Hur går kriget?

Uppgifterna om hur det går i kriget i Ukraina går mycket isär. ”Det beror på vem man frågar”. Här några kommentarer innan huvudartikeln av en överstelöjtnant i USA i en konservativ site.

DN 10 maj: Ukraina avancerar på flera fronter – ”tryckt tillbaka ryssarna till gränsen”

”Underrättelseuppgifter från brittiska försvarsministeriet visar att Ukraina nu rycker fram på flera fronter. Enligt överstelöjtnant Joakim Paasikivi skedde en förändring i framryckningarna så sent som i förra veckan.
Initiativet i kriget har övergått till Ukraina, säger han.”

Fyra dagar senare, 14 maj, skriver DN ”Medvind för Ukraina – ”Putins självförtroende börjar vackla” ”Det fortsätter att komma tecken på att Ukraina just nu har medvind i kriget. Ryska trupper har dragit sig tillbaka från den näst största staden Charkiv och många människor har återvänt till huvudstaden Kiev.”

Är det så? Jag vet inte. Det finns andra bedömningar. En kommer från Gonzalo Lira som sänt uppmärksammade rapporter. Här hans, kanske något pratiga, synpunkter. Som snarast är de motsatta.

Gonzalo Lira: Varför ringde USA:s försvarsminister till Rysslands?

Moon of Alabama instämmer i detta.

Kommentar: Det finns från båda sidor (Ryssland vs. Ukraina+USA & Nato m fl.) uppgifter om stora förluster för motsidan. Svårt att bedöma. Jag avstår från att ha någon uppfattning i frågan. Uppgiften att USA:s försvarsminister Austin krävde vapenvila tolkas som ett svaghetstecken från Ukraina-sidan. Det kan vara en fint inför en offensiv också.

Nedan synpunkter från en överstelöjtnant i USA, som ger en helt annan bild än svenske överstelöjtnanten Paasikivi. Vem har ”rätt”?

______________________________________________________________________

Rysslands framsteg i Donbas innebär att Ukraina sannolikt inte kommer att vinna kriget

Av överstelöjtnant Daniel Davis från USA

https://www.19fortyfive.com/2022/05/russias-slow-and-steady-war-in-the-donbas-means-ukraine-wont-win/

Kan Ukraina verkligen besegra Ryssland? – Under de senaste dagarna har en rad höga ledare i både Ukraina och Washington utfärdat trotsiga påståenden om att de inte bara ska stå emot den ryska aggressionen, utan även sträva efter en direkt seger. Även om sådana ambitioner är fullt förståeliga är det oklokt att föra en politik som syftar till ett önskat resultat, om det inte finns någon rationell väg genom vilken Ukraina skulle kunna uppnå detta mål. För närvarande talar de flesta indikatorer, krigets grunder och de aktuella tendenserna på slagfältet, för ett ukrainskt nederlag.

Vid ett tal i måndags på Ukrainas ”segerdag”, som hedrar minnet av andra världskrigets seger över Nazityskland, utfärdade president Volodymyr Zelensky ett kategoriskt uttalande om att, precis som Ukraina besegrade sin fiende 1945, ”tvivlar vi inte på att vi kommer att vinna” kriget mot Ryssland.

Zelenskijs utrikesminister gick ytterligare ett steg längre och tillade att Kiev inte bara försökte vinna slaget om Donbas, utan slog fast att ”segern för oss i detta krig kommer att vara befrielsen av” alla ukrainska territorier. Det har inte saknats västerländska röster som har stött denna idé – och i ett fall trappat upp  kriget.

Och det är inte allt. I ett tal till det ukrainska parlamentet i förra veckan sade den brittiske premiärministern, Boris Johnson, att Ukrainas krig mot Ryssland var ett klart fall av ”det goda mot det onda” och att ”Ukraina kommer att vinna, Ukraina kommer att bli fritt”. I lördags sade kongressledamoten (d), Seth Moulton, att Förenta staterna inte bara borde hjälpa Ukraina att försvara sig, utan förklarade öppet att Förenta staterna ”i grund och botten är i krig” med Ryssland, via ombud, och att ”det är viktigt att vi vinner”. Man skulle kunna tro att alla dessa, alltmer optimistiska uttalanden, byggde på konkreta bevis för att Ryssland håller på att förlora. I stället sker nästan motsatsen.

