I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett-två år sedan” återpubliceras denna artikel. Frågan om Gorbatjovs insatser tilldrar sig fortfarande stort intresse. Drygt 50 kommentarer hittills till artikeln Hyllade Michail Gorbatjov – Vad gjorde han? ”Mest bra eller dåligt?”. Denna artikel drar fram andra intressanta förhållanden.
Även den indiske karriärdiplomaten MK Bhadrakumar ger sin nekrolog över Gorbatjov. Igår publicerade jag denna nekrolog.
Michail Gorbatjovs död: Ledaren som nationen inte var beredd att följa.
Gorbatjov hade en realistisk bedömning av det sovjetiska samhället utifrån dess historia, seder och kapacitet, men han lyckades inte få sitt folk att vilja följa med honom.
Gorbatjov var tvungen att navigera inom en smal marginal och att gräva sin revolutionära väg mellan det förflutnas relativa visshet och osäkerheten i en framtid som är höljd i dimma.
I sin nya bok Leadership skriver Henry Kissinger att ”ledare tänker och agerar i skärningspunkten mellan två axlar: Den första är mellan det förflutna och framtiden, den andra mellan de bestående värderingarna och strävandena hos dem de leder”. I grund och botten måste ledarna ”balansera vad de vet, som nödvändigtvis är hämtat från det förflutna, med vad de anar om framtiden, som till sin natur är en gissning och osäker. Det är denna intuitiva förståelse av riktningen som gör det möjligt för ledarna att sätta upp mål och fastställa en strategi.”
Den sovjetiska ledaren Michail Gorbatjovs tragedi var att hans strategier för statsskick förlorade denna jämvikt, vilket var högst väsentligt under en övergångsperiod när värderingar och institutioner förlorade sin relevans och det saknades konsensus om vad som utgjorde en värdig framtid, och samhället var ovilligt eller oförberett att tolerera uppoffringar som en väg till en mer tillfredsställande framtid. Även om Gorbatjov hade en realistisk bedömning av det sovjetiska samhället utifrån dess historia, sedvänjor och kapacitet, lyckades han inte få sitt folk att vilja vandra tillsammans med honom. Han var utan tvekan en modig personlighet, som eldades upp av en ödeskänsla för att överskrida ”rutinen”. Men jämvikten gick förlorad när han bestämde vilka arv från det förflutna som skulle bevaras och vilka som skulle anpassas eller förkastas. Enkelt uttryckt misslyckades han med att gestalta framtiden och ge liv åt sin vision med hjälp av det material som fanns tillgängligt i nuet.
Kissinger ger rådet att i sådana ögonblick måste ledare ta ”steg för steg, anpassa medel till mål och syfte till omständigheter om de skall nå sina mål”. Gorbatjov misslyckades fullständigt i detta avseende. Han var inte bara en man som hade bråttom, utan han njöt av den rena huvudlösheten, och han uppmuntrades till stor del av sina lärjungar i väst, som var alltför väl medvetna om att han var mottaglig för smicker och som var fast beslutna att bryta sig in i det citadell som Josef Stalin hade byggt upp. Landet fick betala hårt för Gorbatjovs ”hybris”.
Gorbatjovs arv när det gäller att omstrukturera landets samhälle och ekonomi och återuppliva andan från Chrusjtjovs kortlivade försök att skapa öppenhet (glasnost) kan dock inte förringas. Den efterföljande omvälvningen orsakade stort lidande för folket och en allmän förlamning av makt och vilja. Men i grund och botten var han en sovjetisk apparatchik som steg stadigt i partiapparaten och som gjorde karriär på det vanliga sättet genom att utnyttja sin ställning som partiledare i Stavropol för att umgås med partieliten i Moskva. KGB-chefen Jurij Andropov, den hårda ideologen Michail Suslov och Leonid Brezjnev, en man med stor fåfänga, såg potential i Gorbatjov, var och en av sina egna skäl.
Inom sex månader efter att ha tagit över som partisekreterare i Moskva, gjorde Gorbatjov en översyn av politbyrån, bytte ut 41 procent av de röstberättigade ledamöterna vid den 27:e partikongressen och tvingade fram pensionering av höga militärer och tusentals byråkrater. Perestrojka och glasnost blev hans ledord. Gorbatjovs avsikt från början skulle ha varit att arbeta med partiet, genom partiet, för att reformera det sovjetiska systemet. Men tillräckligt tidigt drog han möjligen slutsatsen att kommunismen inte längre kunde vara den styrande kraften i det sovjetiska livet.
