Historiskt presidentval i Colombia. Vänster vinner val på USA:s bakgård

Denna artikel baseras dels på en artikel i Aftonbladet av Kajsa Ekis Ekman Därför vinner vänstern igen i Latinamerika och på en ledare i Miljömagasinet av Valter Mutt https://www.miljomagasinet.se/index.php/2022/06/22/historiskt-presidentval-i-colombia/. Jag har gjort smärre förkortningar i de båda utmärkta artiklarna.

Nederst finns länkar till några artiklar om Colombia På Globalpolitics.se

____________________________________________________________________

Kajsa Ekis Ekman skriver ”För några år sedan såg det ut som om högern hade triumferat på den latinamerikanska kontinenten.

Vänsterregeringarna som styrt sedan slutet på nittiotalet hade störtats genom statskupper, mjuka statskupper och så kallad lawfare. I Brasilien hade Dilma avsatts och Lula fängslats av en domare som tackades för jobbet med posten som justitieminister i Bolsonaros regering. I Bolivia hade Evo Morales störtats och tvingats i exil genom en blodig militärkupp. I Ecuador hade högern köpt över Rafael Correas efterträdare Lenin Moreno, som direkt efter valet gjorde en snabb högergir, fängslade den tidigare vicepresidenten och anslöt sig till USA:s allians. Och med högerpresidenter i Argentina, Chile, Uruguay och Peru var det många som utropade slutet för ”the pink tide” och det största demokratiska socialistiska projektet någonsin.

Nu är vänstern tillbaka. Med Gustavo Petro vid makten i Colombia, Boric i Chile, Castillo i Peru, López Obrador i Mexico och Lula på väg tillbaka, är den latinamerikanska kontinenten åter röd i flera år framåt.

Vad som hänt i Colombia är historiskt. Aldrig tidigare har landet haft en vänsterpresident. Detta land, så pinat av narcoterrorismen och femtio år av inbördeskrig – det längsta inbördeskriget i världen – har dessutom 7,6 miljoner interna flyktingar. Att socialisterna har lyckats organisera sig trots massakrer och paramilitära hot är en enorm bragd. Men det är mer än så – i Francia Márquez får Colombia också sin första svarta kvinnliga vicepresident, med rötter i miljöaktivismen och därför dödshotad av stora gruvägare.

Vänsterframgångarna i Colombia är precis som i Chile en frukt av de senaste årens stora folkliga protester. I Colombia inleddes protesterna 2019 med en generalstrejk mot dåvarande presidenten Ivan Duques ekonomiska politik och morden på människor på landsbygden. En skattehöjning för att betala av på statsskulden blev den tändande gnistan i ett land där 23 miljoner människor bara har råd med två mål mat om dagen.

Högern hade makten i Latinamerika, och förlorade den. Varför?

Dels har den latinamerikanska högern i regel inte någon folklig bas. De har haft svårt att vinna val i någon större utsträckning i länder med stora folkrörelser. Medelklassen är för liten och för fattig, och högern ofta kopplad till den absoluta överklassen. I flera länder har de istället tagit till lawfare, rena statskupper eller som i Colombia, allians med knarksyndikaten och massaker på demonstranter. Men då de ofta vill behålla demokratisk legitimitet, går det inte att skjuta upp valen i all evighet.

Dels har det med att göra att den latinamerikanska högern inte har en långsiktig plan. De satsar i regel inte på att behålla makten, utan på att ta den och berika sig så mycket som möjligt. Den latinamerikanska härskarklassen inte är en nationellt självständig klass, utan en satellit till USA. Deras politiska uppgifter kan till exempel handla om att se till att oljan, kopparn och mineralerna förblir privatägda. Som tack får de Vita husets politiska stöd.

Frågan om förhållandet till USA är centralt i latinamerikansk politik. Att en majoritet av länderna på kontinenten styrs av vänsterregeringar betyder att de kan ingå handelsavtal som inte bara gynnar USA. Och även om det finns skillnader inom den latinamerikanska vänstern, har målet att samarbeta länder emellan alltid varit väsentligast.

Men framför allt har det handlat om att högern, och särskilt den som styrt Colombia i så många år, har varit extremt brutal. Álvaro Uribe, som styrde mellan 2002-2010, gick under smeknamnet ”Slaktaren”. Med USA:s och bananbolaget Chiquitas stöd förde han ett brutalt krig mot landsbygdsbefolkningen. Officiellt var det ett krig mot FARC-gerillan. I verkligheten dödades tusentals civila och miljoner fördrevs. Uribe lät även grunda paramilitära organisationer som bedrev terror mot fackligt aktiva bananarbetare. Ett vanligt förfarande från armén var att klä liken i gerillakläder för att kunna säga att det var FARC-medlemmar de dödat – i strid, eftersom de aldrig fick någon rättegång.

Uribe fick medalj av George W Bush för sina insatser för frihet och demokrati. Men som ett CIA-dokument från 1991 visar, hade Uribe tidigare ett annat smeknamn, El Viejo – Gamlingen. Han fick namnet av Medellin-kartellen, som han samarbetade nära med under sin tid som senator.

