Ledare i Svenska Dagbladet: Sverige bör dra tillbaka sin Natoansökan pga. Turkiet!? Men finns bättre skäl?

Journalisten och författaren Lena Andersson har skrivit en ledarartikel i SvD
”Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.” Hon diskuterar hur Sverige hamnat i ett slags beroende av Turkiet, vilket är relevant att diskutera. Sverige har genom stöd till kurdiska SDF och YPG i USA:s intresse underminerat Syrien självständighet och territoriella integritet – vilket Lena Andersson inte diskuterar. Inte heller diskuterar hon Nato:s grundläggande, fundamentala beroende av USA:s stormaktsintressen.

Kom ihåg Nato:s bombningar av Serbien 1999, förstörelsen av Libyen 2011 (med svensk hjälp) och mångåriga krig i Afghanistan och Irak i USA:s tjänst. Där har vi starka skäl att dra tillbaka ansökan!

Nato -en förvsarsallians!? Hur blind får statsminister Andersson & Co vara?

_________________________________________________________________

Sverige bör dra tillbaka sin Natoansökan

Turkiets försök att utpressa Nato i samband med den svenska ansökan bör leda till en reaktion byggd på självrespekt från svensk sida, istället för stillatigande och förnedrande acceptans.

Beggars can’t be choosers lyder talesättet, byggt på lång erfarenhet av människan som samhällsvarelse. Turkiskan har säkert en liknande sentens som speglar hur underkastelsen ökar med behovet när antalet utvägar minskar. Att svenska språket saknar ett motsvarande ordstäv betyder inte att vi undkommer fenomenet, även om vi hoppas att även det ska gå att reformera bort.

Sociala lagar går emellertid inte att betvinga. Det kommer alltid att vara riskabelt att hett eftertrakta sådant som kräver andras välvilja, särskilt välviljan från auktoritära cyniker. Man har att förhålla sig till sådana lagar, förutse dem, förbereda sig mentalt och intellektuellt. Det verkar den svenska statsledningen inte ha gjort inför sin ansökan om Natomedlemskap. I glädjen och häpnaden över riksdagens nyvunna enighet blev delar av oppositionen för upptagna av att inte äventyra den snabba händelseutvecklingen i riktning mot något de länge velat, och Socialdemokraterna blev för upptagna av sig själva. Ansökningsproceduren verkar ha glömts bort.

Expertisen på internationella relationer hade säkert annars kunnat varna för att Turkiet, sådant det nu är, skulle passa på att ge igen för att Sverige länge varit en fristad för vältaliga kurder som flytt den turkiska statens repression och använt sin frihet till att oförtröttligt berätta om den; hade kunnat påminna om att Socialdemokraternas avsikt ”att fördjupa sitt samarbete med PYD” – riksdagsledamoten Amineh Kakabavehs krav för att rösta fram Magdalena Andersson som statsminister – nådde Ankara som ett missljud. Det socialistiska PYD:s väpnade gren är den milis, YPG, som klassas som terrorister av det turkiska styret.

Med denna fundamentala oenighet i grundläggande frågor kan man fråga sig hur Nato hade tänkt parera risken för ständigt nya utpressningslägen ifall man lyckas undanröja det innevarande? Varför skulle inte Turkiet varje gång Sverige behöver militär hjälp passa på att utnyttja övertaget – och vice versa. ”Vi kommer till er undsättning, men först får ni lämna ut våra fiender.” Eller: ”Vi kommer, men bara om kurderna får självbestämmande och ni slutar förfölja oliktänkande.”

Turkiets villkor för att godkänna Sveriges ansökan sätter fingret på oklarheten i huruvida Nato är en försvarsstrategisk överenskommelse av rent teknisk karaktär och med godtycklig medlemssammansättning, eller om det är en klubb ägnad att skydda liberala värden. I det förra fallet blir antagningsbedömningen rent kapacitetsmässig, i det senare värderingsbaserad. I inget av fallen går det an att Turkiets president hånar svenska kurders demonstrationsrätt i Sverige, vilket han gjorde förra veckan när han talade om att de tillåts gå och ”vifta med sina trasor”. Hela saken är genant och drar ett löjets skimmer över det myckna talet om enighet i farans stund.

