______________________________________________________________

Rysslands bombning: ond eller klok?

När Ryssland den 24/02/22 erkände Lugansk och Donetsk, och Putin inledde sin speciella militära operation i Ukraina, var jublet bland de ledande debattörerna i Ryssland på topp. Efter månader av hård kritik mot ”myndigheterna” vidtog Putin äntligen åtgärder och gjorde något istället för att prata. Alla förväntade sig att Ukraina skulle falla inom en vecka.

Men det drog ut på tiden, jublet tystnade. De första framgångarna i Kiev vändes till nederlag och förödmjukande reträtt. Kiev fick övertaget i berättelsen genom att fabricera en massaker i Butsha, precis som Kiev den 17 juli 2014 fick övertaget i berättelsen genom att fabricera en rysk nedskjutning av ett passagerarplan från Malaysia Airlines. Slutsatsen drogs och skadan tillfogades Ryssland efter fyra timmar. Utredningen, där Ryssland nekades deltagande, drog ut på tiden i åratal utan att få någon övertygande slutsats. Men vad gör det när skadan redan är skedd efter fyra timmar? Berättelsen om flyg MH17 Malaysian Airlines vände ögonblickligen världens opinion. Så är livet under postmodernismen. Det är berättelsensom räknas, inte verkligheten, i den mån verkligheten alls existerar längre.

Det har gått lite upp och ner bland de ryska debattörerna sedan mitten av mars. Folk hängde näbben över att förhandlingar inleddes mellan Kiev och Moskva i Turkiet och Vitryssland (som landet egentligen heter tills vi börjar skriva Suomi och Rossija). Sedan steg humöret när Boris Johnson m.fl. sätta stopp för ratificeringen av en överenskommelse. För vad skulle man egentligen förhandla med sådana människor om? Den dramatiska framfarten uteblev hela sommaren, och det haglade kritik mot ”myndigheterna”.

Det blev riktigt illa efter några militärt obetydliga (och humanitärt katastrofala) taktiska reträtter i länen Zaporozhye och Kherson i september (väster om Donbass, norr om Krim), och kritiken mot ”myndigheterna” nådde helt nya höjder. Mestadels enhälligt, i den så kallade ”statskanalen” Rossiya 1, även om de i Ryssland håller sig till många andra statliga kanaler, vissa privata kanaler och en och annan ”oberoende” (dvs pro-amerikansk) kanal.

Hjälpen fanns fortfarande nära till hands. Den 21/09/22 förklarade Putin att han var villig att införliva folkrepublikerna i Ryssland efter en folkomröstning, och att erbjudandet även gällde de delvis befriade länen Zaporozhye och Cherson. (Se Sanningens ögonblick ) . Putin förklarade också att det skulle ske en partiell mobilisering av 300 000 värnpliktiga med stridserfarenhet och relevant militär kunskap. Då skulle jublet på statskanalen aldrig ta slut. Folkomröstningarna hölls enligt alla konstens regler och dessa områden är äntligen en del av Ryssland igen från 04.10.22, varvid Rysslands befolkning ökade till över 150 miljoner. Det gillade debattörerna på statskanalen.

Det går upp och ner i politiken. Det visade sig att rekryteringskontoren hade lagts under nittiotalet, och nu bemannades av dåligt betalda, inkompetenta arbetsledare från sovjettiden. Det kom en ström av meddelanden om barn som blivit kallade av misstag, gamla, sjuka och döda medborgare. Från Kazakstan till exempel rapporterades 98 000 friska unga män ha flytt dit för att slippa behöva försvara fosterlandet. Rama på statskanalen: Jag menar: Funkar det då? En ny snara för ”myndigheterna”.

Efter hand blev det ordning på mobiliseringen, som nu nästan är avslutad, många frivilliga kom fram, till exempel 70 000 högutbildade soldater från Tjetjenien. Märkligt nog för de som inte vet bättre är Tjetjenien den delrepublik i Ryssland där Putin har störst stöd. För som Putin sa för några veckor sedan: ”Vi har inte riktigt börjat ännu”, kanske som ett milt svar på demoniseringen av honom av oss i väst.

Men allt har ett slut, inklusive förvirring. Konsensus för fosterlandet och mot ”myndigheterna” nåddes med sprängningen av prestigeprojekten Nordstrøm I och II och bron över Kerchsundet, Krimbron, som är nästan lika vacker som Öresundsbron .

Mot denna bakgrund måste man se lättnaden i Ryssland nu, under tre dagar av riktade och exakta bombningar av militärrelevant infrastruktur över resten av Ukraina, där kriget förs för någon annans pengar, med någon annans vapen och under någon annans kommando.