Detta innebar att ta sig an det enorma blocket av över 18 miljoner parti- och statstjänstemän som var intressenter i status quo. Hans sicksacksegling mellan återupplivandet av marxismen och den hänsynslösa nedmonteringen av den politiska struktur som utgjorde pelarna för det kommunistiska styret var alltför uppenbar. Han lekte till och med med tanken på ett flerpartisystem. På samma sätt försökte han dra en motvillig nation mot en marknadsekonomi med chockterapi som syftade till att öppna ekonomin för privata företag, avskaffa subventioner, införa marknadsstyrd prissättning och till och med skapa en värdevaluta.
Nationen var inte beredd att följa honom, och oundvikligen uppstod ett glapp mellan hans löften och hans resultat, vilket sammanföll med det sjudande missnöje som redan fanns i samhället. Avbrottet mellan allmänheten och den styrande eliten förvärrades ytterligare. År 1990, efter Gorbatjovs fyra år vid makten, ansåg många att perestrojkan hade misslyckats och att Gorbatjov hade tappat kontrollen över saker och ting.
Visst utnyttjade västvärlden Gorbatjovs svåra situation. President Reagans strategi att öka de amerikanska militärutgifterna byggde på logiken att Sovjetunionen så småningom skulle tvingas till konkurs och att det kommunistiska systemet skulle kollapsa. Med hjälp av Saudiarabien fick Reagan oljepriset att sjunka till 8 dollar per fat, vilket drastiskt minskade Sovjets inkomster och tvingade Gorbatjov att skära ned på bankstödet till allierade, vilket så småningom ledde till att han ensidigt upplöste Warszawapakten (mycket mot Margaret Thatchers och Francois Mitterands inrådan).
Det ena ledde till det andra och på grundval av en muntlig försäkran från USA gav Gorbatjov efter när det gällde Tysklands enande. Det är fullständigt häpnadsväckande att en så intelligent och lärd person som är vuxen med historia och dialektik skulle sluta på det sätt som Gorbatjov gjorde. Han går in i historien som en episk tragisk hjälte av Socrates proportioner.
Västvärlden hyllade honom naturligtvis som en hjälte i vår tid. Men i verkligheten fick Ryssland aldrig tillträde till det ”gemensamma europeiska hem” som han fantiserade om; hans vision om nedrustning övergavs av USA; löftet till honom att Nato aldrig skulle expandera österut ”med en tum” hölls aldrig.
Gorbatjov såg nödvändigheten av en allsidig förändring i Sovjetunionen. Många av hans triumfer visade sig vara flyktiga.
Ironiskt nog började Washington inom två-tre år efter Sovjetunionens sammanbrott diskutera en utvidgning av Nato i väntan på att man skulle behöva hålla tillbaka ett hämndlystet Ryssland som återfick stormaktsstatus. Och det första tjetjenska kriget om utbrytning började 1994, vilket enligt president Putin var ett amerikanskt projekt med en långsiktig agenda för att splittra Ryssland. Det är uppenbart att de blandade känslorna för Gorbatjov i det ryska medvetandet kan sättas i perspektiv. Hans arv ses som år av omvälvningar, nationell förödmjukelse, förlust av global status och i slutändan knappast något av bestående värde på den positiva sidan.
Gorbatjovs mest positiva nekrologer kommer säkerligen att komma från väst, för vilka hans arv handlar om upplösningen av SUKP och avvecklingen av den sovjetiska staten. Statliga tillgångar till ett värde av hundratals miljarder dollar överfördes till väst i den omvälvning som följde på Sovjetunionens upplösning.
Gorbatjov?
Jag förstår ryssar som ser en landsförrädare.
USA-lojala SVT Public Service skrockar om det kom ett hundratal besökare till hans begravning som vägrades bli statsmannamässig.
Jaså, kom där så många som ett hundratal ändå?
Ska Ryssland upprätthålla sitt land, välstånd och kultur då behövs inga västhoror som ledare för landet!
Det är bara att se på Ukraina hur det kan gå i dylika fall.
Några kommentarer till delar av Bhadrakumars nekrolog.
