Jan Øberg: NATO:s Nobelpris för mänskliga rättigheter 2022
Nobelkommittén bör inkludera en medlem från USA eller ett annat Natoland – alternativt bör den överföras till USA:s utrikesdepartement eller Nato. Det skulle vara ärligare än att spela dessa spel som upprepade gånger och uppenbart bryter mot Alfred Nobels vilja.
Våra medier borde kunna läsa tre rader om hans avsikter, men ingen efterforskning görs för att avslöja bedrägeriet. Det skulle vara alltför politiskt inkorrekt mot USA/Nato.
Ännu ett grovt brott mot Alfred Nobels testamente – dess bokstav och anda.
Jag känner mig ledsen och trött när jag skriver det igen: Alfred Nobel ville att hans fredspris skulle stödja dem som har ”gjort det mesta eller det bästa för att främja gemenskap mellan nationer, avskaffande eller minskning av stående arméer, samt inrättande och främjande av fredskongresser”.
Det är ett pris för demilitarisering – såsom minskning eller avskaffande av arméer, fredsförhandlingar – för att minska våldet och för ”fredsmästare”. Läs Nobels testamente här. Det borde inte finnas något att diskutera: Det är inte ett pris för mänskliga rättigheter – och inte heller ett allmänt pris för att göra gott. Nobel ville minska och avskaffa krigföring. Med Natos enorma överupprustning – 12 gånger och i framtiden kanske 20 gånger större militärutgifter än Ryssland – är det per definition ett radikalt krav i tider då allt gällande fred har tabubelagts av militarism inom forskning, politik och media.
Därför är 2022 års pris – enbart på denna grund – återigen en grov kränkning av Alfred Nobels vilja – oavsett vad man i övrigt kan tycka om det viktiga arbetet för globala mänskliga rättigheter i allmänhet och årets tre pristagare.
Juridiska myndigheter borde undersöka hur långt en organisations administratörer och beslutsfattare medvetet kan avvika från de stadgar som de ansvarar för att genomföra. Medierna bör fokusera på denna fråga. Det gör de inte.
Och det finns ingen annan ursäkt för detta än brist på källundersökningar, research eller självcensur. För dem som fortfarande läser analytiska böcker finns det många tillgängliga, men världens ledande expert på priset är den norske juristen Fredrik Heffermehl, som har skrivit två djupgående böcker: The Nobel Peace Prize. What Alfred Nobel Really Wanted och Fame or Shame (på norska Medaljens Bakside). Och här är Heffermehls syn på förra årets pris.
Hur är det då med årets pristagare?
Här är Nobelkommitténs motivering till de tre pristagarna. Den utelämnar alla hänvisningar till Nobels testamente och hävdar att beslutet är för att ”hedra tre enastående förkämpar för mänskliga rättigheter, demokrati och fredlig samexistens i grannländerna Vitryssland, Ryssland och Ukraina”.
Fredlig samexistens? Jaha! Ledaren för Ukrainska centret för medborgerliga fri- och rättigheter är Oleksandra Matviichuk – delvis utbildad vid Stanford University och redan mottagare av många västerländska mainstreampriser – som bland annat har publicerat denna artikel på CCL:s hemsida “Ukraine Will Not Negotiate Its Existence.”.
Hennes innehåll, stil och koncept är i princip kopior av Natos eller State Departments budskap. Som det här om Rysslands krigföring som hon – i Nato-stil – kallar ”oprovocerad”:
Bild: Oleksandra Matviichuk
”Detta groteska experiment påminner om den kinesiska regeringens hjärntvätt av uiguriska muslimer i koncentrationslägren i Xinjiang. Men tydligen vill vissa att Ukraina ska överlämna vårt folk till dessa plågoandar för en obefintlig ”förhandlingslösning” med Ryssland.” Och: ”Ställda inför en folkmords-kampanj borde inte ukrainare uppmanas att förhandla om vår existens. Under de senaste dagarna har jag talat med människorätts-försvarar-kollegor från Syrien och Libyen, båda länder där ryska styrkor och legosoldater sår död och förstörelse helt ostraffat. Världen kan inte tillåta att Ukraina läggs till på denna lista. Vi kommer inte att vara de sista. De som klär sin cynism med så kallad pragmatism måste gå tillbaka till skolan och lära sig att det enda sättet att besegra en översittare är att stå upp mot den.”