Nära midnatt den 11/10/22, uppmärksammades specialinsatsen och bombningen i ett av statskanalens många och långa dagliga debattprogram. I den debatten deltog Iakov Kedmi, ett orakel i rysk debatt, pensionerad generallöjtnant från Israel, ryskfödd, underrättelsechef, personligen ansvarig för att importera över en miljon ryska judar till Israel under åttiotalet. Här nedan hans bidrag. Jag har skruvat ned inlägget så gott jag kan, för Kedmi är hörselskadad efter bombchock i Yom Kippur-kriget (Domeday War) 1973, för exakt 49 år sedan, och pratar perfekt ryska med en dansktalande danskas diktion, inget brott avsett. (Se mer information om Kedmi i Från fel sida )

Iakov Kedmi:

Detta är bara en fortsättning på den politik som den ryske presidenten tillkännagav när några varningsattacker genomfördes mot vissa delar av den ukrainska energiförsörjningen för några veckor sedan. Han själv kallade detta som en slags varning. När armén står inför terroristorganisationer och terroraktioner måste armén alltid överväga reaktioner på sådana hot. Vad måste göras? Armén samlar styrkor för en motattack. Och listan över möjliga motattacksmål finns alltid tillgänglig. Armén väljer alltid ett lämpligt attackmål baserat på situationen.

Så när Putin varnade var planerna för de sista dagarnas attacker redan lagda. De var planerade. I sista minuten, precis innan själva attacken, görs alltid några små justeringar, men i stort är planen redan klar. Och det finns alltid flera sådana planer, flera olika operationer planeras parallellt.

Detta var en välplanerad, helt naturlig rysk reaktion, för att än en gång varna de ukrainska myndigheterna och deras klienter i Nato att: Lyssna, vi menar allvar nu! Vill du verkligen gå med i det här spelet? Ja snälla – det är svaret. Men om de ignorerar Putins tydliga tal kommer han att svara ännu skarpare.

Jag vet inte om dessa åtgärder eller varningar nu (efter två dagar) har upphört. Hos oss ger vi ett skarpare svar efter en varning, nästan omedelbart, och vi fortsätter så länge armén anser det lämpligt. Putin är redo att ge ett ännu skarpare svar än så här. Om det finns signaler om att de har förstått varningen så är allt bra. Om de inte har förstått måste Putin hänga på tills de förstår.

Så jag skulle vilja kommentera det hela. Specialoperationen har pågått i nästan åtta månader. Allt var inte helt klart för mig när operationen startade och det har funnits omständigheter tidigare som jag ännu inte kunnat kommentera. Men nu tycker jag att det är dags att prata om några av dem. Jag ska försöka förklara för dig hur jag tror att det gick till.

I början av operationen hade Ryssland tre mål. Ett politiskt mål, ett operativt mål och ett mål som ingen nämnde och som ingen har sagt något om än i dag: Ett militärstrategiskt mål.

För: Vad deklarerades den 24/02/22? Mål 1. Försvara (de ryska folkrepublikerna) Donetsk och Lugansk, ge dem säkerhet. Mål 2. Förhindra att Ukraina förvandlas till en militärbas riktad mot den ryska staten. När det gäller Donetsk och Lugansk är saken klar. Fientligheterna pågår, men detta mål har nästan uppnåtts i Lugansk. I Donetsk är operationen inte äntligen avslutad, området är inte äntligen befriat, men denna uppgift håller på att lösas.

Ryssland har aldrig sagt att det är ett mål att förstöra staten Ukraina. Syftet var att hindra Ukraina från att bli en militärbas (för Nato) genom att sätta in styrkor med avsikten att väcka ukrainarna att störta sina egna härskare. Det är bättre att ukrainarna gör det själva. Ett regimskifte i Kiev, kollapsen av denna Maidan-regim, var det grundläggande sättet som förutsågs, att förhindra Ukraina från att bli en Nato-bas som kunde attackera Ryssland, och att förhindra Ukraina från att bli medlem i Nato.

Det fungerade inte. Att räkna med rationella handlingar visade sig vara orealistiskt. Ukrainarna var inte, var inte och är inte rationella. Som de var förblev och är de, som för trehundra år sedan, som 2014, och i sin relation till Minskavtalet (2015-2022). Det här problemet måste lösas och ryssarna försöker lösa det.

Men ryssarna satte upp sig ett tredje mål (Mål 3) som ingen pratade om, men som trots det var briljant genomfört. Idag är det lättare att prata om detta, för efter sju månaders krig, särskilt de senaste tre veckorna, är det glasklart: att försvara Krim enbart med hjälp av Krimbron var helt hopplöst.