Återupplivande Gorbatjov marxismen som Bhadrakumar påstår? I sin bok “Perestrojka”(1987) påstår Gorbatjov flera gånger att glasnost innebar ett förverkligade Lenins innersta avsikter om frihetlighet. Detta torde kunna diskuteras. Uttalade sig Gorbatjov för övrigt om marxismen? Bhadrakumar konstaterar helt korrekt att Gorbatjov monterade ned politiska strukturer som utgjorde pelare för det kommunistiska styret. Beträffande påståendet att Gorbatjov till och lekte med tanken på ett flerpartisystem torde det vara ett faktum att Gorbatjov först införde kandidatkonkurrens genom möjligheten för flera kandidater att ställa upp i valen till Högsta Sovjet respektive det efterföljande högsta statsorganet i Sovjet, folkkongressen. När kommunistpartiets ledande roll för staten avskaffades innebar det också att möjligheten till ett flerpartisystem öppnades. Flera politiska partier bildades också. M a o: under Gorbatjovs era infördes flerpartisystemet, han lekte inte bara med tanken.
Bhadrakumar påpekar också att Gorbatjov “försökte han dra en motvillig nation mot en marknadsekonomi med chockterapi”. Det är korrekt att Gorbatjov tillät privatföretagsamhet, framför allt i form av kooperationer, avskaffade subventioner av företag och öppnade för införandet av marknadsmekanismer.
Men den verkliga “chocken” för den ryska ekonomin kom dock först med president Jeltsins radikala förändringar: övergivandet av statlig planekonomi och centrala myndighetsbeslutade priser. Marknadsstyrd prissättning infördes och 1992 delades privatiseringskuponger ut till medborgarna för köp av andelar i statliga företag. Motsvarande chocker drabbade även ekonomierna i de f d sovjetrepublikerna. Den nya, fortfarande gällande författningen för den Ryska Federationen, antogs 1993. Under Gorbatjov lades grunden till de flesta av dessa senare förändringar.
Planekonomin rasade av sig själv, en ofrånkomlig konsekvens av ett påtvingat system som tar pengar från företag som levererar mer värde per satsad valutaenhet och styr om ”vinsterna” till företag som kostar mer än de smakar. Den sovjetiska ekonomin förstörde sitt sociala överskott. Dessutom var sovjetekonomin kommunistpartiets tvångsbygge för att leverera kol/stål och vapen för att hålla partiet vid makten med våld. Partiets permanenta krigsekonomi levererade inte konsumtionsvaror till folket, där fanns ingen individuell efterfrågan, endast det gudaliknande partiet, som ägde allt, från massmedia till tortyrkammare. Allt detta förstod redan George Orwell, och hans bok 1984 handlar om sovjetimperialismen införd globalt, så som marxistleninisterna önskar.
Skälen till att socialismen inte fungerar har varit kända i decennier; människan ingår inte i kalkylen någonstans. Gorbatjov hade ett val; han kunde ha satt in röda armén mot Polen och Östtyskland när deras socialism krackelerade. Gorbatjov gjorde det rätta, avstod, kanske förstod han att han inte hade råd. Fuskbygget som hölls ihop med våld rämnade, eftersom det var byggt för att rämna. Putins Ukrainaäventyr ger en fingervisning om vad han skulle ha gjort i Gorbatjovs ställe.
Den sovjetiska övermänniskan var bara en av många roller för den ”specielle ryssen” och hans särskild utvalda roll i världen som dess herre. Det vi väntar på är att ryssen ska bli en vanlig människa, och inte en imperialistisk fotsoldat med stövlarna i grannländerna. Det ser ut som att vi får vänta ett par generationer till.
Det gick bra under flera decennier. Här från de första 20 åren
”Men en seriös skildring av Sovjets 1930-tal borde också beakta de stora ekonomiska framstegen till följd av den forcerade industrialiseringen, alfabetiseringen av de illitterata massorna, införandet av ålderspension, fri hälsovård, fri utbildning, daghem och rätt till arbete. Reformer för jämställdhet mellan könen genomfördes: 1917 infördes samma rättigheter på alla områden för kvinnor som för män. Skilsmässa och abort var tillåtet, arbete utom hemmet uppmuntrades och kvinnorna hade rätt till en egen sexualitet. Även om denna kvinnofrigörelse tonades ner under Stalin blev rätten till arbete och utbildning bestående.
