Scholz Kina-resa väcker farhågor

M. K. Bhadrakumar har synpunkter. https://www.indianpunchline.com/scholzs-china-trip-raises-hackles/

Scholz Kina-resa väcker farhågor

Kinas president Xi Jinping (v) tog emot Tysklands förbundskansler Olaf Scholz i Folkets stora sal i Peking den 4 november 2022.

Den tyska diplomatin presenterade en fängslande bild av ”kontrapunkt” när utrikesminister Annalena Baerbock tog emot sina G7-partners i Münster den 3-4 november, samtidigt som förbundskansler Olaf Sholz var på väg från Berlin för ett endagsbesök i Peking.

Fotot visade den amerikanska utrikesministern Antony Blinken, som flankerade Baerbock vid huvudbordet, med understatssekreterare Victoria Nuland – mest känd som ceremonimästare vid kuppen ”Maidan” i Kiev 2014 – som tittade fram bakifrån.

Tyskland håller på att komma ikapp när det gäller bildjournalistik. Allvarligt talat kunde fotot inte på ett mer betydelsefullt sätt för världspubliken ha gripit den tyska diplomatins personlighetsklyvning, när den nuvarande koalitionsregeringen drar åt olika håll.

Summan av kardemumman är att Baerbock har markerat sitt missnöje med Scholz Kina-besök genom att samla de likasinnade G7-kollegorna runt sig. Till och med enligt koalitionspolitikens normer är detta en överdriven gest. När ett lands högsta ledare är på besök utomlands undergräver en uppvisning i dissonans diplomatin.

Baerbocks G7-kollegor valde också att inte vänta på att Scholz skulle återvända hem. Uppenbarligen har de ett låst sinne och nyheten om Scholz diskussioner i Peking kommer inte att ändra på det.

Scholz bör som första åtgärd på måndag begära Baerbecks avgång. Ännu bättre vore att hon lämnar in sin avskedsansökan. Men inget av detta kommer att ske.

Inför Scholz’ Kina-besök fick han hård kritik för att han företog ett sådant uppdrag i Peking med en affärsdelegation bestående av mäktiga tyska företagsledare. Det är uppenbart att Bidenadministrationen såg till Baerbock och de inflytelserika ”atlantiska” kretsar som är inbäddade i Tysklands politiska ekonomi för att leda attacken.

Har Scholz gapat över mer än han kunde tugga? Svaret beror på en motfråga: Är Scholz ute efter ett arv i den stolta traditionen från sina föregångare i det socialdemokratiska partiet, Willy Brandt (1969-1974) och Helmut Schmidt (1974-1982)?

Dessa två titaner tog banbrytande initiativ gentemot f.d. Sovjetunionen, respektive Kina, under avgörande ögonblick i den moderna historien och trotsade atlanticismens bojor, vilka inskränkte Tysklands strategiska självständighet och förpassade landet till en underordnad roll i det USA-ledda allianssystemet.

Den avgörande skillnaden i dag är att Brandt (som navigerade Ostpolitik utan att ta hänsyn till de ursinniga amerikanska protesterna mot den första gasledningen någonsin, som förbinder sovjetiska gasfält med Tyskland) och Schmidt (som tog tillfället i akt att dra nytta av normaliseringen mellan USA och Kina) – och även förbundskansler Gerhard Schröder (1998-2005), som utökade och fördjupade utvidgningen av affärsrelationerna med Ryssland och upprättade ett aldrig tidigare skådat arbetsförhållande med ledningen i Kreml, till Washingtons stora irritation – var självsäkra ledare.

Annorlunda uttryckt beror allt på Tysklands kollektiva vilja att bryta Nato:s glastak, som Lord Ismay, alliansens första generalsekreterare, kortfattat hade sammanfattat som avsett att ”hålla Sovjetunionen ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”. För närvarande påverkar samspelet mellan tre faktorer den tyska politiken.

För det första, Indo-Stillahavsstrategin. Missta er inte, proxykriget i Ukraina är en generalrepetition för den oundvikliga konfrontationen mellan USA och Kina i Taiwanfrågan. I båda fallen handlar det om den strategiska globala balansen, och insatserna är oerhört höga för USA:s globala hegemoni och multipolariteten i världsordningen.

Tyskland har en avgörande roll i denna epokgörande kamp, inte bara för att det upptar den mycket instabila positionen mitt i Europa, som också bär på historiens spår, utan också för att det är den ekonomiska kraftkällan på kontinenten, som står på tröskeln till att bli en supermakt.

Det är uppenbart att oron i Washington är att Scholz besök i Kina kan försvaga USA:s geopolitiska planer på att upprepa den imponerande bedriften med västlig enighet om Ukraina, om spänningarna i Asien och Stillahavsområdet kokar över och Kina tvingas agera.

Naturligtvis är ingen analogi fullständig, eftersom Kina sannolikt inte kommer att välja en nio månader lång, stegvis, särskild militär operation likt Ryssland,  för att ”mala ner” den taiwanesiska militären. Det blir världskrig från första dagen.

