Världens arbetare upplever den största minskningen av reallönen på 100 år

Måtte ”högafflarna” komma fram snart; även i Sverige.

Intressant i sammanhanget är hur stora resurser Västvärlden lägger på kriget i Ukraina.

När ska folk här säga ifrån att det här kriget vill vi inte betala för.
Vi vill ha våra skattepengar till välfärden istället.

Jag tror många resonerar så i USA.
De vill inte att så mycket av deras skattepengar ska gå till militären och därför kräver de lägre skatter.
Därför kan man inte generellt förkasta alla dem som kräver lägre skatter i USA.
Även fattiga och låginkomsttagare i USA kan ställa sig bakom kravet om lägre skatter.
I Sverige är det däremot främst de som har bättre ställt som kräver lägre skatter.
Samt alla dem inom företag och näringsliv där den huvudsakliga taxeringen och transfereringen av skatteintäkterna sker.

Orimligt. Det finns inte lönestatistik i den omfattning som krävs för att styrka det påståendet. Det görs heller inte i ILOs rapport.
Gänget på Arbejderen har hittat på det

Varför ändrar du inte rubriken?
Läs rapporten och kontrollera tillgången på lönestatistik.

Beträffande löner verkar det som den Fria Världen är mer generösa än de två? planekonomier som finns kvar på Jorden.
Kina har som bekant modifierat sin tidigare egendomsgemenskap för att mer likna en Fri Marknad och på det sättet kunnat öka både tillväxt och löner i paritet med den Fria Världen.

På Kuba är lönerna urusla, det vet vi här sedan tidigare.
Men nu har jag konstaterat att i egendomsgemenskapen Nord Korea är lönerna om möjligt ännu lägre.
C:a 1-3 dollar per månad jämfört växelkurs på svarta marknaden.
Mat och husrum är till låga kostnader för en arbetare i Nord Korea men lönen är ändå för låg för att kunna leva på den.
En arbetare i Nord Korea måste alltså hitta andra alternativ för att få vardagen att gå ihop.
Unna sig något mer än så kan man lätt förstå inte är möjligt.
Det är inte olagligt att ha bil i Nord Korea, men vem har råd att köpa?
En vanlig trampcykel är förmodligen ren lyx.
Är du högt upp i Partiapparaten eller i Statsförvaltningen kan du få bilförmån.

Som nordkorean har kollektivet (staten) total kontroll över dig.
En vanlig cykel måste registreras och har nummerskylt.
Om än något diskretare.

För rättvisans skull bör påpekas att bilar blir allt vanligare i Nord Korea.
Exempelvis taxibilar lika övriga världen med taxi skylten på taket fast text på koreanska.
Det är stor skillnad bara för tio år sedan.
Jag har även sett filmer där det passerar fullt moderna lastmaskiner med skopa fram på Pyong Yangs gator. Förmodligen från japansk industri.
Dollarturister är guld värda för Kim Jong-un. Dollar går fortfarande att köpa det mesta med.
Högste ledare i Nord Koreas ämbeten inklusive Koreas arbetarparti.

Nyligen har Rysslands ledare Vladimir Poutin besökt Nord Korea.
Jag känner på mig besöket handlade om affärer.
Jag gissar också att bästa dealen gjorde Överbefälhavaren i Koreanska folkarmén
Kim Jong-un.

Ryssland är bra på att framställa kärnvapen.
Något som lockar Överbefälhavaren i Koreanska folkarmén?

Reallönerånet och arbetskraftens relativa värde.

Arbetskraftens värde uttryckt i pengar är arbetskraftens pris vilket kallas nominell lön.
Reallönen är arbetslönen uttryckt i arbetarens existensmedel.
Den relativa lönen är arbetslönens storlek i förhållande till profiterna.
Jag ska här behandla reallönerna för arbetarklassen i Sverige under 2000 talet.

Borgarklassens reallönestatistik visar mer eller mindre ständigt stigande reallöner för att skönmåla mervärdeproduktionen under statsmonopolkapitalismen. Den så kallade vänstern i Sverige har under lång tid oftast okritiskt accepterat borgarstatens statistik och deras definitioner på reallöner och arbetarklass. Felen är stora och enligt följande.

