Den här artikeln av förre ambassadören Craig Murray har publicerats på han site https://www.craigmurray.org.uk/. Den har även publicerats av
Consortiumnews: https://consortiumnews.com/2022/08/31/craig-murray-marx-was-right/
Craig Murray är författare, programledare och människorättsaktivist. Han var brittisk ambassadör i Uzbekistan från augusti 2002 till oktober 2004 och rektor för University of Dundee från 2007 till 2010. Hans rapportering är helt beroende av läsarnas stöd. Prenumerationer för att hålla bloggen igång tas tacksamt emot.
Han sitter i vit tröja vid ett möte till stöd för Julian Assange i St Pancras kyrka i London i februari 2020. Fanns åhörarna fanns jag och min fru.
Från solidaritetsmötet för Julian Assange i St Pancreas Church 25 februari 2002. Från vänster Alexander Mercouris, Peter Lavalle, Craig Murray, Eva Bartlett och George Galloway.____________________________________________________________________
Hade Marx rätt?
Kapitalismens kris är nu över oss. Det finns inga lindrande åtgärder som gör situationen uthärdlig.
Jag har aldrig betraktat mig själv som marxist. Jag blev vuxen i slutet av den enda, 40 år långa period i den västerländska civilisationens historia, då klyftan mellan de rika och vanligt folk minskade.
Följaktligen trodde jag att ett drägligt samhälle skulle kunna uppnås genom enkla åtgärder för att förbättra kapitalismen. Jag växte upp med offentligt ägande av allmännyttiga företag, naturliga monopol och strategiska industrier, med gratis hälsovård och läkemedel, gratis universitetsundervisning med bra studiemedel, skolor under kontroll av valda lokala råd, kontrollerade rimliga hyror inklusive den privata sektorn och betydande andel offentliga bostäder. Vi trodde att det skulle vara för evigt.
1973 gick jag med i det liberala partiet. Mycket av det liberala partiets manifest från 1974 kan jag fortfarande tro på nu. Ovanstående saker som offentligt ägande av allmännyttiga företag och större industrier och gratis utbildning fanns inte med i manifestet eftersom de inte behövde finnas med – de fanns redan och utgjorde grundstrukturen.
Manifestet lade till saker som en garanterad basinkomst för alla i samhället, obligatoriska arbetstagarandelar i de industrier som inte förstatligats, arbetarråd och en frysning av hyrorna inom både den offentliga och privata sektorn.
Jag hävdar inte att det är ett stort socialistiskt dokument – det fanns tecken på att högertänkandet smög sig in, till exempel en övergång till indirekt beskattning. Men sanningen är att det liberala partiets manifest från 1974 var minst lika vänster som den förre Labourledaren Jeremy Corbyns manifest. Vissa av dess idéer låg långt före sin tid – som t.ex. idén om att kontinuerlig ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion inte är hållbart eller önskvärt.
Eftersom jag tror på i stort sett samma saker i dag befinner jag mig på den yttersta vänsterkanten – utan att någonsin ha flyttat mig!
Här är några utdrag ur 1974 års liberala manifest som kanske kommer att överraska er. Den här typen av språkbruk kommer ni inte att få höra från Keir Starmers Labour Party – det skulle förmodligen få er utkastade:
https://consortiumnews.com/wp-content/uploads/2022/08/Screenshot-1826.png
Det liberala partiet är naturligtvis borta, tillsammans med den brittiska liberalismens radikala, antikrigs- och antifackliga traditioner. De spädes ut genom sammanslagningen med det socialdemokratiska partiet och dödades slutligen av [den tidigare vice premiärministern] Nick Clegg, [nu ordförande för globala affärer på Meta Platforms], och ”Orange Bookers” som gjorde hybridpartiet helt nyliberalt, en doktrin som nästan inte har någon likhet med den liberalism som det påstår sig återupprätta.
De tappra själar som följer och stöder denna blogg bevittnar de sista utfasningarna av det arv av politiskt tänkande som gavs av John Stuart Mill, William Hazlitt, John Ruskin, John A. Hobson, Charles Kingsley, Bertrand Russell, William Beveridge och många andra, kryddat av Piotr Kropotkin och Pierre-Joseph Proudhon.
