Ryssland i rampljuset i ”vetekriget

Ryssland stjäl rampljuset i ”vetekriget.

I ett mästerligt slag av militärdiplomati meddelade det ryska utrikesministeriet i dag att man ”drar tillbaka” garnisonen på Snake Island, den hett omstridda ön i Svarta havet, från vilken ukrainska styrkor fördrevs i mars, i början av Moskvas särskilda militära operation.

Beslutet kommer en dag efter att utrikesminister Sergej Lavrov och FN:s generalsekreterare Antonio Guterres i ett telefonsamtal på onsdagen diskuterade livsmedelssäkerhet mitt i situationen i Ukraina. Den ryska utskriften sade att Lavrov ”underströk att exporten av ukrainsk spannmål förhindras av Kievs minering av Svarta havet”.

Vidare ”bekräftade Lavrov på nytt sin beredskap att fortsätta att uppfylla sina skyldigheter när det gäller export av livsmedel och gödselmedel, trots att uppfyllandet av dessa skyldigheter avsevärt försvåras av västländernas olagliga ensidiga sanktioner och avbrottet i de globala produktions- och detaljhandelskedjorna på grund av COVID-pandemin”.

Viktigt är att Lavrov förmedlade till Guterres Moskvas ”avsikt att arbeta vidare för att minska hoten från livsmedelskrisen, bland annat i samarbete med FN”.

Samtidigt som det ryska försvarsdepartementet tillkännagav tillbakadragandet från Snake Island, kallade man det för en ”goodwillgest” och kopplade det till krisen för livsmedelsförsörjningen. Det tillade: ”Ryska federationen har visat det internationella samfundet att det inte finns några hinder för FN:s ansträngningar att upprätta en humanitär korridor för transport av jordbruksprodukter från Ukraina.”

”Denna lösning kommer att hindra Kiev från att spekulera i en förestående livsmedelskris, med hänvisning till oförmågan att exportera spannmål på grund av Rysslands totala kontroll av den nordvästra delen av Svarta havet.

 Nu är det upp till den ukrainska sidan, som fortfarande inte minröjer Svarta havets kustlinje, inklusive hamnvattnen.”

Ryssland har i praktiken utmanat Kiev att göra sin del, genom att ta bort minorna i infarterna till landets hamnar. Men denna diplomatiska handling är inte utan allvarliga militära konsekvenser. Kiev kommer säkert att fira detta som en ”militär seger”.

Men vid första anblicken är Moskva på väg att göra en gambit (term för öppningsspel i schack, ö.a.) – en smart åtgärd som tar vinden ur seglen på västpropagandan, som skyller på Ryssland för livsmedelsbristen, som om situationen är resultatet av dess fyra månader gamla operation i februari, snarare än en kris som har byggts upp under de senaste fyra eller fem åren och som USA och västländerna är skyldiga till.

Men som med alla knep innebär detta knep ett risktagande, i den mån som den ryska reträtten från Snake Island skulle kunna utnyttjas av Kiev för att återta denna strategiska ö i Svarta havet, något som dess amerikanska och brittiska militära rådgivare har tryckt på för att få till stånd. Moskva har vidtagit försiktighetsåtgärder, genom att förklara att man inte kommer att acceptera att vetelastade fartyg åtföljs av västerländska krigsfartyg eller drönare och att man förbehåller sig rätten att inspektera fartygen och se till att de inte transporterar militär utrustning.

Hittills har två större operationer av Kiev, med indirekt deltagande av amerikaner och brittiska rådgivare, för att med våld inta Snake Island, slagits tillbaka av de ryska styrkorna. De västerländska militäranalytikerna bedömer att den ryska närvaron på ön skulle utgöra ett hot mot Natos installationer i grannlandet Rumänien. (Se min blogg Southern Ukraine is the priority in NATO’s planing, Indian Punchline, 22 juni 2022).

Detta ryska drag har dock också en viss politisk resonans i den mån det kan tolkas som att det går längre än frågor som rör Ukrainas veteexport. Att underlätta ”humanitära korridorer” i Svarta havet gör naturligtvis att det inte behövs något västerländskt ingripande, vilket antyds i G7:s uttalande om global livsmedelsförsörjning, vilket utfärdades i Elmau i Tyskland den 28 juni och som stöder ”FN:s insatser för att åstadkomma en säker maritim korridor genom Svarta havet”. Detta är det första.

