Detta är en översättning av en artikel hos Pål Steigan https://steigan.no/2022/08/vil-tyrkia-slutte-fred-med-syria/, som i sin tur baseras på en artikel i The Cradle.
Kommer Turkiet att sluta fred med Syrien?
Turkiet har varit en av de viktigaste av de stridande parterna i det långa kriget mot Syrien, som började med det så kallade upproret 2011. Det är från Turkiet som den största mängden vapen och utländskt stöd har kommit. Det är bland annat den vägen som Norge har skickat sitt stöd till terroristerna i Syrien, och det är i Turkiet som Al-Nusra och de andra terrororganisationerna har haft sitt bakland. Men kommer detta att förändras nu? Kommer Erdogan äntligen sluta fred med Assad, frågar Hasan Ünal, som är professor i statsvetenskap och internationella relationer vid Maltepe University i Istanbul. Han skriver om detta i en artikel i The Cradle:
Fred med Syrien: Sista biten i Turkiets utrikespolitiska pussel
Bakgrunden för professor Ünals analys är mötet mellan Erdogan och Putin i Irans huvudstad Teheran. Vi återger ett utdrag ur artikeln:
Professor Hasan Ünal.
Turkiets attitydförändring gentemot Syrien
Även om få detaljer har släppts efter det slutna mötet är det intressant att notera den märkbara förändringen i Ankaras inställning till Syrien sedan dess.
Det talas nu på allvar om normalisering med Damaskus och en förnyelse av det syrisk-turkiska Adana-avtalet från 1998, vilket skulle innebära en gemensam ansträngning för att bekämpa USA-sponsrade kurdiska separatister i Syrien, särskilt i områdena öster om Eufrat, där de sistnämnda strävar efter att upprätta en USA-stödd kvasi-stat.
Som situationen ser ut finns det ingen anledning till varför Erdogan och Putin inte skulle kunna träffa en överenskommelse för att avsluta den syriska konflikten, särskilt eftersom Ankara – i en 18 månader lång process av diplomatisk förbrödring med regionala fiender – i stort sett har gett upp sin Muslimska Brödraskaps-orienterade utrikespolitik, genom att reparera relationerna till Egypten, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och till och med till Israel.
Idag är Erdogans personliga envishet mot Syrien fortfarande den största stötestenen som förhindrar en allmän fred med Turkiets krigshärjade granne i söder.
Varför sluta fred?
Den turkiske presidenten har absolut mycket att vinna på ett väl orkestrerat förhållningssätt till den syriska regeringen. Inledningsvis kunde Ankara och Damaskus komma överens om ett protokoll för att repatriera miljontals turkiskt baserade syriska flyktingar tillbaka till sina ursprungsplatser, och förnya Adana-avtalet, för att skapa en gemensam front mot Kurdistans arbetarparti (PKK) och dess syriska avläggare.
Det är tänkbart att Erdogan till och med kan be Damaskus att erkänna den turkiska republiken norra Cypern – en hjärtesak för Ankara – i utbyte mot Turkiets fulla stöd för återställandet av Syriens suveränitet över alla dess territorier, inklusive de områden som för närvarande står under turkisk ockupation.
Med stark rysk vägledning är det inte helt otänkbart att de två staterna skulle kunna återgå till ett vänskapligt grannförhållande, med handel, investeringar och återuppbyggnadsverksamhet som de viktigaste frågorna.
Det skulle vara långt ifrån den syrisk-turkiska ”gyllene eran” från 1998 till 2011, då Ankara idogt arbetade för att stärka vänskapliga förbindelser med Damaskus, i sådan utsträckning att gemensamma regeringsmöten då och då hölls mellan administrationerna för Syriens president Bashar al-Assad och Erdogan, där den senare refererade till den förra som ”min bror”.
I dag gör den framväxande multipolära ordningen ett diplomatiskt och ekonomiskt åter-engagemang desto mer fördelaktigt, eftersom, vilket NATO-toppmötet i Madrid visade, väst behöver Turkiet mer än någonsin, och ett initiativ från Ankara för att normalisera förbindelserna med Damaskus kommer knappast att medföra mer betydande kostnader för Turkiet än vad det skulle ha gjort innan Ukrainakrisen bröt ut.