Jag kan inte föreställa mig att någon ytterligare generation som försöker vara aktiv i politiken kommer att utveckla sin världsbild med dessa tänkare som sina främsta inspiratörer.
Men poängen med detta självupptagna dravel är att jag inte är marxist och inte kommer från en organiserad arbetar- eller socialistisk bakgrund eller uppfattning.
Nyliberalismens doktrin
Den centrala tanke som jag plöjer mig fram till i detta moras av förklaringar är följande: Jag växte upp i den enda tid då kapitalismen var tillräckligt mildrad av lindrande åtgärder för att den skulle verka vara ett rimligt sätt att leda samhället.
Det tog slut runt 1980, när nyliberalismens doktrin fick fäste i västvärlden. I Storbritannien kontrollerar den doktrinen nu de konservativa partierna, Lib Dem, Labour och Scottish National och främjas obevekligt av både statliga medier och företagsmedier.
Resultatet av denna nyliberala dominans har varit en massiv och accelererande ökning av klyftan mellan de extremt rika och resten av samhället, till den grad att vanliga människor, som tidigare tillhörde medelklassen, kämpar för att betala de räkningar som krävs för att bara överleva. Situationen har blivit ohållbar.
Kort sagt visar det sig att Marx hade rätt. Kapitalismens kris är nu över oss. Nyliberalismen (ett annat ord för att utforma statliga system medvetet för att leda till otroliga koncentrationer av rikedomar mitt i den allmänna fattigdomen) är på väg mot slutet av sin bana.
Det finns inga lindrande åtgärder som kan göra situationen uthärdlig. En radikal förändring av ägandet av tillgångar är det enda som kommer att lösa situationen – med början i ett offentligt ägande av alla energibolag, från kolväteutvinningsföretag som Shell och BP, via gas-, el- och bränsleproducenter och tillverkare, distributörer och återförsäljare.
Det är bara en sektor och bara början. Men det är en bra början. Jag passerar ofta Grangemouth-raffinaderiet och är förvånad över att all denna mark, den enorma utrustningen, alla dessa kemikalier och processer i första hand gynnar Storbritanniens rikaste man, Jim Ratcliffe, som överväger att köpa Manchester United som sin senaste leksak, medan hans anställda protesterar mot ännu en lönesänkning i reala termer. Denna oanständighet kan inte fortsätta för alltid.
https://consortiumnews.com/wp-content/uploads/2022/08/Grangemouthfrombathgateoct2016-768×512.jpg
Oljeraffinaderikomplex i Grangemouth, Skottland, 2016. (John, CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons)
Krig är inte en tillfällig följd av nyliberalismen. De är en väsentlig del av programmet, eftersom ohämmad konsumtion kräver massiv anskaffning av naturresurser. Ständiga krig har den nyttiga sidofördelen för den globala eliten att det militärindustriella komplexet gör enorma vinster.
Kostnaderna i form av mänskligt elände och död hålls på ett diskret avstånd från västvärlden, med undantag för flyktingströmmarna, som möts av en reaktion som i allt högre grad bygger på förnekande av mänsklighet.
Främjandet av ständiga krig har lett till att krisen har accelererat. En stor del av den nuvarande explosionen i levnadskostnaderna kan direkt tillskrivas det framprovocerade, långvariga och meningslösa kriget i Ukraina, samtidigt som den nyliberala doktrinen förbjuder kontroll av energibolagens fruktansvärda vinstuttag i samband med detta.
Det kommer att bli en allmän ilska till våren med en styrka och räckvidd som inte har skådats under min livstid. De ultra-rika och deras politiska tjänare vet detta, och därför vidtas kraftfulla åtgärder för att förhindra offentliga protester.
Den nya polislagen är en av en rad åtgärder som införs för att stävja möjligheterna att fritt uttrycka allmänhetens missnöje. Demonstrationer kan helt enkelt förbjudas om de är ”högljudda” eller ”besvärliga”. Marschen med 2 miljoner människor mot Irakkriget i London, till exempel, kunde ha förbjudits på båda grunderna.