Ryssland, som står för 16 procent av den globala veteexporten, och Ukraina, som står för 10 procent, är inte de enda viktiga globala exportörerna av vete – till exempel USA och Kanada, som exporterar 26 respektive 25 miljoner ton vete (eller cirka 25 procent av den globala exporten) och andra stora västerländska producenter, Frankrike (19 miljoner ton) och Tyskland (9,2 miljoner ton), som står för ytterligare 12 procent av den globala exporten, är ovilliga att dela med sig av sin spannmål till behövande, eftersom de har prioriterat sin egen livsmedelsförsörjning under de senaste åren.

Naturligtvis har dessa rika västländer sina egna svårigheter i samband med energipriser, produktionskostnader och inflation. De vill behålla sina råvaror för att skydda sina ekonomier från ytterligare inflationstoppar. I händelse av valutainstabilitet, eller någon annan form av ekonomisk eller politisk instabilitet, är det helt enkelt alltid klokare att ha råvaror än kontanter: råvaror förlorar inte i värde lika snabbt som valuta.

Problemet med utbudet av en sådan allmänt producerad råvara som vete kommer sannolikt att lösas endast om USA och EU tillåter Ryssland, världens största exportör av vete, att dela med sig av sina leveranser, i utbyte mot att sanktionerna avskaffas. De västerländska sanktionerna har tvingat internationella företag att bryta långvariga affärsrelationer och lämna Ryssland, vilket har orsakat störningar i utbudet. Ett exempel är att EU förra månaden förbjöd samarbetet med Svartahavshamnen Novorossijsk, genom vilken mer än hälften av den exporterade spannmålen från Ryssland fraktas.

Den snabbt växande ryska närvaron i Afrika utmanar de europeiska ländernas västerländska nykoloniala projekt. Detta är redan uppenbart i Sahelregionen.

Ryssland behåller i alla fall fortfarande sin dominans över Svarta havet och kan inte tolerera något hot mot Krim. Bortsett från goodwillgesten på Snake Island är den ryska speciella militära operationen i södra Ukraina inte heller i avtagande.

I detta sammanhang är president Putins kommentarer i Asjchabad i går på pricken, när han tillfrågades av medierna om det ”nuvarande målet” för de ryska operationerna. Putin sade:

”Ingenting har förändrats, naturligtvis. Jag talade om det tidigt på morgonen den 24 februari. Jag talade om det direkt och offentligt för hela landet och världen att höra. Jag har inget att tillägga. Ingenting har förändrats… Jag litar på professionen. De gör vad de anser vara nödvändigt för att uppnå det övergripande målet. Jag har formulerat det övergripande målet, som är att befria Donbass, skydda dess folk och skapa förutsättningar som garanterar Rysslands egen säkerhet. Det är allt. Vi arbetar lugnt och stadigt. Som ni kan se rör sig våra styrkor framåt och uppnår de mål som har fastställts för den särskilda perioden av engagemanget. Vi går framåt enligt planerna. [Understrykning tillagd.]

 ”Vi talar inte om några tidsfrister. Jag talar aldrig om dem, för sådant är livet, detta är verkligheten. Det vore fel att få saker och ting att passa in i någon tidsram, för som jag redan har sagt handlar det om stridsintensitet, vilket är direkt kopplat till eventuella förluster. Och vi måste framför allt tänka på att rädda våra killars liv.”

Här är de avgörande orden: ”skapa förutsättningar som garanterar Rysslands egen säkerhet”. Snake Island ligger trots allt bara cirka 28 mil från Sevastopol, den ryska flottbasen på Krim.

M. K. Bhadrakumar är en pensionerad indisk karriärdiplomat. Han har tjänstgjort i bland annat Sovjetunionen, Pakistan, Iran och Afghanistan. Han skriver Indian Punchline. Indien har nära band med Ryssland och Bhadrakumar speglar en åsikt i Indien och stora delar av Asien, vilken skiljer sig väsentligt från den europeiska.
Du hittar andra artiklar av honom här.

Källa: https://www.indianpunchline.com/russia-steals-the-thunder-in-wheat-war/