Hans arvtagare Ivan Duque, som kom till makten 2018, anklagas också för att ha ett omfattande samarbete med drogkartellerna.
Det är ingen slump att Colombia och Mexico varit de länder där vänstern haft det svårast
När högern ingår symbios med narkoterrorismen är det extra svårt för folkrörelser att organisera sig. Våldet och brutaliteten gör att människor lever i ständig skräck, och paramilitärer kan när som helst sättas in mot fackföreningar.

Nu styrs båda av vänsterregeringar. Petro, en gammal gerillaledare, är idag socialdemokrat och säger att hans första reform kommer att vara en jordreform som ska dela ut land till mödrar. Det är stora löften – det kan bli platt fall. Det kan också bli så att Colombia vänder blad. Att USA nu har fokus på annat håll, och händerna upptagna med Ryssland, är som alltid ett gott tecken för Latinamerika. Förhoppningsvis kan kontinenten klara sig från invasioner och statskupper de kommande åren och utvecklas i fred.

________________________________________________________________________

Valter Mutt skriver bland annat ”Under (nyvalde president Petros) tid som borgmästare i huvudstaden Bogotá satsades stort på billig kollektivtrafik, skydd av våtmarker, kvinnojourer, hbtq-personers rättigheter och återkommunalisering av verksamheter. Petros parti heter Colombia Humana (Det mänskliga Colombia) och detta bildade inför presidentvalet tillsammans med ett 20-tal andra rödgröna partier och rörelser valalliansen Pacto Histórico.

Den förnyelse av demokratin som pågår runtom i Latinamerika handlar i hög grad om att de stela och toppstyrda gamla partierna ersätts av lösare koalitioner av mer horisontellt fungerande rörelser. Och när det gamla patriarkala sättet att göra politik på klingar av så tar tidigare underrepresenterade grupper större plats i offentligheten.

Ett färskt exempel på detta är Colombias nyvalda vicepresident Francia Márquez. Hon är första afrocolombian och första miljökämpe på denna höga post. Född i djupaste fattigdom lyckades hon tack vare stöd från släktingar utbilda sig till människorättsadvokat och har trots sin relativa ungdom, nyss 40 fyllda, ett långt aktivistliv bakom sig i kampen för social rättvisa och miljöhänsyn. Att kämpa mot multinationella skogs- och gruvbolag för att rädda livsmiljön för fattiga människor, som för sin överlevnad ofta är helt beroende av vad de själva kan odla, är en lika livsviktig som livsfarlig verksamhet. Varje år mördas i Colombia ett par hundra miljöaktivister av ”okända män” med kopplingar till storbolag och drogkarteller och som vanligen undkommer lagens långa – eller kanske snarare korta och korrupta – arm.

Fred, social rättvisa och klimat & miljö utgör grunden i Pacto Históricos valmanifest. Bland de mer konkreta punkterna återfinns sådant som allmän sjukvård, jordreformer, upprättandet av ett jämlikhetsministerium, stegvis införande av medborgarlön, etablerandet av offentligt ägda banker, förbud för fortsatt olje- och gasprospektering och massiv satsning på förnybar energi samt inledande av en försoningsprocess efter det långa inbördeskriget. Höjd förmögenhetsskatt för landets 4000 extremrika personer ska bidra till att finansiera det ambitiösa reformprogrammet.

Ett sådant här program utmanar givetvis resursstarka särintressen såväl inom som utom Colombia. USA har militär närvaro i landet och ett partnerskap med Nato har etablerats, säreget nog då Colombia knappast hotas av någon. En militärkupp liknande den som förde Pinochet till makten i Chile 1973 är det dock få som befarar, däremot möjligen kapitalflykt och investeringsstrejker.

Å andra sidan saknar Petro majoritet i parlamentet och kommer därför tvingas föra en ganska försiktig reformpolitik. I bästa fall förbättras levnadsvillkoren för den fattigaste halvan av befolkningen, och därigenom skapas nya marknader för det lokalt förankrade näringslivet, således snarare folkhemsbygge än revolutionär omdaning. Att större delen av Latinamerika nu styrs av rödgröna regeringar ökar naturligtvis förutsättningarna för fördjupat kontinentalt samarbete och minskat beroende av USA.

Den politiska tidtabellen i Latinamerika rymmer nya viktiga hållpunkter under de närmaste månaderna. I juli förväntas grundlagskonventet i Chile presentera sitt förslag till ny konstitution och i oktober är det dags för presidentval i Brasilien, där den tidigare presidenten Lula är solklar favorit. Högt på tiden för svenska medier att förbättra sin undermåliga bevakning av det som händer söder om USA.

Relaterat
Colombia väljer
Colombia och Kuba – en jämförelse
Det sociala upproret i Colombia
Tal 4 juli aktion: FN: ”Protesterna i Colombia beror på enormt socialt missnöje”