Jag träffade och pratade förra helgen på Beautiful Days-festivalen med den beundransvärda Steve Bray; vi är inte överens om allting, men hans offentliga oro är genuin. Han börjar vänja sig vid att bli bortförd av polisen från Parliament Square, efter att ha varit en särskild måltavla i lagstiftningen. Jag påminde honom – och jag påminner er – om att Blair-regeringen också hade förbjudit protester i närheten av parlamentet i Westminster.
Intolerans mot oliktänkande är ett kännetecken för den moderna nyliberalismen, vilket människor i Kanada och Nya Zeeland också bevittnar – eller som Julian Assange skulle kunna berätta för er.
Men förutom de lagstadgade och statliga angreppen på protester ökar den nyliberala staten också sina mer subtila kontrollelement. Säkerhetstjänsterna utökas kontinuerligt. Medierna är inte bara alltmer koncentrerade, de står också alltmer under direkt inflytande av säkerhetstjänsten – Integrity Initiative, Paul Masons avslöjanden och Luke Hardings och Mark Urbans knappt förklädda spionerande är alla små delar av ett massivt nät som är utformat för att kontrollera den folkliga föreställningsvärlden.
Marx försvarade brittiska imperiet och var liksom de filosofer som artikeln nämner lejda av samma imperium.
Den påverkan de utövade på andra ledde till misär.
Det fanns ju ett alternativ från ett tidigt skede av USAs republik.
Det var det alternativet som många nationellt sinnade världen över sökte emulera medan Britterna framgångsrikt intrigerade och undergrävde all deras sunda strävan.
Att producera lärda verk som vinner hjärtan och hjärnor kräver intelligens och talang, något som britterna kunde mobilisera.
Men ett annat bruk av intelligens var det som i stället realiserades nämligen det som möjliggör hänsynslös exploatering.
Min slutsats:
låt er inte förföras av vare sig välmenande eller försåtliga verk av såna talanger utan se till realiteter.
Denne välmenande Murray kritiserar kunnigt missförhållanden i Storbritannien men säljer sen in imperiets språkrör.
”… För att hedra Malthus prestation skapade British East India Company den första professuren i politisk ekonomi som inrättades i
Storbritannien, som utsåg Malthus till den första innehavaren av denna position, vid företagets Haileybury College, där dess egna agenter utbildades.
Alla framstående brittiska ekonomer – förutom det speciella fallet med Dr. Karl Marx – från Adam Smith och Jeremy Bentham till John Stuart Mill – var, liksom Malthus, agenter för det brittiska ostindiska kompaniet.
De flesta, som Bentham, Malthus, David Ricardo, James Mill och John Stuart Mill, var associerade med och koordinerade av Haileybury.
Denna koppling mellan den brittiska politiska ekonomin, malthusianismen och den afrikanska slavhandeln och Kinas opiumhandel är oumbärlig för att förstå 1800- och 1900-talens utbrott av Malthusianism bland de engelsktalande nationerna”
källa https://larouchepub.com/eiw/public/2021/eirv48n03-20210115/eirv48n03-20210115_014-no_limits_to_growth_who_was_behi-lar.pdf
”…Vad Triers Karl Marx än representerade var marxismen, som ideologi och doktrin, i sina kulturella särdrag en utväxt av det framväxande brittiska imperiet vars makt, etablerad i Parisfördraget i februari 1763, hade konsoliderats av resultatet av den franska revolutionen och Napoleonkrigen.
Marxismen som doktrin var ett fenomen vars axiomatiska drag hade formats på förhand av det brittiska utrikesdepartementets Jeremy Bentham, och mer omedelbart av Benthams efterträdare och brittiska tillgång Marx faktiska ’ägare’, Lord Palmerston. [3]”
[3] På den rikt ironiska litterära historien om verklighetens historia, hatade den Ryssland-hatande Marx Palmerston, som han hade ”avslöjat” som en rysk spion.