Den nya bokens endimensionella bild ställer läsaren inför flera fundamentala frågor: Hur kunde detta helveteslika samhälle fungera överhuvudtaget? Sovjetfolkens uppoffrande insatser för att försvara denna
stat, se nedan, blir obegripliga. Att Röda armén 1941–1945 kunde segra över Wehrmacht framstår som ett än större mysterium, också med tanke på den bild som ges av den havererade ekonomin.
Sovjetunionen industrialisering
Förvisso var livet för de flesta sovjetmedborgare svårt och levnadsstandarden låg. Men för den som på allvar vill diskutera livsvillkor i ett samhälle är den förväntade livslängden en viktig variabel. Den var i Sovjet – Ryska kejsardömet – år 1880 27,7 år; 1900 32,4 år; 1930 42,9 år och 1950 64,0 år. Åter ett mysterium för den som läser nya grundboken!10
Särskilt det industriella uppbygget måste rimligen betraktas som en central förklaring till Sovjets förmåga att militärt besegra Nazityskland. Hårdstedt har dock en annan uppfattning: ”Femårsplanernas införande framställdes som en succé, men verkligheten var en annan eftersom statistiken gav en falsk bild av utvecklingen”.11 Framhävandet av svält och armod accentuerar bilden av ett entydigt ekonomiskt fiasko.
Här kan man jämföra med den grundbok i historia på A-nivå som länge dominerat vid svenska universitet, McKay et al, A History of World Societies. Enligt den var de industriella framstegen i Stalins Sovjet ”indeed, quite spectacular”. Mellan 1928 och 1937 femfaldigades produktionen. ”Inget annat stort land hade någonsin uppnått en så snabb ekonomisk industriell tillväxt.” https://www.globalpolitics.se/grov-revision-av-andra-varldskrigets-historia-sovjetunionen-del-1/
Sovjet var fruktansvärt förrött och försvagat efter Andra världskriget med över 20 miljoner dödade (USA hade omkring 300 000), och tusentals förstörda städer, byar och företag. Koncentrerade sig på återuppbyggnad. Avstod/avrådde från insatser i Grekland, av Nordkorea etc. Kennans ”Långa Telegram” grundar sig på en osaklig analys, och den blir inte bättre att den är en av grundorsakerna till kalla krigets politik. Trots detta framstod Sovjet som världens andra supermakt 10-15 år efter Andra Världskriget slut. Kom ihåh Sputniken.
Återigen.
USA hade ett enormt teknologiskt försprång från tidigt 1970-tal.
Delvis uppkommet genom att lägga resurserna på strategisk elektronikutveckling samtidigt som man endast simulerade sitt bemannade rymdprogram vilket självklart innebar en stor ekonomisk besparing jämfört med Sovjet som genomförde verkliga bemannade rymdpromenader i omloppsbana på hög höjd.
Oavsett det ekonomiska.
Situationen var kritisk för Sovjet och USA som avslöjats beträffande Apollo13 var beredda att betala generösa mutor som gav Sovjet tillgång till den högteknologi som dom vid tiden ej kunde producera själva.
Det är okänt för mig hur många inom Sovjet som kände till hela bilden.
Gorbachev och Reagan var enligt min gissning sannolikt inte bland dem som var initierade.
Britterna däremot visste för det var i deras stora flyghangar som Stanley Kubrick hade simulerat månlandningarna och Kim Philby fanns tillgänglig i Sovjet under hela den epoken från 1963 till 1988.
JFKs död underlättade också eftersom han hade fått klart för sig från James Webb att månprojektets möjligheter inte såg bra ut och han övergick till att föreslå rymdsamarbete med Sovjet.
Det hade omintetgjort USAs inbesparade utgifter genom att endast simulera Apollo och tvingat dem att lägga resurserna på stora plåtrör i stället för på utveckling av integrerade elektronikkretsar.
CIA har sagt att vi vann inte det kalla kriget för att vi var the good guys utan för att vi var bättre pokerspelare.
Låt det sjunka in.
Inom Sovjets teknologiska elit måste det ha funnits minst en handfull som visste.
Kosmonauter visste för dom deltog själva i simuleringar tillsammans med USA.
Eftersom den teknologiska eliten i Sovjet visste betyder det sannolikt att dom insåg att spelet var förlorat.
Sovjet var tvungna att på ett smidigt sätt faktiskt kapitulera.
