Rysslands ”hyllning” till Nord Streams pipelines

David Brinkley, den legendariska amerikanska nyhetsuppläsaren vars karriär sträckte sig över otroliga femtiofyra år från andra världskriget, sa en gång att en framgångsrik man är en som kan lägga en solid grund med de tegelstenar som andra har kastat på honom. Hur många amerikanska statsmän som någonsin har praktiserat denna ädla tanke som ärvts från Jesus Kristus är fortfarande tveksamt.

Rysslands president Vladimir Putins sensationella förslag till Turkiets president Recep Erdogan att bygga en gasledning till Turkiet för att skapa ett internationellt nav som kan leverera rysk gas till Europa blåser nytt liv i denna ”gandhianska” tanke.

Putin diskuterade idén med Erdogan när de träffades i Astana den 13 oktober och talade sedan om det på Russian Energy Week-forumet förra veckan, där han föreslog skapandet av den största gashubben i Europa och att den skulle placeras i Turkiet och avleda gastransport som inte längre är möjlig genom Nord Stream, till denna korsning.

Putin sa att det kan innebära att bygga ytterligare ett gasledningssystem för att försörja navet i Turkiet. Därifrån kan gasen levereras till tredjeländer, främst europeiska, ”om de är intresserade”.

Putin förväntar sig inte ett omedelbart positivt svar från Berlin på hans stående förslag att använda den oskadade delen av Nord Stream 2 för att leverera 27,5 miljarder kubikmeter gas under vintermånaderna. Tysklands öronbedövande tystnad är förståelig. ”Icke-kanslern” Scholz är livrädd för president Bidens vrede.

Berlin säger att de vet vem som saboterade Nord Streams rörledningar, men kommer inte att avslöja det eftersom det påverkar Tysklands nationella säkerhet! Sverige säger också att fallet är alldeles för känsligt för att landet ska kunna dela bevisen de har samlat in med något land, inklusive Tyskland! Biden har skrämt skiten ur dessa rädda europeiska ”allierade” som inte har några tvivel om vad som är bra för dem! Västerländska medier beordras också att tysta ner Nord Steam-sagan så att det offentliga minnet av den försvinner med tiden.

Ryssland har dock gjort sin hemläxa och vet att Europa inte kan klara sig utan gas från Ryssland, trots dagens bravader av självförnekelse.

Enkelt uttryckt är den europeiska industrin beroende av billiga, pålitliga leveranser av rysk gas för att deras produkter ska förbli konkurrenskraftiga på världsmarknaden.

Qatars energiminister Saad al-Kaabi sa förra veckan att han inte kan föreställa sig en framtid där ”noll rysk gas” strömmar till Europa. Han påpekade tillspetsat: ”Om det händer tror jag att problemet kommer att bli stort och pågå under mycket lång tid. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med volym för att ersätta den (ryska) gasen på lång sikt, om du inte säger ’Jag ska bygga enorma kärnkraftverk, jag ska tillåta kol, jag ska bränna eldningsolja .'”

I huvudsak planerar Ryssland att ersätta Haidach-gasnavet i Österrike (som österrikarna beslagtog i juli.) Det är tänkbart att navet i Turkiet har en tydlig marknad i södra Europa, inklusive Grekland och Italien. Men det här är mer än vad man ser.

Kort sagt, Putin har gjort ett strategiskt steg i gasens geopolitik. Hans initiativ förstör idén hos Europeiska kommissionens ryssofobiska byråkrater i Bryssel, ledd av Ursula von der Leyen, att införa ett pristak för gasinköp. Det gör USA:s och EU:s planer på att avskaffa Rysslands roll som gassupermakt hamnar på skam.

Logiskt sett borde nästa steg för Ryssland vara att anpassa sig till Qatar, världens näst största gasexportör. Qatar är också en nära allierad med Turkiet. I Astana nyligen, vid sidan av toppmötet för konferensen om samarbete och förtroendeskapande åtgärder i Asien (CICA), höll Putin ett slutet möte med emiren från Qatar, Sheikh Tamim bin Hamad Al Thani. De kom överens om att följa upp med ytterligare ett möte snart i Ryssland.

