hjälpen från Indien ger hon inte mycket för. Den är självisk som den kinesiska och den US-amerikanska; syftar till att köpa upp hela ön, fast inte mycket återstår eftersom det mesta redan är inmutat av de nämnda.”
Jag publicerar nedan en artikel 30/4 från Pål Steigans nättidning, som Rolf Nilsson översatt
Av reporter för WSWS. Artikeln är något förkortad.
______________________________________________________________
Miljontals deltog i Sri Lankas generalstrejk som krävde Rajapakse-regeringens avgång
Miljontals arbetare över hela Sri Lanka deltog i en endags generalstrejk den 28 april 2022 och krävde president Gotabhaya Rajapakse och hans regerings avgång. Strejken, som var nästan total, involverade arbetare från statliga, statliga och privata företag. Det är den första stora strejken i landet på fyra decennier.
Offentligt anställda från alla sektorer deltog i demonstrationen: från hamnarna, elförsörjningen, petroleumbolagen, vatten- och avloppstjänster, hälso- och utbildningstjänster, och järnvägen, samt anställda inom statsförvaltningen, provinsregeringarna och de kommunal verksamheterna. Endast en handfull anställda – medlemmar av regeringspartiet – anmälde sig frivilligt för arbete i hamnarna och för oljebolagen.
En majoritet av statliga och privata bankanställda lade ner arbetet, liksom hundratusentals plantagearbetare från öns centrala teplantagedistrikt. Plantagearbetarna, som är bland de mest förtryckta inom den lankesiska arbetarklassen, har drabbats hårt av den ekonomiska krisen.
Arbetare från många av landets frihandelszoner (FTZ), inklusive Katunayake, Wathupitiwela och Koggala, deltog också. De flesta av FTZ-arbetarna är unga.
Även om fackföreningarna begränsade generalstrejken till bara en dag, var torsdagens massiva strejk ett kraftfullt och betydelsefullt ingripande av arbetarklassen i Sri Lankas allt djupare politiska och sociala kris.
Sri Lankas skuldtyngda ekonomi har drabbats hårt av Covid-19-pandemin och USA-NATO:s proxy-krig mot Ryssland i Ukraina, vilket har lett till kraftiga och pågående prisökningar och brist på mat, bränsle och andra livsnödvändigheter.
De landsomfattande anti-regeringsprotesterna och demonstrationerna under den senaste månaden, som har involverat hundratusentals människor, och nu gårdagens generalstrejk, är en del av den tilltagande ökningen av arbetarklassens kamp internationellt, i opposition mot regeringens påtvungna kostnadsnedskärningar och åtstramningar.
Agitationen bröt ut över den våldsamma inflationen och bristen på livsförnödenheter, inklusive mat, medicin, bränsle och de timslånga dagliga strömavbrotten.
Arbetare och ungdomar över hela ön började kräva president Rajapakse och hans regerings avgång i början av april, med massdemonstrationer. Dessa har fortsatt under hela månaden, inklusive en pågående tre veckor lång ockupation av Galle Face Green i centrala Colombo.
Sri Lankas officiella inflationstakt är nu 18,7 procent och livsmedelsinflationen är 30,2 procent. Professor Steve Hanke från Johns Hopkins University uppskattade dock förra veckan att landets reala inflation, beräknad på årsbasis, är svindlande 119 procent, världens tredje högsta.
Strejkande arbetare gick i protestmarscher i alla större städer, fattigbönder på landsbygden deltog i några av demonstrationerna och det fanns stöd från många småhandlare som stängde sina butiker.
I Colombo samlades mer än 5 000 arbetare från hamnar, petroleumbolag, elförsörjningen och järnvägen, samt lärare, utanför Fort Railway Station innan de marscherade till Galle Face Green.
En arbetare från Katunayake berättade för WSWS-reportrar, att hon och hennes personal bestämde sig för att gå med i strejken, eftersom deras fackföreningar hade varit tysta. ”Befolkningen i det här landet lider av prisökningarna på livets nödvändigheter. Vi har tolererat så mycket, men kan inte överleva på våra nuvarande löner. ”När människor från hela landet började demonstrera, då tänkte vi att vi inte bara kunde vänta och se”, sa hon.
En lärare som deltog i Colombo-protesten sa: ”Levnadskostnaderna är outhärdliga. Ris, dhal, socker, bensin och matlagningsgas, allt har gått upp. Vi kan inte hantera våra familjekostnader på de löner vi nu tjänar. En nyligen erhållen, liten löneökning har sköljts bort av inflationen. Social ojämlikhet har ökat i landet, med en stor del av den nationella rikedomen ackumulerad av en handfull storkapitalister.”
Samtidigt som miljontals arbetare deltog i gårdagens generalstrejk förbereder Rajapakses regering för ännu större sociala angrepp mot den arbetande befolkningen. Den 12 april misslyckades regeringen att betala 52 miljarder dollar i utlandsskuld i utländska lån, och förra veckan höll ett regeringsteam under ledning av finansminister Ali Sabry fyra dagars förhandlingssamtal med Internationella valutafonden (IMF) för att säkra ett räddningslån.
IMF kräver att Colombo måste höja skatterna, drastiskt skära ned statsutgifterna och utlösa ett omfattande privatiseringsprogram. Dessa åtgärder kommer att leda till ännu större prishöjningar på livsförnödenheter och till brutala nedskärningar av jobb, löner, pensioner och de återstående välfärdsprogrammen.
Vågen av anti-regeringsprotester och arbetarklasskamper har utlöst en politisk kris för Rajapakse-regeringen. Den har nu en bräcklig och mycket tunn parlamentarisk majoritet, efter att några av partnerna i den styrande koalitionen dragit sig ur.
Trots sin försvagade ställning avvaktar president Rajapakse tiden, förbereder sig för att konfrontera arbetarklassen, medveten om att den IMF-dikterade attacken mot arbetarmassorna inte kan genomföras med fredliga medel.
Den 19 april öppnade polisen eld mot demonstranter i Rambukkana och dödade en person och skadade två dussin andra. Demonstranterna krävde bränsle, som de väntat på över natten, till priset från dagen innan. Förra veckan beordrade president Rajapakse mobilisering av militären i alla Sri Lankas 25 distrikt, för att ”upprätthålla lag och ordning”.