Alternativet hade varit att satsa allt på ett kort och anfalla USA innan det var för sent.
Politiker behöver inte veta exakt varför stämningen var som den var för att känna av den.
Jag har tidigare ställt mig frågan om USA tänker försöka att placera falska bevis på månen. Vi får väl se. Det skulle nog bli dyrt att placera dit 7 stycken kompletta landningsmodulplattformar på rätt platser på månen.
Men om någon annan skulle hålla USA under uppsikt skulle de själva tvingas skicka ut farkoster till omloppsbana runt månen för det går inte att se tydligt från jorden. Inte ens med Hubble om den fortfarande fungerade.
De bilder dom publicerades från Lunar Orbiter 2011 var patetiskt uppenbara förfalskningar med vita ramar som efter att kritik framförts byttes mot mörka ramar vilket fortfarande såg onaturligt ut.
Det tyder enligt min uppfattning på att NASA självt inte beställde dom med helt seriösa avsikter för det hade då varit möjligt att producera mycket bättre förfalskningar utan avslöjande effekter av manipulerad grafik.
Det går ju att separat manipulera varje enskild pixel med väl vald färgskala.
Mycket bra, petergrfstrm! USA pressade Chrusjtjov ut efter Stalins död och han började förstöra allt han kunde i det enormt stora landet. Annars skulle man avslöja hur Stalin dog.
När man stal Apollo-kapseln 1969 började den sovjetiska utpressningen. USA var beredd att betala hur mycket som helst.
Hur kunde man tillåta Sovjet att bygga en gasledning till väst under 70-talet? Alla rör, all teknik fick Sovjet helt gratis! Halvledarfabrik, KAMAZ fabriken – allt fick Sovjet gratis.
Antony Sutton har skrivit boken ”The best enemy money can buy” och där finns hela listan på allt som Sovjet fick gratis från USA och Väst. Sutton vet inte om bakgrunden och är mer kritisk till USA och Väst…
Grundproblemet i den sovjetiska ekonomin var att allt var statssubventionerat. Dessa subventioner av bl.a. livsmedel och mjölk- och mejeriprodukter var alltid konstant en, tro det eller ej, större utgift än militärbudgeten. Det har bl.a. författarbröderna Medvedev skrivit om.
Gorbatjov försökte få liv och kraft i en modell i vilken vars styresmän och nomenklaturaklass inte ville ha reformer. I ett sådant läge misslyckas nämligen alla reformatorer.
Den som såg det sovjetiska samhället på 1980-talet (jag gjorde det) såg en samhällsmodell i sönderfall och apati: ingen tog vare sig initiativ eller tog ansvar. När till exempel sommarvärmen slog till på senvårarna stod ännu värmeverken på full fyr och spydde ut svart orenad kol- och oljerök och värmde elementen i de redan solvärmda husen i en månad till, liksom den ofattbara rovdriften på naturen och omfattande miljöförstöringen. Situationen var socialt helt ohållbar, jag fullkomligt ryste när jag såg de många invaliderna på gatan levande hemkomna soldater från Afghanistan som nu blivit heroinister, och dog av detta.
Gorbatjovs stora insats var att släppa lös tanke och dialog hur människorna som bodde i SSSR såg på historien, nutiden(dåtiden) och sitt lands framtid.
Den största insatsen var nog, förstärkt genom Tjernobylhaveriet 1986, också insikten om kärnvapenrustningen och detta vapenslags undergångsfara.
Men det totala kaoset kom först med Belovezj-avtalet i kuppen från Jeltsins sida i december 1991, det var jeltsinismen och de västerländska inlånade ekonomiska ”rådgivarna” som ödelade landet, inte Gorbatjov personligen. Det var Jeltsin och hans anhang som lade unionen i ruiner, inte Gorbatjov som många tror i Ryssland idag.
Gorbatjov red på en häst som inte ville rida in i en ny framtid.
Men han gav sitt folk tankefrihet och frihet socialt och politiskt. De sovjetiska medborgarna anförtroddes att vara självtänkande vuxna i sitt eget land.
Allt detta har tyvärr tystnat och försvunnit idag. Diktaturens alla gamla äkta fina fasoner är nu tillbaka. Ryssarna är på nytt undersåtar och sitt politiska systems tysta livegna. Dess medborgares intressen och åsikter är idag ointressanta och oönskade.
Konservatismen har segrat.