Ingen seriös undersökning av Xinjiang har dokumenterat något som kan kallas folkmord – se här. Och mer av samma retorik här – att skambelägga alla som kan vara för kompromisser och icke-vålds lösning av konflikten. Hon utesluter också alla internationella organisationers eventuella inblandning och förespråkar en omfattande upprustning av Ukraina som den enda lösningen.
Jan Öberg: I rubrikerna – Folkmord i Xinjiang som agenda – en summering.
Också intressant? Ett nordiskt initiativ för fred i Ukraina och varaktig världsfred.
Döm själv – även när du lägger till att hennes organisation står bakom ”Tribunal för Putin” men inte för alla eventuella krigsförbrytelser och att CCL får medel från USA:s utrikesdepartement, Europeiska kommissionen och – iögonfallande nog – från National Endowment for Democracy (NED), som kanaliserar pengar från CIA och State Department till olika grupper i andra länder under rubriker som mänskliga rättigheter och demokrati (se nedan).
Så är det för…
Fred? Nej!
Samexistens? Nej!
Demilitarisering och avskaffande av arméer och krigföring? Nej!
Stöd till freden och den mänskliga rätten till samvetsvägran i Ukraina? Nej! (Denna rättighet och alternativtjänstgöring har upphävts i Ukraina).
– eller för USA:s/Nato:s expansion – för att beväpna Ukraina för att besegra Ryssland och för att göra åtaganden om mänskliga rättigheter till ett vapen – Ja, ja!
Nobelkommittén – som har sitt säte i Nato-medlemmen Norges huvudstad – är på ett politiskt pro-militaristiskt uppdrag. Den kan omöjligen vara omedveten om innehållet på pristagarens hemsida. Eller tar den order – direkt eller indirekt – från USA/NATO-kretsar?
Oavsett vilken förklaring som finns är den utan tvekan helt oförenlig med Alfred Nobels ord och intentioner.
National Endowment for Democracy (NED) finansieras huvudsakligen av den amerikanska kongressen. Se NED:s hemsida här. I förbigående kan man se hur NED presenteras på Wikipedia: Det är ett amerikanskt organ som grundades 1983 med det uttalade målet att främja demokrati utomlands. Även om NED ibland kallas för en icke-statlig organisation, fungerar det som en kvasiautonom nära statlig organisation.
År 1986 sade NED:s dåvarande (grundande) ordförande Carl Gershman (även rådgivare till Victims of Communism Memorial Foundation tillsammans med Adrian Zenz, se senare) att NED skapades för att ”det skulle vara fruktansvärt för demokratiska grupper runt om i världen att ses som subventionerade av CIA”. Vi såg det på 1960-talet och det är därför det har avvecklats”. (Mer här i kapitel 2.3.2).
Så, inte så mycket fredlig samordning. Men en bra pristagare av det som borde kallas Natos Nobelpris för mänskliga rättigheter 2022.
Vidare belönade NED CCL och andra ukrainska civilsamhällesorganisationer med sitt demokratipris i maj i år. NED gav sitt demokratipris 2004 till en annan av årets pristagare – International Memorial Society – och det är ett slags donationsindustri i Ryssland och Vitryssland också.
Det finns ingen ursäkt. Det som just beskrivits har pågått – och helt öppet – i årtionden. De beskrivs här av Washington Posts David Ignatius för 31 år sedan!
Allt detta är tragiskt ur ett fredsperspektiv. Men den globala fredsrörelsen verkar ganska okunnig om det – och verkar inte ens vara bestört över att ha blivit berövad mänsklighetens mest prestigefyllda pris – som Nobels fredspris ofta kallas. Vissa applåderar till och med Nobelkommitténs beslut – till och med Right Livelihood Award!
Vem kunde ha fått det i år?
Självklart en person eller organisation som arbetar för icke-våld, FN-stadgans norm om att skapa fred med fredliga medel (artikel 1), modiga människor som insisterar på civila icke-våldsaktioner, symboliska aktioner och andra metoder – och alla som förespråkar och utarbetar strategier för lösningar på konflikten mellan Nato och Ryssland i Ukraina som inte innebär användning av de vapen, arméer etc. som Alfred Nobel var så starkt emot.
Också intressant? Kontrast till dagens antiintellektuella fredslöshet: John F. Kennedys ”fredstal” 1963.
Ett sådant superrelevant alternativ skulle ha varit Jurij Sjelizjenko, ledare för den ukrainska pacifiströrelsen – och liknande modiga sanna fredsorganisationer i det civila samhället över hela världen – även i väst/Nato.