Antingen agerar man utifrån rättrådiga principer, eller så agerar man med försåt och ser andra som ett medel för att främja egna intressen. Den som handlar på det viset, och betraktar tillvaron som en ändlös maktkamp, försitter aldrig en chans att växla in varje vädjan i en skuld. Sådana personer och länder ska man hålla sig långt borta ifrån.

Det är oförsiktigt att gå med i en förening med uppsynen hos någon som gör vad som helst för att få vara med. Endast en sak finns att göra när man hamnar i klorna på maktmänniskor som måste segra: att visa styrka genom rättrådighet. Sverige borde därför utan dröjsmål dra tillbaka sin ansökan, med hänsyn till att villkoren är oacceptabla.

Som tröst kan man ta intryck av hur det har gått för Vladimir Putin sedan han missbedömde allt och anföll Ukraina. I ett slag hade han tömt sina moraliska reserver och förverkat sitt lands rättigheter. I detsamma befriades Finland, och därigenom Sverige, från att hållas ansvariga för en geopolitisk nyordning som dittills varit otänkbar. Ett glipa i historien öppnades då vår omorientering kunde uppfattas som oundgängligt självförsvar och inte som provokation. Det var risken Putin löpte genom att överskrida en gräns för mycket. På samma sätt behöver Erdogans försök till styrkeuppvisning vändas till svaghet.

Man ska känna igen och behärska den stålskodda realpolitiken men erinra sig de antika dygderna. Den som lever rättrådigt löper inte hundlikt efter vittring. Hon går därmed miste om ett och annat, annars skulle ingen löpa efter vittring, men önskan att bevara sin själ måste vara starkare. Går man in i ett maktspel tvingas man bli maktspelare. Därför brukar de maktlystna utgå från att andra liknar dem själva. Men när så plötsligt den de hade fått ner på knä bestämmer sig för att inte delta mer, får de äta upp sin slughet. Då ser lusten att dominera bara dum ut.

Ifall alltså Sverige drog sig ur nu, innan förnedringen är fullbordad och underkastelsen helt genomförd, skulle Erdogan och Turkiet ha blamerat sig inför Natokretsen enligt samma mönster som Putin har blamerat sig inför världen. Därefter bör Sverige vid lämplig tidpunkt återkomma med en ansökan, under värdiga former och med klarhet i vilka värden Nato försvarar. En sådan baktanke får dock inte vägleda handlandet. Beredskapen att förlora allt utom sig själv är skillnaden mellan dygd och maktlystnad. Det har betydelse av vilka skäl man gör saker, och man ska göra saker av de rätta skälen.

I en förhandling är parternas krav legitima och naturligt avvägda därför att båda behöver varandra. Utpressning är något annat, det är att hålla sig framme när tillfället att utöva makt och vinna fördelar yppar sig. Turkiet kvittar det lika om Sverige är med i Nato. Får de inte gehör för sina krav och Sverige därmed nekas medlemskap har de inte gått miste om något som de hade förväntat sig. Det som inte kvittar Turkiet lika är deras anseende och inflytande. Den dag landet börjar uppfattas som en destruktiv och opålitlig Natomedlem har det förlorat något väsentligt. Denna svaga punkt sammanfaller lyckosamt nog med Sveriges enda styrka i den uppkomna situationen: att vända sig om och gå.

Sverige får inte kröka rygg för en auktoritär regim, inte kränka någons fri- och rättigheter för att blidka den som trampar på fri- och rättigheter. Det som återstår oss är att manifestera självrespekt. Det är en frihetshandling och den står alltid till buds. Den har också det goda med sig att maktmissbruket framstår i hela sin tarvlighet.