Faktum är, att redan innan händelserna i Europa utspelade sig genomförde Turkiet flera militära operationer mot PKK/Syrian Democratic Forces (SDF) i norra Syrien, till Washingtons upprördhet och förargelse.
Problem närmare hemmet
Dessutom har Erdogans administration plågats av den omtvistade inrikesfrågan om de miljoner syriska flyktingar som finns kvar i Turkiet. De dagar då presidenten och hans nära medhjälpare predikade islamisk solidaritet för att försvara syriska flyktingar är sedan länge förbi.
Stämningen i Turkiet har förändrats dramatiskt mitt i stigande inflation, en kollaps av liran och allmänhetens missnöje med det regerande Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP). För första gången sedan Erdogan kom till makten 2003 känner massorna att hans en gång oslagbara, islamistiskt lutande populistiska parti, kan komma att besegras i det kommande presidentvalet, som är planerat till maj-juni nästa år.
Normalisering med Syrien är det nya normala i Turkiet
Professor Ünals analys stöds av denna artikel i al-Monitor: ”Normalisering” med Assad är det nya normala i Turkiet
Hayati Yazici, som är vice ordförande för Erdogans parti, mer än antyder att en delegation på hög nivå från Turkiet till Damaskus kan vara nära förestående. Salih Muslim, som är medtalesman för SDF:s administration i nordöstra Syrien verkar ha insett att det är så det kommer att gå, även om han hänvisar till ett avtal mellan Erdogan och Assad som ett ”tvångsäktenskap”.
Även Al-Monitor menar att mötet mellan Putin och Erdogan har spelat en nyckelroll i Turkiets omorientering. Och de pekar också på den hårda ekonomiska realitet Erdogan står inför på hemmafronten. Enligt Financial Times kostar Turkiets ockupation av delar av norra Syrien 2 miljarder dollar om året och med den turkiska ekonomin i fritt fall är detta siffror som räknas. Kostnaderna för att hysa 3,7 miljoner syriska flyktingar i Turkiet är också enorma. 40 miljarder dollar per år, säger regeringen. Fem gånger så mycket, säger oppositionen.
Relaterat
Turkiet ber USA att dra sig tillbaka från norra Syrien – men vill själv stanna kvar
Regeringen stödjer kurdiska SDF som deltar i USA:s angrepp på Syrien. Brott mot FN-stadga och folkrätt
USA bombar Syrien och påstår absurt nog att det är självförsvar
USA vill olagligt ”importera vete” från fattiga Syrien
Syrien kräver utredning av USA:s grymheter i Raqqa
USA stjäl Syriens olja och spannmål. Turkiet stjäl vattnet. Sverige bidrar med dödliga sanktioner.
Det finns nog en enkel förklaring till hur Turkiet mer eller mindre kommer att behöva tvingas agera i regionen i framtiden: Turkiets ekonomi.
Att stödja tillresta hopplösa islamistiska trashankar i Syrien har visat sig ofantligt dyrt, och dessutom improduktivt. ISIL, ISIS, DAESH och allt vad det kallats har krossats av ryska och amerikanska styrkor från båda håll.
Att landet skulle klara av att bygga upp en ”osmansk-turkisk gemenskap” i Erdogans mål och smak som omfattar Turkiet, Balkan(tydligen), Kaukasus och Centralasien har en akilleshäl: det finns inga turkiska pengar och Turkiet har den högsta inflationen i Europa, inofficiella beräkningar brukar nämna hiskeliga 80(!!) % (ingen litar tydligen på turkiska statens tillrättalagda siffror).
Turkiet har helt enkelt inte på långa vägar råd med sina storpolitiska ambitioner. Verkligheten besegrar alltid illusioner och fantasier, till och med i Orienten.
Den turkiska mattan flyger helt enkelt inte, ens på Erdogans kommando.
Släng ut järnkärna och sammarbete med Ryssland är bättre här i Syrien. Övrigt håller med ovanstående inlägg som var cool och korrekt
Det är kanske det som är på väg att hända! I det sammanhanget måste de nog också ha stöd från Iran…
Ja, vem har sagt att denna del av världen är vare sig enkel eller trassligt besvärlig!