Förstår vi hur allvarligt Ukraina-kriget är?

Ingress: Denna artikel av Ola Tunander publicerades först i Klassekampen och senare i Pål Steigans nättidning. Jag har tidigare publicerat artiklar av honom. Särskilt uppmärksammade är hans böcker om ”Ubåtsfrågan, som denna ”Whiskey on the rocks” – Hur Sverige lät sig bedras av U137. Ola Tunanders nya bok: ”Navigationsexperten: ”

Ola Tunander är professor emeritus vid Peace Research Institute en svensk samhällsvetare och historiker. Han var forskare vid Institutionen för fredsforskning (PRIO) i Oslo från 1987, seniorforskare från 1989 och  forskningsprofessor från år 2000 till pensionen 2016, då han blev forskningsprofessor emeritus med anknytning till PRIO.

_______________________________________

Förstår vi hur allvarligt Ukraina-kriget är?

Vilka krafter driver kriget i Ukraina? Jag har skrivit om säkerhetspolitik i 40 år, med böcker som används vid universitet och krigsskolor i både USA och Europa. Men detta är den första allvarliga konflikten sedan 1980 -talet. Vi står inför en storpolitisk sammandrabbning.

Norska politiker som stöder Ukraina med vapen tar en risk. De förstår inte vilken typ av risk de deltar i. För ryssarna handlar kriget inte om att erövra Ukraina eller återupprätta det ryska eller sovjetiska imperiet.

I sina tal den 21 och 24 februari beklagade Vladimir Putin dessa historiska förluster, men han sa också att detta var historia, och att ”det inte finns några planer på att ockupera Ukraina”.

Enligt USA: s militära teori skulle en ockupation ha krävt en fem till sex gånger större styrka för att lyckas. Det vet ryssarna. De vet att en ockupation som i Afghanistan på 1980 -talet skulle länsa statskassan. När Moskva ockuperade Tjeckoslovakien 1968 gick man in med en tio till tolv gånger större styrka per capita. De ryska styrkorna i Ukraina är inte avsedda för en ockupation och inte heller införa en Quislingregim. Det handlar om något annat.

Ryssland har sedan 2008 sagt att ett ukrainskt Nato -medlemskap kommer att vara en krigsförklaring, en ”röd linje”. Ryssland skulle inte kunna försvara sig mot de amerikanska vapensystemen så nära Moskva. USA:s dåvarande Moskva -ambassadör, nuvarande CIA-chefen William Burns, skrev i ett memorandum 2008: ”New Means Njet” (Nej betyder nej). Expansion betyder krig. Ändå har USA utbildat tiotusentals ukrainska soldater sedan 2015. Och sedan 2017 har de byggt Ukrainas militära infrastruktur för Nato -standard.

Alla i Washington visste att det skulle leda till krig, men de fortsatte. Det som förvånade den amerikanska armégeneralen Joseph Hilbert var att ryssarna väntade så länge. Den 4 maj berättade han för pressen i Pentagon: ”Det största misstaget som ryssarna gjorde var att ge oss åtta år att förbereda [kriget].”

Putin ansågs försiktig. Kanske hoppades han på att undvika kriget, men USA och Ukraina fortsatte, och 2021 beslutade de att återta Krim och Luhansk-Donetsk. I november skapade USA och Ukraina en ”överenskommelse om strategiskt partnerskap” för att förbereda Nato-medlemskap för Ukraina. De visste att det skulle leda till krig. I december flyttade Kiev cirka 100 000 soldater till gränsen till Donetsk och Luhansk. Washington ville ha ett krig. I april sade försvarsminister Lloyd Austin att USA vill ”försvaga Ryssland.”

Det som slutligen utlöste kriget var förmodligen den massiva ukrainska artilleribeskjutningen mot Luhansk och Donetsk som började 16-18 februari och som har beskrivits av OSSE. Ryssland sägs ha haft tillgång till Ukrainas attackplaner. Ukraina hade börjat sin storoffensiv. Det skulle leda till att tiotusentals människor dödades och miljontals flyktingar till Ryssland. Ledarna för Donetsk och Luhansk bad Putin om hjälp. Det var nästan omöjligt för honom att avvisa dem. Följande dag, den 19 februari, förklarade Zelenskyj att Ukraina skulle lämna landets kärnkraftsfria status. Han antydde att de skulle skaffa kärnvapen inom en snar framtid.

Den 18-19 februari gjorde USA och Ukraina allt för att få Ryssland att invadera. Biden kunde berätta nästan exakt när ryssarna skulle gå in, för han hade inte gett dem något val. Den 24 februari sa Putin att situationen var ohållbar. Ryssland var tvungen att säkra Ukrainas neutralitet och avsluta åttaårskriget i Luhansk-Donetsk, ett krig som har dödat 13 000 människor och drivit 1,5 miljoner på flykt till Ryssland. Vi vet inte vad den ryska invasionen kommer att leda till. Vissa ryska generaler vill ta kontroll över territorier i sydost, medan Putin är mer försiktig. Men han säger i sitt tal att USA: s närvaro i Ukraina är ett hot mot ”vår stats existens”.

Att beskriva ett hot som ”existentiellt” betyder inte bara att man vill avvärja dem med alla medel. Det öppnar också specifikt, enligt den ryska doktrinen, för användning av kärnvapen. Detta betyder knappast att Ryssland kommer att använda sådana vapen i Ukraina, utan snarare att kärnvapen kan komma att användas mot länder i Väst som stödjer Ukraina om kriget fortsätter och trappas upp.

Eftersom USA: s närvaro i Ukraina uppfattas som ett hot mot ”den ryska statens existens”, är det otänkbart att Ryssland kommer att ge efter för press. Ju fler vapen som västerländska stater pumpar in, desto fler ukrainare och ryssar kommer att dödas. Idag är detta syftet med kriget, enligt centralt placerade i USA. Man önskar att ”försvaga Ryssland” för att eliminera landet som stormakt. Förstår norska politiker vad de är med på?

Varken för Washington eller i Moskva handlar kriget i Ukraina om Ukraina. Det är ”ett proxy -krig”. USA tillhandahåller 40 miljarder dollar för att åstadkomma en regimförändring i Moskva, medan Ryssland vill begränsa ”hotet mot statens existens”.
Syftet med det amerikanska vapenstödet är att kriget ska fortsätta, ”i flera år”, säger USA:s militäre överbefälhavare Mark Milley.

Redaktören: Det var general Mark Milley som framträdde tillsammans med statsminister Andersson, försvarsminister Hultqvist och ÖB Bygdén på en presskonferens i Stockholm nyligen. En bild av Milley och Andersson finns i denna artikel.

USA kommer att driva kriget mot Ryssland ”till den sista ukrainaren”, för att citera Bill Clintons biträdande försvarsminister Chas Freeman.

Problemet idag är att debattens ensidighet är så total att ingen underrättelsechef vågar säga detta till sin militäre chef eller statsminister. Statsministern kommer bara att höra vad hen vill höra.

I Norge sägs det att Ryssland måste ”straffas”. Putin behandlas som ett olydigt barn. Men det är omöjligt att straffa en kärnvapenmakt på samma sätt som man har försökt straffa länder som Irak och Libyen. Att behandla Ryssland utan respekt kan få ryssarna att försöka bevisa att deras kärnvapen är verkliga. Då kan till att börja med partiet Venstre glömma alla klimatpolitik, som man tidigare har lagt så mycket betoning på.