Eftersom den ukrainska armén hade koncentrerat över hundra tusen soldater i Kherson-länet (direkt norr om Krimhalvön), och på motsvarande sätt också hundra tusen soldater mot Donetsk, skulle det vara nästan omöjligt för ryssarna att försvara Krim. Särskilt om vi tar hänsyn till volymen av vapenförsörjning Ukraina mottagits till sjöss och på land. Detta var ett problem av största vikt (i februari 2022). Ingen pratade om det, men det var situationen för den ryska arméledningen.

Därför: Den tredje uppgiften, som var helt löst, var att säkra landförbindelsen till Krim. Därför koncentrerades ryska styrkor i Lugansk (nordöst om Donbass), längs stränderna av Azovhavet (mellan det ryska fastlandet och Krim) och i Kherson-länet. Det var därför Cherson var så viktig. Cherson säkerställer försvaret av Krim. Därför införlivades Cherson i Ryssland (dvs. inte för att få nytt land). För det var det enda sättet att förhindra att Krim faller under den ukrainska armén. Detta var ett strategiskt beslut, jämförbart med Krims ursprungliga återförening med Ryssland (2014). För Ryssland fanns det en reell risk att förlora Krim på vårt, vilket för Ryssland skulle ha varit oacceptabelt.

Men nu har mål 3, Krim, uppnåtts. Det finns nu en rysk landförbindelse genom Donbass, längs Azovsjön och Cherson, och Krim skyddas av Ryssland redan innan motorvägarna byggs. Krim är säkrat i århundraden framöver.

Men när Moskva insåg att mål 2 (att inspirera ukrainarna till revolt) var orealistiskt sa ryssarna att de var villiga att förhandla fram ett avtal med Ukraina. Vid dessa förhandlingar ville Ryssland bara en sak. Ryssarna var villiga att nöja sig med ett ukrainskt åtagande att inte försöka sig på Krim, Lugansk och Donetsk med militära medel. Krav på att områdena erkänns? Nej, detta räckte för Ryssland.

Varför? Man ska inte misstänka Rysslands ledarskap för att vara naivt, korkat och oprofessionellt. Den ryska ledningen vet vad den gör. En ukrainsk regering som undertecknar ett sådant avtal ska kollapsa. Det kommer inte att kunna hålla sig på fötterna i Ukraina. Samma tanke låg bakom Minsk II-avtalet från 2015, som fick sådan kritik från er (ryska hurrapatrioter). Det var tanken då och det är tanken nu. Om Istanbulavtalet (från april 2022) hade förverkligats, skulle sannolikheten för Kievregimens kollaps ha varit stor.

Men bakom detta ligger ett ännu djupare förhållningssätt. Jag har inte förstahandsinformation i denna fråga, eftersom jag inte har pratat med någon i den ryska ledningen. Så ni får nöja dig med min åsikt.

Så mycket kan jag säga att han och hans krets ser det som att det inte finns någon skillnad mellan det ryska och det ukrainska folket. Det finns ingen som helst motsättning mellan folken. Etniskt sett är det ett folk. Grunden för dagens konflikt har ingenting med det ukrainska folket att göra.

Konflikten beror på att Rysslands fiender utifrån har försökt använda Ukraina mot Ryssland. Så har det varit sedan Österrike-Ungern på 1700-talet, med Nazityskland (och nu NATO-EU). Ryssar och ukrainare har inget att slåss om. De har aldrig haft det. Aldrig i historien har ukrainare och ryssar bekämpat varandra. Inskrivna i Freemmed arméer, ja, då har de kämpat, men aldrig på egen hand, däremellan.

Så här ser Putin på det. Hans mål var inte Ukraina (när detta började). Rysslands grundläggande mål var att sätta USA på dess plats. Ta bort USA från de ryska gränserna. Hindra USA från att använda Östeuropa och de postsovjetiska staterna mot Ryssland. Så hans tanke och mål var helt rätt. Om USA håller fingrarna utanför Ukraina så blir det inga problem mellan Ryssland och Ukraina. Problemen försvinner, eftersom de inte finns naturligt.

Ändå kommer många att säga: Och vad kommer att hända efter allt detta? Men titta på de tiotusentals frivilliga tjetjener som nu strömmar in i Ryssland (för att hjälpa till i specialoperationen). Vilket krig var inte i Tjetjenien? Hur grymt var det? Och ryssar och tjetjener är inte ett folk, utan två folk. De har två olika religioner. Ni tar inte tillräcklig hänsyn till allt som har hänt efter Tjetjenienkrigen, efter dessa två brutala krig. Vad är Rysslands och Tjetjeniens relation till varandra idag? (Idag finns det ett oerhört starkt stöd för Ryssland i Tjetjenien). Och vem skapade den relationen? President Putin. Han har enat folk en gång och han är övertygad om att han kan göra det igen, när det är mycket mindre skillnader mellan det ukrainska och ryska folket än mellan dem och tjetjenerna.