Ryssland har redan ett ramverk för samarbete med Iran i ett antal gemensamma projekt inom olje- och gasindustrin. Rysslands vice premiärminister Alexander Novak avslöjade nyligen planer på att sluta ett olje- och gasbyteavtal med Iran före årets slut. Han sa att ”tekniska detaljer håller på att utarbetas – frågor om transport, logistik, pris och tariffbildning.”

Nu står Ryssland, Qatar och Iran tillsammans för mer än hälften av världens bevisade gasreserver . Tidvattnet närmar sig för dem att intensifiera samarbetet och samordningen enligt OPEC Plus-mönstret. Alla tre länderna är representerade i Gas Exporting Countries Forum (GECF).

Putins förslag vädjar till Turkiets långvariga dröm om att bli ett energinav utanför Europas tröskel. Inte överraskande var Erdogan instinktivt upphetsad av Putins förslag. När han talade till styrande partimedlemmar i det turkiska parlamentet denna vecka sa Erdogan :

”I Europa jobbar man nu med frågan om hur man håller sig varm den kommande vintern. Vi har inte ett sådant problem. Vi har kommit överens med Vladimir Putin om att skapa ett gasnav i vårt land, där naturgas, som han säger, kan levereras till Europa. Således kommer Europa att beställa gas från Turkiet.”

Förutom att stärka sin egen energisäkerhet kan Turkiet också bidra till Europas. Turkiets betydelse kommer utan tvekan att ta ett kvantsprång i EU:s utrikespolitiska kalkyl, samtidigt som det kommer att stärka landets strategiska självstyre i regionalpolitiken. Detta är ett stort steg framåt i Erdogans geostrategi – den geografiska inriktningen av turkisk utrikespolitik under hans övervakning.

Ur rysk synvinkel fungerar naturligtvis Turkiets strategiska autonomi och dess ambition att föra en oberoende utrikespolitik väl för Moskva under rådande förhållanden för västerländska sanktioner. Det är tänkbart att ryska företag börjar se Turkiet som en produktionsbas där västerländsk teknologi blir tillgänglig. Turkiet har ett tullunionsavtal med EU, som helt tar bort tullarna på alla industrivaror av turkiskt ursprung. (Se min blogg Ryssland-Turkiet konflikt lättar på regionala spänningar , 9 augusti 2022)

I geopolitiska termer är Moskva bekvämt med Turkiets NATO-medlemskap. Det är uppenbart att den föreslagna gashubben ger Turkiet mycket extra inkomster och kommer att ge större stabilitet och förutsägbarhet i förhållandet mellan Ryssland och Turkiet. Faktum är att de strategiska länkarna som binder de två länderna samman stärks hela tiden – S-400 ABM-avtalet, samarbetet i Syrien, kärnkraftverket i Akkuyu, gasledningen Turkstream, för att nämna några.

De två länderna erkänner öppet att de har olika åsikter, men sättet Putin och Erdogan, genom konstruktiv diplomati, fortsätter att omvandla ogynnsamma omständigheter till möjligheter för ”win-win”-samarbete är helt enkelt fantastiskt.

Det krävs uppfinningsrikedom för att få USA:s europeiska allierade att få rysk gas utan något tvång eller motreaktion, även efter att Washington begravt Nord Streams gasledningar i djupet av Östersjön. Det är en dramatisk ironi att en Nato-makt samarbetar med Ryssland i denna riktning.

Den amerikanska utrikespolitiska eliten från östeuropeiskt ursprung är förstummad av den sofistikerade ryska uppfinningsrikedomen att kringgå sina hinder, utan ett spår av förbittringen och det sjaskiga sätt på vilket USA och dess allierade – särskilt Tyskland och Sverige – stängde dörren till Moskva. Till och med att ta en titt på de skadade pipelines för flera miljarder dollar som de hade byggt i god tro i Östersjöns djup, på uppmaning av två tyska kansler, Gerhard Schröder och Angela Merkel.

Den nuvarande tyska ledningen för förbundskansler Olaf Scholz ser frågan väldigt oklokt  och provinsiellt. Europeiska kommissionens Ursula von der Leyen drabbas av ett stort bakslag av allt detta som i slutändan kommer att definiera hennes tragiska arv i Bryssel som en flaggbärare för amerikanska intressen. Detta kommer förmodligen att vara den första fallstudien för historiker om hur multipolaritet kommer att fungera i världsordningen.