Och i vilket land är inte folket undersåtar och det politiska systemets livegna? Nu ska vi i Sverige ha ett sedvanligt fuskval som ska legitimera regimens maktmissbruk i ytterligare fyra år och tro mig det kommer att bli än sämre med ekonomin, kriminaliteten, sjukvården än hittills. I Ryssland får ju folket det i alla fall bättre under sina ledare…Sverige är kaputt och vägen mot en bananrepublik utstakad!
Vilket svenskt ”fuskval” avses och vilka egna valresultat kan Benny parallellt uppvisa som de verkliga och korrekta?
Vi är idel öra!
Så här med facit så måste du erkänna att jag fick rätt ”Johan”? Med fusk och mygel fick vi en regim som väljarna inte ville ha och manipulerandet fortsätter! Att Sverige via fuskval skulle bli en del av Nato det vidriga DCA-”avtalet” som mer är ett diktat m m är ju genomfört! Vad mer är på väg? Direkt krig med Ryssland? Med så naiva invånare i Sverige är det inte förvånande att makteliten kan styra fåren hur de vill även utför stupet!
Fast ingen uppfattar väl valet i Sverige år 2022 som ett fuskval? Som alltid gick det inte som alla tänkt sig, då skulle vi behöva över 200% av väljarkåren och 798 mandat i Riksdagen. Sedan hamnar en massa nya politiska ämnen på en Riksdags och regerings bord – som inte väljarna kan förutse heller. Men fusk är det inte; inte ens ohederligt – men det är ingen folkopinions folkomröstning heller. Stökig parlamentarism orsakad av populisthögern: ja – däremot.
MIKHAIL GORBACHEV
By Patrick Armstrong
https://patrickarmstrong.ca/2022/09/01/mikhail-gorbachev/
Jag kan helt hålla med skribenten och dennes ord i artikeln. Ingen jag minns saknade det sovjetiska systemet på nyåret 1991-1992. De flesta var –märkligt nog– oerhört lättade.
Det som skrämde de flesta. framför allt utlänningar, var den samtida krigsutvecklingen i Jugoslavien, en på många vis statskonstruktion som var lik den sovjetiska unionen; olika folkslag, indelning i republiker, nationalistiska revanschister och våld mellan dessa; Jugoslavien som ett slags ”Mini-Sovjetunionen”.
Redan 1988 minns jag något närmast ofattbart som ägde rum i Moskva, i Högsta Sovjet -den högsta politiska instansen. En rysk deputerad tog helt överraskande upp en trasig och använd stor artelleripjäs och lyfte upp den i luften och visade ”vad sovjetiska medborgare numera sysslar mot varandra” (tyvärr har jag glömt denne mans namn, men scenen är bekant för dem som minns). Det gällde kriget i bergiga Karabach, på armeniska Artsach, och de (än idag) blodiga och närmast olösliga kriget där – efter 35 år nu. Men ryssar som ukrainare och andra garanterade att något (annat) våld skulle inte inträffa i f.d. Sovjetunionen. Och de hade rätt. Då. Tack och lov.
Michail Gorbatjov valdes enhälligt och precis som förr rådde ett parallellt dubbelstyre mellan den sovjetiska regeringen respektive Politbyrån och partiets Centralkommitté med gemensamma beslut. Så alla beslut som fattades i princip om allt, utfördes i dessa tre instanser, och Gorbatjov var inte mer skyldig än någon annan till några enskilda beslut: man röstade och beslöt kollektivt. Hans omgivning och många rådgivare var allt annat än både korkade och naiva: Sjevardnadze, Jakovlev, Sjachnazarov, Ryzjkov och många andra mycket erfarna och respektabla namn, en del kantstötta -men efterklokhet som sanning existerade faktiskt inte heller i Sovjetunionen.
Det har alltid -ärligt talat- varit något outtalat och icke-sagt i detta post-sovjetiska politiska landskap, och de ryska imperiska fantomsmärtorna som framför allt de gamla strukturerna i säkerhetstjänsten inhyst -har alltid varit varningens tecken kring, den s.k. ’tjekismen’, d.v.s. den eviga laglöshet dessa strukturer kunde ägna sig åt i alla politiska och ekonomiska ärenden, överallt. Den dog inte 1991, samlade i stor fördoldhet kraft under 1990-talets maffiaekonomi, och kom till makten med Putin i slutet på 1999 (ett val som sedan Jeltsin ångrade resten av sitt liv, enligt hans omgivnings memoarer och uttalanden). Till slut släppte man också ut våldet och laglösheten: rätten för dessa strukturer att göra precis vad de ville, stående ovanför och utanför all lag och insyn, som på sovjetiska tiden. Det är dessa strukturer som är det nutida Rysslands och det rysk-ukrainska krigets hela tragedi.