Genom att belöna sådana personer som är principfasta och inte förespråkar militarism och inte tar den ena eller andra sidan i en konflikt – skulle Nobelkommittén ha gjort en mycket viktig poäng. Den valde att inte göra det. Eftersom icke-våld och äkta fred är politiskt inkorrekt och underförstått kritiskt mot Nato och USA – detta USA som har genomfört inte mindre än 251 militära insatser/interventioner utomlands sedan 1991, vilket förminskar allt som Ryssland har gjort.
Här är en mycket bra artikel på Countercurrents som listar andra relevanta kandidater och argument för ett verkligt Nobels fredspris.
Och – som alla tidigare år – pekar jag på Daniel Ellsberg. Forskaren och aktivisten som har ägnat sitt liv åt att informera världen om hur galna, omoraliska och olagliga – och riskfyllda – kärnvapen är. Men en sådan pristagare skulle inte ha gjort USA nöjt, så han kommer inte att få priset.
Inte heller kommer någon fredsforskare, intellektuell eller akademiskt kunnig i dessa frågor att få detta pris. För det har – till skillnad från andra Nobelpris – inte givits till forskare inom fred, icke-våld, civil konfliktlösning och alternativ säkerhet.
Men med de nuvarande forskar-, medie- och politikersamhällena som är analfabeter – ja, det finns några få undantag… – när det gäller konfliktlösning, ickevåld och fred, kommer Nobels fredspriskommitté säkerligen att fortsätta sina kränkningar av Alfred Nobels ord och intentioner och få applåder.
När allt kommer omkring är den enda fred och säkerhet som man talar om i dessa farliga och perverst militaristiska tider beväpnad fred och mänskliga rättigheter använda som vapen.
Och båda är tydliga indikatorer på västvärldens moraliska och intellektuella förfall.
I dag gjorde jag detta uttalande till RT:
Ja, Nobelkommitéen måste vara de facto ockuperad annars skulle den ha gett priset till Palestina länge, länge sen.
E Declan Hayes sätter fingret på detta då han skriver
”the Nobel Peace Prize, as well as the Literature and Economic Prizes, are baubles NATO aligned Norway and Sweden are instructed to dispense not on merit but to further NATO’s needs. NATO did not disappoint with this year’s Peace Prize which was shared between NATO front groups in Ukraine and Russia, as well as a light weight throwaway NATO agent in Belarus.
NATO’s BBC is leading with Ukraine’s Center for Civil Liberties calling for Putin’s prosecution but no calls from these Nobel Peace Prize winners, of course, for the prosecution of the Zelensky gangster or his “brave boys” who brag to the Daily Mail about their ongoing war crimes. If these psychopaths are amongst the winners, what were the runners up like?
Ales Bialiatski, the Belarusian winner (and tax cheat), is currently in a Minsk clink for his crimes against the Belarusian people. Though Bialiatski might well have a part time hustle as a human rights’ activist, his day time job is undoubtedly regime change, to tear Belorussia apart and thereby further prise open NATO’s road to Moscow. Still, as his background is in Belarusian literature, perhaps he can comment on Ukraine’s fascistic attitude to Dostoevsky and Tolstoy, which NATO’s Economist magazine now parrots.”
https://strategic-culture.org/news/2022/10/08/were-hunting-them-down-and-shooting-them-like-pigs/
Jag gillar inte damens ögon.
De ser inte snälla ut.
Oleksandra utstrålar makthunger.
Kanske en galen sådan?
Det jag ser är ett maktgalet Väst-Ukraina som bara är en eskalerad fortsättning av de ultra-nationalister under ledaren Stephan Bandera som förrådde Ryssland och gick samman med samma maktgalne ledare som då kom från Tyskland och hade ett hakkors som symbol.
Den maktgalne ledaren, som också måste fått någon kortslutning i huvudknoppen, går igen med USA och Västländerna idag som också vill expandera sitt inte ”Tredje Rike” utan snarare ”Första Rike” som de kallar för ”demokrati” eller ”liberal demokrati” över hela världen.
Det är precis som andra samhällssystem, som oftast uppenbarligen fungerar, bara måste krossas och förintas.
Det är de här imperialistiska idéerna från USA och Västvärlden som är hotet mot det Tredje och Förintande Världskriget.
Som kanske kommer om USA och Västeuropa inte ger upp sina stöldförsök på landområdet öster om floden Dnepr från det ryska öst-slaviska folket.
Egentligen omfattar det Kiev med forna Kiev-rus riket också men så långt som över floden Dnepr tror jag inte ryssarna går för att försvara sitt territorium.