Borgarstaten mäter lönearbete i vidare betydelse från direktörsarvoden, tjänstemannalöner och kvalificerat lönearbete som skapar större värde per tidsenhet än okvalificerat lönearbete. Man utesluter låglöneyrken, arbetslösa, sjukskrivna, deltidare, timanställda, bemanningsanställda, utländska låglönearbetare, kvinnolöner och pensionärer. Man räknar lönearbetare som individer och tar inte med den nödvändiga reproduktionen av nya lönearbetare och dess kostnader.

Marxismen har alltid utgått från arbetarklassen i sin helhet inklusive den ökande andelen utan arbete.
Marxismen särskiljer kvalificerat lönearbete från okvalificerat och utgår från genomsnittsnormallönen.
Marxismen utgår från familj vars reallöner tillsammans skall räcka till att föda upp och utbildningskostnader för två nya lönearbetare.
Marxismen räknar med vad arbetarklassen betalar i skatter och hur mycket vi får tillbaka från skatterna. Pension, a-kassa, sjukpenning, skola, vård och omsorg, infrastruktur med kollektivtrafik, bostadsstandard, mm.
I takt med samhällets produktiva utveckling ökar arbetarklassens nödvändiga behov. Så här skriver Marx. ”Våra behov och njutningar har sin rot i samhället, vi mäter dem därför med samhället som måttstock. Vi mäter dem inte med de föremål som tillfredsställer dem. Eftersom de är av samhällelig natur är de av relativ natur” (Lönearbete och kapital).

Vilket betyder att i 2000 talets Sverige är som exempel en normal industriarbetare som utför okvalificerat lönearbete på heltid och en kvinna i familjen som städerska på heltid. Deras reallöner tillsammans ska också räcka till reproduktionskostnaderna för två barn. Barnens behov och njutningar som en del i utbildningskostnaden innebär idag eget rum i skolåldern. Dator med internet och smarttelefon. Familjen har en 55” smart Tv med passande ljudsystem och kabel-tv, mikro och tvättmaskin i lägenheten. Ett visst uteliv för tonårsbarn. Bil, iallafall i glesbygd. Utlandssemester – stop och belägg, vem har råd med allt det där när tandläkaren till på köpet grävde ett stort hål i plånboken. Just det, inte den här familjen för här växer omfattningen på samhälleliga otillfredsställda behov. Här krävs det nog två yrkesutbildade lönearbetare som utför kvalificerat lönearbete på heltid för att kunna tillfredsställa de samhälleliga behoven.

Föreställ er nu alla dessa som är arbetslösa, arbetslösa utan a-kassa, sjukskrivna, deltidsanställda, timanställda, låglöneyrken som oftast våra utländska klassbröder får nöja sig med. Lägg sen till handikappade, förtidspensionärer, alla fattigpensionärer och ”vuxna” ungdomar som inte har möjlighet att flytta hemifrån. Vi pratar om en tredjedel av Sveriges

medborgare. Här lever många i absolut fattigdom. Här har vi reallönesänkningar långt under arbetskraftens värde. Här finner vi våra klassbröder och systrar i utanförskap.

Visst kan vi hitta intressant reallönestatistik för vissa yrkesgrupper och kvinnolöner, som är nödvändiga i klassanalysen. Naturligtvis måste vi ta hänsyn till alla singelhushåll, med barn och utan barn och analysera deras reproduktionskostnader. Vi vet ju redan vilken ekonomiskt utsatt arbetargrupp ensamstående med barn är.
Visst är det en gråzon mellan reallöner och relativa löner men helt klart är att marxismen hävdar att:
Ökad arbetsintensitet allt annat oförändrat innebär reallönesänkning. När Sverige nedmonteras så ökar och försvåras pendlarnas tid till och från arbetsplatser vilket också sänker reallönen då ”arbetstiden förlängs”. Ökad produktivitet däremot sänker den relativa lönen men reallönen först på lång sikt då de samhälleliga behoven stiger. Sammanfattningsvis är reallönerna under dubbel attack trots jobbskatteavdrag.