Hade Marx velat veta sanningen, skulle en liten ansträngning visa att Palmerston var ’ägare’ till Giuseppe Mazzini som Marx offentligt omfamnade som sin egen politiska beskyddare.
Godtrogna personer med besläktade intellektuella defekter har önskvärt proklamerat att den långvariga brittiska underrättelsetillgången på mer än tre decennier, Alexander Helphand (”Parvus”), ”var en tysk spion.”
https://larouchepub.com/eiw/public/2006/eirv33n35-36-20060901/eirv33n35-36-20060901_028-science_the_essence_of_economics-lar.pdf
anm angående uttrycket ’ägare’ som jag omger med citattecken
Larouche var stormästare inom frimureriet och skriver att Palmerston var ägare eftersom Larouche inte får säga att Palmerston var deras överhuvud inom frimureriet.
Marx kritiserar våldsamt den framväxande kapitalismen vars centrum var Storbritannien
Svar till Peter Grafström. Du bevisar nu att du inte har läst Marx grundläggande texter överhuvudtaget. Mao skrev ”Utan undersökning ingen rätt att tala”. Bob Dylan på samma tema.
”Kritisera inte saker du inte känner till eller förstår”. Tänkvärda ord. Du har smutskastat ditt namn här i kommentarsfältet.
I en värld styrd av intrigerande men intelligenta manipulatörer når man inte sanningen om man tabubelägger kritik mot somligt.
Jag tror jag gav intressant bakgrund och jag anser att det är god debattsed att man ska få veta något om Marx beroendeställning till dem han antas kritisera.
Det brukar vara av intresse i andra sammanhang där man kallar fenomenet för kontrollerad opposition.
Samma sak gäller även för Lenin och Trotsky även dom höga frimurare med beroendeställning till anglosaxerna.
Ett problem är att frimurarna spelar en viktig roll och det finns många bröder som inte förråder sin trohetsed. Så vissa centrala fakta kräver lite detektivarbete.
Anders påpekar att Marx kritiserade kapitalismen men det var helt önskat av Britternas eliter eftersom de bedrev uppror överallt med sina frimurarnätverk och de kunde vända marxismen mot Ryssland och genom sitt starka inflytande över USA även mot Kina.
Det fungerade som avsett dom slapp två stora kapitalistiska konkurrenter. Men det var samtidigt menat att underlätta för anglosaxernas aristokraters världsregering med kommunistledare som förmän åt massorna.
Lägg därtill att under en period där USA och Sovjet hade omfattande men mindre omtalad samverkan även både Kuba och Nicaragua fick anglosaxernas hjälp att införa sin kommunism.
Många revolutioner oavsett ideologisk färg var frambringade av anglosaxerna även om proffshistoriker förtiger det.
Både Marx (1818 – 1883) och Mao (1893 – 1976) grundade och formade av naturliga orsaker sina teorier och filosofier på det samhälle dom levde i. Det samhället finns inte längre men ändå har deras verk, skrifter och idéer blivit något av religiösa kulter. Då var samhället ”kapitalister” och ”arbetare”. ”Arbetarna” hävdar att ”kapitalisterna” utnyttjar dom, ”kapitalisterna” säger dom skapar jobb och välfärd. Det samhällssystemet har i stort bevarats och konserveras i ”väst”, alltså USA och Europa. Kina är det land som arbetar på att skapa ett nytt samhälle som passar dagens förutsättningar, främst teknologins explosionsartade utveckling. Det finns mycket värde i hur Marx och Mao funderade och resonerade, men tillämpningen är annorlunda idag, utom i ”väst”, som släpar efter.
Som exempel. För bara tio år sedan anställde bomullsodlaren 100 ”arbetare” för att så ett bomullsfält, och 100 ”arbetare” för att skörda det. Idag sköter tre personer samma sak med satellitstyrd automation. För tio år sedan arbetade grönsaksodlaren tio timmar om dagen för att så, skörda, processa och packa sin produkt. Idag sitter han i vardagsrummet och programmerar datorer som styr robotar att göra samma jobb. Förr skickades produkten från odlaren till regional grossist, till lokal grossist, till handlare, till middagsbordet. Idag går den direkt från odlaren till middagsbordet.