Landet Ukraina påminner om många ställen i Afrika där gränsdragningar gjorts på den tidens godtyckliga grunder under Brittiska Imperiets storhetstid.
Afrika lider av det fortfarande med flera helt onödiga krig.
Det är samma nu med Ukraina.
Landet Ukraina lider av felaktiga gränsdragningar som nu Ryssland vill justera tillrätta igen.
Det är rena fakta som inte går att motsäga med några påstådda ”Världslagar” som mest bara är för stunden överenskommelser och inte har någon som helst verkställande makt bakom sig.
Utom USA och Västvärlden.
FN eller Förenta Nationernas huvudkontor finns i USA.
Bara det faktumet berättar för mig klart om dess hävdande av världens ”Första Rike”.
Ett riktigt brandtal. Dock undrar Jan, indirekt som jag tolkar det, varför inget skrivs i ”västmedia” och som bryter hatonarrativet och dödsdansen fr sk nobelkomitten och andra lydverktyg. Ja, vi vet svaret och jag gissar såklart att ’undran’ är retorisk. Lika lite som nato står på fredens sida, lika lite är monopolist”media” på medborgarnas. Och bägge kontrolleras såklart av sektgruppen som fortsätter köra sitt race
Märkligt att inte de övriga nobelkommitéerna reagerar. Det kastar ju en skugga över deras egna pristagare i respektive ämnesområden. Det är ju som att ge klimatcharlatanen Rockström priset i fysik eller Marshall Grover priset i litteratur.
FN ska utse människorättsövervakare i Ryssland
FN:s råd för mänskliga rättigheter har röstat för att inrätta en särskild rapportör för att övervaka mänskliga rättigheter i Ryssland
En engagerad tjänsteman kommer att utses för att utreda frågor om mänskliga rättigheter i Ryssland, har FN:s råd för mänskliga rättigheter beslutat. En resolution som fastställde ståndpunkten antogs med 17 röster för, 6 röster emot och 24 nedlagda röster.
Flytten backades mestadels av de västerländska nationerna och deras allierade som Sydkorea eller Japan. Kina, Bolivia, Venezuela, Kuba, Eritrea och Kazakstan röstade emot resolutionen. Bland dem som avstod från rösterna fanns Brasilien, Mexiko och Indien.
Den särskilda rapportören, som ännu inte har utsetts, kommer att få i uppdrag att bedöma nivån på iakttagandet av mänskliga rättigheter i Ryssland. FN-tjänstemannen förväntas lägga fram sin första rapport om frågan vid nästa möte i FN:s råd för mänskliga rättigheter och FN:s generalförsamling nästa år.
Det är första gången en särskild rapportör skickas för att övervaka situationen i en av FN:s säkerhetsråds fem permanenta medlemmar. Liknande positioner har skapats för över ett dussin andra nationer, dock, inklusive Syrien, Myanmar, Iran, Nordkorea, Vitryssland och flera afrikanska nationer.
Föredraganden får vanligtvis mandat att ”granska, övervaka, ge råd och offentligt rapportera” i frågor om mänskliga rättigheter.
En grupp på 20 ryska icke-statliga organisationer som efterlyste flytten inkluderade OVD-Info och valövervakningsrörelsen ”Golos”. OVD-Info är en aktivistgrupp inriktad på att övervaka protestaktivitet och kvarhållande av demonstranter i Ryssland. Den förklarades som en ”utländsk agent” av de ryska myndigheterna. ”Golos”-rörelsen förklarades också vara en ”utländsk agent” och fick sin webbplats förbjuden i Ryssland, för att ha spridit vad tjänstemän kallade ”falsk” information om den ryska militäroffensiven i Ukraina.
En dag efter att de ryska organisationerna skickat ett öppet brev till FN:s människorättsorgan undertecknades ett liknande brev av nio internationella icke-statliga organisationer, inklusive Human Rights Watch och Amnesty International. Grupperna anklagade Ryssland för att ”eskalera förtrycket, begränsningar av verksamheten hos oberoende organisationer i det civila samhället och förtryck av det civila rummet”, och tillade att ”en rigorös övervakning av människorättssituationen i Ryssland är absolut nödvändig.”
https://swentr.site/news/564267-un-rapporteur-human-rights-russia/
Tala om hjärntvätt: Det finn varken några koncentrationsläger eller någon hjärntvätt av muslimer i Xinjiang.