I ett vittnesmål på tisdagen, inför the Senate Armed Services Committee, anser Avril Haines, chef för den nationella underrättelsetjänsten, att Putin ”förbereder sig för en långvarig konflikt i Ukraina” och att han fortfarande har ambitioner som sträcker sig längre än till slaget om Donbas. Haines sade att han trodde att den ryske ledaren ”sannolikt” skulle beordra någon nivå av nationell mobilisering för att stödja sådana mål. Bevisen på marken stöder en sådan sannolikhet och bidrar till att förklara varför Putin troligen kommer att göra detta.

Efter den väl beskrivna katastrofen i samband med Putins första anfallsrunda i slutet av februari och början av mars, har den ryska militären vidtagit ett antal effektiva åtgärder för att omorientera sina ansträngningar, korrigera taktiska och operativa brister och trycka på mot uppnåeliga militära mål. Under den senaste månaden har Ryssland omsatt dessa förändringar i metodiska, om än långsamma, framgångar på slagfältet.

I mitten av april intog Ryssland den kritiska logistik-hubben Izyum, nära den norra delen av Donbasfronten. För bara några dagar sedan, efter nästan två månaders strid, intog Putins trupper en annan viktig stad i norra Donbas, vilket kontrollerar flera viktiga vägkorsningar i Popasnaya. Kremls styrkor har nu trängt djupare in i Severdonetsk och utsätter ukrainska trupper för fara vid Lysychansk, strax sydväst om Severdonetsk.

Ryssland tycks använda en taktik som liknar det som fungerade för dem i Mariupol: att omringa en stad med marktrupper, skära av de ukrainska styrkornas möjlighet att få förstärkningar (eller mat, vatten och bränsle), och sedan obevekligt bomba ukrainska positioner med artilleri, raketeld och flygattacker, medan man gradvis krymper ringen runt staden.

Så småningom går ryska trupper in med infanteri och pansar för att slå till mot försvararna när de är som svagast och erövra staden. Mönstret har visat sig vara effektivt och upprepas för närvarande i många ukrainska fästen i Donbas. Rysslands strategi i Donbas framstår allt tydligare i takt med att varje större stad intas, och det bådar inte gott för Kiev.

Det håller på att bildas en ficka runt de ukrainska trupperna i den norra delen av Donbas. Ryssland försöker omringa UAF-trupperna i denna ficka genom att mätta viktiga ukrainska fästen med tungt bombardemang, försöka skala av fler städer på utsidan av fickan och successivt tvinga UAF-försvararna antingen längre västerut – eller fånga dem i fickan och sedan utplåna dem med eldgivning och senare med marktrupper.

Efter att ha intagit Izyum, Popasnaya och Severdonetsk, belägrar Ryssland nu kraftigt Lysychansk, Kramatorsk och Slaviansk, var och en av dessa städer har 100 000 invånare eller mer. Tiotusentals av Ukrainas bästa och mest erfarna trupper bemannar frontlinjerna i Donbas. Om Ryssland lyckas inta tillräckligt många städer där och på så sätt avskärmar UAF-trupperna, kan de upprepa sin blodiga taktik, som användes för att förstöra Mariupol.

Ryssland kommer att försöka omringa försvararna på norra delen av Donbas och långsamt svälta ut dem på förnödenheter, samtidigt som man skoningslöst beskjuter dem med tunga vapen. Om Ryssland intar den norra delen kan resten av UAF:s positioner i de centrala och södra delarna av Donbas – som redan är under obarmhärtig rysk eldgivning – bli ohållbara.

Huruvida Putin har tillräckligt med trupper, ammunition och tid för att slutföra förstörelsen av UAF:s positioner i Donbas, utan att mobilisera en del av sina reservstyrkor, är en öppen fråga. Vad som däremot står klart är att Rysslands nuvarande operationer långsamt stryper de ukrainska trupperna i Donbas och att, trots optimistisk retorik från Kiev och västliga huvudstäder, utvecklas slaget mot en rysk taktisk framgång, möjligen inom två månader.

Militärt sett finns det mycket litet hopp om att även allt utlovat stöd i form av tunga vapen och ammunition från väst kan levereras till fronten, att de ukrainska trupperna kan utbildas på ett adekvat sätt och att eldkraft kan användas i tid för att ändra utvecklingen.

Det finns alltid en möjlighet att Ryssland får slut på kraften innan inringningen är avslutad, att Ukraina kan dra ut på striden längre än två månader och att ett dödläge kan vinnas av Kiev. Men det faller mer inom kategorin ”hopp” och är en dålig grund att basera förväntningar på. Genom att ignorera dessa realiteter på slagfältet skapar västvärlden förutsättningar för att potentiellt förvärra sina problem.