Det visste KGB:s siste ordförande, Vadim Bakatin. Röker man inte ut denna dödsideologi blir den farlig på nytt. Han fick tyvärr rätt.
En kommentar trots att jag är osäker. Enligt en undersökning ville en majoritet ha kvar Sovjetunionen i början av 1990-tale.
” Mellan åren 1991 och 1995 föll Rysslands BNP med hisnande 42 procent. Sätts startåret istället till 1990, då den kapitalistiska förödelsen inleddes, så halverades den ryska ekonomin under 1990-talets första hälft. Industriproduktionen föll med 46 procent, livsmedelsproduktionen med 32 procent och investeringarna med 61 procent, allt enligt OECD och IMF.
Mer osäkra uppgifter säger att BNP-fallet landade först 1997 och då på smått obegripliga 83 procent. Må vara att den siffran är överdriven, men klart är i alla fall att kapitalismens återkomst till Ryssland ledde till ett ekonomiskt sammanbrott som i hastighet och djup saknar motstycke i modern historia.” https://proletaren.se/artikel/30-ar-sedan-sovjetunionens-upplosning-hur-gick-det-sedan
Gorbatjov var unik. Unik för att han spelade stor roll under hela andra halvan av 1900talets globala politiska scen. Men inrikespolitiska i egna staten och hemlandet var han bedrövlig tyvärr
Den ryske unge intellektuelle Andrej Amalrik skrev år 1970 sitt berömda lilla verk ”Kommer Sovjetunionen att fortsätta existera år 1984?”.
Politiska kunniga experter på höga poster i västvärlden skrattade hånande åt Amalrik. Men den som såg landet inifrån insåg att systemet var slit- och slutkört. Man kunde möjligen följt den kinesiska versionen från Deng Xiaoping från år 1978 – men ärligt talat var det alltför sent. Skadorna var alltför stora och chockerande allvarliga socialt, ekonomiskt, och inte minst miljömässigt (t.ex. Tjernobyl liksom den ofattbart utbredda miljöförstörelsen av vatten och skogar) – och det var faktiskt knappast Gorbatjovs fel. Han kom bara alltför sent. Landet styrdes kollektivt och alla ledare var införstådda i generella politiska beslut. Hästen som skulle trava i mål var helt enkelt dödssjuk innan målgång.
Amalrik visade, trots allt, att han bara tog fel med sju år. Idag skrattar vi inte åt de som tidigt såg slutet nalka sig för systemet: franske sociologen Emmanuel Todd (känd från hans obduktion av det amerikanska imperiet i ”Låtsasimperiet”) liksom den georgisk-rysk-franska forskaren, och delvis även Putin-beundraren, och förre ordföranden i franska akademin, Helène (Zarubusjvili) Carrère d’Encausse, som båda på 1970-talet väl förutsåg det sovjetiska och de cenral- och östeuropeiska pseudo-kommunistiska systemens sorti, kollaps och nedmontering. Skickliga och kunniga iakttagare såg det faktiskt lång tid i förväg. (Jag befann mig själv i Sovjetunionen och redan sommaren 1988 insåg jag att reformarbetet, från Kremls och Gamla Torgets sida, var helt onödigt förgäves liksom lika ogenomförbart). Den som tittade noga, såg det väl innan hösten 1989. Faktiskt.
Något som är typiskt med Ryssland är att folk och i synnerhet betydande personer får vad dem förtjänar.
Har man tjänat Ryssland, eller för den delen Nationen, så blir man belönad.
Har man däremot vara till skada för Ryssland då blir man också ”belönad” därefter.
Jag tycker att i Ryssland fick Michail Gorbatjov absolut det han förtjänat.
Michail Gorbatjov, ett tydligt bevis på den Ryska kulturen.
Den enda ursäkt jag har var att både Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin var barn av sin tid.
Men tack och lov fanns i Ryssland de konservativa krafterna nu som då och kunde göra att skadan inte blev värre.