De samhällssystem som detta skall fungera i är i ”väst” fruset i tiden och klarar inte att ändras. Kina har hunnit längre än någon annan i att utvecklas och anpassas, men är ändå bara i början på framtiden. Detta medan ”väst” blankt vägrar att ens tala om det, än mindre föröka förstå utvecklingen, utan istället försöker svartmåla och förtala Kina som en maktcentraliserad diktatur son inte respekterar mänskliga rättigheter. Kina är det diametralt motsatta.
Jag säger hellre liberalism än kapitalism.
Kapitalism är också ett effektivt produktionssystem vilket är att föredra.
De flesta länder har gjort den upptäckten inklusive Kina och Ryssland.
Liberalism är istället en maktordning med ursprung i England där statens (folkets) makt övergår till kapitalägare.
Liberalism är alltså en arbetarfientlig ideologi.
USA är idag liberalismens starkaste fäste i världen vilket nu framgår i mellanårs presidentvalet där republikaners väntade framgång kom på skam för det ”Demokratiska partiet” d.v.s USA:s liberalparti.
Det är också den våldsamma och sugande liberalismen som USA och Västvärlden vill sprida vidare mot Ryssland genom Ukraina men som den starka staten Ryssland kämpar emot.
Den ryska björnen är mycket listig jag tror kampen mot liberalismen i Euro-asien kommer segra även om där inte alltid inte ser så ut.
Ryssland ämnar nu lämna Xerson efter vad där sägs bland nyheterna men vad som händer i verkligheten tycker jag är oklart.
Kapitalism leder till ökande ojämlikhet, till krig, utplundring och oförmåga att adekvat ta sig an klimatförstöringarna Med demokratisk socialism skulle detta inte behöva förekomma.
Endast demokratisk socialism kan rädda klimatet! Kapitalismen har misslyckats.
Klimatkatastrofen rycker närmare. Är demokratisk socialism räddningen för klimatet och mycket annat?
Hej Romelsjö,
”Demokratisk socialism” vad är det?
Om jag inte har helt fel, så var det så partiet Socialdemokraterna kortfattat beskrev sin politik.
Kan inte säga jag är med där. Tycker vi fått alldeles för mycket av ”sosse-sverige” och deras hycklande och ibland helt lögnaktiga politik som går ut på den totala makten att ”det är endast vi som kan driva det liberala vänster-Sverige” tillsammans med konkurrens från borgerligheten.
”Någon annan politik kommer vi aldrig tolerera.”
För att citera artikeln;
”Intolerans mot oliktänkande är ett kännetecken för den moderna nyliberalismen,”
Därtill vill jag lägga till den offentligt ensidiga förklaringen till kriget i Ukraina som beskrivs av västvärldens stora medieutbud tillsammans med en politisk dominerande elit. Dessvärre sker detta i en väl sammansluten form, med demokratiska förtecken
Och att ”mitt” parti Socialdemokraterna, som tillsammans med folkrörelsesverige byggde landet utifrån grundbulten allmän o lika rösträtt, helt tappat mark och förmår inte orientera sig i en ny tid för framtiden, finner jag ytterst beklaglig.
Att söka enkla svar på framtidens problemlösningar, som hämtar ny kraft med minst lika goda förutsättningar i form av genomgående bättre allmän kunskap i allt hur man organiserar ett bättre och rättvisare samhälle, är ett stort frågetecken mänskligheten har anledning att fundera över.
Orsaken till det demokratiska underskottet går förmodligen att finna hos maktens förmåga att kontrollera folket genom en tystnadskultur som alltmera bereder ut sig. Och till det är rädslan ett utomordentligt bra instrument i en marknadsekonomi där en ohämmad materiell tillväxt verkar som lockbete som är listigt manövrerat från maktapparatens slutna rum, med traditioner framförallt hemmahörande inom den västliga världens ekonomiska elit.