Ukrainas och västvärldens ledare fortsätter att göra uttalanden som får deras publik att tro att saker och ting blir bättre, att kriget utvecklas till deras fördel och att de av väst utlovade tunga vapnen snart kommer att stoppa den ryska framryckningen. Detta är i bästa fall ett avlägset perspektiv. Det är oklokt och farligt att basera sin politik på förväntningar om detta osannolika (men mycket önskvärda) resultatet, snarare än på den realistiska sannolikheten att Ryssland skulle kunna ta Donbas. Tänk på konsekvenserna av denna ovilja att ta till sig den hårda sanningen.

<blockquote class=”twitter-tweet”><p lang=”en” dir=”ltr”>With <a href=”https://twitter.com/CNN?ref_src=twsrc%5Etfw”>@CNN</a>&#39;s <a href=”https://twitter.com/biannagolodryga?ref_src=twsrc%5Etfw”>@biannagolodryga</a> &amp; <a href=”https://twitter.com/jillrussia?ref_src=twsrc%5Etfw”>@jillrussia</a> examining latest in <a href=”https://twitter.com/hashtag/RussiaUkraineWar?src=hash&amp;ref_src=twsrc%5Etfw”>#RussiaUkraineWar</a> developments, Mariupol &amp; Azovstal situation + US intel help to Kyiv. <a href=”https://twitter.com/defpriorities?ref_src=twsrc%5Etfw”>@defpriorities</a> <a href=”https://t.co/SOS13z3R90″>https://t.co/SOS13z3R90</a></p>&mdash; Daniel L. Davis (@DanielLDavis1) <a href=”https://twitter.com/DanielLDavis1/status/1522623218963656704?ref_src=twsrc%5Etfw”>May 6, 2022</a></blockquote> <script async src=”https://platform.twitter.com/widgets.js” charset=”utf-8″></script>

Genom att fortsätta att söka en militär seger i Ukraina kommer Ukrainas trupper att fortsätta att slåss, ingen förhandlingslösning kommer att eftersträvas på ett realistiskt sätt och troligen kommer ryska trupper att fortsätta att göra framsteg. Som ett resultat kommer fler ukrainska civila och trupper att fortsätta att dödas och skadas, fler städer kommer att förstöras, och den ekonomiska krisen och livsmedelskrisen – för både Ukraina och världen – kommer att förvärras. Det mest sannolika resultatet kommer inte att förändras (en förhandlingslösning, inte en ukrainsk militär seger), men kostnaden för Kiev kommer att bli mycket, mycket värre.

För Förenta staterna och västvärlden fortsätter risken för varje dag som detta krig pågår att det, genom någons missbedömning, någon olycka eller bara en dåraktig handling från den ena eller andra sidan, resulterar i en direkt sammandrabbning mellan Ryssland och Nato, vilket utlöser en artikel 5-situation som skulle kunna dra in Förenta staterna i ett krig med en kärnvapensupermakt. Hur altruistiskt det än må vara att vilja hjälpa Ukraina att försvara sig mot denna ryska invasion finns det inget som står på spel i Östeuropa som är värt kostnaden för att dras in i ett potentiellt kärnvapenkrig med Ryssland, ett krig som vi kanske inte överlever.

Att satsa på att de nuvarande trenderna på slagfältet inte håller i sig, att hoppas att Ukraina kan hålla ut i Donbas och att tro att UAF så småningom kommer att driva Ryssland tillbaka till sitt land, innebär att göra Ukrainas folk en björntjänst. Även om det skulle lyckas på det sättet – en osannolik möjlighet – skulle det ta flera år att åstadkomma och leda till en sådan häpnadsväckande förlust av ukrainska liv att det skulle vara en pyrrhusseger. Det är bättre att inleda förhandlingar för att göra allt som krävs för att få slut på striderna och dödandet av det ukrainska folket och påskynda den dag då återuppbyggnaden kan börja. Att fortsätta att basera sin politik på stolthet och hopp kommer dock med största sannolikhet att leda till tusentals fler dödsfall i Ukraina som hade kunnat undvikas.

Daniel L. Davis, som nu är Contributing Editor för 1945, är Senior Fellow för Defense Priorities och tidigare överstelöjtnant i den amerikanska armén och som har varit i stridsområden fyra gånger. Han är författare till ”The Eleventh Hour in 2020 America”. Följ honom @DanielLDavis1.