Hela ”välfärden” som en del av reallönen är under nedmontering. Skola, vård och omsorg, till infrastruktur och kommunikationer. Bostadsstandarden till nedmontering av deltidsbrandkår och indragna busslinjer i framförallt glesbygd. Samtidigt som arbetsförhållanden inom dessa branscher har blivit omänskliga, destruktiva och otrygga för vårdpersonal och vårdare och alla bortrationaliserade till reservarmén, se där dialektiken i reallönerånet. Betänk också att skatten på lönearbete i den vidare betydelsen står för 90 procent av statsbudgeten och företagen för endast 5 procent. Allt enligt ekonomiska styrningsverket ESV som är ett statligt organ.

På grundval av analysen av det kapitalistiska produktionssättet fastslog Marx följande grundläggande lagbundenhet vad beträffar arbetslönen: att ”den kapitalistiska produktionens allmänna tendens inte går ut på att höja genomsnittsnormallönen utan att sänka den” (Lön pris och profit).

Ju snabbare rikedomsutvecklingen pågår, desto fortare växer också den industriella reservarméns relativa storlek. Men ju större reservarmén är i förhållande till den aktiva arbetararmen, desto talrikare är också den överbefolkning, vars elände står i omvänd proportion till dess arbetsbörda. Detta är den kapitalistiska ackumulationens absoluta allmänna lag.

Under krisåren då ekonomin närapå har stått still är Sverige det land i värden där skulderna har ökat mest, framförallt den privata skuldsättningen. Enligt SCB har hushållens lån sedan krisen slog till 2008 ökat med 1100 miljarder kronor, eller 56 procent. Genomsnittssvensken har bolån som är drygt tre gånger större än årsinkomsten”. Inte bara borgarpressen skriver om en bostadsbubbla, prisbubbla och lånebubbla utan i princip hela den svenska vänstern ylar med. Ingen har förstått att priset följer Jordräntan trots att Marx ägnar Jordräntan en stor del av Kapitalet band 3. Hela vänstern i Sverige är totalt okunniga om Jordräntan i nutidens kapitalistiska länder.

Men man behöver inte vara marxist och kunna dialektikens grundlag utan även vanliga människor begriper att man måste räkna med både sina skulder och sina tillgångar när man analyserar om man är fattig eller rik. Sverige är tvärtom ett av de rikaste länder i värden utifrån invånarantal när man räknar tillgångar minus skulder. Tillgångarna är tre gånger mer än statsskulden. Privata hushållen i Sverige har tillgångar fem gånger högre än skulderna. Vilket gör att hushållen tvärtom hamnar i topp i världsmåttstock så också med sparandet som är rekordhögt. Nu är det på sin plats med en klassanalys, för hur ser en genomsnittssvensk ut? Inte är det den tredjedel som är i utanförskap iallafall. Utanförskapsfolket har försumbara tillgångar men de flesta har heller inga skulder. Om de vill skuldsätta sig så är det kalla handen från banken. Visst har en hel del hamnat i

skuldfällan genom dyra SMS lån och senare, som enda utväg måste ansöka om skuldsanering. Men dessa utanförskapsmänniskor finns inte med i den nämnda
skuldstatistiken. De ur arbetarklassen som är skuldsatta har i de allra flesta fall belånat realvärden, hyresrätter och fastigheter. Inga blancolån precis utan övervägande
hypotekslån och ett och annat topplån. De har tillgångar större än skulderna och tryggare ekonomi än utanförskapsfolket. Men visst, arbetslöshet och skilsmässor eller när kapitalet krisar med en belånad fastighet i oattraktiv glesbygd kan göra tillgångarna mindre än skulderna. De stora lånen men också tillgångarna finns hos medel och överklassen som ofta är miljonärer genom sitt ägande.
Statsskulden måste naturligtvis också betraktas klassmässigt. Varför lånar staten? I Sverige under 2000 talet i huvudsak för att rädda bankerna och skattelättnader för borgarklassen och företagen. Naturligtvis ska vi bekämpa sådan politik.

Artikeln skrevs för åtta år sedan men gäller lika väl idag med lite uppdaterade siffror.

Karl Tingström