—”påminner om den kinesiska regeringens hjärntvätt av uiguriska muslimer i koncentrationslägren i Xinjiang”
Vad man gör i Xinjiang är att internera de i Syrien USA utbildad terrorisera innan dom dödar. I Sverige måste gängmedlemmarna, motsvarigheten till terroristerna i Xinjiang, döda någon först innan myndigheterna kan ingripa. I Sverige är det en mänskliga rättighet för mördare att gå fria på gatorna och döda, i Kina är det en mänskliga rättighet att stoppa dom innan dom dödar.
Ukraina förbereder en lag om full kontroll över media, eftersom de sista spåren av pressfrihet försvinner i Kiev
Ett lagförslag som godkänts av Verkhovna Rada kommer äntligen att avsluta yttrandefriheten i Ukraina
Medan hårda strider fortsätter att rasa mellan de ukrainska och ryska arméerna i Donbass, Kherson-regionen och Zaporozhye, är Kievregimen upptagen med att utrota de sista resterna av yttrandefrihet i landet.
Den 30 augusti antog Ukrainas stämpelparlament, Verkhovna Rada, ett lagförslag om media vid första behandlingen. Trots de många förändringar som dokumentet på 300 sidor har genomgått sedan president Vladimir Zelenskys team utvecklade och lämnade in det för några år sedan, förblir dess kärna oförändrad. Om det blir lag kommer myndigheternas makt över praktiskt taget alla försäljningsställen att vara i princip obegränsad.
Den största faran som detta lagförslag innebär är att den ger statliga myndigheter befogenhet att blockera internetresurser utan några domstolsförfaranden och återkalla licenser från TV- och tryckta medier enbart på grundval av klagomål. Denna enorma makt skulle ligga hos National Council for Television and Radio Broadcasting.
Inget utrymme i EU
Ukrainska journalister har kritiserat detta lagförslag sedan den första versionen dök upp 2018 och hävdat att det avskaffar både yttrandefriheten och pressfriheten. OSSE:s representant för mediernas frihet Harlem Desir kallade den versionen av lagen ”en uppenbar kränkning av yttrandefriheten”, och påstod att antagandet ”kan äventyra mångfalden på mediemarknaden, pålägga media extra kostnader och negativt påverka reflektionen av en mångfald av idéer och åsikter.”
Kritik mot lagförslaget från både OSSE och ukrainska journalister fick effekt. År 2020 skickades den på revidering, men ändringarna innehåller bara några förtydliganden kring jämställdhet och bevakning av sexuell läggning.
Samtidigt innehåller den fortfarande ett förbud mot att publicera meddelanden som strider mot den officiella regeringens linje i militära frågor. Det är likaledes förbjudet att täcka tal som hålls av tjänstemän från ”aggressorlandet” [vilket betyder Ryssland] eller ställa tidigare Sovjetunionens partifunktionärer i ett positivt ljus. Till exempel inklusive Ukrainas egen Leonid Brezhnev.
Lagen skulle också hålla utländska medier ansvariga för allt av dess audiovisuella innehåll som är tillgängligt i Ukraina. Dessutom kommer sociala nätverk, inklusive utländska, att vara skyldiga att ta bort allt material som det nationella rådet anser vara oönskat. Tidsfristerna för att ta bort ”felaktigt” innehåll eller ersätta det med ”rätt” material har också skärpts. Bland de ”brott” som kan få ett medieställe förbjudet är att distribuera program där vilken deltagare som helst finns på ”listan över personer som utgör ett hot mot det nationella medieutrymmet i Ukraina.” Detta sammanställs av det nationella rådet självt och gör det inte kräver någons samtycke.
I övrigt bevaras kärnan och andan i lagförslaget, inklusive hård censur av ”stötande” media. Den amerikanska kommittén för skydd av journalister (CPJ) uppmanade inte Verkhovna Rada att förkasta lagförslaget nr 2693-D ”On Media” för ingenting.
Maya Sever, ordförande för European Federation of Journalists, har rent ut sagt att det innebär obligatorisk mediereglering ”fullständigt kontrollerad av regeringen som är värdig de värsta auktoritära regimerna.” Hon är övertygad om att ”en stat som skulle tillämpa sådana bestämmelser helt enkelt inte har någon plats i Europeiska unionen.”