Vad Putin har sagt är att om Kiev fortsätter denna (västervänliga, antiryska) politik så väcker Ukraina själva frågan om landets fortsatta existens som stat (eftersom den staten hotar Ryssland genom proxy). Men han sa aldrig att det är ett mål för Ryssland. Ukraina kan naturligtvis kollapsa; vilken stat som helst kan. Men det är inte Rysslands mål. Det är därför det finns två riktningar idag (och Ukraina och dess allierade bestämmer själva vägen). En riktning är att utrusta och distribuera den ryska armén, göra det möjligt för den att genomföra ett nytt skede av specialoperationen på Ukrainas territorium.

Armén inleder detta skede när allt är klart, troligen under november. Armén inleder denna operation om inte en förhandlingslösning nås under tiden. Och försök att få Ukraina till förhandlingsbordet görs varje dag . Rysslands linje är att man bara ska kämpa militärt när det inte finns någon annan utväg. Om det är möjligt att lösa problemet utan att slåss, då föredrar Ryssland det.

Men även om det blir nödvändigt att kämpa vidare kommer målet ändå inte att vara att erövra Ukraina. Syftet kommer att vara att visa ukrainarna att ju längre de kämpar, ju mer mark de måste ge upp, desto mer skada de tillfogar sig själva, desto mindre livskraftig kommer deras stat att vara. Det är skillnad på krig som handlar om att krossa en fiende, och krig som handlar om att tillfoga en motståndare tillräckligt med skada för att få honom att acceptera ett fredsavtal.

Var det tredje steget, den nya offensiven, kommer, hur det blir – jag vet inte. Det bestämmer armén. Men resultatet av denna offensiv är att Ukraina förlorar ytterligare en bit av landet.  En förlängning av kriget kommer att leda till irreparabel skada på landet och kommer att innebära att Ukraina aldrig mer kan återuppstå som stat.

Programvärd: Hur bedömer du effektiviteten av våra attacker igår och idag (10 och 11 oktober 2022) och det ukrainska flygvapnet?

Kedmi: Det är en rent militär fråga. Det spelar ingen roll. Ukrainas luftförsvar kunde inte hindra Ryssland från att ta ut de föremål som ni var ute efter att ta ut. Målet var att förstöra dessa föremål. Jag kan inte säga om alla föremål förstördes, eller bara 99 procent, eller bara 80 procent. Det är oviktigt. De viktigaste målen som skulle förstöras under dessa två dagar, de förstördes. Och det betyder att operationen var en framgång. Men om detta räcker för att Ukraina ska komma till besinning ..

Efter att ha lyssnat i andäktig spänning ropar den hyperkompetenta panelen från alla håll, indignerat och spontant: ”Nej, nej! Inte alls! Det tycker vi inte alls.. osv”. Pausa .

Kedmi: .. Jag är inte övertygad om det.. Jag vet inte. För sådana frågor behandlas inte i tidningarna (eller på tv). Ukrainas regering kan inte avgöra sådana frågor på egen hand. De beslutas i den amerikanska kongressen eller av ledare i stater som Storbritannien. De avgörs på en helt annan nivå.

Men jag skulle vilja tillägga en sak. Om det finns en förhandlingslösning mellan Ryssland, USA och Ukraina, så innebär det ett nederlag för USA och för alla som har stöttat Ukraina i denna konflikt. De vet det och de förstår det. Det betyder att Ryssland har vunnit. En seger i den meningen att ett sådant fredsavtal, åtminstone på pappret, kommer att hindra Ukraina från att bli medlem i Nato och tillåtas etablera en amerikansk bas på sitt territorium.

Men du kan inte anklaga Putin för naivitet. Omedelbart efter slutet på denna konflikt börjar det stora spelet mellan USA och Ryssland . Och i det spelet, grädden på moset för Ukraina. Om det inte blir något fredsavtal kommer ytterligare några ukrainska territorier att införlivas i Ryssland. Ytterligare två län, tre, ja kanske fem. Och då kommer frågan igen (för dem): Låt oss gå till förhandlingsbordet istället. Men då kommer de inte längre att ha någon utväg.

Författarens/översättarens kommentar: Fäderneslandet spelar en mycket stor roll i den ryska debatten, som det gjorde i norsk debatt tidigare, under modernismen. Skribenterna i Dagbladet och VG bör notera att alternativen till Putin, i den mån dessa patrioter är representativa, och de är (Se Låt oss analysera på djupet! ) , är betydligt sämre än Putin i alla frågor som intresserar Dagbladet och VG. Även Putin (Se Kjenn din fiende – känner du dig själv? ) skulle förmodligen få en smäll av väljarna om han gick med på att sälja el, bensin och gas till världsmarknadspriser på hemmaplan. Men det gör vi, som de sa på Grini.