I dag menar jag att Ryssland är rehabiliterat och återfått sitt rätta jag.
Tvärtom. Det ryska politiska livet har idag helt avskaffats och närmats helt avpolitiserats; med en maktklass som vare sig vill eller tänker lämna de bästa och matigaste platserna vid köttgrytan. Vad Ryssland aldrig förstått sig på i närmast obruten tid är tyvärr just: klassisk politik till förmån för maktutövande – vilket inte är samma sak.
Osanning där Johan!
Demokratilögn?
Nedan har du en aktiv kommunist i Ryssland som dessutom är en mycket bra musiker.
Hon är 44 år men har redan en diger merit- prestationslista.
Hon är artist, underhållare, skådespelare och har också själv skrivit ett 70-tal låtar.
Наша Дарья
https://www.youtube.com/@33tako
Hon heter Daria, kallar sig ”Vår Daria”, och är engagerad i Ryska kommunistpartiet.
Men att arbeta i Ryska Kommunistpartiet är inte alls detsamma som att vara engagerad i ett Västerländskt Kommunistparti.
Typiskt för Västerländska kommunister är det Internationella engagemanget och det mycket aktiva opinionsbildandet.
Sådant faller bort i Ryssland eller är väldigt sparsamt.
Istället är inriktningen så gott som helt och hållet på inrikespolitiken.
Vad som händer i det Ryska samhället och vad de tycker är fel och vill ändra på.
Det är lite som Sverigedemokraterna, de är fixerade på vad som händer inom landet.
Eller kanske var förut innan de satt i regering.
Nu är Sverigedemokraterna ett parti som alla de andra partierna, inlemmade i den Totalitära Demokratin som faktiskt lyder under den Västerländske Borgarens Välde.
I Ryssland har inte den Västerländske Borgaren tillträde men hade det under en period under 1990-talet.
Resultatet var att hela Ryska samhället höll på att förstöras och det Ryska Moderlandet plundras av Västerländska Borgare, Kapitalägare och Företag.
Men nu är Ryssland återställt och Västerlandet ska hädanefter hållas utanför.
Kriget i Ukraina kommer göra Ryssland till en respektabel krigsmakt.
Före eller efter USA.
I den kommande Multipolära Världen kommer inte USA inneha Våldsmonopolet.
USA:s roll som ”Världspolis” är slut och förmodligen kommer den nya Världen innehålla fler våldsmonopol som försvarar den egna saken.
Jag tror antalet Amerikans militärbaser Världen över kommer minska.
Men troligtvis blir det utökning av en här i Sverige.
Mot min vilja, men vad kan jag göra åt saken?
Demokratin är som sagt Totalitär.
Nå – det var en tirad av självsuggesterande propaganda. Och ganska okunnig sådan också. Faktiskt. Det är de farliga tre ”f:en” i vår tids högernationalistiska världssyn: flags, feelings och phrases.
Hur illa det än var på 1990-talets ryska, liksom ukrainska, kollaps så ”plundrades” landet inte av VÄSTERLÄNDSKA (d.v.s. utländska) krafter utan av dess egna gangsterkapitalister. Det var ryska och ukrainska kapitalister som förde ut sina egna länders rikedomar – till ”väst”: t.ex. Londongrad.
Tvärtom vad många tror och vet fanns det oerhört få utländska investerare och utländska företagsägare i det post-sovjetiska Ryssland. Och det var just det som var olyckan, rent ekonomiskt och strukturellt; det som Ukraina nu äntligen börjar vilja lämna bakom sig och bli en äkta civiliserad stat.
Om man jämför med Polen, som fick väldigt många utländska saminvesterare och hjälp av nya, goda erfarna ägare, så har till dags dato Polen inte en enda gång genomgått en djup ekonomisk kris, vare sig åren kring 1998 och kring året 2008 eller heller senare. Polen är idag en ekonomi som t.ex. är 3-4 gånger större än den ukrainska(som oturligt följde den ryska utvecklingen från 1991/1992) när den ukrainska ekonomin var betydligt större på sovjetiska tiden än den tidens Polen. Ryssland och Ukraina – i princip inga utländska ägare och ytterst svaga utländska investeringar dessa år; Polen det motsatta. Polen är den sociala och ekonomiska framgångssagan, Ukraina och Ryssland är det definitivt inte till dags dato.
Där har du facit.