Från Gongadze till Shariy
Kievs krig mot journalister började inte i dag. År 2000 var det bortförandet och döden av Georgiy Gongadze, skaparen av webbplatsen ”Ukrainian Truth”, som hårt kritiserade korruptionen i landets högsta maktskikt. Ett antal högt uppsatta tjänstemän anklagades för att vara inblandade i mordet på journalisten, som dåvarande presidenten Leonid Kutjma ansåg vara stötande, men utredningen visade att endast fyra gärningsmän var inblandade. En av dessa var chefen för det ukrainska inrikesministeriets huvudsakliga brottsutredningsavdelning, general Pukach, som påstås ha gett order om att likvidera Gongadze.
Ändå finns det många gråzoner i ärendet. Den var starkt politiserad och användes som en av förevändningarna för att kräva ett maktskifte under den orangea revolutionens dagar.
Anatoly Shariy, som var engagerad i högprofilerad undersökande journalistik för ett antal ukrainska publikationer från 2008 till 2011, delade nästan Gongadzes öde. 2011 försökte en icke-anställd anställd vid inrikesministeriet skrämma journalisten, och en månad senare gjordes ett försök på hans liv. Men efteråt sa den ukrainska polisen att Shariy själv var skyldig.
Som ett resultat, av rädsla för sitt liv, tvingades Shariy fly landet och registrerades officiellt i EU som politisk flykting. Human Rights Watchs rapport för 2011 citerade hans situation som bevis på att situationen för journalister försämrades i Ukraina.
Men förföljelsen av Shariy slutade inte där. Under 2013 och 2015 försökte Ukraina få hans politiska flyktingstatus återkallad och få honom utlämnad hem genom Interpol och direkta vädjanden till Nederländerna och Litauen – denna gång på grund av synpunkter han publicerade om kriget i Donbass. De ukrainska myndigheterna, inklusive ex-presidenten Pyotr Porosjenko, har också upprepade gånger försökt få Shariys sociala nätverkskonton stängda.
Det är anmärkningsvärt att Shariys namn också har tagits upp i aktuella diskussioner om den skandalösa mediepropositionen. För att motivera sitt stöd för lagstiftningen nämnde chefen för styrelsen för National Association of Ukrainian Media, Tatiana Kotyuzhinskaya, myndigheternas önskan att begränsa inflytandet från Shariy och andra bloggare i Ukrainas infosfär.
Det är möjligt att bland annat anledningen till att bloggarens aktiviteter har mött ett sådant ogillande var hans publicering av skärmdumpar från meddelanden skickade av Ukrainas konsul i Hamburg, Vasily Marushchinets, som innehöll uppmaningar om ”död åt antifascister”, kommenterar som ”det är hedervärt att vara fascist” och uttalanden i andan av ”Judar förklarade krig mot Tyskland redan i mars 1934.” Det var först efter detta som nazistiska åsikter i Ukrainas utrikesministerium blev allmänt kända för allmänheten.
Hot, sanktioner, arresteringar, attacker och mord
Även om ukrainska medier alltid har varit tvungna att bekämpa myndigheternas försök att begränsa dess verksamhet, var det den väststödda Euromaidan 2014 som utlöste systematisk förföljelse av pressfriheten i allmänhet, och enskilda journalister i synnerhet.
Mindre än en månad efter kuppen försökte den nya regeringen stänga en av de två mest lästa ukrainska veckotidningarna som specialiserade sig på nyhetsanalys, ’2000’, som hade en negativ syn på de politiska krafter som med våld tagit makten. Tidningens redaktioner genomsöktes och många vänsterkantade butiker stängdes. Dessa inkluderade särskilt Borotba, samt Rabochaya Gazeta, vars chefredaktör hamnade i fängelsehålorna hos Ukrainas hemliga polis, SBU.
Samma år arresterades och förföljdes Konstantin Dolgov, chefredaktören för ”Glagol”, en onlinepublikation baserad i Kharkov, och Andrey Borodavka, en journalist, av de nya myndigheterna. Olga Kievskaya, chefredaktör för webbplatsen ”Anti-Orange”, tvingades emigrera på grund av hot om att bränna hennes ansikte med svavelsyra. Under tiden attackerades Borotba-journalisterna Andrey Manchuk och Evgeny Golyshkin av Maidan-aktivister, och en annan journalist, Sergei Rulev, tillfångatogs och torterades i Kiev i mars.
Kiev-reportern Alexander Chalenko, den välkände analytikern Rostislav Ishchenko och de ortodoxa journalisterna Dmitry Zhukov och Igor Druz tvingades alla lämna Ukraina omedelbart efter Euromaidan på grund av hot mot deras liv. Konstantin Kevorkian, direktör för Kharkovs First Capital TV-bolag, uteslöts från National Union of Journalists för oliktänkande och arresterades, medan Valery Kaurov, chefredaktör för Orthodox Telegraph, en kyrkotidning i Odessa, flydde utomlands på grund av brottsanklagelser om ” separatism som har blivit standard i dagens Ukraina.