Analogin är dock fullständig när det gäller de sanktioner från helvetet som Biden-administrationen kommer att införa mot Kina och det stråtröveri genom konfiskering av Kinas ”frysta tillgångar” (som överstiger minst en biljon dollar) som lär följa, förutom att Kinas försörjningskedjor lamslås.

Det räcker med att säga, att ”göra ett Ukraina” mot Kina är nyckeln till att upprätthålla USA:s globala hegemoni, eftersom Kinas finansiella tillgångar tas i anspråk för att tanka upp USA:s krisande ekonomi och dollarns status som världsvaluta, ny-merkantilismen och kontrollen över kapitalrörelser etc. förblir intakt.

För det andra har Bidenadministrationen hittills vunnit en stor diplomatisk seger i transatlantisk politik, där den lyckades befästa sin dominans över Europa genom att sätta Rysslandsfrågan i centrum. De europeiska ländernas manikeiska rädsla för en historisk återkomst av rysk makt väcktes till liv. (manikeism, det goda mot det onda, dualism, se här, ö.a.)

Få förväntade sig en rysk återuppståndelse så snart efter president Vladimir Putins berömda tal vid säkerhetskonferensen i München i februari 2007.

Video

Den västerländska berättelsen vid den tiden var att Ryssland helt enkelt saknade kapacitet att återuppstå som en global makt, eftersom Rysslands militära modernisering var omöjlig att genomföra. Man kan hävda att hela förbundskansler Angela Merkels diplomati gentemot Ryssland (2005-2021) byggde på detta lättvindiga narrativ.

När Putin därför högst oväntat, vid ett möte med försvarsministeriets styrelse i Moskva den 24 december 2019, meddelade att Ryssland har blivit världsledande inom hypersoniska vapen och att ”inte ett enda land har hypersoniska vapen, än mindre hypersoniska vapen med kontinental räckvidd”, hörde västvärlden det med oförställd förskräckelse.

Biden-teamet utnyttjade den djupa oron i de europeiska huvudstäderna för att samla dem och trumma samman ”västlig enighet” om Ukraina. Men en hårfin spricka börjar nu uppstå över Scholz besök i Berlin. Blinken skyndade sig in för att dra tillbaka Scholz till fållan.

För det tredje, efter ovanstående, har en grundläggande motsägelse dykt upp i dag, när västvärldens ”sanktioner från helvetet” mot Ryssland slog tillbaka på Europa och drev det in i en recession. Tyskland har drabbats mycket hårt och ser framför sig ett spöke av att hela industribranscher kommer att kollapsa, med arbetslöshet och social och politisk oro som följd.

Det tyska industrimiraklet byggde på tillgången till billig, obegränsad och säker energiförsörjning från Ryssland, och avbrottet skapar förödelse. Dessutom utesluter sabotaget av Nord Stream-rörledningarna en återupplivning av energinätet mellan Tyskland och Ryssland (vilket den tyska allmänna opinionen förespråkar).

Med alla uppgifter som finns tillgängliga från Östersjöns havsbotten måste Schulz vara väl medveten om de geopolitiska konsekvenserna av vad USA har gjort mot Tyskland. Men han är inte i stånd att skapa ett tumult och har i stället valt att internalisera känslan av bitterhet, särskilt som Tyskland i dag befinner sig i en förödmjukande situation, där landet måste köpa fruktansvärt dyr LNG från amerikanska företag för att ersätta rysk gas (LNG som USA saluför i Europa till priser som är tre till fyra gånger högre än det inhemska priset).

Det enda alternativ som återstår för Tyskland är att sträcka ut handen till Kina i ett desperat försök att återuppliva sin ekonomi. Scholz uppdrag syftade för övrigt främst till att flytta produktionsenheter från BASF, det tyska multinationella kemiföretaget och världens största kemiproducent, till Kina, så att dess produkter förblir konkurrenskraftiga.

Det är dock högst osannolikt att Washington kommer att ge Scholz fria händer. Som tur är för Washington är Scholz’ koalitionspartner – det miljörelaterade Gröna partiet och de nyliberala Fria demokraterna (FDP) – obefläckade atlanticister och villiga att också spela det amerikanska spelet.

Brandt eller Schröder skulle ha slagit tillbaka, men Scholz är ingen gatukämpe, även om han känner av USA:s stora plan att omvandla Tyskland till ett bihang till den amerikanska ekonomin och integrera det i en enda försörjningskedja. Enkelt uttryckt förväntar sig Washington att Tyskland ska bli en oumbärlig kugge i det kollektiva västvärldens hjul.

Under tiden sitter Washington med en stark hand, eftersom Tysklands företagssektor också är ett splittrat hus med många företag som är välplacerade för att dra nytta av det ekonomiska modellskifte som Washington främjar, och som visar motvilja mot att stödja Scholz – även om han själv är en korporativistisk kansler.

USA är skickligt på att utnyttja sådana situationer av ”söndra och härska”. Enligt uppgift har några av Tysklands högteknologiska företag inte accepterat Scholz’ inbjudan att följa med honom till Peking, däribland vd:arna för Mercedes-Benz, Bosch, Continental, Infineon, SAP och Thyssen Krupp.