De allra flesta av dessa fall täcktes inte i ukrainska medier eftersom dessa människor omedelbart förklarades ”omstörtande element” baserat på det så kallade ”moratoriet för kritik av myndigheterna”, som myndigheterna tillkännagav själva redan i mars 2014, länge innan fientligheterna inleddes i Donbass.
2018 tvingades Igor Guzhva, chefen för webbplatsen ”strana.ua”, fly till Österrike, där han fick politisk asyl. Myndigheternas försök att åtala honom började efter hans utredningar av Pyotr Porosjenkos skandalösa kommersiella verksamhet. Senare, under Zelenskij, införde Ukraina personliga sanktioner mot Guzhva, och hans webbplats blockerades utomrättsligt, medan han själv, tillsammans med en av sina journalister, Svetlana Kryukova, skrevs in i ”Register of State Traitors”. Enligt chefen för Ukrainas journalistförbund, Sergey Tomilenko, är dessa sanktioner politiska, och European Federation of Journalists utfärdade ett uttalande som fördömde dessa handlingar som ”ett hot mot pressen, friheten och mediepluralismen i landet.
Men inte alla ukrainska journalister lyckades emigrera, även efter att ha överlevt fängelset. I april 2015 dog den berömda ukrainske författaren-historikern och journalisten Oles Buzina i händerna på ”Patriots of Ukraine” efter att ha mottagit hot och attacker på grund av sina åsikter. Trots vädjanden från FN har myndigheterna försvårat utredningen på alla möjliga sätt och de mordmisstänkta är fortfarande på fri fot, bevis trots det. I juli 2016 dödades en annan journalist, Pavel Sheremet, av deltagare i Kievs ”Anti-Terrorist Operation” (ATO) och anhängare av ”den vita rasens renhet”.
”Regeringskritiker, journalister och ideella organisationer har kommit under ökande press från myndigheter och högerextrema grupper, som har slagit in på vägen att kränka yttrandefriheten och föreningsfriheten under förevändning att motverka rysk aggression”, säger Amnesty. International sa i en rapport från 2017.
Inget utrymme för utlänningar
Sedan första halvåret 2014 har till och med krav på en fredlig lösning av konflikten i landets östra del ansetts vara ett brott i Ukraina. Särskilt Ruslan Kotsaba, en journalist som vägrade att bli rekryterad på grund av konsekvenserna av en stroke, fängslades av denna anledning. I rättvisans namn bör det noteras att han frikändes av en hovrätt efter ett och ett halvt års fängelse.
Några år före starten av Rysslands militära operation var journalister vars material publicerades i ryska medier utsatta för åtal. Den 1 augusti 2017 greps således en Zhytomyr-journalist, Vasily Muravitsky, anklagad för högförräderi och tillbringade nästan ett år i fängelse. Hans brott var att skriva om sociala processer i Ukraina och aktiviteterna i Amber Mafia, vars beskyddare bor i de högsta nivåerna av den ukrainska regeringen. Domstolen ansåg att avtal med ryska nyhetsbyråer var ”bevis på högförräderi”.
Journalistens politiska förföljelse har uppmärksammats av ett antal internationella organisationer, inklusive Committee to Protect Journalists (USA), Reporters Without Borders, International Human Rights Organisation Solidarity Network, Amnesty International, FN:s avdelning för mänskliga rättigheter och
OSSE:s särskilda övervakning Uppdrag.
Förföljelsen av journalister har till och med drabbat amerikanska medborgare. I augusti 2014 fängslades Alina Yepremyan, journalist för videobyrån Ruptly, och deporterades från landet efter att hennes ukrainska kollegor anmält henne till Ukrainas säkerhetstjänst. Hennes brott var att skjuta en berättelse om utkast till protester i Transcarpathian-regionen.
OSSE är medveten, men Ukrainas myndigheter bryr sig inte
Under 2018 publicerades en rapport av OSSE:s representant för mediernas frihet Harlem Desir, där han hävdar att han hade överlämnat de ukrainska myndigheterna mer än 20 uttalanden och överklaganden som samlats in från 6 juli till 21 november 2018, angående yttrandefrihet och journalisters rättigheter i Ukraina. Den ”minst allvarliga” av dessa inkluderade avlyssning av telefoner till Natalia Sedletskaya, en journalist för programmet ”Skhema”, och Kristina Berdinsky, en korrespondent för Novoye Vremya, såväl som en trakasseringskampanj riktad mot Oksana Romanyuk, chefen för institutet av massmedia, på grund av några tunga snedsteg.
En mycket allvarligare kränkning var frihetsberövandet av Yusuf Inan, en turkisk oppositionsjournalist med ukrainskt uppehållstillstånd, som deporterades tillbaka till Turkiet av SBU. I augusti 2018 föll Associated Press-fotografen Efrem Lukatsky offer för en polisattack med användning av gas. Desir uppmärksammade också myndigheterna på mordbranden av Artur Zhurbenkos hus, en journalist som är engagerad i antikorruptionsutredningar. Han fortsatte med att notera hur ICTV-journalisten Yulia Gunko attackerades under inspelningen, hur ”Stoppa korruption”-journalisten Kristina Krishiha fick sina videoreportage blockerade och hur nynazister attackerade Newsone-korrespondent Darina Biler i direktsänd TV. Rapporten påpekade också att myndigheterna inte utredde mordförsöket på en annan journalist, Grigory Kozma.
Sammanfattningsvis nämner rapporten Kirill Vyshinskys lott, chefredaktören för den ukrainska avdelningen av RIA Novosti, som anklagades för ”högförräderi” för att ha arbetat för ”aggressor” media. Vysjinskij tillbringade ett år och tre månader i fängelse innan han slutligen byttes ut mot ukrainska krigsfångar. Ingen utredning har någonsin ägt rum om mordet på antikorruptionsaktivisten Ekaterina Gadziuk av ”ATO”-aktivister.
Desirs rapport betonar också Ukrainas säkerhetstjänsts roll när det gäller att pressa och förfölja journalister. I synnerhet tvingade ukrainska kontraspionageagenter Vyacheslav Seleznev, journalist för nättidningen Strana.ua, att informera om den redan nämnda chefredaktören för publikationen, Guzhva.
Desir uppmärksammade också ett beslut som tagits av Lvivs regionråd att förbjuda allt ryskspråkigt innehåll. Exakt samma åtgärder har redan vidtagits i Ternopil- och Zhytomyr-regionerna. OSSE-representanten uttryckte upprördhet över sanktioneringen av TV-kanalerna NewsOne och 112 Ukraina och uttryckte också oro över att analoga sändningar av TV-kanalen UA:First hade avslutats i ett antal regioner, vilket enligt hans åsikt skulle kunna begränsa åtkomsten avsevärt information till befolkningen i dessa områden.
Inget utrymme för yttrandefrihet i Ukraina
Vi har specifikt valt rapporten från OSSE:s representant för mediernas frihet, som publicerades för ganska länge sedan, för att visa att de ukrainska myndigheternas inställning till yttrandefrihet och journalisters rätt att fritt uttrycka sina åsikter har länge -stående rötter, och deras förföljelse är systemisk. Varje liknande rapport som täcker någon period från 2014 till idag skulle innehålla inte färre fall av kränkningar av dessa rättigheter och friheter. Hela listan skulle kräva en hyfsad bok för att dokumentera.
Särskilt förföljelsen av den ukrainska TV-kanalen Inter, som mycket aktivt stödde Euromaidan och ”ATO”, men plötsligt blev anstötlig mot de ukrainska myndigheterna och nynazisterna, passar inte inom tidsramen för Desirs rapport. Under andra halvan av 2016 utsattes TV-kanalens lokaler för ransacking och mordbrand två gånger, och den blockerades i två dagar när angriparna förde in en pansarvärnsmina. Trots allt detta gjorde polisen ingenting. Sex fångar släpptes omedelbart efter att ha visat upp dokument som intygar deras deltagande i ”ATO” i östra Ukraina. Även om ett brottmål inleddes, arresterades ingen av gärningsmännen någonsin och attacken utreddes aldrig, trots fördömande från OSSE.
Det faktum att Verkhovna Rada i Ukraina stödde lagförslaget ”On Media” ger anledning att frukta att situationen för landets journalister kommer att bli ännu värre. Återigen har Zelensky-regimen bekräftat att den inte bygger en demokratisk, utan en auktoritär eller till och med totalitär stat, som inte har något utrymme för sådana begrepp som yttrande- och pressfrihet.
By Olga Sukharevskaya, ex-Ukrainian diplomat
https://swentr.site/russia/564217-ukraine-vs-freedom-of-speech/